Författare: vallterrier

Man skulle nästan kunna tro att mina båda hundar kan klockan. De kan de väl också, på sätt och vis, även om de använder sig av den inbyggda varianten. När jag jobbar hemma brukar de börja röra sig strax före 12, för då är det dags för lunchpromenad. Men idag överraskade jag dem!

Jag väntade ett viktigt telefonsamtal kl 13 så för att hinna med både promenad och att mata mig själv reste jag mig från kontorsstolen redan 11.30. När jag tillbringat en liten stund i ”pannrummet” (som inte längre är ett pannrum, därav citationstecknen”) med att byta om kommer den lilla terriern sakta gående, gäspande och nyvaken. Till saken hör att han då inte varit ute sedan 05.30 på morgonen. Efter frukosten somnade han som vanligt in i vardagsrummet där han sov lugnt och stilla i sex timmar. Uppenbarligen har han inte hört talas om Jordbruksverkets fem-timmarsregel? Inte Iza heller för den delen som legat hos mig i arbetsrummet hela förmiddagen.

När Iza hörde terrierklor på golvet var hon ju tvungen att kolla vad vi gjorde. Hon kunde ju missa något!

Det som normalt brukar vara ett högljutt kaos där båda hundarna vrålar av lycka/förväntan/whatever inför promenaden, och Iza ligger still på (kraftigt) kommando, blev en ovanligt lugn tillställning. Det verkade liksom inte som om de förstod vad som hände: att matte satte på sig hundkläder, EN HALVTIMME FÖR TIDIGT?! Det rådde dock inga tveksamheter om att de ville följa med ut, men hela processen var bra mycket lugnare än normalt.

Och om en halvtimme ringer matklockan. Den inbyggda. 🙂

(Bilden är tagen med Fånen. Nästan det enda skälet till att jag funderar på en iPhone 4S inom en inte alltför avlägsen framtid är – kameran. Redan 4:an har väl en ganska mycket bättre kamera än det är i min 3GS, och 4S borde ju rimligen ha snäppt upp sig lite till?)

Nu har det gått en vecka sedan vi kom hem från senaste besöket i Rättvik. Ett besök som inte innehöll någon mamma vilket naturligtvis var oerhört overkligt och sorgligt, på många sätt.

Vissa av mina klumpar i magen har försvunnit och andra har tillkommit. Egentligen har jag nog inte förstått hur dåligt jag har mått av att ha henne så långt bort. Hur otillräcklig jag har känt mig som inte kunnat hjälpa till med sådant som behövts, och inte kunnat hälsa på rimligt ofta. Ja det finns många fler anledningar till klumpar i magen, både försvunna och nytillkomna, som jag inte orkar räkna upp här. Jag kan fortfarande inte smälta att flytten och den nya miljön, som skulle bli så bra, blev så tokfel? Att det gick så fort och rakt utför?! Jag har ju mina misstankar om orsak men jag lär aldrig kunna bevisa något så jag tänker inte starta någon process. Läget är som det är.

Dagarna i Rättvik var oerhört effektiva, och lätt surrealistiska. Vi lyckades tömma och flytta ur lägenheten helt och hållet vilket jag inte trodde när vi åkte upp. Att det gick så fort berodde väl delvis på att det knappast fanns en enda pryl där som jag inte redan sett och tagit i tidigare i år och då, omedvetet, skaffat mig någon form av förhållande till, varför beslutsprocessen den här gången inte blev så svår. Det var mycket skönt att vi blev klara i alla fall, och slipper hålla på med det i samband med begravningen.

Men livet är ju ett bevis på att ”the show must go on”. När vi var i Rättvik var det ju höstmarknad, en av Sveriges största marknader. Äldreboendet ligger bara ett stenkast (knappt) från den största marknadsplatsen och alla gator i närheten var invaderade av knallar. För att ta oss till och från begravningsbyrån var vi tvungna att gå rakt igenom hela spektaklet och när vi kom ut därifrån möttes vi av ballonger och karuseller. Mycket märklig känsla. Det hade nog varit tillräckligt märkligt ändå…

Efter hemkomsten har jobbet krävt sitt, mer än vanligt, och dessutom är det ju massor av praktiska saker som måste ordnas med anledning av dödsfallet. Jag har dock fått till lite hundträning på hemmaplan vid ett par tillfällen och det mådde nog både jag och terriern bra av. Det är dock synd att vi inte har något hyfsat strukturerat träningsgäng, eller åtminstone en träningskompis eller två, som kan sparka en i rumpan när motivationen tryter. Det skulle verkligen behövas! Börjar tröttna på att alltid vara den som föreslår och frågar… Då blir det att man harvar runt själv, för att inte känna sig tjatig, och det utvecklas man inte av. Inte ett dugg faktiskt!

