Författare: vallterrier

Detta är nu mängden snö som finns kvar på vår altan, mitt i solskenet. Seeegt är vad det är! När jag kom hem på eftermiddagen var det 19° vid solväggen men gammelsnön vill ändå inte riktigt ge med sig. Omställningen av klockan ger dock en skön känsla även om jag kommer vara supertrött på morgonen i ett par veckor, men det är det värt!

Dagen har alltså tillbringats på klubben som tävlingssekreterare på appelltävlingen. Karlsson har varit med som TS-assistent, och vi hann även köra ett rejält lydnadspass innan de tävlande kom tillbaks från spåren. Fick även kommendering av högrelydnaden och … njae, det finns väl en del övrigt att önska. Största frågetecknet idag var att han inte ville krypa? Jättesvårt att komma igång och en massa stopp?! Det är ju liksom hans paradnummer i normala fall! Motviljan kan dock ha berott på den frusna marken som precis börjat tina. Jag hoppas åtminstone det, för annars har vi problem. Jätteproblem! Inkallning med ställande var nog åtminstone poängmässig, kanske? Tempot in efter ställandet var inte bra, men det har vi ju nästan aldrig kört så det var kanske inte så konstigt. Finns mycket att slipa på där. Framåtsändandet (utan grupp) var … halvhyfsat, men det positiva var tungapporteringen som idag funkade utan nosande.

Facit för dagens appelltävling blev; 21 anmälda, 7 återbud, 14 till start, 12 i mål, 9 uppflyttningar varav 3 hemmaekipage. Klart godkänt! 🙂 Vinnarekipaget lyckades skrapa ihop 307 poäng av 320 möjliga och det imponerar. Tyvärr fick jag inte se dem i action.

Avslutningsvis en bild från igår kväll, och jag kan tänka mig att det blir någon liknande pose ikväll. K låter hälsa att det är ett hårt jobb att vara assistenthund till tävlingssekreteraren. 🙂

Idag har det bjudits på; snö, spösnö, regn och sol. Stundtals samtidigt. Det känns som om aprilvädret är lite väl tidigt ute?

På förmiddagen åkte vi in till stan. Jag gjorde en insats för att häva lågkonjunkturen genom att köpa ett par skor från Icebug, utan dubbar. Har insett att min krånglande höft faktiskt har hållit sig lugn nu i ett par månader när alla promenader har skett i Icebugkängorna. Deras konstruktion passar uppenbarligen min kropp (och mina fötter) alldeles förträffligt. Enligt representanten från Icebug som fanns på plats i butiken skulle de här skorna vara lika sköna som mina kängor. Han hade själv en krånglande höft, var t o m opererad, och det här var i stort sett de enda skor han kunde gå i. Nu hoppas jag innerligt att de verkligen är så bra för de var smärtsamt dyra. Men hjälper de kroppen på traven så är det helt klart värt det.

Eftermiddagen har bl a bjudit på ett uppletande för Karlsson, full ruta (50×50) med sju föremål. Synd att det är så erbarmerligt urtråkigt att valla hela rutan ensam, men idag tog jag mig samman och gjorde det. Sen lyckades jag hålla både käft och godishand i styr som omväxling. Jag var tyst hela tiden när han var på väg in med föremål och då höll han i ända fram, och korv utdelades först efter tredje föremålet men det sänkte på intet vis tempot. Fem föremål plockade han på sex skick, men sen tog bränslet liksom slut och vi fick hjälpas åt lite för att hitta de sista två. Men på tävling räcker det med fyra så det var ändå klart godkänt.

Sen tragglade vi framåtsändande på grusvägen, framochtillbaka, framochtillbaka, framoch… Inkallning med ställande hann vi också med och det är det klart sämsta momentet än så länge. Hoppas lydnadskursen på klubben nästa lördag verkligen blir av (dåligt med anmälningar tydligen) för då kanske jag kan få hjälp med det?

