Den seriösa kelpien

171231A
När jag i förrgår insåg att jag inte ägnat det där med nyårskort (till webben) en tanke så fick jag en halvgalen idé – att få Maro att hålla i ett champagneglas. Alltså ett riktigt, i glas. Han plockar ju upp allt som ligger på golvet, på eget initiativ, men glas brukar vi av förklarliga skäl inte ställa på golvet och tappar vi ett glas förpassas hundarna blixtfort till ett annat rum medan vi städar upp. Med tanke på att han tycker metallapporten är ganska äcklig var jag långt ifrån säker på att det skulle fungera med glas men det var värt ett försök.

Vi förpassade oss till sovrummet där jag placerade ett stycke kelpie i sängen, så att glaset skulle landa mjukt om han spottade ut det. Han tyckte dock att det var helt ok?! Med klicker och några torra foderkulor var det ”klart” på ett par minuter. Igår var det dags att praktisera den nya kunskapen. Husse bakom kameran, jag regisserade, golvet var rejält vadderat (om utifall att…) och Karlsson bredvid. Om det inte blev riktigt som jag tänkt mig så var det i alla fall inte Maros fel. Han höll snällt i glaset i flera olika omgångar. 😀

Trots att det ofta är mycket flams och trams både mellan öronen och på utsidan så har han en seriös ådra att ta till när det krävs och den använde han igår. 🙂 Det märks faktiskt även i träningen att han tar mer och mer seriöst på sina arbetsuppgifter. Det kanske har med åldern att göra? 😉

När det gällde julkortet så fick jag antydningar (från en icke hundmänniska) om att det skulle vara photoshoppat och visst, det är photoshoppat en hel del. Jag har tagit bort bakgrunden (en ful garderobsdörr), jag har gjort det svartvitt pga gräsliga färger (kombiljus blixt-halogenspottar) och fixat och trixat med lite annat också, men att Maro drar i Karlssons mössa är helt och hållet på riktigt. Mina kunskaper i photoshop tar slut ganska långt innan dess. Även detta lärde vi in på några minuter, med hjälp av klicker. Först utan terrier i mössan, sen med terrier i mössan på golvet och sen uppe på trimbordet där bilderna togs. Jag vet inte hur många gånger han greppade mössan under den fotosessionen men det blev många och han gjorde det med liv och lust, varje gång.

Karlsson och champagneglaset då? Jo, jag gjorde ett försök men den lilla pensionärsterriern var bara flamsig och tramsig. Nosa på glaset, försöka high fiva det ur min hand och vara allmänt odräglig gick bra, men hålla i glaset – nej det gick han inte på. 😀

Nyårsaftonen tillbringade vi hemma, för hundarnas skull. Vi hade fått inbjudningar till två olika ställen men båda belägna där det troligen skjuts rätt friskt både vid 12-slaget och vid andra tidpunkter under kvällen. Alltså valde vi att vara hemma i år igen, för att inte riskera att hundarna skulle bli skrämda. Här var det lugnt och stillsamt. Icke ett enda fyrverkeri såg vi i närområdet. Några dova smällar från stan och från ”byn” hördes när man var utomhus men det ljudet dämpades rejält av blötsnön på träden och det kändes faktiskt som om det var mindre aktivitet än vanligt även där.

Avslutningvis ett grattis till bloggen som fyller 12 år idag. Eller snarare fyller mitt bloggande 12 år. Den första bloggen är tyvärr spårlöst försvunnen…

Så, då tar vi tag i 2018 och hoppas att det blir ett riktigt bra år! 😀

2017 – summeringen

När det är årets sista dag kanske jag bör försöka mig på en sammanfattning, mest för min egen skull. Vissa år har den här resumén varit väldigt genomarbetad men så blir det inte i år. Varken tiden eller kraften finns just nu men ett litet ”hopaplock” ska jag nog kunna få till.

Hundarna
Maro
I januari genomförde vi chokladtomtens officiella tävlingsdebut. Vi startade i startklass (ganska logiskt?) på en inomhustävling i Ulricehamn och trots några missar räckte poängen till uppflyttning.

I april var det dags för appellen. Första försöket lyckades inte, främst pga av att han vägrade lämna mottagaren på budföringen! Nåja, han hade varken fått boll eller godis så det kanske inte var så konstigt. Dumstrut på matte men eftersom problemet varit det omvända (vägra gå till mottagaren) var det nog inte så märkligt att jag missat den lilla detaljen.

