Författare: vallterrier

Efter en veckas obeslutsamhet har den då landat, med alla ingredienser. Förkylningen!

Förra torsdagen började den lite smått för att sedan fundera fram och tillbaks på lämlig tidpunkt för fullt angrepp. I en hel vecka funderade den. I onsdags kände jag mig faktiskt helt OK och trodde att jag – kors i taket – för en gångs skull klarat mig med att bara bli ”lite” förkyld. Men OJ vad lurad jag blev. Igår accelererade den under dagen, och idag har näsan glömt hur  man gör när man andas. Det är väl tur att man har en mun som kan tillhandahålla den lilla, men ack så viktiga, detaljen – syre.

Att jag ska på brukslydnadskurs med Karlsson hela helgen gör inte det hela roligare… Förra helgen hade passat betydligt bättre för en förkylning, men det är ju sällan man får välja. Det positiva är väl att jag inte säger ”nöff”, och att svanskotan fortfarande är en svanskota och inte har utvecklats till en knorr. Och så länge man är drabbad av ett ”vanligt” virus kan tydligen inte svininfluensan få fäste, har jag hört.

Nåväl; eftersom läget var som det var igår, och
hundarna var aktiverade av husse resp. svärmor
kunde jag med gott samvete ägna mig åt min
nya hobby.

Och ja – det går att ringa med den. Också. 🙂

(Husse betvivlade detta, men nu är han överbevisad.)

Efter klubbmästerskapet och det katastrofdåliga uppletandet började jag fundera lite, och insåg ganska snabbt att vi faktiskt inte tränat uppletande sedan den ”riktiga” tävlingen i mitten av september. Då var det inte särskilt bra = matte inte särskilt glad. Dessutom; tävling = ingen belöning mellan föremålen, och ingen belöning direkt efter avslut heller. Detta var väl vad han hade i minnet, och dessutom var det ju samma ruta. Kanske inte så konstigt då att motivationen tröt på KM? *Note to self; träna uppletande även MELLAN tävlingarna.*

I lördags körde vi ju ett uppletande på åkern. Det var praktiskt taget vindstilla och han fick kämpa rejält för att få tag på de relativt små föremålen. Idag var det dags igen, direkt efter lunchpromenaden när han var uppvärmd. Iza fick hjälpa mig att valla rutan. Idag  blåste det desto mer, ganska rak sidvind. Med tanke på att han inte behövde väja för något, åkern är ju ganska platt, så blev det extremt tydligt när han fick föremålen i näsan och tvärvände i luften för att zooma in dom. Häftigt! Visst ser man det i skogen också, men det blir inte riktigt lika uppenbart, och dessutom ser man ju inte den lilla hunden hela tiden. Duktig var han i alla fall, och fem föremål kom väl in på kanske två minuter. Detta ska vi göra fler gånger. Jag menar alltså i samband med lunchen på vardagarna… 😉

Ikväll har vi kört ett pass i vår ”lokal” igen, och jag är sååå nöjd med upplägget. Jösses vilken nytta jag har av speglarna. Stegförflyttningarna åt vänster var avsevärt bättre idag även om han har en tendens att flyta iväg onödigt långt. Men bara att träna vidare. Vi har ju vintern på oss. 🙂 Och hela helgen är det brukslydnadskurs. Då blir det förhoppningsvis framåtsändande och   inkallning med ställande för åtminstone halva slanten. Vad jag ska ägna resten av tiden åt har jag inte riktigt bestämt mig för. Det finns ju en del att välja på. 😉

Som jag skrev igår kväll så blev det ett pass med den lilla bland speglarna. Han var lätt (läs: rejält) överladdad och det mesta gick i turbofart, men på det stora hela var han ganska duktig, och det här med speglarna är en riktig höjdare. Det är ju svårt att veta vad som händer när man har en liten hund, men nu kan jag ha koll utan att vrida kroppen och titta ner.

Att våra stegförflyttningar åt vänster inte varit särskilt bra har jag ju haft klart för mig, men att det var sååå illa? Nu tror jag iofs att det var värre än vanligt igår, men till sist visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Vid minsta tendens till att jag skulle flytta mig åt vänster slängde han sig ut på en meters håll och såg ut som om jag regelbundet brukar sparka honom med stålhättade kängor?! Sen la han sig platt (med hakan i golvet) vinkelrätt med rumpan mot mig, och sen kröp han i raketfart i en halvcirkel in framför mig. Kan inte för mitt liv komma på vad som framkallat detta beteende, som uppträdde flera gånger. Det enda jag vet är att jag inte sparkat honom, och inte ens trampat honom av misstag. Jo visst har väl det hänt, men inte just i den här situationen.

