Dripping wet…

Eller … nu är jag faktiskt ganska torr, efter en dusch och ett klädbyte, men när jag kom hem för en timme sedan var jag blöt. En eftermiddag som testledare på MH där det spöregnar under tre av fyra beskrivningar är bara halvkul. Hundarna var väl ömsom vin ömsom vatten, men dagen slutade iaf med en hund som var riktigt roligt att se. Alltid något positivt.

Problemet när jag går som testledare är att jag har Izas mh på näthinnan, i synnerhet under skrämselmomenten, dumpe, skrammel och spöken. Det är ytterst sällan man ser en hund som löser dessa moment som hon gjorde, dvs helt utan hjälp från föraren. För hennes del är det naturligtvis idealiskt att ha en så stor portion nyfikenhet att hon på egen tass övervinner alla rädslor. Ur min synvinkel (eller vilken normal förares som helst) är det naturligtvis inte lika idealiskt, för hunden är liksom sig själv nog och tycker inte att den behöver någon matte eller husse vilket kan vålla vissa problem. Men hunden lever ju åtminstone ett behagligt liv. Ja, frågan är vad som är idealet? För egen del kan jag konstatera att Karlsson är en betydligt enklare hund att ha, även om (eller tack vare att?) han är fegare. Men han fixar allt med lite hjälp från mig, utan kvarstående rädslor, och då är det liksom OK. Däremot de hundar, som man förhållandevis ofta ser, som har oerhört svårt med avreaktionerna… DET är tråkigt, och man blir lite ledsen.

***

Igår fick jag till ett ”fyllespår” till Karlsson. Upptaget fixade han faktiskt fint, och sen hade jag gjort väldigt tätt mellan vinklarna, 10-15-20 meter, vilket gjorde att han fick skärpa till sig. Lokomotivprincipen, att tuffa på rakt fram, funkade inte! Han insåg ganska snabbt att det där ”fyllot” till matte gick inte att lita på, och sen spårade han kanonfint. Pinnarna funkade också riktigt hyfsat. Men… (för att citera Tony Irving), 30-40 meter från slutet hände något. Då hade jag börjat slappna av och märkte inte ens att han gick av spåret utan bara hängde med. Och när vi väl letat oss tillbaka så valde han bakspåret!? Efter en viss diskussion fick jag dock iväg honom åt rätt håll och han hittade både slutapport och pip.

Framåtsändande, med fyra hinkar som grupp, har vi kört på åkern både igår och idag och – det finns nog hopp, tror jag. Men vi har lååångt kvar till ett betygsmässigt moment.

***

Sen kan jag konstatera att jag börjar bli gammal – eller nå’t. Igår lyckades jag sova till 07.45 då jag vaknade av att jag hade så ont i ryggen att jag knappt kom ur sängen. Sen var jag jättetrött hela dagen och höll på att somna framför TV:n på kvällen?!

Idag vaknade jag 05.30 och kunde inte somna om, och klockan 06.00 gick jag upp. Men ont i ryggen hade jag iaf inte! Sen har jag varit förhållandevis pigg, även om eftermiddagens aktiviteter nu tar ut sin rätt.

Men hallå – att vakna 05.30 på en ledig söndag?! 07.00 är helt OK, men INTE 05.30. Man får dock en hel del gjort… (Och nu lät jag väl inte alls gammal? Nähädå!)