Författare: vallterrier

Efter vinterns långa period av träningsuppehåll är vi nu inne i en annan period. Den kallas träningsperioden! För tillfället gör jag inte så mycket annat än jobbar, tränar hund och sover.  Men ljusa kvällar och bra väder – det går inte att stå emot! Pälstofflingen verkar inte misstycka utan njuter av varje sekund!

Fick med mig några klubbkompisar på ett uppletande igår kväll. Tävlingsrutan, Karlsson som fjärde hund och igår hade han inte tittat på. Han hade lite problem att hitta föremålen men jobbade på i bra tempo hela tiden. Vid ett par tillfällen var han ute och ”for” på ett helt ovallat område där inte ens någon annan hund varit, men med busvisslingar fick jag tillbaks honom in i rutan. Han hittade till sist fyra föremål. Det femte fick vi köra synretning på och då satt det som en smäck. Det härliga är att han inte mattas av nämnvärt utan jobbar på bra även om det tar tid.

Det roliga med busvisslingarna är att i skogen, på lydnadsplan eller inne så funkar de som ren inkallning. Men på uppletandet blir det ”tillbaka till det vallade området”. Iza tolkar mina busvisslingar på exakt samma sätt just på uppletandet. Märkligt men bra.

Nästa steg i uppletandestegringsplanen är helt nytt ställe, vallat av bara mig, utan synretning. Ikväll kanske?

Vi hann med ett kortare lydnadspass också innan det var dags för Izas simning. Hon kändes lite tröttare än vanligt efteråt, men inget oroväckande direkt. Å andra sidan hade vi nog kört lite hårdare än vanligt. Den eventuella hältan från i söndags syntes det inte ett spår av igår, så den satt nog bara i mattes hjärna.

Avslutningsvis har jag ett fall för en drömtydare igen; en klubbkompis hund (som har haft ett par valpkullar) skulle ha en ny kull. Husse skulle själv förlösa med kejsarsnitt (!) och av någon outgrundlig anledning skulle jag assistera?! Det första som kommer ut är – håll i er nu – en bukett utslagna tulpaner! Sen kom det visst några valpar också, men det var inte så viktigt.

Att jag drömde om just den hunden har väl sin förklaring i att jag igår såg den på klubben, vilket inte sker så ofta, men resten…?

Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig åter… var det visst någon skald som skrev en gång i tiden. Och det stämmer! Den här dagen har också gått huvudsakligen i hundens tecken.

Dagens tävlingsuppletande var planerat att starta vid 11-tiden fick jag uppgift om igår, men… en viss förskjutning (hm) hade skett och det kom igång avsevärt senare. Jag var med och vallade rutan och la ut föremål och tittade på alla sex hundarna, en högre och fem elit. Mellan hundarna körde jag frågestund med domarna; får man göra si, hur dömer ni om man gör så, om hunden gör ditt hur blir det då, och… Har ju faktiskt bara kört två tävlingsuppletanden i hela mitt liv så rutin saknas helt klart och det gäller att passa på att fråga när möjlighet finns.

När de var klara hämtade jag Karlsson, band upp honom på baslinjen och gick ut med sex föremål. Två begagnade (som använts på tävlingen) och fyra egna. Han tjöt som en stucken gris när jag gick och la ut föremålen och sen… jäklar vad han jobbade! Mycket bra tempo med påslagen näsa. Lite för påslagen visade det sig. Helt plötsligt lyckades han, genom att byta föremål, ha tre förmål som låg i en liten hög (nästan). Ett problem jag trodde vi var av med men han var väl lite för uppvarvad. Hur som helst fick han in alla sex prylarna och det kändes som om tiden var klart godkänd. Några spår av att han skulle vara störd av att det var ”välvallat” såg jag inte till och inte en tendens till kissande eller annat trams. Hittills fungerar alltså min plan. Nu hoppas jag att jag kan få tag på några kompanjoner och köra ett uppletande i morgon kväll, på samma ställe. Och då ska han inte få titta på…

Tittade sedan på lägrehundarnas planskydd men sen begav jag mig hemåt. Det finns ju faktiskt liite annat som måste göras också. Efter hemkomsten har jag tränat lydnad med båda hundarna! Karlsson fick köra inkallning med ställande enligt det nya tänket, och kanske, kanske kan det vara rätt metod? Vi tränade även på backa, framför mig. Det går sådär, men trots allt bättre och bättre.

