Kategori: Uncategorized

Idag är det dagen D, dvs Iza fyller tio år! Tio år? Och var tog dom vägen undrar man då?

Just nu är hon inne i en riktigt barnslig period och är stundtals mer engagerad i Karlssons leksaker än vad han är själv. Hon som aldrig varit särskilt intresserad av dylika ting? Senast igår kväll låg hon på golvet, med ett stadigt grepp i ena änden på en strumpleksak, och lät sig (bokstavligen) bogseras omkring av åtta kilo lycklig och vilt morrande terrier?!

Dagen, eller snarare kvällen, ska firas med prinsesstårta till prinsessan, och av mig kommer hon få ett presentkort.

Presentkort?

Till en hund?

Jo, just precis så!

Det bästa hon vet är agility och (skogs)spår, och eftersom bägge dessa aktiviteter är lite svåra att genomföra just nu så får hon ett presentkort som kan lösas in när vädret är lite mer gynnsamt. Smart va? 🙂

Om man lämnar jobbet 16.35, åker ca 20 minuter hem, tar något litet att äta, ringer ett samtal och byter om så hinner man promenera i ca 25 minuter innan det är mörkt! Jag väljer att se det som ett vårtecken. Samtidigt konstaterar jag att ljuset höll sig kvar så länge på grund av snön. (Jag vet att det borde stå ”tack vare snön” men jag vägrar erkänna att det finns något positivt med det vita.)

På vägen hem råkade jag ut för vinterns värsta självupplevda trafikidiot. När jag körde på den gamla riksvägen, som inte sett ett saltkorn sedan december och nu består av ett blankpolerat och kompakt lager av snö och is uppblandat med snömodd, blev jag hastigt ikappkörd av en Saab som la sig väldigt nära min dragkrok trots att jag höll tillåten hastighet (70). När vi kom ut på raksträckan gjorde han (jag utgår kallt från att chauffören var en han) en hastig omkörning rakt ut i modden och sen började bilen sladda våldsamt över vägen. Jag trampade på bromsen och började famla efter telefonen för att ringa 112. Då försvann bilen in på en liten grusväg, fortfarande i högsta fart. Jag undrar fortfarande om det var planerat eller en nödutgång? Och om sladden var ofrivillig eller en demonstration mot mig? Det jag vet är dock varför jag vägrar promenera på den vägen med rådande väglag…

Och nej, bredbandet funkar inte, jag bloggar från ajFånen… *suck*

Tack för alla grattisar till förra inlägget. Som vanligt började jag nedvärdera vår insats istället för att glädja mig, men sen insåg jag att klubbens lydnadsklass III- och elitekipage faktiskt inte tävlat alls, eller åtminstone inte med någon större framgång (att döma av resultaten på hemsidan), under 2009 och med tanke på det så var faktiskt Karlsson bäst. 🙂

Jag undrar vem, av mig och Iza, som tycker det är jobbigast att vara utan internet? Eftersom jag inte suttit vid datorn på hela helgen, förutom en kort stund med bildfix i lördags, har hon haft det slitsamt med sina punktmarkeringar av mig. ajFånen är ju lite mer flexibel, för att uttrycka det milt. 🙂 Dock lockar den inte till några längre blogginlägg, via pekfingervalsen. Det är sådant jag bara tar till när antalet alternativa sysselsättningar är extremt begränsat; som t. ex. när jag åker tåg.

Så där väldans mycket nytta har jag väl inte gjort i helgen, men två lydnadspass har det blivit med Karlsson. I lördags höll vi oss på hemmaplan, på återvändsvägen, och igår åkte vi in till stan, till min nya favoritplan. Han har skött sig riktigt fint båda dagarna. Det som faktiskt imponerar mest för tillfället är fjärren, där det under helgen blivit 100% korrekta skiften, dvs han har lagt sig, satt sig och ställt sig på rätt kommandon. Han verkar äntligen ha börjat lyssna, för nu känns det lite för lyckat för att det skulle vara slumpen. Då ska man även betänka att jag helt plockat bort handtecknen, som man ju faktiskt får använda, men det verkar som om de stökar till mer än de hjälper. Nu är jag ju inte ute på några tio meter ännu, men sex-sju kanske? Lite förflyttning framåt blir det i vissa skiften, men inte mer än max två decimeter totalt, på regelrätt antal skiften.

