Författare: vallterrier

Idag kom jag hem till två gravt understimulerade hundar. Eftersom husse fortfarande  är krasslig har han varit hemma idag vilket inneburit att inte ens Karlsson fått stimulans i form av promenader med svärmor.

Mörkerorientering med en hund kan väl vara OK, men med två? Det har faktiskt aldrig hänt förr. Men eftersom allt som inte dödar härdar gjorde jag ett försök, och eftersom jag sitter här och skriver så gick det uppenbarligen inte alltför illa. Mitt motstånd mot att promenera i mörkret grundar sig i två saker; älgfobi och snubbelfobi. Och här på landet håller vi oss inte med sådan lyx som gator och gatubelysning så det blir verkligen kolsvart, om man inte är i närheten av något hus.

Jag valde dock att ta en ganska kort runda som består till 66% av grusväg och 34% skogsstig. En skogsstig som jag gått i snitt 250 gånger per år i de snart 17 år jag har haft hund. Med andra ord känner jag till fällorna (stenar och rötter) ganska väl. Och med hjälp av pannlampan så gick det över förväntan. Den förresten, pannlampan alltså, har jag inte använt så många gånger sedan jag köpte den för snart ett år sedan, men den kan varmt rekommenderas. Ljuset den ger är onekligen imponerande med tanke på storleken.Jag hade dessutom sådan tur att det var kampanjpris på den, så jag betalade nog bara hälften.

Lite ”gläns över sjö och strand” var det nog över oss där vi gick. Reflexväst på mig, och reflexselar och -halsband på fyrfotingarna. Det enda som saknades var sjön och stranden. En och annan vattenpöl passerade vi väl förbi, men that was it. Och inte en enda bil kom det så den enda som fick ”njuta” av alla reflexer var jag, i pannlampans sken.

När vi kom hem tränade jag. Med båda hundarna! Iza fick ett skojpass med bl a lite linförighet, framåt, bakåt och åt sidan, vändningar på stället och stegförflyttningar. Lite (racer)kryp och skall blev det också. Det är fantastisk vilket skall hon faktiskt har!? Ihållande och kraftfullt. Hade hon bara suttit still också hade det varit en klockren 10:a på tävling, men eftersom hon studsar som en hare på crack så blev det väl i bästa fall en 5:a när det begav sig.

Karlssons pass blev riktigt lyckat. Sättande under marsch blir nog 90% rätt nu. 10% av gångerna lägger han sig istället, men det är en klar förbättring på de sista veckorna. Inkallning med ställande var också riktigt bra, men det var förstås på ganska kort avstånd. Lustigt nog verkade det som om han skärpte sig när han inte såg mig så bra i mörkret? Det finns lampor på gården, men jag ställde mig skuggan, bara för att testa. Dessutom körde vi fjärrskiften ligg/stå och de börjar se riktigt prydliga ut nu. Ingen eller minimal förflyttning framåt trots att jag ibland var på 5-6 meters håll. Lång väg kvar till färdigt moment, men det finns hopp.

För övrigt verkar inte husses baciller ha bitit på mig. Än. Men min vana trogen blir jag troligen sjuk lagom till helgen. Vad gör man inte för att skona arbetsgivaren…

Bilen är hos verksta’n nu, och går allt som det ska kan jag både styra och bromsa i morgon eftermiddag. Det har jag iofs kunnat hela tiden, även om bilprovningen inte riktigt trodde på det. Sen blir det till att ställa sig i kön för ombesiktning på måndag morgon…

Att detta är en ego-blogg är ju ingen hemlighet. Det står ju till och med i varudeklarationen här till höger.

Igår dök det upp en rolig liten ”utmaning” på Facebook som jag inte kunde motstå. Eller förresten; att den skulle bli rolig var inte alls självklart. Det var helt beroende på vilka som svarade och hur brutalt ärliga de vågade vara. 😉

Utmaningen löd så här: Du som läser detta, skriv ett ord som beskriver mig. Bara ETT ord.

Svaren jag fick var:

• Terrier!
• Hundmänniskovänligbloggglädjespridare
• Rejäl
• Rolig
• Äkta
• Kunnig
• Envis
• Driven
• Trofast
• Noggrann
• Skoberoende

Det var väl tur att A-K slängde in ett ”rolig” där, och det andra ordet uppifrån är ju inte heller att leka med, men för övrigt låter det fruktansvärt … präktigt. Men det kanske är det jag är – präktig!?