Hur som helst började vi om från scratch, med att jag i princip bara lutade mig lite åt vänster, och tar vi det bara lugnt och metodiskt ska det nog blir bra.

När den här tanken med (hund)träningsutrymmet växte fram så kom jag att tänka på min gamla spegelvägg, bestående av åtta större speglar, som stod inpackad i ett förråd. Där har den stått. Länge.

Efter att jag klistrat upp alla speglarna jag köpte på Blocket var det så dags att rota i förrådet. Att de faktiskt står kvar är nog mer tur än skicklighet. Jag har varit på väg att slänga den många gånger, men … var slänger man speglar liksom? Och den tog ju minimalt med plats, inklämd mot en vägg, så den fick stå kvar, ända till idag.

När jag rotat fram speglarna var det en konstig beläggning på dom. Jag tog fönsterputsen och började putsa. Det tog inte så lång stund innan jag insåg vad det var… Och när det var. Vid en närmare kontroll av tidningarna som tjänstgjort som förpackningsmaterial så var de daterade i början av september. 1991! Alltså när vi flyttade till huset där vi bor än idag. Alltså från den tiden när det var helt naturligt att röka inomhus. Say no more…

Det visade sig också att två av speglarna var ”rundade” i ena hörnet, så att överkanten bildar en valvform. Chict! Eller? Det blir liksom lite … Marocko (?) över det hela. 😀

Nu är det bara två problem. Mitt estetiska och (framför allt) symmetriska sinne störs. När jag fixade den första skivan med speglar av den mindre modellen tänkte jag lite trasigt. Detta resulterade i att jag klistrade en rad för mycket (4 speglar) på höjden. Sen kom jag på mitt misstag och gjorde rätt på de två följande. Sen var två av de köpta speglarna spräckta. Detta innebär att det nu fattas sju speglar, 30×30 cm. Jo, jag kan räkna, och vet att 2+4=6, men om inte jag tänkt trasigt osv. så hade det bara fattats en. Grrr… Nåja, det finns väl glasmästare. 🙂

Det andra problemet är; hur får man bort rester av dubbelhäftande tejp på spegelglas, utan att kvadda glaset? Han som sålde speglarna på Blocket hade försökt att packa in dem noggrannt mellan tidningssidor, men det lyckades inte hela vägen så en del speglar har ”kladd” på framsidan också. Husmorstips efterlyses!

Hur som helst, när den sista skivan härdat klart kommer jag att ha 7,2 meter spegelvägg, fördelat på två väggar, där jag kan begrunda våra fel och brister. Och med tanke på det borde jag nog inte ha satt speglar högre än 50 cm från golvet. 😉

Nu ska jag nog gå ut dit och träna terrier. Det kan väl aldrig vara fel?

I morse var det frost, och inga tendenser till sol. Med andra ord borde frosten ligga kvar ett tag, och då fick jag en briljant idé. Att lägga spår åt båda hundarna på åkern. Spår som korsade varandra. Eftersom det var frost skulle jag ju kunna se var jag hade gått. Trodde jag…

Hur som helst la jag först ett spår till Iza, med direktpåsläpp, och sedan la jag ett till Karlsson med upptag. Spåren gick enligt nedan.

Sen lät jag det gå ca en halvtimme innan jag släppte på Iza. Under den halvtimmen hade temperaturen hunnit stiga, och frosten försvinna. Tack och lov hade jag tagit lite riktmärken i terrängen i kanterna av åkern så jag hade ändå ganska bra koll på var jag hade gått. Hon hade klara problem vid både första och andra korsningen, och lite vid tredje, men sen gick det bättre. Nu hade hon ju inte fått någon längre sträcka att fästa på, och dessutom var båda spåren mina. Men nyfiken som hon är gjorde hon allt för att få gå det färskaste spåret, dvs det jag lagt åt Karlsson, i första vinkeln. Det var ju länge sedan hon spårade så hon tyckte nog att det var kul i alla fall, om än lite kort.

Sen bytte jag hund. Karlsson fick ju en betydligt längre bit på sig att komma igång och ”fästa”. I första korset nosade han runt lite och funderade vad som hade hänt? Där hade ju alltså jag då gått två gånger, och Iza en. Andra korset gick betydligt bättre och de två sista märkte jag inte alls.

