Kategori: Uncategorized

Igår kväll hade jag tänkt mig en vilokväll, dvs enbart promenad för hundarna.

Det blir inte alltid som man tänkt sig…

Jag skulle åka in till stan för att göra en nödvändig påfyllning av matförråden, och eftersom jag ändå skulle till stan kunde jag ju ta med mig Karlsson och träna lite. Jag åkte hemifrån 17.30. Jag klev in på ICA 21.30… Det är tur att de har generösa öppettider!

Körde först lydnad en stund, och sen blev det ”sammanträde” angående sjuhäradsmästerskapet. Vi fick ihop ett lag till sist, och lyckades besätta de flesta funktionärsposterna. Tanken är att jag och Karlsson kör lydnadsklass II i år igen. Dessutom är vi reserver i klass III och högre. Hoppas de klasserna går runt utan vår hjälp för i klass III finns det flera moment som känns väldigt osäkra, och i högre är det framför allt uppletandet med sex föremål på sex minuter som oroar mig.

Dessutom var det någon som kom på att jag ska kommendera högre klass-lydnaden (under förutsättning att jag slipper köra den naturligtvis)?! Hm… krävs nog mer träning på det än på lydnadsklass II-momenten. Nåja, sjuhäradsmästerskapet är en rolig grej så man får väl göra vad man kan för att vi ska få ihop laget och annat som behövs.

När vi sammanträtt färdigt gick vi iväg och körde uppletande i klubbens tävlingsruta. Rutan är inte särskilt lättsprungen men min lilla griswobbler jobbade på bra och fick in fem av sex föremål. Det sjätte trodde jag var en vit strumpa så jag sa åt honom att leta efter en vit strumpa. Han hittade ingen vit strumpa. Sedan visade det sig att en av ”tjejerna” hade den i fickan… Förvisso låg det ett annat föremål istället, men hallå… har jag fått order om vit strumpa så letar jag efter vit strumpa sa Lennart. 😉

I samband med uppletandet fick han även inviga sitt nya tjänstetecken från Dizza Design. Beställde detta för några veckor sedan, och det var tänkt att han inte skulle få använda det förrän han (vi) fixat uppflyttningen till elit, men vem kan hålla sig? Inte jag i alla fall. Tyvärr missbedömde jag färgprovet lite och det blev mörkare än jag tänkt mig. Skitsnyggt och elegant (på ett träsktroll?), men egentligen för mörkt om man ska läsa regelboken. Ev. beställer jag ett nytt i ljusare turkos senare, men än så länge kör vi med detta. (Färgerna i bilderna blir tyvärr lite missvisande pga det skarpa solljuset.)

Om en stund bär det iväg till Blå Stjärnan för att lämna in Iza. Idag ska nämligen den lilla knölen på ögonlocket bort! Vi håller tummarna för att allt går bra, men det känns ju inte som något jätteavancerat ingrepp.

Sedan några timmar tillbaka är vi åter i verkligheten, dvs hemma. Helgen har tillbringats på Årets Border på Herrfallets camping utanför Arboga. Årets Border innebär framför allt utställning, och dit var 205 hundar anmälda, samt KM i lydnad. Jag och Karlsson gjorde insatser på båda ställena.

Jag drog iväg hemifrån rätt tidigt på fredagen och kom fram tidigt på eftermiddagen. Kvällen tillbringades tillsammans med A och Gino, Karlssons uppfödare och deras bekanta. Och bekantas bekanta. Och… Det grillades och vi var nog 20-25 pers vid ett långbord på campingen i det ljuvliga vädret.

Jag bodde även i år i stuga tillsammans med Pia, Pernilla, Jenni, Bea och Emelie. Totalt var vi alltså sex personer och nio hundar i stugan men den är rymlig och har flera rum så det gick bra och var förhållandevis lugnt trots alla jyckar.

