Författare: vallterrier

Igår kväll åkte jag till Elfsborg och tränade med terriertrollet. Körde en hel del inkallningar med ställande, och tja… det tar sig. 🙂 Det krävs fortfarande en kombination av muntligt kommando och handtecken, men han stannar faktiskt ganska bra nu.

Kryp i vinklar börjar också arta sig riktigt bra, både åt höger och vänster. 🙂

Mot slutet av träningen fick jag för mig att köra stegen. Jag vet inte om han började bli trött i det söta lilla huvudet eller vad som hände, men hur som helst tappade han greppet på övre delen. Jag fick hjälpa honom att komma på fötter, och han ramlade alltså inte ner mellan spjälorna, vilket är fullt möjligt med en matchvikt på nio kilo. Han fortsatte ner lugnt och fint och jag låtsades som om det regnade (vilket det faktiskt inte gjorde!). Efter denna incident blev han lite tveksam och ångrade sig på uppvägen ett par gånger och hoppade ner från andra-tredje pinnen. Men jag peppade på och se då … då kopplade han på den lilla hjärnan och började tänka efter var-när-hur han placerade de söta små pälstofflorna. Han har nog haft en lite nonchalant attityd till stegen efter ett stort antal lyckade försök så det skadade nog inte med en liten väckarklocka. Vi körde ett par fina repetitioner till, och jag hoppas det är dem han har i minnet till nästa gång.

Vi fick också en tävlingsmässig kommendering av lydnadstvåan, och han skötte sig bra förutom i fria följet där han var rejält flummig och ”nosig”. Inte så att han gick med näsan i backen, men däremot luktade det tydligen spännande i luften…?

Sittande i grupp, med de stora pojkarna och flickorna (läs: elithundarna) hann vi också med. Jag stod naturligtvis kvar ganska nära och under de omständigheterna skötte han sig bra. Det blev nog minst tre minuter, och inte en tendens till att lägga sig. Lite försynt gnyende var det enda att klaga på. En tävlingsmässig platsliggning, enligt elitklass med läggande av ett ekipage i taget, gömda förare och störning blev det också, och där var han också duktig.

Har jag nämnt att jag gillar min terrier? 😉

Efter en vecka med i stort sett bara promenader (för att låta vadmuskeln läka i lugn och ro) var det igår dags för lite mer seriösa aktiviteter.

Först blev det lydnadsträning med hysteriskt överladdad terrier. Överladdningen visade sig i form av gnäll, gläfs och skall i alla möjliga, och några omöjliga, situationer. Men om man ”blundar” för ljuden så var han jätteduktigt. Och roligt hade vi båda två. Det känns faktiskt som om till och med inkallning med ställande börjar funka?! Åtminstone på lydnadsklass II-avstånd, och med tillägg av handtecken, är väl bäst att tillägga.

Gjorde en test på rutan också. Kommenderade från olika avstånd, ibland med ”rutan” och ibland med ”framåt” (måste ju försöka byta kommando, om vi nu någon gång skulle hamn i elitklass!) och jag kommenderade inte ”stå” utan ville kolla hur långt han sprang. Och – trumvirvel – han stannade självmant i rutan, eller precis på bortre linjen. Han kanske faktiskt har upptäckt det bortre paret med koner också, eller så orkade han inte springa längre. 😉

Fick även kommendering av större delen av tvåan, och tja … godkänt var det nog.

Sen var det på med ”pyjamas” på terriertrollet eftersom termometern började närma sig noll-strecket och han skulle ligga i bilen medan Iza simmade. Och sen var det alltså dags för nästa överladdade hund, och denna gång en schäfer. 🙂 Tror hon slog någon form av personligt hastighetsrekord i bassängen, för jäklar vad hon simmade. Roligt hade hon, och blöt blev hon. Jag har ju lärt mig parera de värsta duscharna efter alla besök i simhallen. Igår körde vi ungefär som före semestern. 20 minuter varav 10 minuters hårdkörning med jet-streamen, och inte var hon märkbart trött efteråt, utan lika speedad som vanligt. Sen var det på med ”pyjamas” på den blöta schäfern inför den kalla hemfärden.

Igår morse var jag på ny behandling av vadmusklerna och det känns mycket, mycket bättre, vilket det iofs gjorde redan efter den första behandlingen. På fredag ska jag dit igen, och sen ska det inte behövas mer. Dock måste jag ta det försiktigt ett tag till så att det verkligen läker. Vet inte hur väl ordet ”försiktigt” stämmer överens med att vara testledare på MH på söndag, på vår minst sagt svårframkomliga bana, men det måste gå – på något sätt.