I morgon är det tävlingssekretereri som gäller. Karlsson får följa med så kan vi träna medan appellhundarna är ute och spårar. 🙂

Vid 06.30 i morse började Iza trampa runt i sovrummet samtidigt som Karlsson påbörjade ansiktstvätt av matte. Husse förbarmade sig (vilket sker ca 6 gånger/år) och klev upp för att ta ut hundarna och ge dem mat, men se det tänkte inte Iza gå på, och först inte terriern heller. När husse utlovade ”m-a-t” kunde dock den lille inte stå emot, men Izas kvinnliga könshormoner gör att hon inte är fullt så lättlurad. Hon vägrade konsekvent att lämna bia-bädden som hon ju faktiskt lämnat tidigare för att promenera omkring, men inför ”hotet” att bli kidnappad av husse, rastad och matad så – nä! Sen låg hon helt stilla (troligen med benen i kors?) och väntade på att jag skulle gå upp vilket inträffade ca 1,5 timme senare. Inte ens när K fick mat (torrfoder i metallskål) rörde hon sig. Tänk om hon var lika trogen sin matte utomhus…?

Jag har sällan sett en så förvånad terrier som när Iza sedan fick mat och inte han?! Att han redan ätit frukost hade han helt förträngt. Helt ärligt hade han nog inget minne av att någonsin ha ätit någonting i hela sitt liv. 🙂

När jag pysslat runt en stund efter min frukost såg det ut så här:

Kommer du inte snart matte, så att vi kan kolla mailen? (Vissa får ståplats och andra liggplats.)

Och nu blev jag åter igen pinsamt medveten om behovet av att renovera trappan och väggarna. I blixtljus ter det sig ännu värre än vad det gör i den normalt sett relativt skumma belysningen…

Idag fyller pappa år och paketet är öppnat vilket innebär att jag nu kan publicera bilden på (den mycket uppskattade) presenten. 🙂

En canvas-förstoring på Gino! Det blev sååå läckert och jag skulle nog mycket väl kunna bli beroende… Tyvärr är de inte helt gratis.

Detta kunde man läsa i gårdagens Borås Tidning!

När jag var i tonåren trodde jag att man med automatik skulle övergå till att enbart gilla dansbandsmusik när man fyllde 30. Och från och med 40 skulle det bara vara dragspel som gällde…

Så blev det nu, tack och lov, inte!
(Sa hon som just nu lyssnar på Manic Street Preachers på Spotify.)

Men då slås man ju av tanken; vem kommer och spelar för mig när jag sitter på hemmet, om jag nu kommer så långt? Lars Winnerbäck?  Håkan Hellström? Måns Zelmerlöf? Ingen av dem är har idolstatus i min värld (även om Winnerbäck är klart  godkänd) men de har ju några år tillgodo på mig i alla fall. Får jag välja, inom Sveriges gränser, så får det nog bli Mando Diao. 🙂

Vem vill DU höra när du sitter på ”hemmet”?

Kommer ni ihåg det här inlägget?

Kontentan var; nya rutiner inför promenad. Det går bättre och bättre, och Karlsson är klart duktigast. Nu har vi faktiskt uppnått det stadium där hundarna sitter kvar innanför dörren och låter mig gå ut först!!! Det är ju en rutin jag alltid kört när jag bara haft en hund, och det funkar fortfarande om de inte är laddade för promenad utan det bara är kort kisserunda med en hund i taget det handlar om. Men två dagar i rad har det funkat även efter promenadladdning (=ombytt matte). Nu är väl en del i det hela just det att de faktiskt ligger hyfsat stilla, och därmed inte laddar lika mycket. De är även förhållandevis tysta. Visst ”snackar” de lite, men risken för akut tinnitus är inte längre lika överhängande. Yesss, man ska tydligen aldrig ge upp, och det går (uppenbarligen) att lära gamla hundar (Iza) ligga. 🙂

Dagens andra glädjeämne handlar om pelargonbranschen. Ny bild på ”pinnen” som fortsätter att utvecklas, och så på min egenhändigt uppfödda stjärnpelargonstickling som är rasande stor och frodig och nu börjar få blommor. Den har växt om sin mamma med sisådär 400%. Man kan undra vad den dopat sig med, för det borde inte kunna vara min ömma omvårdnad det beror på för i så fall är den vansinnigt tålig.