Efter en veckas intensivträning av budföring gjorde vi ett nytt försök och då gick det bättre både i spåret och på budföringen och poängen räckte till uppflyttning med god marginal. 🙂

170408A

I juni debuterade vi i lydnadsklass 1 och … bröt i tredje momentet. Någon som varit på planen innan oss luktade uppenbarligen extremt gott och Maro låste fullständigt i luktfläckar. Besvikelsen var rätt stor för momenten i sig borde inte ha varit några problem.

I augusti gjorde vi ett nytt försök. Det gick betydligt bättre men poängen räckte inte riktigt ända fram pga en trist nolla men i september satte vi det. Uppflytt och delad klassvinst. 🙂

Helgen efter var det dags för lägre klass och tro’t eller ej men den lilla virrpannan kutade runt spåret med mig på släp och bärgade dessutom alla apporter. Lydnaden lämnade väl en del övrigt att önska men med de nya reglerna räckte det till uppflytt ändå, utan både platsliggning (som vi avstod) och budföring (som vi också avstod). 😀

I juni var vi på lydnadsläger hos Jenny Wibäck, i juli var det Kindsläger i vanlig ordning och under hösten hann vi med ytterligare en lydnadskurs.

Han har även vänstervarvat en gång, tillsammans med min kompis Veronica som är duktig på att visa hund. Det gjorde de så bra att det blev excellen, ck och BIR. Då saknades bruksmeriten för cert men nästa gång är han kvalificerad för det.

På det stora hela har han utvecklats riktigt fint under året. Hans spårmotivation har blivit extremt mycket bättre och även hans fokus på lydnaden. Jag litar på honom på ett helt annat sätt och han bryr sig mindre och mindre om vad som händer runt omkring, på både träning och tävling.

Nu dröjer det tills vi äntrar en tävlingsplan igen. Vi har några riktiga nötter att knäcka först. De har förvandlats till nötter eftersom jag liksom inte tagit tag i träningen ordentligt, av olika orsaker. Det är t ex uppletandet, vittringsapporteringen och framåtsändandet. Men om matte skärper till sig kanske det kan bli starter framåt hösten…

Ja just det… han har varit på simskola hos H också, i våras. Hon lyckades inte få honom att simma den här gången heller men har har åtminstone blivit mindre skeptisk till att bli blöt om tassarna. 😀

170522K

Karlsson
Den lilla pensionärsterriern är pigg som en unghund men blir ju tyvärr lite satt på undantag när min tid inte räcker till, och utan tävlingsmål saknas även min motivation.
Vi snubblade runt en rallybana i mästarklass i våras med 55 poäng vilket får anses klart godkänt med tanke på den nästan obefintliga träningen och att vi snubblade bort 19 poäng i frestelsen (!). Det är ytterst tveksamt om vi gör något mer försök men nu har vi i alla fall startat i högsta klassen i en gren, äntligen. Det blev inte spår, inte sök och inte lydnad. Att det skulle bli i rally var ju tämligen otippat i början av karriären (fanns den grenen ens då?) men så blev det.

170414D

Under hösten genomgick han en munsanering (och blev två tänder fattigare). Efter det blev han ännu piggare. Det är ju eländigt att hundar inte visar tydligare att de har ont…? Men nu är han fräsch som en nyponros igen och rullar på sitt 12:e år.

Semestern
I år drog vi för första gången iväg utanför landets gränser med hundar och husvagn.
Närmare två veckor i Danmark satt fint och största delen tillbringade vi på nordvästra Jylland med husvagnen uppställd vid Klim Strand . Vi hade helt ok väder. Inte särskilt varmt men ganska mycket sol (och vind).

Ett par kortare turer, till Björkängs Camping, har det också blivit. Älska havet!


Kultur
Som vanligt har det blivit en del evenemang av skiftande slag.
Skifs & Körberg
Hedvig and the angry inch
Brynolf & Ljung
Hair
Les Misérable
Champions of rock… och kanske något jag har glömt.

Hem & jobb
På den fronten har det varit lugnt. Inga renoveringsprojekt och en ”normal” arbetsbelastning, utan en massa övertid.

På det stora hela ett riktigt bra år, utan skador på både folk och fä och med vissa (om än blygsamma) framgångar på tävlingsbanorna. 😀

Därmed ”stänger” vi det här året och önskar er alla ett…GottNyttAr2018_webb

Dan före dan…

…och vi önskar God Jul!