I övrigt var det, som jag tidigare skrivit om, årsmöte på klubben i lördags. Festen hade tydligen varit jättetrevligt, men med tanke på omständigheterna passade jag nog bättre hemma i schlagerfåtöljen.

Igår gjorde jag även djupdykning bland burkarna i kryddskåpet, vilket jag uppenbarligen inte gjort på mycket, mycket länge. Eller… jag har väl dykt i skåpet, men inte orkat sortera och slänga. Igår orkade jag. Och en del av burkarna hade faktiskt ett visst affektionsvärde, med prislappar från Favör-butiken på Stora Essingen! Som jag flyttade ifrån för drygt 20 år sedan. Som grädde på moset hittade jag ett par burkar Aromat?! En ”krydda” jag aldrig varit särskilt förtjust i, ens när den var ”modern” så hur de hamnat i samlingen är en gåta. Finns det över huvud taget aromat att köpa numera? Kanske borde ha lagt ut dem på Blocket istället för att slänga?

Det elektriska problemet i fredags löste sig. Det visade sig att huvudströmbrytaren var på väg att smälta?! Tydligen ett fabrikationsfel på elskåpet, som suttit där i ganska många år, men ändå inte är av stenåldersmodell. Vattenfall fixade en nödlösning så att vi skulle få el över helgen, och sen får vår vanliga elektriker ta över. Telefon och internet har vi som sagt fortfarande inte, men enligt Telia ska det vara lagat ”senast” i morgon.

Och annars så går det upp och det går ner. Det mesta av tiden biter jag ihop, med ganska lyckat resultat, men sen behövs det bara en tanke som flyger genom hjärnan för att jag ska bryta ihop en smula. Så kommer det nog vara länge är jag rädd.

Då har jag kommit hem från klubbens årsmöte. Förra året hade jag med mig tre uppflyttningsdiplom. I år fick jag/vi nöja oss med ett diplom, men det kompletterades med två glaspjäser; den vänstra fick min bruksterrier (?) för årets lydnadsklass II-hund och den högra för ÅRETS LYDNADSHUND! Kanske dags att byta namn på hemsidan? Hoppas pappa är med mig för han hade varit stolt…

Eftersom bredbandet fortfarande har semester får ni nöja er med en halvtaskig ajFån-bild. Kvällens årsfest avstår jag dock ifrån med tanke på mitt bristande festhumör.

Och med rubriken avser jag inte snödjupet (som för övrigt är 67 cm på vår gräsmatta) utan allt annat. Förra veckans händelser räckte mer än väl för en normalt funtad människa, och för att kunna ”tackla” det på ett någorlunda sansat sätt vore det ju skönt om resten av världen fungerade som vanligt, men … nä!

Igår morse hade vi helt plötsligt varken telefon eller bredband hemma. Kabelbrott enligt Telia, ska vara lagat på tisdag. Tisdag? Ska det verkligen behöva ta nästan en vecka? Detta innebär naturligtvis att jag kan glömma allt arbete hemifrån och är tvungen att vara på plats på jobbet.

I morse uppstod helt plötsligt vårt gamla elfel igen, dvs halva huset blev strömlöst, och den här gången lagade det sig inte själv. Just nu är Vattenfall på väg ut, eftersom det troligen är något fel på inleveransen till huset. Hoppas dom hittar felet.

Igår kväll fick min stationära hemdator ett idiotryck och ”skenade”. Jag trodde hela maskinen skulle flyga i luften men det rättade till sig efter en omstart. Beteendet är tydligen inte helt ovanligt enligt ”min” datatekniker som jag konsulterat nu på morgonen.

Men det riktigt allvarliga, som inträffade igår kväll, tänker jag inte behandla här, men det var riktigt, riktigt tung…

Jag var faktiskt uppriktigt förvånad att jag inte lyckades krocka med en älg, eller något annat, på vägen till jobbet för det är nästan bara det som fattas nu…

…i vardagen, och även på jobbet.