Sen var det slut på glädjeämnena. Det utlovade regnet har ännu inte börjat falla och minskningen av snötäcket är därför … marginell. Men man kanske borde glädja sig åt det faktum att det åtminstone slutat snöa? Och så är det ju fredag… 🙂

Så sa en kompis igår, och jag kan bara skriva under. Ca 1 dm snö har det kommit i natt och det vräker fortfarande ner. *suck*

Får bara hålla tummarna för att norrmännens prognos stämmer, dvs att det snart ska slå över till plusgrader och sedan vara så fram till i morgon kväll. Annars blir det inte kul för de 16 stackarna som ska tävla appellen på söndag. För exakt ett år sedan var det ungefär likadant. Ca 1 dm snöslask på appellplan där jag och K skulle ha debuterat, så vi lämnade återbud och tog det helgen efter istället.

Någon som kommer ihåg Pip-Larssons? Jag minns familjen från en bok i min barndom, men tydligen finns det även en film från -98. Hur som helst så har vi som bekant en Pip-Karlsson i den här familjen, och jag syftar inte på de pip som kan undslippa honom på lydnadsplanen ibland, utan på hans allom bekanta fascination av latex-pipar med svans.

De funkar till det mesta och jag tror han skulle gå genom eld för en sådan. Vatten har vi ju provat och det är faktiskt det enda som kan övertyga honom om nyttan av att simma. Jag fick igång spårarbetet med hjälp av latex-pipar, intresset för pinnarna har jag byggt upp med latex-pipar, jag har fått till uppletandet (hoppas och tror jag) med hjälp av latexpipar. Ikväll har jag påbörjat ett projekt för att få ordning på tungapporteringen med – ja just det – latexpip. Och ett annat projekt, att få bättre motivation (fart och riktning) i upptagsrutan, och val av rätt håll i spåret via – latexpipar. Eftersom det bara är i begynnelsestadiet ska jag inte uttala mig och succéfaktorn, men än så länge känns det lovande. 🙂

Har faktiskt hunnit med två spårupptag ikväll efter jobbet, och det andra utmynnade i ett spår på kanske 250 meter. På det första upptaget ville han väldigt gärna gå bakspår, men på det andra valde han rätt håll efter en liten analys (vill jag åtminstone tro). Eller också var det slumpen. Och spåret fixade han faktiskt kanonbra på den stenhårda marken. Han blir bara hetare och hetare på pinnarna och markerar (och apporterar) även om han för tillfället är ”ur spår” (?!).

Nu håller jag tummarna för att det inte blir så allvarligt med snön som ska komma i natt utan att den är borta innan helgen, för då ska jag åka iväg till något mer snö- och isfritt ställe och lägga spår på lördag. På söndag ska jag vara tävlingssekreterare på vår appelltävling och eftersom det blir några dö-timmar medan de tävlande är ute på spåren skulle det passa bra att träna hund då.

Jo förresten; igår kväll blev det impulsträning igen. Var tvungen att åka och handla och eftersom klubben ligger åt samma håll slängde jag in K i bilen och körde ett pass. Ömsom vin, ömsom vatten kanske man kan kalla det… men tar man ett snitt så var det helt OK.

Hur ska man tolka det när man, å tjänstens vägnar, ska skriva ordet ”matta” och det av de flinka fingrarna formas ordet ”matte”? Jag är ganska säker på att det inte har något med vare sig siffror eller snickaren i Bygglov att göra, utan med min självbild.

Som den minnesgode läsaren vet har jag varit med om värre, men ändå?

Kanske skulle träna in det under mörka vinterkvällar – nästa vinter? 🙂

Nej, jag tänker inte SÅ!