På det stora hela är jag jättenöjd med hans spår. Att frosten smält under tiden gjorde det ju ännu svårare. Inte bara för mig att se var jag gått, om det hade behövts, utan även svårare för hunden att spåra.

På eftermiddagen lastade jag in Iza i bilen för att åka iväg och ”hämta” de trattkantareller som jag hittade förra året. Att de skulle finnas kvar (om än kanske lite matta i pälsen och frusna om fötterna) var jag inte så orolig för eftersom det är ett svårtillgängligt ställe. Det är också därför jag väntat så länge, för att inte paja vadmuskeln. Men idag var det alltså dags.

Too late…

Det visade sig att man börjat gallra skogen och då är man tydligen tvungen att köra med gigantisk skogsmaskin, för att få ut lite sly och mindre träd?! Den inledande skogsvägen var förvandlad till ett gyttjedike. Då försökte vi gå på sidan av stigen men där var det ett gigantiskt plockepinn av sly. Efter 10 minuter hade vi kommit ungefär 100 meter och varit på väg att bryta benen av oss ungefär fyra gånger var! Då vände vi.

Det värsta är att huppegupprundan, som jag uppfann för två år sedan, sannolikt inte alls ser ut så här längre. Om man öht kan ta sig dit? Alla stigar in i skogen verkar vara förstörda…

Har jag sagt att jag HATAR skogsmaskiner?

I övrigt har dagen bl a ägnats åt ivägforsling av husvagn till vinterförvaring. Nu ser jag troligen inte den igen förrän i mars-april någon gång, så nu är det vinter på riktigt. Dessutom har vinterdäcken kommit på bilen. Ytterligare ett trist vintertecken, men å andra sidan – är det november så är det. 😦

Den här förkylningen verkar för övrigt ha ruskigt svårt att bestämma sig. Jag är inte sjuk, och inte frisk heller. I fredags och igår hade jag lite feberkänning, jag har lite hosta mellan varven, och lite snuva. Men i övrigt känner jag mig ganska OK. Jag menar; ska jag nu bli förkyld är det väl lika bra att skiten bryter ut?!

Husvagn urstädad och iordningställd för vinterförvaring – check!

Ytterligare en spegelskiva limmad – check!

Hundar promenerade – check!

Liten hund tränad i uppletande – check!

Fötter ompysslade – check!

Lite annat smått och gott har jag också hunnit med. Förkylningen håller fortfarande en låg profil. Vi får väl se vart den tar vägen?

Vill du ha lösenordet till nedanstående inlägg får du maila mig, så får vi se om jag delar med mig.

För ett par veckor sedan pratades det en hel del på nyheterna om den här bostadsaffären.

Lågkonjunktur och finanskris? När 45 kvadratmeter säljs för 4,5 miljoner?! När man hör sådant är man rätt glad att man lämnade den stora staden i tid.

Satt och bläddrade i ett annonsblad från en mäklare här i stan. Även här har ju huspriserna rasat i höjden (hur kan något ”rasa i höjden” förresten?) sedan vi köpte för 18 år sedan. Med tanke på vad vi har i lån på vårt lilla hus så känns det mesta snuskigt dyrt idag. Men hur som helst; kan man tänka sig att bo i den här delen av världen, istället för i centrala Stockholm, så kan man t ex få dessa 240 kvadrat med sjöutsikt för 5,4 miljoner (eller högstbjudande).

Om jag nu bollade runt med en summa i den storleksordningen skulle inte jag ha några problem att välja i alla fall. 🙂

Höst, frost, morgon, sol på uppgång– då går jag igång med kameran. Nu är det ju väldigt sparsamt med frost mot hur det kan vara, men tillräckligt för att t o m ogräsen i trädgården ska fylla en funktion. 🙂

Min förkylningen håller sig förhållandevis lugn än så länge, medan husses dito går på högvarv. Kan det möjligen bero på mina kvinnliga gener och hans manliga? 😉 Nä, den kommentaren kanske jag får äta upp? Nåväl, nu är det husvagnsröjning som gäller, så får vi se sen vad jag orkar hitta på med hundarna.

Idag har jag lärt mig att:

• åka till bilprovningen för efterkontroll sen fredag eftermiddag dagen innan alla helgons dag är smart. Folktomt, snabbt, effektivt!

• åka och handla helgmat sen fredag eftermiddag dagen innan alla helgons dag är osmart. Folkfullt, långsamt, ineffektivt.