Återseendet med hundarna igår kväll blev glatt, även om de ganska snabbt övergick till att försöka analysera hur ofta och hur länge Gino egentligen legat i mitt knä. Jag tror slutsatsen blev; ofta och länge.

Hemma har tiden stått still. Den enda påtagliga skillnaden var att kylskåpet inte innehöll särskilt mycket ätbart. Det mesta hade surnat, ruttnat och möglat medan jag var borta. Och att husse skulle ha märkt det och fyllt på förrådet med osura och omögliga matvaror alldeles på eget initiativ var tydligen för mycket begärt…? Den enda påtagliga skillnaden var väl högen av tidningar och post på köksbordet som växt märkbart under min frånvaro.

Hur som helst är jag på jobbet idag, och inte hade våra leverantörer slutat skicka fakturor heller. Nu, när det akuta är omhändertaget, känns det inte som om jag gör så mycket nytta här så jag funderar allvarligt på att ta ledigt resten av dagen och ta mig hemåt (via ICA). Eftersom snön vräker ner, vilket den gjort sedan igår eftermiddag med ett kort avbrott i morse, känns det som om man inte bör vänta alltför länge.

Än en gång; tack för alla varma och medkännande kommentarer. Även om tårarna svämmat över varje gång jag läst en ny kommentar så har de betytt oerhört mycket, det ska ni veta! Jag har även blivit påtagligt medveten om jag faktiskt inte är den enda här i världen som har förlorat en förälder. Även om det inte gör min sorg lättare att bära, så vet man att många av ens vänner vet hur det känns.

Då har det gått sex dagar sedan jag kastade mig på tåget och åkte mot Falun. Då var jag rejält orolig men ändå fylld av någon tro på att allt skulle ordna dig. Det gjorde det inte…

Det har varit en vecka fylld av känslor. Tvära kast mellan gråt och skratt, och skratten kan vi helt klart tacka nio kilo Gino för. Utan honom tror jag att både jag och A brutit ihop på ett helt annat sätt, men han har hållit oss på fötter och det känns oerhört skönt att han finns kvar hos A. Han har dessutom, på mitt initiativ, blivit uppgraderad från bia-bädd på golvet till en plats i sängen vilket han tyckte var helt ok när första förvåningen lagt sig.

Mina egna reaktioner har jag försökt analysera, utan särskilt lyckat resultat. T ex bad jag A ta fram skjortan som pappa fick i julklapp av mig, men som han aldrig hann använda. Det var nog den mest klockrena present jag någonsin köpt till honom, och han var verkligen jättenöjd med den. Nu ligger den i min resväska och chansen är stor att den kommer förvandlas till landets dyraste näsduk. Hur kan en skjorta som jag aldrig ens hann se honom i få ett sådant affektionsvärde? Ja Gud vet…?

En annan tanke som slog mig en kväll var: vem ska jag nu ringa till allra först när jag och Karlsson varit ute och tävlat? Det var alltid pappa som fick första samtalet oavsett resultat. Hade det gått bra blev han oerhört glad för min skull, och hade det gått dåligt så peppade han mig.

Ett litet problem i det stora hela naturligtvis, men en sak som kommer bli påtaglig med tiden. Det är fascinerande vilka konstiga tankar som dyker upp…?

Dessutom får man dåligt samvete för att man inte gråter oavbrutet, utan understundom känner sig och beter sig som om allt vore som vanligt? Det är väl autopiloten som kickar in antar jag?

Igår var vi på begravningsbyrån och det kändes väldigt bisarrt och overkligt. Första gången fär mig som, trots min ålder, varit märkligt förskonad. Dock har många praktiska detaljer gåtts igenom och spikats, och på något märkligt sätt fixade vi även det.

Nu har jag 4,5 timmars tågresa framför mig, inkl. två byten, och om allt går enligt planeringen (vilket inte verkar vara SJ:s bästa gren i dessa tider) så landar jag hemma ikväll vid 18.30. Det ska bli skönt att träffa både husse och hundar efter den här omskakande veckan. Och i morgon bär det iväg till jobbet för att försöka komma in i normala rutiner.