Julkort_2017_FB

Några extra dagars ledighet blir det. Redan igår körde vi ett lydnadspass inomhus och minst två till blir det under nästa vecka. Snön som legat ett par veckor har släppt taget under dagen så med lite tur får vi till ett spår eller två.  Kanske något lydnadspass utomhus rent av, innan nästa omgång snö ramlar ner. Vi har även som mål att skaka liv i bloggen. Den tog tydligen lite vintersemester…

Drömhundar & hunddrömmar…

Vad en drömhund är varierar ju från person till person så det ska jag inte gå in på här. Något jag däremot började fundera på här om dagen var hunddrömmar. För några veckor sen la jag ut denna bild, på drömmande Maro med raggen på ända.

171026B

Han drömmer mycket och ofta, om det nu är det hundar gör när de gnäller, sprattlar och gruffar i sömnen. Jag har dock svårt att tro att det handlar om något annat än drömmar. Detta är enda gången jag sett ragg på en drömmande hund i det här huset så vitt jag minns. Oftast verkar det ju vara rätt trevliga drömmar, tack och lov.

Här om dagen började jag fundera på hur det här med aktivt drömmande, som alltså syns ”utanpå”, är kopplat till hundens personlighet.

De gånger jag sett/hört Karlsson drömma kan jag nog räkna på ena handens fingrar – efter snart 12 år. Karlsson är en cool och grundtrygg hund, både socialt och miljömässigt.  Han hanterar nya situationer, miljöer, två- och fyrbeningar alldeles utmärkt och har väldigt lätt att slappna av på ställen där han inte förväntar sig aktivitet. Samtidigt är han ju en väldigt aktiv hund när så förväntas och tränar man så bryr han sig inte om vad som händer runt omkring utan går in i en bubbla (där förhoppningsvis även jag är med) som endast störs av de intryck som når hans näsa. 😛 Men drömmarna verkar inte vara så vanliga eller så gör kanske hans coola personlighet att det inte märks på utsidan?

Maro är ju inte direkt någon cool hund och ger inte heller intryck av att vara det. Alla känslorna sitter utanpå och han reagerar blixtsnabbt, på olika mer eller mindre relevanta sätt, när han tycker att det behövs. Han är aktivitet ut i klospetsarna även om han också kan slappna av när inget händer och koncentrera sig på jobb när vi tränar.

Tredje exemplet är Iza, min schäfer som blev 13,5 år. Hon hamnar någonstans mitt emellan Maro och Karlsson. Socialt och miljömässigt mycket grundtrygg och cool men utåtriktad på så sätt att hon var väldigt observant och nyfiken på omgivningen vilket resulterade i ganska rejäla koncentrationssvårigheter. Hon var alltså inte orolig för vad som hände runtomkring, bara nyfiken.

Iza kunde också drömma väldigt syn- och hörbart, men … nästan bara när vi hade gjort något utöver promenader/träning på hemmaplan och dagens intryck varit många.

Varken Karlsson eller Iza genomgick heller någon ”spökålder”. Iza övervann allt med sin nyfikenhet och Karlsson har nog helt enkelt utgått från att världen är ofarlig. På MH:t blev han arg/rädd på dumpe och spöken men avreagerade snabbt. Det är nog enda gången jag sett honom arg faktiskt. 😀 Iza fann ingen anledning alls att bli arg på något i MH-banan. Enda gången jag sett henne arg var när en IPO-figurant lyckades agera ”farlig” istället för lekfull när uppfödaren på ett kennelläger ville att vi skulle testa…

Maro verkar å andra sidan vara i någon sorts konstant spökålder, åtminstone på hemmaplan där han reagerar stort och snabbt på allt som inte är som det brukar. Det kan räcka med att vi möter någon på promenaden (vilket iofs sker ganska sällan) för att han ska spela ut hela registret. På andra ställen hanterar han, tack och lov, omgivningen med förutsättningslöst och det är väl en himla tur. 😀 På MH:t blev han både rädd och arg men hade fina avreaktioner så det är nog inte så farligt som det ser ut och låter i vardagen heller. Bara känslorna utanpå som sagt…

Nåja, lite lösa spekulationer om hundars personligheter relaterat till deras drömliv.

Hur är din hunds personlighet och drömliv? 😉

Multikompetent och halvbra?