Lördagen började tidigt med lydnaden. Totalt var det 13 hundar anmälda, och i klass II var vi fyra stycken. Förra året var det en något förvirrad tävlingsledare som inte var bra påläst och ganska ringrostig. Trodde inte det kunde bli värre, men det kunde det. Gårdagens tävlingsledare hade nog ringrostat i åtminstone 10-15 år.. Sorry to say… men det var bedrövligt. Tack och lov för att jag är hyfsat rutinerad  vid det här laget och kunde göra vad jag skulle för egen maskin när jag fick helt felaktiga order. Vad sägs om  ”kommendera” när jag skulle ta apporten. Eller ”framåt marsch” på hopp-sitt-hopp? Nåja, jag ska inte fördjupa mig i alla tabbar utan istället konstatera att jag är djupt imponerad över att jag lyckades behålla fattningen och lugnet och på ett ganska bra sätt leda mitt lilla träsktroll genom föreställningen fram till en riktigt snygg slutpoäng. Vi nollade fjärren, förmodligen för att jag nästan var ute vid markeringen för klass III (10 meter) när domaren stoppade mig. Hade inte domaren sagt  ifrån hade jag väl simmat ut i Hjälmaren… Karlsson fixar ju fortfarande inte fjärren när avståndet blir långt, men på fem meter (som det ska vara) brukar det gå fint. Hur som helst fick vi ihop 167,5  poäng UTAN fjärren (20 möjliga poäng) så jag får vara nöjd. Det resulterade även i en andraplacering bland klass II-hundarna.

Platsliggande: 10
Fritt följ: 8
Läggande: 8,5
Inkallande med ställande: 10
Rutan: 10
Apportering: 9
Hopp: 9
Fjärr: 0
Helhet: 9

Efter det äventyret vidtog en lång väntan på vår entré i utställningsringen. Solen brände och gassade för fulla muggar och trots att  jag försökte hålla mig i skuggan har jag ådragit mig en fascinerande ”utställningsbränna” (i praktiken misstänkt likt ”bonnabränna”!). En bit in på eftermiddagen var det dags för 35 öppenklass-hanar att bedömas, och det tog sin tid. Eftersom hundarna bedöms i bokstavsordning (och Karlssons kennelnamn börjar på Ö) så var vi allra sist, precis som vanligt.

Kritiken blev så här:
Very nice dog with super coat, well upon the leg, move very well, nice temp.

Lika ”styltigt” som det brukar vara i utställningskritik, och lite tråkigt kortfattat. Nåja, domaren tog micken innan konkurrensbedömningen och konstaterade att ”it’s been an  honor, and a headache” att bedöma alla dessa hanhundar. Sen gick han varv efter varv och sållade ut ungefär 10 hundar på varje varv. Både Karlsson och Gino ”överlevde” fram till tredje gallringsvarvet men då åkte vi ut. Inga framgångar i stil med förra året alltså, när han kom tvåa i klassen. Jag sörjde inte för det utan var egentligen ganska lättad över att slippa släpa in honom för en Bästa hane-final. Däremot fick vi gå in i både avelsgrupp med Karlssons pappa, Gibas Earl Grey de Lux  (som vi vann – det var bara en 😉 ) och uppfödargrupp.

För att uttrycka det milt så hade väl lille Lennart inget större aktivitetsbehov på kvällen utan sussade gott i sin bur när vi åt god mat och snackade ”skit”.

Som vanligt har det varit en jättetrevlig helg där man träffat en hel del gamla bekanta, och några nya. Och i ärlighetens namn är ju själva utställningen mest ett svepskäl för att få komma iväg på lite ”husmorssemester”. 😉

Stugkompisen Pias hund Tyra blev fjärde bästa tik, och en annan vän tog hem förstaplaceringen både i unghundsklass och championklass, blev fjärde (eller tredje?) bästa hane och lyckades bra på lydnaden så jag får gjädjas åt deras framgångar istället.

”Reseledningen” har enligt ryktet redan bokat stuga till nästa år, så då kan man börja nedräkningen. 😆

Idag på hemvägen passade jag på att mellanlanda hos en vän i Mjölby, och det blev en trevlig stund. Dessutom fick Karlsson rasa runt i den inhägnade trädgården några varv, till hennes briarders stora förtvivlan. 😉

Jag har varit ruskigt slö på använda kameran  den här helgen, men några bilder har  det blivit. Dock inte en enda från själva ringen.

Karlssons mamma Lucia har hittat sin alldeles egen favoritplats
i husvagnens sidolucka. Jag  vågar inte visa bilden för Karlsson, för vår
husvagn har inget motsvarande utrymme. 😉

”Eh… va’? Talking to ME?”