Iza fick också ett pass skojlydnad, och det tyckte hon var … skoj. 🙂 Det var ju ett tag sedan nu så hon njöt av mattes uppmärksamhet. När vi var klara tyckte jag mig se en liten tendens till hälta på vänster bakben. Lurade ut husse att springa med henne så att jag kunde titta och jag är osäker på om det verkligen är något. Men om hon nu är halt så är det första gången i hennes nioåriga liv! Inte ens när hon varit skadad i tassarna har hon haltat, min tappra hjältinna.

För övrigt är det inte min skärm som håller på att bryta ihop. Kopplade in jobbdatorn och då funkar allt perfekt. Grafikkortet i datorn kanske? Får ta ett snack med min ”guru” i morgon…

Idag har det alltså varit heldagskurs i lydnad på klubben. Eller heldag och heldag…? Vi började inte förrän klockan 10 så jag hann upp och köra ett uppletande i klubbens tävlingsruta innan. Vallade 30 meter brett med fem föremål. Visst var han lite tveksam efter onsdagens misslyckande, när matte inte var helt nöjd, och till att börja med var han lite trög att få ut men till sist blev det fart på de små pälstofflorna. 🙂 Han fick in alla fem föremålen utan större krångel. I morgon vidareutvecklar vi detta genom att köra ett uppletande när skyddstävlingens hundar uppletat färdig. Rutan är ju då, milt uttryckt, vallad av andra hundar. I gengäld ska han få titta på när jag lägger ut föremålen. Jag har alltså en plan – hör och häpna! Nu gäller det bara att hålla sig till den också, men än så länge känns det bra.

Sen började kursen och jag känner mig mycket nöjd med dagen. Fick ett helt nytt och oprövat tips på inkallning med ställande som jag tror (hoppas) kan fungera. Vi körde även rutan, fjärren, fritt följ och … nåt som jag har glömt. Avslutningsvis frågade instruktören hur krypet funkade och då var vi ju tvungna att stila lite. 😉

Solen har gassat från klarblå himmel hela dagen och lite rödbränd har man nog blivit. Riktigt varmt har det också varit. När jag åkte från klubben vid 17-tiden visade biltermometern 19°. Hemma var det 16° och vissa grannar knallade omkring i shorts och bar överkropp alt. bikiniöverdel. Lite overkill (eller underkill?) kanske, men det är ju deras problem.

För övrigt håller min skärm på att bryta ihop tror jag. När jag slog på datorn i morse hade upplösningen ändrat sig till lägsta möjliga, och jag får ingen riktig ordning på det, även om det blivit bättre. Men dessutom har färgerna bangat ur och allt är för mörkt… Den kanske tänker säga upp sig efter 12 år?

Om man kutar iväg ut i skogen och lägger ett spår direkt när arbetsdagen är slut så kan man sen gå hem, förbereda fredagens mat, och efter en dryg timme gå ut och ta spåret! Och det är långt ifrån mörkt när man är färdig. Ljuvligt! Ibland, eller ganska ofta, ÄR det bra att bo i skogen. 🙂

Spåret blev årets längsta, troligen närmare en kilometer. Han jobbade på bra och det roliga är att han blir mer och mer intensiv ju längre fram i spåret vi kommer. Skogspinnar var han dock inte så sugen på idag och missade två av tre. De vanliga plockade han fint.

Vid ett par tillfällen var det nog viltdofter han försökte knalla iväg på men han är rätt lätt att läsa när han byter spår, i motsats till en annan mig närstående fyrfoting, och jag vill tro att jag avslöjat honom även om jag inte lagt spåret själv…? Dagens mest positiva var att när han tappade spåret, t.ex. gick över en vinkel, så sökte han bakåt helt på eget initiativ och löste problemen. Duktig terrier!

I morgon är det heldagskurs i lydnadslydnad och det ska bli spännande. Inkallning med ställande – say no more! Men igår hade han faktiskt vilodag, inget annat än promenader på hela dagen. Annars har vi tränat varenda dag sedan i lördags. Det gäller att ta igen all förlorad tid, och han verkar inte misstycka. Och om någon undrar över Iza så brukar husse ta henne på promenad så att hon slipper märka vad jag och K har för oss. 😉

Själv funderar jag på att hoppa rep. Eller köpa en greyhound?

Sötaste grånäsan i hela stan! Och i stort sett det enda tecknet på att hon faktiskt inte är 9 månader, utan nio år. Jo förresten, hon har några vita strån på manken också, men då får man titta nära och noga…

Dessa två tyckte nog att mattes lunchrast kunde ha varit lite längre. Och matten var benägen att hålla med…

Nej, jag har inte uppfunnit något revolutionerande system för att kalla in borttappade nycklar, men väl för att kalla in borttappade hundar, under förutsättning att de befinner sig inom husets fyra väggar.