De flesta av de som svarat känner jag (mer eller mindre) IRL så de är väl inte helt ute och seglar. De jag INTE känner IRL är väl inte heller ute och seglar, hoppas jag. 🙂 Sen skulle man säkert kunna klistra på mig ett antal mindre smickrande etiketter också, är jag rädd.

Ni som inte hänger på FB har möjlighet att fylla på listan här, i kommentarerna. *hukar mig* 🙂

Alla pellisar som ska övervintra är ju flyttade in i vinterförvaringen sedan ett bra tag tillbaks. De växter som INTE ska övervintras (några ”lådor” med bondpelargoner och två lobelior) utsätts för konstant konstgjord andning. De nätter när det hotas med frost på yr.no flyttas de in till husväggen och täcks med dubbla lager fiberduk, och hittills har det funkat. OK, de börjar bli lite matta i pälsen, men jag har ändå svårt att slita mig från sommarkänslan de trots allt ger. Frågan är; när bör jag ge upp?

Filmen är rätt lång, men titta i åtminstone 3-4 minuter, det är det värt!

Och jag som ibland har problem att promenera med 1,5 hund i koppel?! Kanske dags för de där guldfiskarna nu…

Eftersom min kropp (och knopp) inte riktigt har greppat det här med ”normaltid” så tyckte den att det var lagom att kliva ur sängen redan vid andra klockradioattacken i morse (istället för vid den fjärde…). Detta resulterade i att jag var på jobbet redan 07.00 mot normala 07.30. Följden av detta blev att jag kunde glida ut genom dörren redan 16.00 och efter en racerfärd hemåt, med mellanlandning och racershopping på ICA, slängde jag av mig jobbarkläderna i hallen, slängde på mig skogsmullekläderna (och reflexerna) och traskade i rask takt runt djävulsrundan med Iza. De terrängkritiska partierna (rötter, stenar, lera etc.) hann vi klara av medan det fanns en del ljus kvar, och när det började mörkna rejält hade vi fast mark (=grusväg) under fötterna. Vi hann faktiskt ända hem innan det var kolmörkt. För ovanlighetens skull har det varit klart väder på eftermiddagen, annars hade det aldrig gått.

Nu har jag tillbringat en stund med att limma speglar på spånskivor, och en skiva (av fem) är klar. Återstår att se hur lång tid det behöver på sig för att härda, för det är inte särskilt varmt i lokalen. I morgon får jag mer lim levererat av min hovleverantör (=granne).

Husse håller på att åka på en rejäl förkylning. Själv går jag på en mix av Esberitox och tzatziki (med mycket vitlök) så får vi se hur långt det räcker? Men det blir väl som vanligt; att han smittar mig. Det är banne mig inte ofta jag blir sjuk först. Det är alltid han som ”börjar”… Å andra sidan är vi ytterst sällan sjuka samtidigt, utan går lite om lott, vilket underlättar när man är hundägare.

För övrigt är jag sugen på en ny design på bloggen, men hittar inget tema jag gillar. Hur gör man då?

Ikväll har jag jag och Karlsson invigt träningslokalen här hemma. Pukorna och trumpeterna lyste med sin frånvaro, liksom den röda mattan, men en grå matta på ca 3×8 meter har vi i alla fall. Speglarna är inte på plats ännu, men det gick alldeles utmärkt att träna ändå och där ska vi nog kunna tillbringa många roliga timmar under vintern.

Exempel på saker vi kan träna där:

• Positioner
• Fritt följ
• Vändningar på stället
• Stegförflyttningar
• Fjärrdirigering
• Stadga i stå, sitt och ligg
• Sättande under marsch
• Dumrutan, inte på rätt avstånd naturligtvis, men ändå
• Vittringsapportering (när vi nu kommer igång med det)
• Hopp – apport (tror jag faktiskt kan funka också)
• Kryp, och krypvinklar
• Gripande och ingångar med apport
• Att inte tugga på apport

…och säkert en del annat som jag inte kommit på ännu

Exempel på saker vi INTE kan träna där:

• Framåtsändande
• Inkallning med ställande (och läggande)
• Rutan
• Apporteringar med rätt avstånd

Det blir nog bra det här! 🙂

Det är dagar som denna man till fullo köper konceptet med innekatt! Veckans stabila och kompakta grå molnighet kulminerade idag i heldagsregn, kombinerat med en lagom portion blåst. OK, det kunde varit både regnigare och blåsigare, men det var ändå inte särskilt kul.