”Äh… jag lägger mig och vilar igen.”

På fredag kväll trimmades det även ute bland buskarna, med
utsikt över Hjälmaren. Pia, Pernilla och Ture.

Bea och Jaga.

Jenni och Tess.

Lasse och Kasper kollar vad som händer i ringen medan
tiken (som jag glömt namnet på) studerar något annat.

Lördagsunderhållningen bestod av att Embla och Bea
(som är utbildade på Hundcampus i Hällefors) demonsterade
specialsök. Är vi nördar eller är vi nördar?

Mer specialsök-demo.

*griswobbler är tydligen jägarslang för bt  och andra småhundar som skulle kunna användas/används vid jakt på vildsvin. Det låter inte särskilt smickrande, men vad vet jag? 😉

Strax bär det iväg mot Arboga, Herrfallet och Årets Border. Utställning (troligen årets enda?) och KM i lydnad. Sannolikt lär vi inte åstadkomma några större sensationer men vad gör man inte för att tillfredsställa sina sociala behov? 😉 Det brukar vara roligt och trevligt, med en massa goa människor (och hundar). Hoppas bara att jag slipper träffa någon bror eller kusin till gårdagens oväder (åska och skyfall) för då blir det ingen rolig resa.

Husse och Iza får stanna hemma och vakta huset, och det gör dom säkert alldeles utmärkt!

Samma växter som senast, dock inte samma (?) solsken. Men det går i alla fall framåt. 🙂

Idag har jag slängt ut samtliga pelargoner på sommarbete (=diverse altaner). Nu håller vi tummarna för att det inte blir fler frostnätter för jag vill inte ens tänka tanken på att fånga in dem igen. Min plan från förra året (färre men större krukor) har dock inte riktigt fungerat. Större krukor har jag, men det verkar vara ungefär lika många, hur nu det gick till? De som är frodigast och finast i nuläget är i alla fall sticklingarna jag tog i somras, trots det mycket intensiva vanvård jag utsatt dem för sedan dess. Att de bara orkar liksom? Nu väntar vi bara på att de ska börja blomma riktigt ordentligt också. Bilder kommer när de är igång.

I måndags och igår har jag försökt hitta/reparera Karlssons fria följ, och inkallning med ställande. Dessa moment tappade vi bort någonstans på vägen mot att få ett kryp som funkade även på tävling. Nu blev ju krypet likt förb…. en nolla i söndags, och i kombination med dåliga betyg på de föregående momenten så … blev det som det blev. I ärlighetens namn är jag förvånad att vi öht fick poäng på fria följet. När vi larvade runt på plan var jag säker på att det skulle bli en klockren nolla. Efter två dagars intensiv (och skojig) träning verkar vi dock vara hyfsat på banan igen. Om det funkar även i tävlingssituationen lär vi märka på lördag på Årets Border i Arboga där vi (förutom att ställa ut) ska köra lydnadsklass II på klubbmästerskapet. Igår fick vi även till ett uppletande i ruta som använts flitigt av andra hundar precis innan, med begagnade (men inte egna) föremål och på ny plats. Två föremål gick fint, men sen började han tjafsa igen. Nästa steg får bli att köra konkurrens; dvs när han inte jobbar bra så får en annan hund ta över! Den metoden väckte ju honom i spåret i tidernas begynnelse, så varför inte i uppletandet?

Igår kväll blev det även ett veterinärbesök med schäfertanten. Hon har fått en ”utväxt” precis i kanten på övre ögonlocket. Enligt veterinären var det inget ovanligt. Det hade ett väldigt fint ”namn” och är oftast godartat. Hon verkar konstigt nog inte det minsta irriterad men bort ska den. På tisdag har vi tid för operation.

Ikväll ska vi hålla oss på hemmaplan. Börja förbereda för avresan till Årets Border, även om den inte sker förrän på fredag, och ev. träna lite hund. 😉 En del röj inomhus bör jag nog också ägna mig åt eftersom jag ska vara borta hela helgen.

Avslutningsvis en bild på Prinsen på ärten som oavbrutet hittar nya, fascinerande platser och ställningar för sina avslappningsövningar, för det är en konst han behärskar!