Nyss tog husse mina bilnycklar från byrån i hallen. Då exploderar fyrbeningarna bakom min rygg, med Iza i tätet, och rusar ner för trappan. Det händer aldrig om han tar sina bilnycklar…

Dessutom hör hon skillnad på mina olika nyckelknippor. Tar jag knippan med jobbnycklar, bilnycklar och hemnycklar är det inte alls lika roligt…

Nädå, det regnar inte men däremot står vårtecknen som spön i backen, åtminstone med våra mått mätt. Efter den här vintern har mätskalan ändrats och kraven är inte så stora.

1. I onsdags såg jag tussilago – i uppletanderutan.
2. Igår såg jag tranor. Jag hörde tranor för flera veckor sedan men såg gjorde jag först igår.
3. Vädret har varit underbart strålande fantastiskt i två dagar.
4. Och så det säkraste vårtecknen av dem alla; husvagnen är hemma!

Det finns dagar när jag verkligen gillar mitt jobb. Eller snarare friheten med mitt jobb. Dels att jag kan jobba hemma, och så när jag helt plötsligt – som idag – kan bestämma mig för att ta ledigt ett par timmar och åka och träna hund istället. 🙂 Allt bygger naturligtvis på frihet under ansvar, och ett hyfsat välutrustad kompsaldo. Den dagen jag inte håller mina deadlines blir det extremt tydligt att jag inte sköter mig, men det är ingen större risk att det inträffar.

Ringde Asta strax efter lunch för att kolla läget inför nästa vecka, eller den därpå, om vi skulle kunna hitta någon tid som passade för gemensam träning. Det gjorde vi inte, men däremot – typ – NU! Och så fick det bli, med hjälp av 2,5 timmes komp. Jag packade terrier och lite korv och drog mot Ulricehamns BK där hon och en kompis till henne befann sig.

Körde igenom högreklass-momenten och det var väl ömsom si, ömsom så. Det märktes att han blev splittrad av att vara på ny plats. Dessutom hann vi bara värma upp i ungefär 1,5 minut vilket uppenbarligen var för lite. Fria följet var extremt… hm… luftigt emellanåt. I övrigt skötte han sig hyfsat och på framåtsändandet var det inget tjafs med gruppen, däremot försökte han köra lite inkallningar på eget initiativ. Inte bra, men med tanke på omständigheterna är jag ändå hyfsat nöjd med utförandet.

Därefter stod det uppletande på programmet. Eftersom det utmynnade i ett aprilskämt av värsta sorten, med andra ord var det uruselt, så tänker jag inte gå närmare in på det. Att det var så vindstilla det kan bli, att solen gassade och värmde rejält samt att det, de få gånger det fläktade till lite, var rak medvind, bidrog naturligvis, men bättre än så borde han kunna!

Nu sussar han gott! Det märks att värmen tar på det lilla träsktrollet, och i synnerhet nu i början. För tvåfotingar har vädret i alla fall varit underbart, strålande sol och klarblå himmel.

Avslutningsvis några bilder på Asta och hennes Krokasmedens Challe.

Nej, det är inget aprilskämt! Snön och isen är borta, åtminstone på vår tomt. Och på altanen. Och på vår appellplan. Ett par dagar och nätter med plusgrader och kraftig blåst tog äntligen knäcken på eländet. I skogen ligger det en hel del kvar, och tjälen behöver nog ett bra tag till på sig för att släppa taget, men ändå. 🙂

Igår kväll var jag på Elfsborg och tränade och K skötte sig på det stora hela bra. Dock har framåtsändandet kommit in i en ”kan själv-fas” där han tror att han själv kan avgöra när det är slut. Rätt vad det är så tvärvänder han skitsnyggt och kommer på en inkallning. Som inte gjorts. Det blev alltså att snabbt återgå till framåtbelöning (boll över huvud). Måste komma ihåg att variera mig mer. Det är alldeles för lätt att köra fast och bli förutsägbar.

För första gången låg han också platsliggning med skott OCH dold förare. Eller åtminstone delvis dold. Jag såg till att han fick ligga mitt i den trygga, säkra labbe-maffian för att minimera risken att något skulle hända. Jag varierade min position och syntes ibland, och ibland inte. Precis när jag försvunnit var han lite lätt i armbågarna, men bara lite. Sen låg han fint och sista minuten la han till och med ner hakan. Bra!