Det känns fortfarande märkligt att blogga om detta och jag har funderat både en och två gånger på hur, varför och om … men som Agnetha skrev i en kommentar; en stor del av mig är skrivandet och det är en bra ventil för att få ur sig saker. Pappa var dessutom en av mina flitigaste bloggläsare, och uppskattade mitt skrivande mycket så jag tror inte han misstycker, var han än är.

Avslutningsvis en bild på Gino från när han tog en kort time-out i busandet igår. Gino som helt klart är en fantastisk kurator/terapeut!

Nu är det två dygn sedan min pappa somnade in. Pappa, som alltid har varit min största supporter. Han har alltid trott på mig. Han har alltid peppat och stöttat mig, oavsett vad det har handlat om just då.

Jag har utan tvekan varit ”pappas flicka”. Förutom att vi i grund och botten varit väldigt lika till sättet, på gott och ont, så har vi haft samma intressen – hundar och hästar. Mitt yrke, under mina 16 år vid polisen hängde ju också ihop med hans yrke även om vi aldrig jobbade på samma ort.

Nu finns han inte mer?! Det känns fullständigt obegripligt, och jag undrar hur lång tid det kommer ta innan man verkligen förstår att det är på riktigt?

Dessutom snurrar ju frågorna i huvudet, om vad som egentligen hände? En förvisso stor och komplicerad operation, men som trots allt görs 1-2 ggr i veckan bara på det här sjukhuset, förvandlas till denna mardröm? Själva operationen gick ju bra, och tillfrisknandet likaså – i fyra dagar, och sen vände allt. Läkarna har aldrig varit med om den här typen av komplikationer säger dom, och ser ut som levande frågetecken. Obduktion ska göras, men jag tvivlar på om den kommer att ge några svar? För oss spelar det ju ingen roll egentligen, men kan det rädda någon annan i framtiden är det ju bra.

Det märkliga är att livet faktiskt går vidare? Man tror på något sätt att världen ska stanna, men det gör den inte – inte ens hos oss? Hund ska rastas, mat ska ätas, mat ska handlas, duschar ska duschas osv. Till viss del går man väl på autopilot, mellan dipparna, men en mycket stor orsak till att både jag och A faktiskt fungerar är – Gino! Utan denna lilla hund vet jag inte hur det hade gått. Han lyckas t o m få oss att skratta mitt i sorgen? Men det tar på hans krafter att hålla oss på hyfsat gott humör så igår kväll somnade han sött i mattes knä.

Tack för allt deltagande via kommentarer, sms, telefonsamtal och mail. Det värmer verkligen och betyder oerhört mycket.

I morgon ska vi till begravningsbyrån, och hur tungt det kommer att bli vågar jag inte ens tänka på nu.

På tisdag åker jag hem. Det ska bli skönt även om det känns helt rätt och bra att vara här just nu…

Och orsaken till att jag öht uppdaterar bloggen just nu är främst att jag vaknade tidigt och inte kunde somna om, och behövde något att göra.

Jag har ingen pappa.

A har ingen make.

Gino har ingen husse.

Det är ofattbart…

Klockan är nu snart 18 och vi har fortfarande inte fått någon rapport från sjukhuset om dagens operation. Vi har ringt två gånger på eftermiddagen och då visste dom inte något. Detta fullständiga vacuum är vidrigt!

Tack för alla stöttande kommentarer. De värmer mitt i allt elände.

…utan snarare ytterligare några nyanser mörkare. Pappa ligger på operationsbordet idag igen. Jag och A skottar snö för att ha något att göra…

Kvällen igår var oerhört tung, men det känns ändå bra att vara här även om jag inte kan göra ett skit och pappa inte ens vet att jag är här. Alltihop känns fortfarande mycket surrealistiskt, liksom min packning som blev mycket märkligt sammansatt.

Det enda vi kan göra, förutom att skotta snö, är att hålla tummarna, och tyvärr börjar jag tvivla på att det hjälper…

Tur att vi åtminstone har Gino som kan muntra upp oss, och han gör sannerligen sitt bästa.