För övrigt tyckte Karlsson att lördagskvällen var behaglig. När man har lagt beslag både på mattes fotpall och hennes (uppvärmda) värmekudde är livet helt ok. Tuggbenet gör dock matte inga som helst anspråk på…;-)

I avvaktan på ett något djupare inlägg, som jag uppenbarligen har riktigt svårt att få på pränt, så nöjer vi oss med detta så länge.

Det optimala felsökningsschemat, med lösningar!

Igår kväll skrev jag nedanstående, lösenordsskyddade, inlägg. Det handlade om min mamma som inte alls mått bra, varken fysiskt eller psykiskt, sista tiden. Efter helgens besök var jag ganska tagen över den försämring som skett bara sedan i somras.

Det långa inlägget slutade med raderna:
…för det är inget värdigt liv. Det hade kunnat vara det men som det är nu är det bara att – för mammas skull – önska det förbjudna: att det får ett snabbt och naturligt slut…

I morse, stax före klockan åtta, publicerade jag det. Två minuter senare ringde min telefon. Det var sköterskan på äldreboendet och jag anade ganska snabbt att något hänt. Och mycket riktigt – hon meddelade med tung röst att mamma avlidit under natten. Förhoppningsvis lugnt, i sömnen. Åtminstone tydde allt på det. Min fasa, och även mammas naturligtvis, var ju att hon skulle bli liggande på ett sjukhus och hållas vid liv av apparater… Det här blev ju faktiskt ett slut som man önskar både sig själv och andra, den dagen det är dags.

Ingen, och allra minst jag, trodde att det skulle gå så fort. Med tanke på mammas alla fysiska åkommor är det egentligen ett under att hon klarat sig så länge som hon gjort, men att det skulle komma nu…? Jag är i alla fall oerhört tacksam för att jag åkte dit i helgen som var. Den ursprungliga planen var att åka två veckor senare, men jag är så glad att jag ändrade mig. Vi fick trots allt en fin helg tillsammans, och både fredag och lördag tog jag med henne ut så att hon fick uppleva det underbara vädret. Bara sitta i solen och njuta, och det gjorde hon…

Nu tar allt det praktiska vid, mitt i sorgen, och redan i morgon åker vi upp för att förbereda begravning, påbörja tömning av lägenhet och så vidare. Jag är ju trots allt en ganska praktiskt lagd människa så det är ”enklare” när man har något att göra…

När vi rensade i mammas lägenhet i somras var jag oftast rätt tuff i mina bedömningar av spara eller inte spara. Hon hade naturligtvis fått med sig massor, egentligen på tok för mycket med tanke på den nya mindre bostadsytan, men vem var jag att neka? Sedan hade hon ju dessutom ett par månaders betänketid innan vi gjorde det slutliga renset på semestern.

Det mesta av det som blev över skänktes till olika välgörande ändamål men, förutom en del nyttoprylar, så var det några saker jag inte kunde slita mig ifrån. Jag hade glömt deras existens, men när jag fick syn på dem så … ville jag ha dem. Och i söndags kom de hem.

En mörkgrön tillbringare som raskt förflyttade mig till barndomen på 60-talet.

Några assietter, helt på egen tass utan någon servis, som användes
när man åt frukt framför TV:n! Med fruktkniv?! Också 60-tal.

Det är mycket möjligt att båda dessa detaljer skulle gå att sälja för en mindre hacka till rätt 80-talist men inte en chans. Affektionsvärdet är på tok för högt!

Något affektionsvärde är det väl inte direkt i fårskinnsfällen som återfanns djupt ner i en låda. Tanken var att Karlsson skulle ligga på den i soffan, men den kunde lika gärna ha utsatts för ett mordförsök av allvarlig art. För en gångs skull var han dock på samma linje som matte vad det gällde mord eller mys. 🙂 Om det blir jävelkallt även den här vintern så kan han ju få ha den i bilen att ligga på.

Även åt Iza hade jag med mig lite arvegods. Närmare bestämt en bia-bädd som tillhört pappas och A:s schäfer Frida. Eftersom Gino, i motsats till Karlsson, inte riktigt kommit på hur man fyller ut en bia-bädd i schäferstorlek så tyckte A att den tog onödigt stor plats och den står numera i vårt vardagsrum. Nu har Iza ett svårt val varje kväll – fåtölj eller bia-bädd? Hittills leder fåtöljen men även om hon inte visar några större tecken på krämpor än så vet man ju inte hur länge det är kul att hoppa upp i fåtöljen och då kommer den väl till pass.  Iza i biabädd har ni ju sett förr så någon sådan bild blir det inte idag.