Jag tänker på de avsnitt av terrängen där solen aldrig kommer åt, och där det är relativt vindskyddat. Där är det nämligen fortfarande 15-20 cm snö! Och då ska man betänka att det är ungefär så mycket vi haft som mest (samtidigt) på hela vintern.Och jag bor fortfarande i den södra tredjedelen av vårt avlånga land…

Lunchpromenaden, som idag tog en annan rutt än igår, gick till stora delar på is hård som betong. Jag fick förflytta mig medelst myrsteg för inte ens Icebug-dubbarna trängde igenom isen. Men vad gör man inte för lite spänning?

Just nu känns allt snack om global uppvärmning mest som … crap. En ny istid verkar ligga närmare till hands.

Och så kan jag konstatera att modebloggande uppenbarligen engagerar! 😉

…klär i detta?

Nu hann Lena iofs ”först” med detta, men jag kan ändå inte låta bli. Varje gång jag sett reklamfilmen från Gina Tricot har jag tänkt att jag skulle skriva något om det, men sedan glömt bort (eller förträngt?). Men nu blev jag påmind.

Jag hoppas och tror att detta blir vårens flopp, för när inte ens Gina Tricot’s modell klär i det så är det nog kört… Man brukar ju på något sätt ”vänja” sig vid det mesta i modeväg, även om man själv inte anammar det, men ungefär här (eller något tidigare) går gränsen.

Eftersom vädret lugnat sig lite (det blev inte så mycket snö) bestämde jag mig för att gå ut och köra tungapportering med K. Bara det, inget annat! Vi körde 6-7 klockrena apporteringar utan tendens till nosande. Det enda att anmärka på var väl lite kampmorr… 🙂

Som vanligt fick jag ett spel på apporten, som liksom skruvar isär sig varje gång så att jag måste dra åt muttrarna för hand. När vi var klara gjorde jag äntligen slag i saken och tog med mig den in för att, med riktiga verktyg, skruva åt ordentligt.

Det slutade med, förutom en åtskruvad tungapport, en verktygslådestädning! När (om?) det gjordes senast vågar jag inte ens tänka på. Den innehöll ungefär dubbelt så mycket som den är gjord för och har varit en källa till ständiga ångestattacker så fort behov av skruvmejsel eller något annat uppstått. Där fanns, förutom det en verktygslåda bör innehålla, ungefär 47 insexnycklar från IKEA (varav 24 rostiga), div skruvar, muttrat, bultar, brickor och beslag som egentligen ska bo i en helt annan låda. Bågfilsblad (äger vi ens en bågfil?), andra sågblad, saker som jag inte ens vet vad de heter (men som säkert kan vara bra att ha vart 12:e år) osv.

Nu har verktygslådan blivit två; en med ”vardagsverktyg” och en med ”vart12:eår-verktyg”. Och den ordinarie lådan går att stänga! Heureka!

Så kan det också gå när man tränar tungapportering. 🙂

Eftersom fyrbeningarna började spatsera omkring med konstiga felstavade plakat när de blev varse mina planer på kort promenad fick jag tänka om. Skulle jag aldrig ha gjort…

Inte ens Vinterns Varmaste Vinterjacka stod emot de VederVidriga nordanvindarna. Förutom VederVidriga nordanvindar hann vi uppleva sol, snö, solsnö (ja, samtidigt) och mulet. Variationer var det med andra ord ingen brist på.

Jag kände mig som den siste mohikanen i finska vinterkriget ungefär. De enda levande varelser vi såg på hela promenaden var några frusna hästar, och då gick vi ändå djävulsrundan som brukar vara… innehållsrik.

På vissa ställen hade solen faktiskt lyckats smälta ytan på grusvägen och den lera som skvätte upp på hundben och hundmagar hade frusit till is när vi kom hem, och då pratar vi som bekant INTE långhåriga hundar. Till och med på insidan av Izas bakben, och DÄR är hon extremt korthårig, hade det frusit… Det kan ju ge en uppfattning om temperaturen i vinden.

Tror inte det blir några fler demonstrationer med felstavade plakat idag?

…solen kommit fram och jag beslutat mig för att, trots allt, ta en lång lunchpromenad så … öppnade sig himlen igen. Snö och hagel (!) bara vräker ner.  Men beslut är väl till för att omprövas, eller hur det var? *suck*