Matshoppingen var egentligen tänkt att göras i morgon, men eftersom husses förkylning nu har nått även mina luftvägar kändes det trots allt som ett smart drag att göra det idag. Han är inne på sin fjärde dag nu, och fortfarande i en nedåtgående spiral, så det är ingen som vet hur jag mår i morgon. Nu har vi i alla fall mat så att vi slipper svälta, och apoteket sprang jag igenom också för att slippa köa på jourapoteket under helgen för nässpray och andra förnödenheter. Än så länge är jag inte alls illa däran, men det kommer troligen.

Huvudsaken är att jag är frisk till nästa helg, för då ska vi på brukslydnadskurs, jag och den lille terriern. Har insett att jag nog är en kursknarkare?! Det är så kul att gå kurs med den lille. Nu behöver jag inte längre skämmas, som jag ofta gjorde med Iza eftersom vi sällan var på samma våglängd (eller planet).

Årets kurser:

• Januari, helgkurs för Maria Hagström
• April, lydnadslydnadsdag på klubben
• Maj – augusti, brukslydnadsmoment”kurs” på Kinds BK
• Juli, Kindslägret, en hel vecka för Maria Umaerus
• September, lydnadsdag för Frida Sundberg
• November, brukslydnadshelg för Benny Steen och Göran Hagberg

Med tanke på årstiden lär vi väl inte hinna så mycket mer i år, mer än möjligtvis någon privatträning.

Hur mycket hundträning det blir i helgen får vi däremot se. Det beror på hur jag mår. Husvagnen ska dock städas ur och köras iväg på vinterförvaring, och speglarna till träningslokalen ska jag försöka få klara. I övrigt  får helgen vara ett oskrivet kort, med virusvarning.

Idag kom jag hem till två gravt understimulerade hundar. Eftersom husse fortfarande  är krasslig har han varit hemma idag vilket inneburit att inte ens Karlsson fått stimulans i form av promenader med svärmor.

Mörkerorientering med en hund kan väl vara OK, men med två? Det har faktiskt aldrig hänt förr. Men eftersom allt som inte dödar härdar gjorde jag ett försök, och eftersom jag sitter här och skriver så gick det uppenbarligen inte alltför illa. Mitt motstånd mot att promenera i mörkret grundar sig i två saker; älgfobi och snubbelfobi. Och här på landet håller vi oss inte med sådan lyx som gator och gatubelysning så det blir verkligen kolsvart, om man inte är i närheten av något hus.

Jag valde dock att ta en ganska kort runda som består till 66% av grusväg och 34% skogsstig. En skogsstig som jag gått i snitt 250 gånger per år i de snart 17 år jag har haft hund. Med andra ord känner jag till fällorna (stenar och rötter) ganska väl. Och med hjälp av pannlampan så gick det över förväntan. Den förresten, pannlampan alltså, har jag inte använt så många gånger sedan jag köpte den för snart ett år sedan, men den kan varmt rekommenderas. Ljuset den ger är onekligen imponerande med tanke på storleken.Jag hade dessutom sådan tur att det var kampanjpris på den, så jag betalade nog bara hälften.

Lite ”gläns över sjö och strand” var det nog över oss där vi gick. Reflexväst på mig, och reflexselar och -halsband på fyrfotingarna. Det enda som saknades var sjön och stranden. En och annan vattenpöl passerade vi väl förbi, men that was it. Och inte en enda bil kom det så den enda som fick ”njuta” av alla reflexer var jag, i pannlampans sken.

När vi kom hem tränade jag. Med båda hundarna! Iza fick ett skojpass med bl a lite linförighet, framåt, bakåt och åt sidan, vändningar på stället och stegförflyttningar. Lite (racer)kryp och skall blev det också. Det är fantastisk vilket skall hon faktiskt har!? Ihållande och kraftfullt. Hade hon bara suttit still också hade det varit en klockren 10:a på tävling, men eftersom hon studsar som en hare på crack så blev det väl i bästa fall en 5:a när det begav sig.

Karlssons pass blev riktigt lyckat. Sättande under marsch blir nog 90% rätt nu. 10% av gångerna lägger han sig istället, men det är en klar förbättring på de sista veckorna. Inkallning med ställande var också riktigt bra, men det var förstås på ganska kort avstånd. Lustigt nog verkade det som om han skärpte sig när han inte såg mig så bra i mörkret? Det finns lampor på gården, men jag ställde mig skuggan, bara för att testa. Dessutom körde vi fjärrskiften ligg/stå och de börjar se riktigt prydliga ut nu. Ingen eller minimal förflyttning framåt trots att jag ibland var på 5-6 meters håll. Lång väg kvar till färdigt moment, men det finns hopp.