Sedan i torsdags har vi varit på turné, jag och Karlsson. Vi har avverkat i runda slängar 122 mil, och det är rätt mycket för mig som sällan kör långa sträckor på egen tass. Att säga att jag är lite sliten just nu är troligen en rätt kraftig underdrift.

Noga räknat har vi åkt: Borås-Falun-Rättvik-Mora-Rättvik-Mora-Rättvik-Falun-Rättvik-Falun-Borås… Puh! Bilåkandet har ju inte direkt blivit roligare av det varit strålande sol och sommartemperaturer hela helgen, och att man hjärtans gärna varit hemma och kunnat tillbringa dagarna ute med något roligt. Men … det gjordes för en god sak: att hälsa på mamma på äldreboendet och fixa en del praktiska detaljer. Dessutom skulle jag hämta hem en del saker (mest nyttoprylar) som jag sparat från hennes lägenhet men som vi inte fick med oss i somras utan deponerade hos A i Falun. I Falun har jag och Karlsson också bott, i husvagnen hos A. Några sköna kvällspromenader med A och Gino har vi i alla fall hunnit med, och njutningen av att kunna gå i t-shirt på kvällen i slutet av september-början av oktober går knappast att beskriva i ord.

Som tur är får man ta med hund in på äldreboendet, vilket jag naturligtvis kollade innan jag åkte för annars hade jag inte tagit med mig Karlsson. Han är dock en fantastisk liten hund på att charma folk. Såväl personal som boende har fallit pladask för honom. Dessutom går han snyggt och prydigt bredvid rullstol på promenad, som om han aldrig gjort annat?!

En Redbull ca 15 mil från hemmet gjorde att jag fixade även de sista milen hem + att jag ångat på som en iller på crack sen hemkomsten. Packat in, packat upp, sorterat, packat ut, packat hit och packat dit. Och tvättat. Och i morgon är det måndag… Puh!

Om man bortser från sommartemperaturerna som utlovas till helgen, men det tror vi när vi ser (och känner) det.

Och slutligen lite höst, av den vackra sorten.

Det är ju ett par veckor sedan pelargonerna fick flytta in till vinterförvaringen, men ett par stycken sparade jag på den lilla altanen där jag kan njuta av dem ett tag till, och enkelt flytta dem vid frostvarning. Just den här modellen kom igång med blomningen extremt sent så det ju synd att stänga in dem då.

Det är inget fel på habegäret hos den lilla terriern, och det gäller inte bara leksaker…

Husse har fått förbud att ligga på de nya fiiina (och rätt dyra) kuddarna i soffan.
Jag hade visst glömt att tala med terriern…?

Det ser inte särskilt bekvämt ut där i hörnet, men huvudsaken är ju att han har hela fällen
ihopkrafsad för eget bruk och att Iza får klara sig utan fäll.

…på en hel helg hinner man med en hel del annat, som t ex;

• Göra en blixtvisit på höstmarknaden i stan och införskaffa ny plånbok, ett fint armband och en vacker orkidée
• Jobba några timmar både lördag och söndag så att man kan vara ledig åtminstone den ena dagen av två (i slutet av veckan) med gott samvete
• Åka till Ulricehamn och beskåda Robert Wells tältversion av Rhapsody in Rock
• Spela Wordfeud (jag är fortfarande rätt kass…)
• Trimma mag- och tasspäls på terriern
• Ta med terriern och dvärgkameran ut i skogen på trattkantarellsafari med extremt magert resultat…

På två timmar i närskogarna (den ena igår och den andra idag) har vi fått ihop totalt 21 stycken trattisar?! Då har vi förvisso inte varit vid vårt vanliga ställe där vi liksom bara ”hämtar” x antal liter varje säsong. Eftersom jag i fredags hittade trattisar, utan att ens leta, i en skog där jag aldrig sett en enda förut så trodde jag att det skulle finnas mer men det verkar inte så. Förutom de 21 då… Nu har vi ju inte kammat av varenda kvadratmeter men ändå scannat rätt noga där vi gått, utanför våra vanliga vandringsleder. Eller jag har scannat, terriern har sprungit, 10 meter fram, 10 tillbaka…

Nåja, några bilder blev det i alla fall. Inte så bra kvalitet kanske, men de roar väl alltid någon. 😉

Någon som har ett namn på den här?

Race på gränsen mellan vår tomt och (den havererade) havreåkern.

Det gäller att hålla ordning på fötterna så att man inte ramlar ner i hålet. 🙂

Posera i mossan är skittråkigt!