I helgen var det dags för tre klubbmästerskap. Maro var anmäld till lydnad (klass 1) och bruks (lägre). Karlsson var anmäld till rally (mästarklass). Tänkte att vi kunde ta chansen att snubbla runt bland skyltarna en stund när det fanns möjlighet, utan att behöva skämma ut oss officiellt. 😉

Första grenen ut var lydnaden och eftersom jag liksom har släppt taget om klass 1 och träsnar för högre mål (!) blev det en del missar. Han har t ex köpt det där med ”flygande upphämt” efter stå/ligg/sitt under marsch och det bara lyste om honom när jag kom traskande bakifrån efter den lilla promenaden. ”Jag kan, jag vet” sa han och började gå när jag var intill. Det är ju bara den lilla detaljen att han i klass 1 ska stå kvar och inta utgångsposition när jag har gjort halt. En av de små detaljerna som kostade poäng för att matte förträngt momenten i klass 1 och bara tittat framåt i två månader. Man glömmer fort…

Vi nollade fjärren eftersom han blev distraherad och missade första skiftet men i övrigt kändes det helt ok och på helheten stod det bl a ”verkar kunna momenten” och det är ju en himla tur eftersom vi är uppflyttade. 🙂 Det mest glädjande var att nafsandet i mina kläder nästan var helt borta! Han stötte till med nosen ett par gånger men det är en himmelsvid skillnad mot hur det varit på höstens två officiella tävlingar. Nu återstår att fixa till positionen men fokus har ju varit att få bort nafsandet och om vi fortsätter det vi påbörjat där tror jag mycket av det andra kommer mer eller mindre automatiskt.

Vi slutade på plac 4 och det visade sig bli en trend för hela helgen.

Under lunchpausen utbröt det en våg av efteranmälningar till eftermiddagens KM i rallylydnad och vi föll för grupptrycket. Helt plötsligt var Maro anmäld till nybörjarklassen. WTF? Han hade aldrig satt en tass på en rallybana! Men … vi hade väl ca 15 minuter på oss att träna in ”sitt framför”, ”gå runt”, ingång bakom och ”tysksvängen”, dvs helt om hund bakom. Det gick väl sådär… Sitt framför köpte han direkt men det där med att gå bakom mig vägrade han konsekvent. 😀 Han såg bara allmänt förtvivlad ut stackar’n. Nåja, vi tråcklade oss igenom banan på något vis och slutade på 73 poäng (godkänt om det varit officiellt!). Två tokmissade moment/skyltar (det var gå runt-varianterna) men i övrigt bara sju poängs avdrag. Med tanke på våra förberedelser får det väl anses helt ok. 😀 Karlsson fick ju 88 poäng i debuten men då hade vi haft hela fyra dagar på oss att träna! (Jo, jag efteranmälde lite spontant då också.)

Karlsson och jag tråcklade oss igenom mästarklassbanan med något färre missar än första (och enda) gången vi försökte. Med omräkningsfaktorn som används på vårt KM så slutade han på placering 3, och Maro på – just det – placering 4.

171111J

171111E

Alla ”barnen” fick påsar… 😀

Sen var det bara hem och ladda om för brukset som skulle avgöras på söndagen.

Den lilla chokladtomten levererade dagens bästa spår och var en av två hundar som hittade alla apporter i appellspåret. (Jo, alla klasser har appellspår på KM.) På lydnaden visade det sig att matte borde ha tänkt till, läst reglerna och kört några lägganden under marsch innan vi gick in på plan, eller rent av under veckan innan. Men nej, sättande under marsch är det vi tränat (inför lydnaden). De som såg momentet (jag hade ju ryggen mot Maro) påstod dock att det var ett djävulskt snyggt sättande. 😛 Inte riktigt det som efterfrågades kanske så dumstrut på mattehuvudet får det bli. Jo, jag sa ligg men kelpien kunde tydligen själv, trodde han.

Krypet blev inte heller bra så ytterligare en nolla blev det där, och med avstådd budföring räckte inte poängen till mer än – placering 4.

Vi har i alla fall fått bra påminnelser om vad vi ska göra under vintermånaderna och ingen behöver bekymra sig över att vi ska vara sysslolösa. Maro har fått tre blommiga, flytande (tror jag) pipleksaker och Karlsson har fått en (icke flytande) pipleksak.

Igår eftermiddag var Karlsson lite sur på det faktum att han fått färre starter och därmed färre chanser att förvärva pipleksaker. Dessutom tycker han att han är bäst, alltid och som vanligt, och förstår inte att lillebror som fick tre chanser inte kunde komma bättre än fyra när det räckte med en start för en tredjeplacering?! Därför bestämde han sig för att det var dags att sälja lillebror. Jag vet dock inte hur det gick med annonsen eftersom han inte har något kort att betala med (såvitt jag vet) och än så länge bor kelpien kvar. 😛

171112A

Varför inte se till att vara förberedd?