Nu konsoliderar* vi oss! Efter ännu en högretävling med ”godkänd” i protokollet så har jag bestämt att vi nu ska ägna sommaren åt träning av;

1. Spårupptag
2. Att ”vända” honom vid bakspår
3. Uppletande på främmande platser med okända föremål

…och en himla massa annat, så som fritt följ och diverse andra lydnadsmoment.

Planerna på att anmäla till ytterligare någon högretävling innan semestern är alltså härmed lagda på is! Väldigt hård och extremt kall is!

Det hela började mindre bra med en praktiskt taget sömnlös natt. Varför är något oklart, men det blev inte bättre av att Karlsson bestämde sig för att mina knäveck var den absolut bästa platsen på jorden att trycka in sig i, för att sova. Kl 06.30 körde vi mot Jönköping och jag var så trött att jag mådde illa. Lite Red Bull-doping fick det bli på en öppen mack.

Angjorde Jönköpings BK i god tid, och vi började dagen med platsliggning vilket Karlsson uppenbarligen tyckte var en usel idé för han hade, enligt domaren, ”ropat på matte” hela tiden. På slutet var det t o m så att jag hörde pipandet från där vi stod gömda. Det blev alltså neddrag till en sjua på det momentet. Surt! Visst för att han kan gnissla på platsliggningen, men det brukar vara i en betydligt lägre tonart, och inte hela tiden?!

Sen bar det iväg ut i spårskogen. Efter ett riktigt struligt upptag med bl a bakspår (betyg 5) spårade han kanonfint. Fin spårterräng med öppen tallskog. Inga direkta tapp, bra tempo och fokuserat. Fram till sjunde pinnen… När vi hittade den hade vi precis passerat in i en plantering med ungtallar, och ungefär där verkade han glömma att det var spår vi höll på med?! Istället trodde han att vi var utsända på uppdrag av Skogsvårdsstyrelsen för att inventera beståndet av små tallar i Jönköpings län. Vi räknade och räknade och räknade. Jag vet inte vad Karlsson kom fram till, men jag räknade till … jättemånga! Vi snurrade ett par rejäla vändor bland småtallarna, men – han gjorde det igen! Han hittade tillbaks till spåret (hur gör han? eller har han full koll hela tiden och bara driver med mig?) och ut ur planteringen, och helt plötsligt stod vi nästan på  kramavstånd från mottagaren. Tog tillbaks honom och letade upp slutet. Puh… Men efter vårt snurr bland småtallarna (säkert fem-sju minuter) höll vi på att missa tiden. EXAKT 30 minuter hade vi varit ute! Betyg 10/10.

Tillbaks till klubben och där var det bara att, snabbt som ögat, studsa i lydnadsskorna och värma upp det lilla trollet som väl knappt hunnit svalna efter spåret. Första (dryga) hälften av lydnaden var en fullständig katastrof. Riktigt, riktigt dåligt jämför med tävlingen för tre veckor sedan. Framför allt har något hänt med fria följet den senaste veckan, vilket jag ju känt även på träning.

Vill knappt redovisa de usla betygen, men traditioner är väl till för att hållas så här kommer de:
(hoppar över domarnas kommentarer, men många ”dk” är  det)

Fritt följ: 6/5 (flummig, nosigt, okoncentrerat och oengagerat!)

Inkallning med ställande: 6,5/6,5 (låååångt)

Framåtsändande: 5,5/5,5 (snett och vint på första sträckan, och några dk)

Kryp: 0/0 (same procedure as nästan alltid, och då hade vi ändå nedförsbacke så viss hjälp av tyngdkraften borde han ha haft…)

Skall: 9/9

Tungapport: 10/9

Hopp: 10/10

Platsliggande: 7/7

Summa 174,5, och oavsett hur bra uppletande han hade gjort så var chansen till uppflyttning ändå borta eftersom man behöver 196 lydnadspoäng. 🙄

Uppletandet var, rent arbetsmässigt, betydligt bättre än senast. Han var ute på djupet flera gånger, bra tempo, och relativt fokuserad (även om han hann med ett par kisspauser 👿 ), men lyckades bara få in ett föremål och då är det betyg 0 (noll). Han hade ett föremål till, men det föll inte herr’n på läppen så det tog han upp efter en bra stunds tvekan, och sedan släppte han det igen. Tyvärr glömde jag att fråga vad det var. Kunde ju ha varit bra att veta med tanke på framtida träning.