Så tråkigt så att man säger, ja vadå? Förslag till pratbubblan någon?

Om man till den lilla hunden köper en sele som:

• är neongul à la vägarbetare
• har mängder med reflexer
• har ordet ”LIFEGUARD” skrivet kors och tvärs

…borde man inte då kunna förvänta sig att den även fyller funktion som flytväst vid behov?

Kan man kanske kräva att den lilla hunden förvandlas till den ultimata skyddshunden i en hotfull situation?

Kommer han att livrädda sin matte när hon är på väg att drunkna i ett dike?

Eller bör man helt enkelt nöja sig med att han syns i både ljus och mörker och slipper ha mer ont i halsen än nödvändigt på promenaderna?

För övrigt så är den lilla skogen, där det aldrig bildas ens en vattenpöl, på väg att förvandlas till ett träsk. Flytvästfunktionen kan komma till användning snabbare än vi anar…

Eftersom liten terrier har ont i halsen så får vi ändra matrutinerna något. Istället för torrfoder där jag häller på vattnet i samband med servering ska nu den lilla hunden få torrfoder som fått mjukna rejält i vatten. Normalt får de frukost direkt när vi går upp, efter en (mycket) kort rastningsrunda. För att lösa denna ekvation hällde jag alltså upp en ny portion till Karlsson direkt när kvällsmaten var uppäten. Skålen fick stå på köksbänken.

Karlsson, som fortfarande var lullig och extremt harmonisk efter drogningen, brydde sig inte. Men hans storasyster…?!

Hon låg troget på golvet i köket och ”vaktade”. Något oklart mot vad? Vid ett tillfälle glömde hon sitt viktiga uppdrag och gick och la sig i sin fåtölj. I 15 sekunder. Sen insåg hon sitt misstag och störtade omedelbart ut i köket igen.

Kvällsrastningen har nog aldrig gått så fort. Hon studsade ut på gräsmattan, kissade, och studsade upp på trappan igen för att snabbt komma in i köket.

När husse gick upp, någon gång mitt i natten – typ, skulle hon prompt med ner. Hon som aldrig lämnar sovrummet frivillig så länge jag ligger kvar?! Husse fick jaga in henne i sovrummet igen. 🙂

När jag sen gick upp var det fullt race ner i köket, vilket normalt inte är fallet. Och första morgonrastningen gick exakt lika fort som den sista igår kväll…

Minnet, och plikttrogenheten, är det i alla fall inga problem med hos pensionärstanten. 🙂

Då är tävlingssäsongen definitivt över. Veterinärbesöket avlöpte tyvärr som jag förväntade mig. Tonsillit! Eller tyvärr förresten…? Hade han haft de symptomen utan svullna tonsiller hade det varit riktigt otäckt.

Tonsillerna var inte jättestora eller jätteirriterade, men i kombination med att han, i original (enligt veterinären) har ett ”långt och slappt svalg” med ett tämligen yvigt gomsegel gör att det blir extra trångt när tonsillerna inte håller sig på sin plats. På sätt och vis kanske man ska vara tacksam för det slappa svalget, annars kunde han nog ha gått och dragit på detta länge innan jag förstått vad som pågick. Ingen vet ju hur länge han haft det i och för sig, men de måste definitivt ha svullnat till kraftig de sista dagarna med tanke på symptomen.

Efter drogning togs prov för bakterieodling och förhoppningsvis kommer svar på fredag. Då blir det antibiotika och förhoppningsvis ”rätt” sort på en gång. Håller tummarna för att det hjälper så att vi slipper operation, men tyvärr har ju den här sortens åkommor en tendens att återkomma när det väl börjat. Iza hade det ju till och från ett antal gånger innan det blev operation.

På väg hem från veterinären mellanlandade jag på Arken Zoo för att införskaffa en promenadsele. Det är nog skönt för honom att slippa halsband under rådande omständigheter, och nomesele är väl inte optimalt på promenaderna. Den nydrogade och nyväckta lilla hunden uppförde sig snudd på exemplariskt i denna stimulerande miljö. Leksaker, tugg och godis i hundvänlig höjd men han stod mest still med ett ben i varje hörn (för att inte ramla omkull) och viftade med näsvingarna medan jag provade den ena selen efter den andra. 🙂

Nu ska jag bara ha tag på den lilla människan som ska ta emot återbuden till tävlingen i Växjö på söndag, och det verkar inte vara det lättaste. Telefontid 21-22.30 på mobilen (vars nummer inte stod i pm:et!) enligt måttligt pratglad make. Mailadress har man inte heller bemödat sig med att skriva ut, och pm:et kom med snigelpost. Hej 90-talet!