…sa han som klippte grisen!

Ja detta gamla djungelordspråk poppar onekligen upp efter dagens skyddstävling med tre startande. Själv har jag tjänstgjort som tävlingssekreterare och det var ingen särskilt betungande uppgift.

Men, för att dessa tre (som var fem från början, men två lämnade återbud) skulle få tävla krävdes det:

Två domare
En tävlingsledare
Två skyddsfiguranter
En tävlingssekreterare
Två skrivare åt domarna
Fem spårläggare (eftersom det blev två omspår!)
Kökspersonal
+diverse mottagare på budföring, skytt, ”personal” till uppletande mm.

Nu har väl iofs några människor ”dubblerat” och gjort flera av dessa saker, men ändå…!?

Som tur var slutade åtminstone dagen med att vi fick dela ut ett cert, så någon nytta var det väl med det.

Själv höll jag på att få ett frispel på datorn som bestämde sig för att inget av de två elitekipagen skulle ha några som helst poäng på planskyddet. Men efter fyra-fem försök så svalde datorn till sist domarnas siffror. Och det var inte SBT (Skit Bakom Tangenten) utan det var verkligen datorn, eller snarare programmet, som bangade ur fullständigt. Mycket ska man vara med om. Nu hade det väl iofs inte varit särskilt jobbigt att räkna manuellt, men när lägre-hunden gått in som den skulle, och alla poäng utom planskyddet på elithundarna också fanns på plats, kändes det lite fånigt.

I övrigt har helgen endast innehållit promenader för hundarna, samt en terriertrimning idag. Inte så stimulerande kanske, men jag försöker fortfarande vara rädd om vadmuskeln som ska till naprapaten i morgon bitti igen. Det känns väldigt mycket bättre, om än inte helt bra.

Hade trott att jag skulle hinna börja med mina spegelarrangemang i träningslokalen, men jag har inte kommit längre än att jag inhandlat lim. Igår blev det ett litet varv på stan helt oväntat. Hade ett snabbt ärende bara, men när p-automaten strulade och helt plötsligt gav mig två timmars p-tid, istället för 30 minuter, så passade jag på att gå ett litet varv i lugn och ro. Inte ofta man hinner med det, så det gäller att passa på. Dock blev det inte särskilt dyrt, och tur var väl det. 🙂

Och i morgon är det måndag igen. Jabba. Eller nå’t…?

Lite stökigt, jag vet, men också väldigt … charmigt. 🙂

…är tiden? På dagens lilla lunchpromenad hittade jag detta, och det inom 75 meter från vårt hus.  Vi skriver 2:a oktober, och vi har haft tre frostnätter…

Det mest anmärkningsvärda är väl smultronet som, vilket inte framgår av bilden, är minst dubbelt så stort mot de man brukar hitta på sommaren. Någon provsmakning blev det dock inte eftersom hundarna med förkärlek uträttar både det ena och det andra behovet i just det här området.

Efter ytterligare ett träningspass på trimbordet med fjärrdirigering måste jag komplettera med några bilder. Bilder tagna med mitt 50 mm-objektiv. Klart godkänt faktiskt, men det tog en stund innan Karlsson insåg att det inte skulle blixtra, och att han alltså kunde ha ögonen öppna. 😀

Stå!

Ligg!

Den garanterat sötaste terriern i den här familjen!

Och under tiden vi höll på fick jag fem spånskivor levererade. Nu är det bara limmet som fattas, sen kan jag börja limma fast speglarna och sen är vår träningslokal komplett. Let it snow! Eller nä förresten, vi klarar oss utan snön. Det blir så knöligt att spåra då.

Och, btw, i helgen skall trimbordet användas till annat än fjärrdirigeringsträning. Då skall det trimmas, och det är troligen inte lika uppskattat…

Vafalls? Enligt detta så kan det ligga 4,5 cm snö på backen när jag slår upp de blå i morgon.

Husse började på eftermiddagen yra om att förbereda lastbilen för snöröjning/saltning och jag trodde nästan han drev med mig, men tydligen icke…

Förvisso påbörjas jouren alltid den 1:a oktober, men bara för det måste det ju inte snöa det första det gör!  Nåja, vi får väl se hur det blir. Det enda vi med säkerhet vet är att husses närvaro i hemmet kommer vara högst slumpartad i sju månader framöver.

För övrigt har jag just nu ett alldeles tvättäkta i-landsproblem att bry min hjärna med. 🙂

Ett annat problem, som inte alls är av i-landskaraktär, är att min pappa ligger på sjukhus igen. Riktigt vad felet är vet vi inte, och på femtio mils avstånd kan man inte göra mycket annat än hålla tummarna, vilket vi gör. Hårt!