Men … eftersom man valt bort innekatterna till förmån för hundar så var det bara att sätta på sig ”the hat”, den nya ”texmex”-jackan och lite andra kläder och ge sig iväg på en promenad med Karlsson runt djävulsrundan. En promenad med inslag av träning. De enda levande varelser vi stötte på idag var fem blöta hästar! Italienska hundar tål tydligen inte regn och grannskapets alla utekatter hade för en dag konverterat till innekatter. Det är så skönt att bara gå med en hund ibland, och när man väl tagit sig ut i regnet är det ju faktiskt inte så farligt.

Sen var det bara att byta om till torra kläder för att åka med Iza till simmet. Och bli blöt igen. 🙂

Nåväl, båda djuren verkar ganska nöjda nu.

I övrigt har helgen ägnats åt jobb, ett par timmar igår och förmiddagen idag. Det är inte ofta jag tvingas jobba på helgerna numera, men nu kände jag att det behövdes. Det går dock an när man kan göra det hemma.

Igår fick vi för oss att bjuda in familjen J till middag på kvällen, vilket i sin tur ledde till att ett akut städbehov uppstod. Kvällen blev trevlig och opretantiös, om än något kortare än vanligt eftersom de numera är hundägare och inte kan vara borta så länge. Karlsson försökte hångla ihjäl större delen av familjen, och lyckades ganska bra. 🙂

Iza och T den yngre (som även är på bilden ovan) hade det också mysigt ihop, dock på ett något mer civiliserat sätt, så som dom alltid har haft. T den yngre har ju alltid drömt om en egen hund, och trots att de numera har en egen så tror jag att Iza alltid kommer ha en speciell plats i hans hjärta. Det är något speciellt med de där två. 🙂

För övrigt funderar jag på att starta en Facebook-grupp: Våga Vägra Vintertid!

Ja jag vet att det egentligen heter ”normaltid”, men det skiter jag i. Det blir en snärtiga slogan med ”vintertid”. Jag bara hatar den här omställningen av klockan, vilket jag förmodligen redogjort för i min blogg varje år vid den här årstiden.  Och till råga på allt är det måndag i morgon, igen. Wow liksom…

Jag hade ju hört talas om serien True Blood, och att den fått bra kritik. Men att jag skulle titta på en TV-serie om vampyrer? Nej, det fanns inte på kartan.

Men.

En kväll såg jag en trailer där det framgick att serien var ”skapad” av Alan Ball. Samme Alan Ball som ”skapat” Six Feet Under. Det är ju inte så länge sedan jag ”knarkade” den via dvd, och bara älskade den. Beslutade mig, med en viss portion sund skepticism, för att åtminstone titta på första avsnittet av True Blood. Och sen var jag fast…

Upplägget är minsta sagt skumt (se ovan länk), liksom handlingen, men visst är det litet rart t.ex. när den omtänksamma huvudvampyren Bill talar om för sin mänskliga flickvän att det nog är lämpligt att hon börjar äta B12-vitaminer (för blodvärdet), efter att han tagit sin första ”slurk”?

Något annat jag fastnat rejält för är signaturen, och efter lite googlande hittade jag låten och artisten på Spotify. Texten är kanske inte så ”trevlig” men har man överseende med det så tycker jag låten är störtskön. Introt till varje avsnitt är milt uttryckt surrealistiskt, men det lever jag med bara för att höra låten.

För övrigt så är det fredag igen, och till min stora bedrövelse är jag tvungen att  jobba ett antal timmar i helgen. men lite hundträning ska väl också hinnas med, i en eller annan form. Några andra spikade planer finns inte, förutom sim med Iza på söndag eftermiddag. Skönt!

Vad ska du göra i helgen?

Har just kommit hem efter en promenad runt djävulsrundan tillsammans med Iza, och idag gjorde den verkligen skäl för sitt namn på vissa delar. Dessutom fick jag se ett strålande DÅLIGT exempel på hunduppfostran.

I djävulshuset finns det nu ännu fler hundar än tidigare, skulle tippa på uppemot 30 inkl. (minst) en kull valpar. Har inte ens försökt räkna på länge. Vi går ju inte där så ofta numera heller. Idag möttes vi en bra bit ifrån huset av två löslöpande hundar av halvstor variant. Den ena kom väl på ett avstånd av 3-4 meter innan den insåg att Izas blickar faktiskt kan döda. Båda hundarna sprang hem och kröp in genom något av alla hålen i staketet, och fortsatte gapa från insidan. Då kom husse ut och försökte styra upp situationen. Det gick … sådär. Men en av hundarna hörsammade faktiskt hans ”lockrop”, slutade skälla och sprang fram till honom. Och vad händer? Jo, DEN får stryk?!

