Inte en uppdatering sedan i mars?! Kan inte skylla på att jag inte haft tid men när det blev vår och sommar hade vi annat för oss än att blogga. Vi har t ex tränat rätt mycket. Oklart vad det resulterat i, men vi har i alla fall haft roligt och trevligt under tiden.

Det första av höstens officiella ”event” var en SBK-utställning i Skåne, på Bjuvs BK, för två veckor sedan. Med två SKK-cert i bagaget (2018 och 2019) fattades det ett cert från en SBK-utställning för att han skulle bli champion och det vore ju dumt att inte ens försöka. Det är extremt ont om SBK-utställningar i närområdet även ett normalt år och 2020 var ju allt annat än normalt. I år skulle dock Bjuv köra sin utställning för SBK-raser och 20 mil enkel resa fick väl räknas som ”i närområdet”.

Ett problem var ju dock att jag inte kan visa honom själv. Dels fixar jag inte riktigt att springa i rätt tempo och när jag väl springer är det så exotiskt i Maros värld att han förvandlas till en ostbåge med suverän ögonkontakt. Helt ok i andra sammanhang men helt fel på utställning. Jag fick dock tag på en aussiekompis som skulle dit och lovade att visa honom. Murphy tog dock över planeringen och två dagar innan utställningen stukade hon foten. Springa i en utställningsring var alltså inte att tänka på men … hon hade en kompis som tydligen var duktig på att visa hund och hon lovade att ställa upp.

Veterinärintyget jag behövde ha angående hans, på grund av frakturer, bortopererade tänder kom på avvägar. Det är en alldeles egen historia som jag inte orkar dra här men i sista sekunden fick jag ett korrekt intyg och på lördag morgon styrde vi söderut.

Med facit i hand får jag väl konstatera att det var värt resan eftersom jag åkte hem med en svensk utställningschampion i Mim-buren. 🙂

Titlar och rosetter är ju lite kul men det som imponerade allra mest på mig var att den lilla mattegrisen skötte sig så exemplariskt i ringen! ❤ Han kollade då och då att jag stod kvar där han lämnat mig och det gjorde jag naturligtvis och då var han cool. Tidigare har det ju varit en kamp (för mina handlers) att få honom att stå still, framför allt när domarna vill räkna ”kulorna”, men den här gången var det inga som helst problem.

Mätsticka har jag testat själv, hemma för några år sedan och då fick den lilla chokladhunden panik. På de tidigare utställningarna har ingen mätt honom men nu kom den fram och han bara kollade lugnt – och stod still?!

När jag hämtade ut rosetterna i sekretariatet fick jag en smärre chock! Det var tur att Sandra var med som moraliskt stöd och såg till att vi fick vår championatsrosett. Hon bar dem även tillbaka till min ryggsäck så att Maro bara hann trampa på BIM-rosetten. 😀

• 

• 

Nu är vi klara med den här karriären! Att åka runt och ställa i championklass eller ställa utomlands är inte aktuellt.
Det mest intressanta är egentligen att en utställningshund inte stod på önskelistan alls, men när jag insåg att han faktiskt är snygg kändes det lite fånigt att inte ens försöka. Jag har ju inte heller haft så mycket med det att göra, mer än att jag anmält och betalat, fixat handlers och kört honom till utställningarna (varav två varit här i stan). Ja jag har kanske sett till att han är välmusklad och i lagom hull också, men i övrigt – not so much. I övrigt är det ju uppfödaren, som valt föräldradjur, som ska ha cred.

Ett stort tack till ”mina” handlers; Veronica, Katta och Thérese/Sandra. Utan er hade det inte gått!

För övrigt är jag glad att utställningen var för två veckor sedan. Just nu fäller han rejält och ser mest ut som en skabbräv…

Förra helgen gjorde vi något som är betydligt mer ”vi” men det får jag återkomma till. 🙂

PS. När han var liten hade alla så roligt åt hans öron. Jag har inbillat mig att han har växt i dem men icke!
Det enda negativa på kritiklappen är texten ”Ngt långa öron” – men han hör bra… 😉 DS.