Nåväl… summan av kardemumman blev: 399,5 poäng och DET blir man inte uppflyttad på. 😥

Å andra sidan var det bara ett av åtta ekipage som fixade uppflyttningen, så jag var ju i gott sällskap.

Försöker ta med mig godbitarna, i form av; det fina spårarbetet (fram till skogsinventeringen 😐 ) och lite från uppletandet som trots allt var bättre än senast, om man bortser från betyg och antal föremål. Dessutom fick vi många värmande kommentarer från medtävlare och publik som tyckte att det såg trevligt ut. Jag förmodar att de främst syftade på de avslutande momenten på lydnaden? Ett annat plus är ju att vi nu åtminstone har två godkänd-resultat att skicka in till ”Årets Bruksborder” i början av nästa år.

Som vanligt har man också träffat en massa trevliga människor, och bruksfolkets motsvarighet till fiskarhistorier har florerat vilt. 😉

Som sagt; nu ska vi samla ihop oss och försöka hittat tillbaks till den formen vi  hade för tre veckor sedan, och helst lite bättre, och så tar vi nya tag i höst. Tanken är ju att vi ska köra lydnadsklass II på Årets Border nästa helg, men med det fria följet så vete f*n? Vi får väl se vad som händer under veckan.

Kameran var med idag, men någon fotograf hittade  jag inte. Ni får nöja er med en bild från igår när han hade paus i omvärldsbevakningen. Ikväll tror jag nog att grannarna får sköta sig själva, för trött är han. Och jag lär inte heller vara vaken särskilt länge…

*Konsolidera = att förstärka/förbättra strukturen hos något, särskilt abstrakta ting. (Wikipedia)

Den här filuren (och en kusin/bror/syster/fru/man?) hittade jag i vår vildvuxna kaprifol nu på morgonen. När jag tagit några bilder upptäckte jag att kameran stod i ”sportläge”?! Passar nog bra när man fotar snabbfotade mallar (vilket kameran gjorde senast), men just i det här skedet kanske  det var lite overkill? 😆

Idag ska vi ägna oss åt sim med Iza, lite pelargonshopping (jo, några nya måste jag ha 😉 ) och spår med lille Lennart. Onsdagen blev en välbehövlig vilodag, tack vare/på grund av ösregn. I torsdags blev det spår och uppletande i Ulricehamn och inget var väl någon direkt succé. På något sätt har vi fastnat i vinkelvolten och vi vet inte riktigt hur vi ska ta oss därifrån? Igår körde vi uppletande på hemmaplan med vallning av matte och storasyster och våra egna grejor och då hämtade han in sex prylar på ett ”kick”, snyggt och prydligt. Men i andra rutor förvandlas han till Alfons Åberg och ”ska bara…”. 👿 Nåja, det är väl bara att jobba på, och framför allt bli bättre på att träna på andra, nya, ställen.

Just nu känner vi oss ganska beresta, även om vi tar det i små portioner. Sjuhäradsbygden runt är det som gäller.

Fredag: spår i Tranemo kommun
Söndag: lydnad i Svenljunga kommun
Måndag: lydnad i Borås kommun
Tisdag: uppletande, lydnad och ett litet spår i Ulricehamns kommun

Bara två kommuner kvar att avverka i Sjuhäradsbygden, men jag tror vi hoppar Bollebygd och Mark den här veckan.

(Och den som undrar över varför det finns sex
 kommuner i Sjuhäradsbygden kan läsa mer här.)

På torsdag är det en av årets få automatlediga vardagar. Och så här ska vädret bli enligt yr.no:

33 mm!!! Tack för det, liksom… Och med tanke på att det bara är två dagar dit är hoppet om att de ska ha jättefel inte överväldigande stort.

Fördelen är att till och med husse börjar svikta i sin lust att åka på någon form av husvagnssemester över helgen. Jag är nämligen inte ett dugg sugen eftersom jag i det närmaste utvecklat husvagnsfobi efter allt husvagnsboende under jobbiga/tråkiga omständigheter i Falun i vintras. Husvagnen har varit hemma sen i påskas och i söndags eftermiddag gick jag in i den för första gången.