Hals över huvud fick jag kasta mig iväg med tåg mot Falun eftersom pappas situation allvarligt försämrats. Det känns surrealistiskt. Händer det här mig? Och framför allt; hur kunde det gå så här illa för honom när det trots allt artade sig så bra efter operationen?

Nu om någonsin behöver vi alla hållna tummar vi kan få.

Idag är det lite tungt. Eller mycket tungt. Pappa har drabbats av komplikationer efter sin operation. Läget är ”stabilt” som det så vackert brukar heta, och läkarna låter positiva enligt A, men det är ändå oroligt. Jag brukar ju kunna hålla modet uppe och tro det bästa, och det gör jag väl fortfarande, men det är ändå tufft. Som vanligt bor vi också alldeles för långt bort. Med tanke på vädret som utlovats i morgon sätter jag mig inte gärna i bilen och åker upp. Funderade på att ta tåget, men jag kan ju ändå inte göra någon nytta när jag kommer fram… och vem ska ta hand om hundarna om vädret blir så illa som utlovat?

Dessutom har jag en (blogg)vän som genomgår en stor operation idag, som jag innerligt hoppas har avlöpt väl, så det har gått åt många tummar.

Izas  ”kli” verkar bli bättre, nu när vi i princip undanröjt möjligheten att klia. Eller möjligheten finns fortfarande, men om hon gör det i något obevakat ögonblick så är det textil/textil som möts istället för hud/klor. Husse lyckades rota fram en gammal bomullspolo av lite tjockare modell som efter viss modifiering, medelst sax, funkar ganska bra. Och strumpan har hon fortfarande på sig. När vi går ut bär hon fuskpolo (någon som minns dem?) som tillverkats av en gammal fleecetröjeärm, för att skydda mot kylan på det rakade området. Och så är det naturligtvis sele som gäller för att inte skava. Dock verkar intresset för att klia ha avtagit så mitt Klorhexidin och Alsol-tvättande (inte samtidigt) verkar ha gjort nytta.

Dagens outfit!

Tja, det är lite mycket nu som sagt. Dessutom fick jag själv en inte alltför putslustig diagnos av min naprapat, som även råkar vara läkare, i söndags. Den tål också att funderas på. Tack och lov är det en lugn period på jobbet just nu så det gör inte så mycket om jag är lite ofokuserad mellan varven.

För att skingra tankarna lite så ägnades lunchrasten idag åt en stunds lydnadsträning på återvändsvägen. Husse tog hand om Iza. Inkallningarna (med både stå och ligg) börjar se riktigt bra ut. Nu är jag även duktig på att varva med släta inkallningar för att hålla tempot uppe. Lite saktagående hann vi också med.

Nej, nu ska jag försöka göra lite nytta. Kanske packa ner Årets Bruksborderbucklan och skicka tillbaka den till BTS? Det finns nog några andra projekt att ta tag i också…

En av Izas allra bästa sidor är hennes förmåga att ”gilla läget”. Hon finner sig i det mesta och protesterar sällan mot vad hennes matte hittar på. OK, det finns väl undantag, men på det stora hela är hon väldigt anpassningsbar.

Igår visade det sig att polo inte heller funkade för att skydda det irriterade hudområdet, och tratt funkar som sagt inte. Vad gör man då? Jo, man gör något åt boven i dramat, dvs vänster baktass. Sagt och gjort; iväg till Maxi och shoppa rosa barnstrumpor. Stl 22-24 är perfekt för en schäfertass. 🙂

På med strumpan och Iza bara konstaterar att; jaha, då har jag en strumpa på mig, och då ska det väl vara så. Inga tendenser till att ens försöka ta av sig strumpan. Samma sak har det varit oavsett vad jag klätt på henne genom åren:

– Jaha, nu har jag tratt, det får väl gå…

– Jaha, nu ska jag ha T-shirt på mig, OK då…

– Nu vill hon tydligen att jag ska ha täcke på mig (i bilen när det är kallt), visst…

– Klövjeväska, jo men visst…

Det finns säkert många hundar som är lika coola på det området, men jag upphör ändå inte att förvånas över hennes förmåga att acceptera de allra flesta situationer. Med tanke på hennes temperament skulle hon ju mycket väl ha kunnat vara en hund av den andra sorten…