Finn ett fel… eller nå’t. Någonting säger mig att det blivit fel här. Men OM det är rätt – inte mig emot. 😉

Det är liksom bara skylten som fattas… 🙂

Igår kväll stod det träningstävling på programmet och jag kan inte vara annat än nöjd med resultatet. 🙂

Söndagens jagkanintekrypaochharaldrigkunnat-syndrom var som bortblåst och det fina krypet var tillbaka redan på uppvärmning. Men har man en terrier är det väl sådant man får vänja sig vid antar jag?

Jag lyckades för övrigt hitta en bra nivå på uppvärmningen och testade även en ny taktik när vi gick in på plan. Träningstävlingen gick av stapeln på övre plan som han inte satt sin tass på under hela vintern så i princip var den att betrakta som en ny plan. Istället för att koppla honom vid ingången på plan lämnade jag kopplet nere vid ryggsäcken och gick in med lös hund. Då skärpte han till sig mycket mer och vi hade inga problem med kontakten i starten, eller åtminstone mycket små problem. Det är nog melodin alltså – lös hund!

Själva tävlingsprogrammet är jag också mycket nöjd med även om det blev en del (förväntade) dippar.

Fria följet gav en 8:a och det var nog snällt. Han gick bra utom ett rejält tapp någonstans på mitten där han vindade in  något luktagott från kanten och jag fick ta till ett dk.

Inkallning med ställande blev en 5:a, och det var också snällt.Där har vi mycket att jobba på!

Framåtsändandet blev lite överraskande en 0:a. Han fick för sig att han skulle gå fram och hälsa på Tytti som stod i gruppen och det krävdes ett antal dk:n för att få honom på rätt spår. Mycket att jobba på där också med andra ord. De gånger vi kört med grupp har han ju aldrig tidigare visat någon tendens att gå fram till någon och jag hoppas och tror att han förstod budskapet igår – att det inte är tillåtet.

Krypet gav en 10:a och en nästan tårögd domare. 🙂

Skallet fick vi en 6:a på, men OM han hade hållit inne med det lilla gläfset som passerade ut över hans läppar 0,5 sekunder innan momentet var slut så hade det blivit en 10:a det också enligt domaren. Mer att träna på där också!

Tungapport och hopp gav 9 poäng vardera och avdraget var i båda fallen för ett litet startgnäll. Inget skall alltså, utan just ett gnäll. De kommer ibland och ibland inte så på tävling är det nog bara att hålla tummarna för att det INTE kommer.. Hur jag ska få bort det när det är så inkonsekvent har jag ingen aning om?

På det stora hela är jag jättenöjd med min lilla terrier och, framför allt, med mig själv. 😉 Jag lyckades lägga honom på rätt nivå, jag lyckades hålla ihop honom ganska bra mellan momenten OCH, viktigast av allt, jag kom ihåg att megabelöna så fort vi var klara vilket jag har en tendens att glömma. Jag tror att det, summa summarum, gav K en mycket positiv känsla inför tävlingssituationen.

Men det som värmde nästan mest igår var den gamla garvade domaren S som följt mig genom åren med båda schäfrarna och vet hur mycket jag har kämpat med dem båda, om än av helt olika anledningar. Han var så uppriktigt glad för min skull och att jag äntligen fått en hund som funkar.

På lördag är det lydnadslydnadskurs på klubben för inhyrd instruktör och då hoppas jag få hjälp med inkallningen med ställande. Det momentet finns ju faktiskt både i lydnaden och brukset. F ö är det väl rutan som står på programmet för vår del, men vi får se vad vi hinner med.

Berikning är ett populärt, och ganska nytt, uttryck inom hunderiet. Jag tror att det ursprungligen kommer från djurparksvärlden där man i möjligaste mån försöker få miljön att efterlikna djurens naturliga miljö. En del i det hela är t ex att inte servera maten ”på fat” utan låta djuren jobba för födan.

Som jag skrev igår så gör omställningen till sommartid att jag är extra seg på morgnarna i ett par veckor, och  i morse var jag alltså inte riktigt med i matchen. När jag gjorde i ordning fyrbeningarnas frukost stod jag och funderade på det här med berikning som jag läste lite om här om dagen.

Och så berikade jag.

Genom att hälla ut halva Izas portion på golvet.

Och Karlsson hade inget alls emot att äta seniorfoder…

*suck*

Fick mig en tankeställare när jag kikade in hos Sandra, och har nu ”härmat” henne; dvs jag har fräschat upp min länklista lite. Både hundiga och ohundiga favoritlänkar har tillkommit. 🙂

F ö tog det mig ungefär en timme (!) att vattna alla pelargoner och andra växter idag. Men jösses… så kan jag ju inte hålla på?!