Sen gick jag ut.

Men de hade ju inte behövt överdriva så för att jag skulle få vara hemma.

33 mm!!!?

Nu är de igång igen. Skatorna! De har ju redan tre rum och kök i ena tallen på vår tomt, och i den andra tallen har de en gäststuga. Det räcker tydligen inte för nu byggs det för fulla muggar igen, precis som varje vår. Idag blev jag vittne till hur en skata baxade iväg en gren som var minst dubbelt så lång som skatan själv. Först flög den upp på taknocken på huset där den pustade ut och tog nytt grepp, och efter att ha avpassat det hela så att det blev perfekt jämnvikt i den stora grenen flög den vidare till bygget. Imponerande! Tänk om jag (och husse) haft motsvarande motivation, energi och kunskap för husbygge, anpassat till vår kroppsstorlek (jämfört med skatan) – då skulle vi bo i ett slott! 😕

Söndagen blev en hundträningsdag, som omväxling. 😯 Vi började med tre spårupptag på platser som var helt nya för den lilla hunden. Bilavstånd mellan samtliga för att få det så tävlingslikt som möjligt. Det gick … sådär. Han började bra, 10-15 meter rakt ut, men sen ”dog” han. Börjar snurra och leta spår där, och hittar han inget så… Har nog kört för många upptag på ungefär det avståndet och det krävs nog en del jobb för att få honom att fortsätta jobba rakt ut. Dessutom valde han bakspår på de två första?! 😐

Därefter blev det ett kortare konditionspass med tennisbollarna. Han jobbade på kanonfint (full fart både ut och hem) med 10 bollar, sen upptäckte jag att han hade mossa (?) i ögat och då gick vi hem. När vi kom hem hade mossan naturligtvis flyttat…

Kvällen ägnades åt ett pass med vår pt, och hon har verkligen ögon som en hök! Det är inte klokt vad mycket konstigheter jag har för mig, och de underlättar sannolikt inte det minsta för lille Lennart?! Om jag bara kan lära mig lite kroppskontroll så… 😉

Igår kväll fick schäfertanten åka på sightseeing till klubben eftersom husse tokjobbade och inte kunde ta hand om henne. Eftersom det var tomt på agilitybanan (förutom hindren då) så passade hon på att lösa in 25% av födelsedagspresentkortet. Roligt hade hon (och jag) och det var fascinerande att se hur mycket som sitter trots att vi aldrig tränat med någon egentlig struktur, och med mycket långa mellanrum de sista åren. Slalomen satt som en smäck i första försöket, och att skicka henne framåt över fyra-fem hinder utan att jag hängde med funkade också bra. Jag byggde ingen bana utan improviserade med det som fanns, och jag tror inte hon tog illa upp. 😉

Naturligtvis fick terriern ett pass också, med blandad kompott. En del gick bra, en del mindre bra. Ungefär som vanligt alltså.

För övrigt är det fortfarande ungefär lika svinkallt. Med tanke på den extremkalla vintern och den ovanligt kyliga våren måste vi rimligtvis ha en hel del grader att lösa in under sommaren om årsmedeltemperaturen ska bli hyfsat normal. Visst ÄR det väl så det funkar? 🙄

Utomhus är det +1,5°!

Utomhus snöar det! (På normala höjder regnar det enligt säkra källor.)

I almanackan (inomhus) står det 8:e maj!

Med tanke på ovanstående fakta känns det oerhört smart att jag:

1. inte anmälde till lydnadstävling idag.

2. bokade sim för Iza (inomhus) i eftermiddag.

Nu – strykhögen!

Himlen igår kväll – förebådande oväder?

…sa han som klippte grisen!

Ungefär så känns det efter kvällens övningar. Eftersom jag fixat ”hellweek” på jobbet så bra *klappar mig på axeln* bestämde jag mig för att sluta lite tidigare idag när det fanns chans att få gå ett tävlingsmässigt elitspår.