För övrigt verkar inte husses baciller ha bitit på mig. Än. Men min vana trogen blir jag troligen sjuk lagom till helgen. Vad gör man inte för att skona arbetsgivaren…

Bilen är hos verksta’n nu, och går allt som det ska kan jag både styra och bromsa i morgon eftermiddag. Det har jag iofs kunnat hela tiden, även om bilprovningen inte riktigt trodde på det. Sen blir det till att ställa sig i kön för ombesiktning på måndag morgon…

Att detta är en ego-blogg är ju ingen hemlighet. Det står ju till och med i varudeklarationen här till höger.

Igår dök det upp en rolig liten ”utmaning” på Facebook som jag inte kunde motstå. Eller förresten; att den skulle bli rolig var inte alls självklart. Det var helt beroende på vilka som svarade och hur brutalt ärliga de vågade vara. 😉

Utmaningen löd så här: Du som läser detta, skriv ett ord som beskriver mig. Bara ETT ord.

Svaren jag fick var:

• Terrier!
• Hundmänniskovänligbloggglädjespridare
• Rejäl
• Rolig
• Äkta
• Kunnig
• Envis
• Driven
• Trofast
• Noggrann
• Skoberoende

Det var väl tur att A-K slängde in ett ”rolig” där, och det andra ordet uppifrån är ju inte heller att leka med, men för övrigt låter det fruktansvärt … präktigt. Men det kanske är det jag är – präktig!?

De flesta av de som svarat känner jag (mer eller mindre) IRL så de är väl inte helt ute och seglar. De jag INTE känner IRL är väl inte heller ute och seglar, hoppas jag. 🙂 Sen skulle man säkert kunna klistra på mig ett antal mindre smickrande etiketter också, är jag rädd.

Ni som inte hänger på FB har möjlighet att fylla på listan här, i kommentarerna. *hukar mig* 🙂

Alla pellisar som ska övervintra är ju flyttade in i vinterförvaringen sedan ett bra tag tillbaks. De växter som INTE ska övervintras (några ”lådor” med bondpelargoner och två lobelior) utsätts för konstant konstgjord andning. De nätter när det hotas med frost på yr.no flyttas de in till husväggen och täcks med dubbla lager fiberduk, och hittills har det funkat. OK, de börjar bli lite matta i pälsen, men jag har ändå svårt att slita mig från sommarkänslan de trots allt ger. Frågan är; när bör jag ge upp?

Filmen är rätt lång, men titta i åtminstone 3-4 minuter, det är det värt!

Och jag som ibland har problem att promenera med 1,5 hund i koppel?! Kanske dags för de där guldfiskarna nu…

Eftersom min kropp (och knopp) inte riktigt har greppat det här med ”normaltid” så tyckte den att det var lagom att kliva ur sängen redan vid andra klockradioattacken i morse (istället för vid den fjärde…). Detta resulterade i att jag var på jobbet redan 07.00 mot normala 07.30. Följden av detta blev att jag kunde glida ut genom dörren redan 16.00 och efter en racerfärd hemåt, med mellanlandning och racershopping på ICA, slängde jag av mig jobbarkläderna i hallen, slängde på mig skogsmullekläderna (och reflexerna) och traskade i rask takt runt djävulsrundan med Iza. De terrängkritiska partierna (rötter, stenar, lera etc.) hann vi klara av medan det fanns en del ljus kvar, och när det började mörkna rejält hade vi fast mark (=grusväg) under fötterna. Vi hann faktiskt ända hem innan det var kolmörkt. För ovanlighetens skull har det varit klart väder på eftermiddagen, annars hade det aldrig gått.

Nu har jag tillbringat en stund med att limma speglar på spånskivor, och en skiva (av fem) är klar. Återstår att se hur lång tid det behöver på sig för att härda, för det är inte särskilt varmt i lokalen. I morgon får jag mer lim levererat av min hovleverantör (=granne).

Husse håller på att åka på en rejäl förkylning. Själv går jag på en mix av Esberitox och tzatziki (med mycket vitlök) så får vi se hur långt det räcker? Men det blir väl som vanligt; att han smittar mig. Det är banne mig inte ofta jag blir sjuk först. Det är alltid han som ”börjar”… Å andra sidan är vi ytterst sällan sjuka samtidigt, utan går lite om lott, vilket underlättar när man är hundägare.

För övrigt är jag sugen på en ny design på bloggen, men hittar inget tema jag gillar. Hur gör man då?