Stryk kanske var att ta i, det var väl inte direkt sparkar och slag, men ändå? Den enda i hela högen som faktiskt lydde! Även om den kort dessförinnan betett sig som en komplett idiot så lyssnade den ju faktiskt just då?! Lysande metod, eller…? Undrar om den kommer nästa gång han ropar? *suck*

Igår kväll tränade jag en stund med Karlsson innan jag ansvarade för den gemensamma träningen. Han skötte sig faktiskt bra, och minnesluckan från i förrgår, vad det gällde rutan, var hyfsat lagad.

Och till sist; säga vad man vill om vädret, men det är åtminstone … stabilt.

…GÅ!

Den minnesgode läsaren kanske kommer ihåg mitt projekt som påbörjades för ett tag sedan, kanske någon gång i våras. Projektet gick ut på att få hundarna att ta det liiite lugnt inför promenaderna. Mitt incitament var att undvika skador. Stor (gammal) hund + liten hund som rusar runt som galningar på hala golv kändes helt enkelt inte … bra. Projektet har gått över förväntan, men det finns vissa delar kvar att slipa på.

Av någon diffus anledning tyckte jag i början att det var en bra idé att lägga dem i bädden i hallen. Av någon diffus anledning håller jag fortfarande fast vid detta, och då ser det ut ungefär som ovan… 🙂 Idag slog de dock någon form av rekord i konstiga ställningar, missa inte Karlssons bakben, längst uppe i hörnet.

Sen går jag in i f. d. pannrummet för att byta om, och då ligger de INTE kvar. Iza smyger i halvhukande ställning (tänk gepard – antilop – savann) fram till tröskeln och lägger sig där. Hon tror nog, på fullt allvar, att jag inte märker något! Karlsson flyttar sig också, och läggs om. Uppenbarligen är det oliiidligt spännande att övervaka själva omklädningsprocessen?! När jag sedan greppar ”shoes of the day” brakar det lös. Under den tid det tar för mig att gå de ca nio meter som är mellan f. d. pannrum och köksdörr (där vi ska gå ut) hinner de springa fem gånger fram och tillbaks. Sedan sker ett nytt läggande, och då ligger Iza alltid närmast dörren och Karlsson … någon annanstans. Sedan förblir de hyfsat liggande under skopåtagning, halsbands- och koppelpåtagning och – HEUREKA – de sitter kvar innanför tröskeln medan jag går ut. Det var ju bergfast rutin när jag bara hade Iza men sen gav jag upp, men frågan är om inte jag är envisast av oss tre trots allt? Detta har också lett till mindre upphetsade hundar och en betydligt mer sansad start på promenaden. Men som sagt, nu ska vi försöka hyfsa till biten från pannrummet till ytterdörren också. Jag återkommer om ett år – eller nå’t. 😉

***

Fram på eftermiddagen idag började solen glimma till genom det kompakta molntäcket. Jag, som nästan bestämt mig för att inte träna hund ikväll, ändrade mig snabbt och lätt. Det här är ju dessutom sista veckan i år man hinner träna i någorlunda dagsljus efter en normal arbetsdag. Iväg bar det alltså mot Elfsborgs BK, tillsammans med K. (Husse vallade Iza på en skogspromenad.)

PÅ PLUSKONTOT

• Några riktig fina framåtsändanden
• Han börjar kunna skilja  på stå – sitt – ligg, och inte bara göra ”något” i panik
• Sättande under marsch artar sig
• Några fina kryp…

…och en del annat.

PÅ MINUSKONTOT

• Rutan funkade inte bra ens från fem meter, och hur det då blev från 25 meter behöver man ingen större fantasi för att räkna ut. Men det var väl en ”sån” dag. I morgon kanske det är klockrent igen?