Jag drog alltså iväg ca 45 kilometer söderut med Karlsson i bagaget. Där hade ”elaka tanten” lagt ett elitspår åt oss, i samband med förberedelser för en elitspårtävling om ett par veckor. Skickade ut den lilla hunden i rutan och han gjorde ett fint upptag, om man bortser från den lilla kisspausen. (Måste göra något åt det där kissandet, men det känns halvlyckat att börja skälla på honom i upptagsrutan. Jag menar … han är inte supermotiverad just där och då, och kan nog lätt tappa sugen.)

Nåja, han tuffade iväg och efter en stund hittade han en – PIP! Just där var det alltså inte särskilt tävlingsmässigt, men den var beställd, och så blev det. 🙂 Sen spårade han fint i ytterligare kanske 150-200 meter. Sen vet jag ärligt talat inte vad han (vi) gjorde, och vill helst glömma denna mycket mediokra tillställning. En liten bit bakspårade han (och hittade pinne!) kom vi fram till vid debriefingen. Och efter diverse krångel, viltspårande och annan allmän förvirring gick han på spåret igen och hittade sista (skogs)pinnen och slutet! Hur vi tog oss dit är en gåta med tanke på hur ”ur spår” vi var?!

Sen åkte vi 45 kilometer hem igen…

Så kan man också fira att det är fredag!

Vad lärde  vi oss då av detta?

1. Man kan inte alltid lita på sin hund!

2. Min magkänsla/intuition för när han är i rätt spår och inte fungerar faktiskt hyfsat, för redan när han gick av första gången var jag mycket skeptisk till vad han höll på med!

Gissa vad vi ska göra i helgen?

Trots allt; stort tack till ”elaka tanten” som ”firade” fredag eftermiddag med oss. 😉

Visst är en del buskar och träd lite ”luggslitna” efter den tuffa vintern, men det är trots allt mer som verkar ha klarat sig än vad jag trodde när allt låg begravt under närmare en meter snö. Nu, när det dessutom har regnat en del, har det påbörjats en ”explosion” i det tysta…

(Men precis som vanligt är vi ett par veckor senare här uppe på ”fjället” än på mer normala höjder.)

Det här inlägget har jag funderat på länge, och nu är det dags!

Av förklarliga skäl så är en mycket stor andel av de bloggar jag läser hundrelaterade. MEN – det finns undantag. Jag har några favoriter som inte har ett dugg med hund att göra, men det de har gemensamt är att de är välskrivna och att skribenterna är … skribenter! Dvs journalister, copywriters, författare… Dessutom är samtliga skrivna med olika grader av glimten i ögat. Jag känner ingen av dem, utan bara njuter av det som bjuds. En del uppdateras ofta, andra mer sällan, men de är värda att vänta på.

Här är mina fem favoriter, i slumpmässig ordning.

Några rader

Lotten – en golgatavandring på legobitar

Onekligen

Ketchupmamman

Ett liv i exil

Vilka är dina ohundiga favoriter? Tipsa gärna i kommentarerna!

***

För övrigt är detta vårens ”hellweek” på jobbet. Ganska roligt, men också ganska … mycket! Hundträningen hinns inte riktigt med som den borde. Hade hoppats på en massa spår, och framför allt spårupptag men hittills – nada.

I måndags blev det dock lydnadsträning på klubben med ”gänget”.

Igår blev det konditionsträning för terriern. Tennisbollshämtning i skogen, bland stock, sten och mjuk mossa. Den här gången på lite längre avstånd och med lätt motlut på väg tillbaks till mig. Totalt blev det ca 3,5 km varav han avverkade ca 75% med rejält drag under galoscherna. Ibland har han lite svårt att komma iväg ifrån mig, mot bollarna, men när han kommit ungefär halvvägs drar han på och sen är det fullt ös. Det märktes också att han var mer införstådd med hur systemet var upplagt den här gången. 🙂

Idag fick det bli lite lydnadsträning på gräsmattan här hemma. Gjorde framsteg med både fjärren (klass III) och vittringsapporteringen. Hoppas jag? Det såg åtminstone ut så, men det kan vara glömt (av terriern) till nästa gång.