Idag ringde min ”gamla” naprapat/läkare äntligen upp. Too late. Much too late. Behandlingen igår känns som om den gjort rejäl nytta. Nu gäller det bara att jag håller mig i skinnet och tar det sakta och försiktigt så att det får en chans att läka ordentligt.

Har jag nämnt att jag älskar min terrier?

(Utrymme för läsare att sucka trött och mumla: mmmm…)

Jaha, det hade jag tydligen… 🙂

Nåja, eftersom min vadmuskel ska ta det lugnt har det blivit inomhusträning igår och idag, under den stunden husse ”vallat” Iza. Ett av momenten som lämpar sig väl för detta är ju fjärrdirigeringen. För tillfället intensivtränar vi ligg-stå, och det gör vi på trimbordet för att undvika förflytting framåt. Jag vill att han ska få in själva rörelsemönstret i ryggmärgen. Idag var han superladdad, och efter varje ”stå” och klick-godis slängde han sig platt ner igen (med ivrigt viftande svans) för att snabbt kunna göra om det. Inga tjuvstarter dock, utan han väntade snällt på kommando/handtecken. Åter igen verkar det som om enbart handtecken funkar bättre. Dessutom blir det bättre om jag står lite längre ifrån. Med bättre menar jag lugnare och stabilare. Men eftersom man får använda både handtecken och muntligt kommando måste han lära sig att tåla det. En vacker dag (!) får han solen rakt i ögonen på tävling och då underlättar det säkert om jag ger lite ljud ifrån mig också.

Något jag bävar för är dock stå-sitt-stå som jag tror blir en svårare nöt att knäcka, utan att han flyttar sig framåt. Men, men … nå’t ska vi ju göra i vår träningslokal i vinter. 🙂 En annan nöt är vittringsapporteringen som vi inte ens har påbörjat. Väntar ivrigt på att vår pt ska friskna till så vi kan få lite råd och dåd, för där har jag fastnat i fällan ”om man inte vet hur man ska göra så är det bättre att göra ingenting”. I övrigt känns det som om de flesta lydnadsklass III-momenten är inom räckhåll, så till våren – kanske…?

Idag låg den här
i brevlådan, tillsammans
med Madrugada och Flogging Molly. När jag beställde de två i förra veckan fick man chans att köpa något ”extra”, och då valde jag den här.

Normalt sett är jag INTE ett fan av Absolute Music-skivor och äger faktiskt inte en enda. Eller jo, jag har nog någon Absolute Rock Classics, men det räknas inte. 😉

Hur som helst är detta en ren och skär nostalgitripp på 63 låtar, och det kanske kan komma väl till pass om, jag säger OM, jag ska ha kalas nästa år. 😉 Just nu lyssnar jag och minns…

(Bild och låtlista från cdon.com).

Då är jag hemkommen från naprapaten och det var en … udda upplevelse, men inte obehgaglig. Jo, lite kanske… Han var överens med mig om diagnosen; muskelbristning. Efter att ha klämt och känt lite på mina blekfeta vader dunkade (ja, verkligen dunkade!) han in ett antal akupunkturnålar i varje vad, och det gjorde inte det minsta ont?! Därefter monterade han sugproppar som var elanslutna, och sen började showen. Triggerpunktsakupunktur är tydligen det officiella namnet. Jag fick mängder med förklaringar om nerver, hjärna och smärtimpulser av vilka jag kommer ihåg ungefär 0,5 stycken. Hur som helst påstod han att behandlingen motvarade en promenad på ca en mil, rent muskelmässigt men tyvärr inte kaloriförbrukningsmässigt. 😉 En eller två likadana behandlingar ska det bli, så på måndag ska jag dit igen. Det var inte gratis, inte ens nästan gratis, men bara det hjälper så får det kosta för nu är jag desperat, och än så länge känns det lovande. 🙂

Därefter åkte jag direkt till bilverkstaden och lämnade in bilen för service. Det blir en dyr dag det här…

Eftersom jag misstänker att Iza inte nöjer sig med att mattes vadmuskler redan har promenerat en mil idag så får det bli en lunchpromenad modell kort idag också. Och jag har fått stränga order om att inte hoppa över diken eller ens försöka springa, så lugnt och fint får det bli. K är utarrenderad idag också. Visst känns det tomt, men det är bäst för honom.