Det är inte alltid hundträning fungerar enligt böckerna. Det har jag idag fått bevisat ännu en gång…

Men vi börjar från början. I morse for vi iväg in till stan igen, jag och Karlsson. Den här gången var planen att lägga spår på djurparkens parkering, och så blev  det. Parkeringen är stor och när jag traskade fram och tillbaks mellan alla de upplogade snövallarna fick jag nog ihop drygt 500 meter spår. Idag fick det ligga ungefär 30 minuter. Han går från klarhet till klarhet, och även om det stundtals var förvirrat idag också så var det betydligt bättre än igår. Å andra sidan hade vi inga förledningar idag. Åtminstone inga som var färskare än mitt spår. Han missade en av sju tändsticksapporter, och det får väl anses godkänt.

Sen bar det iväg till fotbollsplanen där vi var igår. Rutan gick betydligt bättre idag, och sen tog vi itu med inkallningen.

Den gängse ”regeln” bland hundtränare är ju att man, för att få ett snabbt ställande, har belöning bakom hunden. Antingen i form av leksak eller godis. Framför allt vid godisvarianten krävs ju en medhjälpare som kan plocka bort godiset om det inte blev bra och hunden ändå vill hämta. Medhjälpare har jag ju sällan, så jag har kört med leksak bakom. Dock har jag inte uppnått det resultat jag önskat. Ställandena har blivit ganska långsamma,  och med några tveksamma steg i slutfasen innan han stannat helt.

Vid något tillfälle har jag testat med belöning hos mig och tyckt att det blivit bättre, men ingen har trott på mig och jag har börjat tveka och återgått till belöning bakom. Å andra sidan får han bättre ställanden om farten är högre… Mycket har jag funderat på detta, och igår tog jag mod till mig och testade igen, med belöningen hos mig. Förut har jag kört med leksak hos mig, men igår laddade jag med en (mini)köttbulle i handen innan jag lämnade honom, och såg till att han visste att den fanns där. Och oj så fint han stannade! Körde samma taktik idag, och jo… det funkade fortfarande. Visst borde de åtta kilona kunna stanna på en ännu kortare sträcka, men han slår till bromsen på ett helt annat sätt i samband med kommandot nu. Just nu känns det som om jag hittat rätt. Och ibland körde jag utan att visa honom köttbullen och det gick lika bra då. Körde även inkallning med både stå  och ligg, och tja… 7-8 borde det i alla fall ha blivit på en brukstävling. Det är ju inte 10 men klart bättre än 0 i protokollet. Ibland gäller det att tänka utanför lådan. 🙂 Något jag förvisso tränat ganska mycket på med tanke på Iza och även min första schäfer. Ingen av dem har ju heller fungerat riktigt enligt böckerna.  Nu hoppas jag bara att det här håller i sig.

Något mindre roligt är att jag hittat en hudirritation på Izas hals, ganska långt ner. Hon har kliat sig till och från i några dagar men jag har inte hittat något, men idag gjorde jag det. Nu är hon rakad på ca 5×5 cm, och där finns några små sår med sårskorpor. Frågan är som vanligt: hönan eller ägget? Har hon sår för att hon har kliat sig eller har hon kliat sig för att hon har sår? Och vad kommer dom ifrån i så fall? Nu blir det klorhexidintvätt i några dagar så får vi se vad som händer. Problemet är bara att skydda det. Tratt funkar inte eftersom kanten på tratten skulle hamna ganska precis på det irriterade området, och hon skulle ändå komma åt att klia. T-shirt funkar inte. Urringningen blir så stor att hon ändå kommer åt. Jag gjorde en djupdykning i garderoben och hittade en ärmlös halvpolo som jag förträngt att jag hade, och den traskar hon omkring i nu och verkar ganska nöjd. Håller tummarna för att jag får ordning på detta själv, men det fick jag ju med de liknande irritationer hon hade ovanför svansroten förra  vintern.

Ikväll blir det besök hos naprapaten så får vi  se om jag kan få hjälp med mitt onda ben. Hoppas, för nu börjar jag lessna på det här!

Ytterligare en bild från gårdagens race i snön.