***

Idag har jag (via jobbet) insett hur de hundar som tränas med ”gamla” metoder måste känna sig. Dvs där beröm inte existerar utan ett uteblivet straff är enda kvittot på att de gjort rätt. På sätt och vis funkar det, för f*n vad man anstränger sig för att slippa ”straffet” (det är ju inte direkt slag och koppelryck i mitt fall), men det är mycket frustrerande och fruktansvärt tråkigt. Jag viftar inte direkt på svansen…

Idag var det alltså dags för klubbmästerskap i bruks. På grund av älgjakten var det planerat fältspår även för lägre-, högre- och elitekipagen. Så sent som i måndags sades det att det skulle bli upptagsruta, enligt regelboken, och detta är alltså vad vi ägnat en del av veckan åt; spårupptag på fält. Igår fick jag reda på att det skulle bli direktpåsläpp…

Nåväl, dagen började med platsliggning i -2° och det tyckte den lilla terriern var en usel idé. När jag kom tillbaks låg han fint, men tydligen hade han satt sig upp och lagt sig ner igen?! De som såg det (jag var ju gömd) sa att det såg ut som en reaktion på kylan, och jag kan faktiskt förstå honom. Nåväl, vi fick några poäng i alla fall.

Sen bar det iväg ut på spåren där vi fick en påsläppspunkt och en riktning anvisad och sen fick vi sköta oss själva. Det där med direktpåsläpp hade inte liten terrier någon som helst förståelse för. Han gick några meter och började sedan leta spår i sidled, för så har hans matte sagt att man ska göra. 🙂 Nåja, jag tog några kliv åt sidan och släppte på vinkelrätt mot spåret och se då gick det bättre. Sen ångade han på bra och vi hade med oss alla pinnarna i mål. Spåret var långt ifrån fullängd (1200 meter) för sådana fält är sällsynta i våra trakter, men alla spåren var ungefär likvärdiga i alla fall. Min skånska terrier verkar trivas rätt bra med fältspår så vi kanske ska tävla i Skåne i fortsättningen? Det är ju ganska bekvämt för matte också, om man räknar bort bilresan. 😉

Tillbaks på klubben presterade vi en ganska medioker lydnad. Det positiva var fria följet, där jag faktiskt lyckades gå ganska ”bra” som omväxling och det resulterade i 8/8,5 i protokollet. Det är nog rekord…?! Vi presterade även en dubbeltia på tungapporten men annars var det ganska tätt mellan dubbelkommandona och poängavdragen, för han var inte riktigt med på noterna.

Avslutningsvis var det uppletande och då gick ridån ner. Fullständigt! Det blev en oerhört förvirrad tillställning som resulterade i noll poäng. Han gick ut fint på första skicket och hittade ett föremål. Av någon suspekt anledning tog han en lång omväg när han var på väg in och då hittade han naturligtvis en stubbe han var tvungen att kissa på, ungefär 3-4 meter från baslinjen. I samband med detta släppte han föremålet, och sen var det kört. Jag skickade rakt mot föremålet (som jag såg) flera gånger men han VÄGRADE låtsas om att det fanns. Däremot hittade han ett annat föremål som han levererade men det hjälpte liksom inte. Nollan var ett faktum.

Hur som helst; dagen slutade med en fjärdeplacering av tio startande, så rent placeringsmässigt var det väl … OK. Men det är bara att inse att vi har rejäla problem med uppletandet, och nu får jag försöka lägga upp någon form av strategi för att komma tillrätta med det under vintern. Tävlingskalendern för nästa år ligger nämligen ute på nätet nu…

Nattens dröm innehöll;

Griskultingar i trälåda

Mopedister

Korrumperade tulltjänstemän

Vatten i olika former

Björkar

Överbetalda allmänlydnadsinstruktörer

Katter

F. d. arbetskamrater (som jag inte träffat på 20 år)

Mallar (malinoier alltså, eller vad de nu heter i pluralis?)

… och mycket, mycket mer, i en och samma dröm. Men be mig inte förklara!

Nu åker vi snart och tävlar i klubbmästerskap i bruks. Platsliggning i minusgrader och ängsspår i smältande frost blir troligen två av ingredienserna. Kan bli en spännande dag…

Det där internettet är fantastiskt. 🙂 Igår kom jag äntligen på hur man söker på en viss ras och en viss typ av tävling på SKK Hunddata, och då visade sig följande:

Karlsson VAR verkligen Årets Bruksborder 2008!

Då och då hör jag rykten om att det finns borderterriers som tävlar elit sök, men det har de inte gjort under förra året i alla fall. Jag har ju trott – typ – att jag var den enda som orkade skicka in mina resultat, eller att de där elithundarnas förare inte var medlemmar i Borderterriersällskapet och därmed föll bort. Men så var alltså inte fallet. Elithundarna i bruks fanns helt enkelt inte under 2008.

Karlsson VAR bäst! För mig kommer det iofs inte som någon överraskning, men å andra sidan är jag ju part i målet. 😉 Nu känns innehavet av den där jättebucklan (som för övrigt snart ska lämnas tillbaka) lite mer … ärligt, eller vad man ska kalla det.