Kvällens motion har bestått av – just det; 1000 meter pelargonstafett. Nu är alla som jag vill ha kvar, och det var ganska många, installerade i vinterförvaringsutrymmet. Varje vända var i snitt 80 meter (tur och retur) och det blir nästan 1000 meter om man räknar ihop det. Med min, för tillfället, något zombie-artade gångstil så tog det … en stund.

Det sved i hjärtat att ansa bort alla blommor och knoppar. Jag vet inte om det har någon betydelse för överlevnadsfrekvensen (troligen inte) men det blir mindre skräpigt, och där dom är nu är det ju ändå ingen som kan njuta av blommorna. En del står kvar ute, men det mesta är ”skräp” som ska slängas, och då kan dom ju lika gärna få frysa ihjäl först. Tre stycken fina exemplar är kvar på min rökaltan och dem kan jag flytta in mot huset på nätterna och täcka med fiberduk, så dom klarar sig förhoppningsvis ett par veckor till.

När allt var klart så blev det en liten pelargonbukett. Mårbacka i snittmodell, så kan jag njuta en liten stund till!

Ytterligare ett tecken på att vintern är här, är att jag nu installerat kupévärmaren i bilen. Den kan behövas i morgon bitti har jag en känsla av, så slipper jag skrapa rutor och frysa rumpan av mig när jag åker till naprapaten. 🙂

Ett litet inomhuspass med Karlsson har jag hunnit med också, medan husse tog Iza på en lite mer omfattande promenad än vad jag klarade av idag. Fjärrväxlingar ligg-stå samt stegförflyttningar kändes lagom krävande för benet.

Eller, egentligen inte så oväntat, någon måste ju ta hand om fallfrukten från vår äppelbuske.

Taget genom fönstret från arbetsrummet, alldeles nyss.

Sen öppnade jag fönstret och då lipade hon åt mig!
Sen drog hon järnet – tillbaka till skogen… 🙂

Jag, och min vad, överlevde (den kilometerlånga) lunchpromenaden med Iza, och grannkatterna var förståndiga nog att hålla sig undan. Jag hoppas att inte någon såg mig, för jag såg sannolikt störtlöjlig ut där jag gick med korta ”försiktiga” steg, i lågt tempo. Iza var dock förstående och accepterade den något nedsatta marschfarten. Eftersom uppförsbackar, där jag måste sträcka ut muskeln, är värst upptäckte jag också uppförsbackar som jag aldrig tidigare, på 18 år, betraktat som sådana!

I morgon bitti blir det besök hos en sprillans ny naprapat. Han är alltså inte sprillans ny i branschen, men han är sprillans ny för mig. Har dock trovärdiga referenser så det blir förhoppningsvis bra. Han mumlade något om akupunktur… men det ska jag nog kunna leva med, det har ju gått förr.

Beträffande bildgåtan i förra inlägget så är alla på rätt spår, men den som är mest snubblande nära är – Mysla! Frost (is) på mitt biltak är det. Höstens första frost uppe på vårt berg. Jag skickar ära och berömmelse å det snaraste. 🙂

Pelargonerna, som står under tak, överlevde natten men ikväll blir det operation pelargonbärning, åtminstone av de som jag tänkt övervintra.

Vad är detta? Vinnaren vinner … ära och berömmelse, typ. 😉

Min (o)kära vadmuskel är långt ifrån bra. Om jag tänker mig för, varje steg jag tar, så haltar jag inte, men minsta felkliv så … AJ! Trots detta fick jag ge mig iväg till klubben igår. Det var tävlingsträning på programmet, och jag hade lovat att hjälpa till med kommenderingen. Och när jag ändå var där kunde jag ju lika gärna köra Karlsson också. Utan språngmarscher skulle det väl gå bra, och det gjorde det. Ända tills jag skulle kampa lite med honom och lyckades sträcka till benet – igen! Rent tävlingsuppläggsmässigt testade jag en ny variant. Han fick sitta (nåja, han stod nog upp hela tiden) uppbunden och titta när jag kommenderade första ekipaget. Har ju funderat på om just detta, att vara lite separerad från mig, precis innan tävling kanske kunde tagga honom lite extra. Och det gjorde det. Han blev jättetaggad och gick förhållandevis bra i fria följet, men … då kom det pip och gnäll istället. Så då vet vi att det inte var någon bra metod.

Vi fick köra tre moment och förutom ff (enligt elitklass med vändingar på stället och stegförflyttningar) så körde vi framåtsändande och kryp. Framåtsändandet gick lite för fort, och lite snett på första sträckan. Andra var betydligt bättre. Tror att det, trots allt, stod en sjua i protokollet. Krypet körde vi med riktigt påträngande tävlingsledare (enligt mitt önskemål) och det blev ganska bra. Tror att jag hade ett dk som domaren missade, och tävlingsledaren försökte kommendera elitkryp (med vinklar) varvid jag la in protest, men om man bortser från det var det OK.