Nu är snart fotbollen slut på TV, så man kanske vågar vistas även på nedervåningen, utan hörselskydd? Det ÄR lugnare när husse ser matcherna live på Borås Arena, men ikväll kom han inte iväg. Tyvärr…

Dagens spår till lilleman blev något av ett mandomsprov – nästan tre kilometer, med en pip och elva apporter! Varierad terräng; mossa, hygge, ris, åker med kortkort gräs, gammalt torrt fjolårsgräs, berghällar etc. Mestadels var han en riktigt duktig blogghund! Han spårade som bäst och mest fokuserat från 1-2 kilometer?! Vid 2 kilometer slarvade han bort sig lite, och hade jag inte vetat var spåret gick hade vi nog varit ”borta”. Men på tävling är ju spåret slut efter 1,5 så… 😉 Sista kilometern var han trött, men han fortsatte spåra. Dock mattades intresset för pinnarna markant. Han stannade och tittade lite frågande på dom. Men det kan jag ta. På det stora hela är jag jättenöjd. Spåret innehöll inga särskilda svårigheter, mer än terrängskiftena. Idag fokuserade vi på längden. Dock hade vi flera förledningsspår att reda ut, efter en grannfamilj som bitvis gått samma väg. Men vid fjärde ”krocken” struntade han fullständigt i deras spår och valde mitt utan att tveka.

När vi var klara skulle vi ju hem igen, och då märktes inte någon trötthet minsann. Han rejsade med sina pipar så det stod härliga till! 🙂

Han fick vila en stund när vi kom hem, och sen körde jag ett uppletande. Förvisso bara på åkern, där det var lättsprunget (och lättgått) men han jobbade på bra. Fyra pytteföremål plockade han in ganska snabbt, men sen kroknade han och behövde hjälp med de två sista. Men … på tävling är det ju bara fyra. 😉

Inte nog med det. På eftermiddagen började vi pilla på hans frisyr till Årets Border. En bra stund på trimbordet blev det, ute på altanen i solskenet. Vi avslutade med kloklippning, till hans stora förtvivlan. Trim och kloklipp var nog tillsammans dubbelt så mentalt påfrestande som tre kilometer spår + uppletande. Resten av dagen har han sovit hårt, tungt och drömlöst (tror jag).

Varför ska man lägga huvudet på sina egna tassar när
man kan lägga det på syrrans istället?

När jag la spåret skrämde jag iväg ett par älgar, ungefär vid 1 km. Jag, med min älgfobi, var på god väg att lägga slutpinnen där och gå hem igen, men sen bet jag ihop, planerade om färdvägen lite, och fortsatte.

Och för en halvtimme sedan fick vi oväntat besök!

Taget från vardagsrumsfönstret, med altanräcket i förgrunden.

Här hade jag vågat mig ut på altanen…

En liten bit sprang de när de upptäckte oss,
men inte särskilt långt…

Ganska snart ställde de sig och betade, och snacka om att älgkon
ser ut som en häst här! Lite stora öron kanske. ;-)

Det är inte lätt när halsen är för kort för att man
ska nå ner till marken. 🙂

Nu har väl jag fått älgterapi så det räcker för åtminstone en vecka? Problemet är att jag misstänker att kon tänker dumpa kalvarna hos oss, precis som vanligt… Inte vet jag hur en dräktig älg ser ut, om det går att avgöra på bilderna – men det är väl ändå dumpdags antar jag?

Nu stundar en hysterisk arbetsvecka. Troligen den värsta på hela vårsäsongen. Dessutom är det en del annat som ska hinnas med, inte minst på hundträningsfronten, så om jag blir frånvarande här så har det sin förklaring. Vi får väl se hur jag ska få ihop det. Och så undrar jag; när kommer den där helgen när man på söndagkvällen kan känna – YES, jag hann med allt jag planerat…?

Gör inte ni heller så varje dag? Oerhört fascinerad är jag, och vilka galoppombyten! Underbart!

***

Idag har jag varit tävlingssekreterare på elitspårtävlingen, och Karlsson har varit min assistent. Jag vet inte vem som är tröttast, men jag tror det är Karlsson? Och jag undrar varför jag är så trött? Kanske kan det ha något att göra med att klockan ringde 05.30 för trettonde dagen i rad, men i morgon är det utlovat sovmorgon, OM husse får med sig hundarna ner från sovrummet? Iza brukar protestera vilt mot att lämna mig nämligen…