Nu ska vi gå ut och träna ängs-/åkerspår inför KM i morgon. Snön från igår är i stort sett borta. En eftermiddag och kväll med regn, och plusgrader även under natten, gjorde underverk. Tack och lov… Och nu skiner solen!

Det står 16:e oktober i almanackan.

Sextonde.

Oktober.

Jag har kollat flera gånger och jo – så är det. Och så här såg det ut för några timmar sedan. Det snöar fortfarande så det har inte direkt blivit mindre.

F. d. femtunga. Eller… det är väl fortfarande en femtunga,
men en död femtunga. Jättedöd…

Vad har vi gjort för ont för att förtjäna detta?

Sextonde.

Oktober.

Kvällens spårträning är inställd. Men istället kanske jag skulle inviga min träningslokal… *funderar*

Dessutom tackar jag ödmjukast för att jag jobbar hemma idag och slipper ut och åka bil, med sommardäck.

Har börjat fundera lite på det här med åkerspåren, och vilka konsekvenser de får, och hittills har jag inte kommit på mer än tre nackdelar:

1. Det är ganska tråkigt, åtminstone för mig

2. Det är problem att snitsla, om man skulle vilja det.

3. De flesta åkrar i den här delen av landet (och i synnerhet där jag bor) är hyfsat små. OK, 500 meter spår kanske man kan få till om man anstränger sig, men mer är svårt.

Fördelarna är fler:

1. Det är lättgått, vilket är bra om man är lite halvhalt

2. Det är svårare för hunden = bättre träning

3. Man kan spåra även när mörkret börjar lägga sig utan större risk att bryta benen av sig

4. Man behöver inte kolla hysteriskt var man sätter fötterna och därmed hinner man ”läsa hund”

5. Och detta är den viktigaste punkten, just i Lennarts fall: det finns ingen bark att äta och inga stubbar att kissa på!

Det sista slog mig nu ikväll faktiskt. I skogen har vi (jag) ju lite problem efter pinnarna. Lennart Å. Karlsson tappar ofta fokus och har lite svårt att komma iväg igen, vilket kostar tid. Istället för att fortsätta spåra tuggar han lite på något träd, à la barkborre, och så kissar han gärna lite på någon uppkäftig stubbe. Sen står han och funderar på om det finns något mer han måste göra just där och då. Men på åkern finns inte så många alternativ när pipen är försvunnen och (mini)köttbullen uppäten. Både igår och idag har han satt iväg med en jäkla fart direkt efter pinnarna. Kan detta vara en metod för att, i förlängningen, få upp fokus och fart även i skogen? Ingen aning faktiskt, men jag fortsätter hålla tummarna för en snöfri vinter och då ska vi nog faktiskt köra en hel del åkerspår så får vi se om det hjälper. Någon skada lär det ju inte göra i alla fall.

Något mindre roligt är att Lennart tycker att det är störtlöjligt med skogspinnar på åkerspår. Hur kan det ligga en skogspinne på åkern liksom? Han har konsekvent missat de skogspinnar jag lagt på våra tre åkerspår de senaste dagarna. Skumt! I  skogen har han inga större problem med dom…

Dagens spår löste han annars fint. Han fick jobba rätt länge vid en återgång innan han fick tag på spåret igen, men det är bara nyttigt. Och när jag la spåret såg jag Bambi i andra änden av åkern. Det var lite svårt att bedöma exakt var Bambi var, men jag gjorde mitt bästa för att korsa hans/hennes spår i alla fall. Och om de inte korsade så gick de extremt nära varandra. Lennart kollade av lite, och sniffade lite i luften där jag sett Bambi försvinna, men (heureka!) valde att fortsätta på mitt spår. Detta var strax innan slutet så han fick snabb utdelning för att han valde rätt. Det är kul hur man kan ändra sig själv förresten; det är inte sååå många år sedan jag fick panik om jag såg ett rådjur i spåret, livrädd för att hunden skulle misslyckas eller att det skulle bli strul. Numera blir jag överlycklig för en sådan störning och försöker utnyttja den på bästa sätt. 🙂

I morgon är det vilodag från spårningen, men på fredag och lördag ska vi köra igen, och på söndag är det KM!

Slutligen en ljuvlig film som jag hittade via Pernilla. Se och njut! Inte för att jag är någon expert på IPO-skyddet, men jag tycker att både angrepp, släppanden och bevakningar är jättefina!