Idag har jag, trots att jag jobbar hemma, arrenderat ut Karlsson till svärmor. Då får han åtminstone några vettiga promenader under dagen. Iza tar ju inaktiviteten med lite större fattning, och är nöjd bara hon får vara hemma med mig. Om jag känner mig lite wild & crazy fram emot lunchtid kanske jag ber en bön för att katter och andra vilddjur håller sig ur vägen och går en minipromenad med henne. Ett kopppelryck av Iza-modell känns nämligen inte som någon lämplig prövning för vadmuskeln, men å andra sidan ser det ut att bli en dag med ljuvligt höstväder…

Idag ska jag för övrigt försöka leta reda på någon annan duktig naprapat eftersom jag inte får tag på den ordinarie.

Men vi tar det från början.

Igår eftermiddag la jag ett spår till den lille terriern. Efter två veckors vila från äventyrligare skogspromenader (har hållit mig på ganska slät mark) och en veckas intagande av anti-inflammatoriska preparat kändes vaden helt OK. Förvisso kändes det fortfarande som om vadmusklerna var några centimeter för korta, men jag hade inte ont. Spåret gick i relativt snäll terräng. Det mest dramatiska var mot slutet där jag fick ta ett stort kliv över en smal men djup bäckfåra, men det gick bra.

När jag kom hem skickade jag ut husse och Iza att gå förledningsspår. Två stycken vinkelräta förledningar efter ca 200 meter. Dessa  blev ungefär 30 minuter färskare än mitt originalspår.

Upptaget tog han fint, åt rätt håll, och sen spårade han på med bra fart och han höll sig fint i spårkärnan. Den första pinnen hade jag bundit fast så att han fick kampa ett tag, och det uppskattades. 🙂

Vid  första förledningen var han väldigt intresserad och ville först gå åt ena hållet, och sedan åt andra. Jag stod bara still och väntade ut honom och ganska snabbt valde han att fortsätta på mitt spår. Den andra förledningen markerade han inte alls, så vitt jag kunde se, och voilà,  20 meter efter den låg det – en pip! Jag hoppas och tror att han lärde sig något på det?

Sen fortsatte han spåra fint, även ute på grusvägen som jag gått lite fram och tillbaks på. Han hade ett par förvirringsattacker men på det stora hela flöt det på bra. Så kom vi då fram till bäckfåran, ca 100 meter från slutet, och där var det kört. Inte med spåret, men med vadmuskeln. FAN, FAN, FAN, FAN! Det kändes verkligen som om något gick sönder, på riktigt! Jag försökte bita ihop och vi lyckades ta oss fram till slutet, en sträcka på ca 100 meter, men roligt var det inte. Det krävdes mycket viljestyrka för att försöka berömma och belöna som vanligt, och jag tror att jag misslyckades för hundstackar’n såg lite spak ut.

En mycket smärtsam och haltande promenad, med tårarna i ögonen, vidtog för att vi  skulle ta oss hem, och sen gjorde jag inte många knop. Den där skadeskjutna kråkan jag skrev om här om dagen, som brukar visa sig i fria följet, den är nu en heltidskråka. Misstänker att det är en muskelbristning av typen ”ganska högt upp på skalan”, och jag är inte märkbart bättre idag, efter en natts vila.

Det är faktiskt så illa att jag funderar på att låta kryckorna komma ut ur garderoben. De som stått där (inte i samma garderob, men ändå) i 25 år ungefär. Vad är det för preskriptionstid på kryckstöld, eller snarare ”uteblivet återlämnande”? Det kan väl knappast vara mer än för mord, och det är ju 25 år?

Dagens planerade spårträning med M är naturligtvis inställd. Eftermiddagens sim med Iza får jag ringa återbud till, och gud vet om jag ens klarar att köra bil? Ska försöka få tag på ”min” naprapat idag. Han är även läkare, och brukar ha mottagning på söndagarna, men om jag kan få en tid med så kort varsel är tveksamt. Annars får jag väl ringa vårdcentralen i morgon, eller åka till akuten idag? Gah – jag hatar det! Vill vara frisk, och kunna gå. Jag var (är) verkligen jättesugen på att hänga i med spårträningen nu och hinna med så mycket som möjligt innan vinterhelvetet lägger locket på. Dessutom är det en massa planerade aktiviteter under de närmaste veckorna som hänger riktigt löst…