171102A

Foto: Christine Ehrlander

Ganska ofta diskuteras det i olika FB-grupper vilken apport vissa hundar/raser ”ska” ha. Det diskuteras gram hit och gram dit. En bc skulle t ex ha svårt för en apport med vikten 400 gram?! Det tror jag inte på en sekund. Inte om den är tränad för det.

När jag började träna för tävling med Karlsson och siktade på brukset i första hand insåg jag ju rätt snart (innan debuten) att tävlingsledare faktiskt också bara är människor och att det skulle kunna köra ihop sig med dålig tillgång på små apporter. För att slippa onödiga avbrott och att behöva lämna ”bubblan” bestämde jag mig för att träna på alla tillgängliga storlekar och det har vi haft nytta av.

Det är mer än en gång som tl, när det varit dags för apportering, sagt ”oj, jag har ingen liten apport – vill du att jag hämtar?”. Det har inte bara hänt i brukset utan även i lydnaden där små hundar ändå inte är helt ovanliga. Att då tryggt kunna säga, nej det är ok med en träapport (eller metallapport) i schäfersize och bara fortsätta programmet har gett en skön känsla. En gång har vi fått invänta en apport i korrekt storlek och då handlade det om tungapporten. 4 kg kändes lite tufft för 8,5 kilo hund. 😉 Hade det funnits en tvåkilos tillgänglig hade jag dock valt att köra vidare för det fixar han.

Sen förstår jag ju att det finns vissa mycket små raser som har svårt eller t o m omöjligt att greppa en fullstor apport, men det är en annan diskussion. Jag kan ju även erkänna att när alla storlekar varit tillgängliga har jag ofta valt en liten, främst för att den oftast varit mindre ”slabbig” och tuggad än den större.

Ganska nyligen aktualiserades dessa tankar när det på en tävling fanns en hund av icke traditionell bruksras (men betydligt större än Karlsson) som tydligen omöjligt kunde apportera en ”normal” träapport och det blev ett avbrott när ”rätt” apport skulle hämtas vilket uppenbarligen störde både hund och förare. Den tävlingsledaren var inte heller mer än människa…

Bilden ovan är tagen för snart 10 år sen. Det är en IPO-apport på ca 2 kilo och det var första gången Karlsson ens såg en sådan. Han hade vissa problem att balansera den men han fick ordning på det också. 😀 Den typen av apporter förekommer ju endast i IPO så för vår del har det bara varit ett party- och uppvisningstrick – men ett uppskattat sådant.
Numera kan han t o m galoppera in med den, och göra en fin ingång. Eftersom jag inte gillar att vara med på bild (eller film) har jag dock redigerat bort ingången.

Sensmoralen av detta är alltså; träna på olika apporter och hundar klarar mer än man tror. 😉

När chokladtomten imponerar

I söndags hade vi en träningsdate med Annette och syster Yra, och Yras ”syster” Stila. Yra hade bara varit hemma en vecka efter att ha haft en valpkull med åtta små yrväder. Återseendet mellan syskonen var kärt men Maro imponerade faktiskt genom att kunna sitta still en lång stund när vi skulle ta en gruppbild. För ett år sen kunde han inte hålla sig i mer än några sekunder innan han var tvungen att köra ett race med Yra, som inte var sen att hänga på, men han kanske har mognat lite sen dess? 🙂 Förvisso placerade vi Stila som ordningsman och buffert mitt emellan syskonen men något säger mig att det troligen hade fungerat ändå.

171029A

Maro fick även agera statist (med lite extra hjälp) i gruppmoment enligt klass 3 och det skötte han också fint. Det kanske finns hopp?

Vi fick med oss mycket nyttigt också i den övriga träningen och konstaterade att det där med andra ögon som ser vad man gör för dumheter är oerhört nyttigt. Det kom ju i och för sig inte som någon överraskning men är tyvärr något vi har tillgång till alltför sällan. Det visade sig att hans raka sättanden i halter och ingångar tydligen är ett minne blott?! Jag vet inte riktigt när de gick sönder men nu får vi se till att laga dem och det ska väl inte vara omöjligt…

Det var väl spenderade och trevliga timmar och nu har vi lite nya, och några nygamla, projekt att jobba på.

Finkameran var med för omväxlings skull men som vanligt lyckades jag inte helt med inställningarna och actionbilderna blev mest sudd, tyvärr. Men med lite tur så har jag lärt mig något av mitt misstag så nästa gång…

Först några bilder på Stila.

Och så lite Maro.

Och avslutningsvis syskonen. Ljuset varierade så Maro ser tyvärr helt galen ut i färgerna men han är en rätt stilig pojk ändå, bilderna ovan till trots. 😀