Påskhelgen blev en riktigt bra tävlingshelg! Jag och lilla lånehunden Ki fixade rallychampionatet, lite i sista sekunden. 🙂
Vid vår andra start i mästarklass, i december, lyckades vi ta ett cert till min stora förvåning. Sen blev det nytt år och nya regler inklusive ett antal – mer eller mindre krångliga – nya moment. Vi tränade på under vintermånaderna och gjorde en tävling, med två starter, i februari men då funkade det inte särskilt bra. I första starten tappade vi känslan och jag valde att diska oss efter ungefär halva banan. I andra starten var Ki överladdad och jag klarade inte av att samla ihop henne så det blev ett antal alternativa utföranden av momenten.
När det närmade sig påsk tränade vi intensivt så fort det fanns möjlighet. Ki är ju bortrest med sin matte ganska ofta under veckorna men matte försökte också hålla igång henne. Inte med rallyträning men med löpning och annat.
Så blev det långfredag och dags för dubbla starter på hemmaklubben, Kind BK. På första banan var hon både vild och galen. 😀 Detta resulterade i diverse mindre avdrag. Sen fick jag hjärnsläpp och gjorde helt fel moment vid en skylt. Nåja, det var en viss tröst att det var kört redan innan jag klantade till det annars hade det varit extremt irriterande.
I andra starten hade vi skärpt till oss båda två och då gick det vägen. 🙂 Vi fick ihop 90 poäng och det är exakt vad som krävs för cert. Vårt andra! ❤️
Domarkommentaren på protokollet efter certrundan kommer jag nog aldrig glömma! 😀
”Supercool” har jag nog aldrig blivit kallad tidigare och det lär inte hända igen men det värmde. ❤️ Att jag inte var ett dugg supercool på insidan, med ett knippe dynamit vid min sida, syntes tydligen inte på utsidan. 🤣
På annandag påsk var det dags igen. Vi åkte till Vara-Grästorp BK där vi anmält till tre starter av tre möjliga. Dock hade vi blivit lottade som reserver i den tredje där domaren inte ville döma så många ekipage.
På första banan gick hon som en dröm! Älskade lilla hund! Den känslan har vi nog aldrig haft sen vi klev upp i avancerad och började blanda in högerhandling i ekvationen. Men … vi var ju ”two to tango” och när min läsförståelse plötsligt havererade hjälpte det inte hur duktig och samlad den lilla dynamithunden var.
De här skyltarna har jag haft lätt för att röra ihop. Jag trodde att jag kommit över det men … tydligen inte. 🙈
Det var den högra skylten som stod på banan men jag gjorde den vänstra! 😖
Det kostade 10 p och utan det misstaget hade vi haft 98 poäng och varit ”klara”. Milt uttryckt; snopet!
I start nr 2 var hon övertaggad och det blev lite ”extra allt” = inget kvalificerande resultat.
Sen var det en spänd väntan på hur många som hade tröttnat och skulle lämna återbud till sin plats i den tredje klassen. Vid det laget hade vi varit på tävlingsplatsen i sju timmar och jag var väldigt nära att vika ner mig och åka hem när jag såg banskissen. Dubbelsnurren från helvetet var med!
I sista sekunden visade det sig att vi skulle få starta så då var det bara att stanna. Utan större förhoppningar (åtminstone hos mig, Ki hoppas alltid, på allt 😉 ) gick vi in på banan, som nästan sista startande. Ki var fortfarande på tårna, trots att vi då tillbringat ca nio timmar på tävlingsplatsen. Hon är verkligen helt fantastisk!
Det var väl en himla tur att jag bestämde mig för att stanna för där fixade vi championatet, med 91 p!
😍✨🍾🌟
Vi gjorde det också på dagens svåraste bana, åtminstone att döma av den procentandel av starterna som resulterade i cert!
Älskade tokiga, galna, underbara, fantastiska och mycket speciella lilla lånehund – vi löste till och med dubbelsnurren från helvetet! ❤️
Jag kommer aldrig glömma hennes min när jag för allra första gången ställde mig med henne på höger sida. Hon var ett enda stort frågetecken, både fysiskt och mentalt. Hon såg ut som en korkskruv och var mycket tydligt med att ”så här kan man faktiskt inte göra!” 😂 Men det lossnade ganska fort och nu tycker hon det är roligare än vänster. Hon är en väldigt speciell hund och har skapat massor av roliga minnen, både från träning och tävling, som jag kommer bära med mig länge men nu är vår resa slut. Inte som i att vi aldrig kommer träffas igen för det kommer vi göra men bara för träning när möjlighet finns och det kommer inte bli lika ofta. Vår tävlingskarriär är över och det känns lite tomt, eller mycket tomt om jag ska vara ärlig. 😢
Det finns inte ord för hur glad och tacksam jag är att jag halkade på det där bananskalet för 1,5 år sedan och fick mattes förtroende att göra detta. Hur det gick till kan man läsa här. Det har varit en fantastiskt rolig resa, om än inte spikrak. Jag tänkte då att det kanske inte skulle vara omöjligt att ta ett championat? Jag satte upp det som mål och vi nådde det! Det är ju lite märkligt att mitt första championat är med en hund som inte ens är min egen men så kan det tydligen bli ibland. 🙂 (Maro är ju iofs utställningschampion men det är inte direkt min förtjänst.)
Känslan i att kunna få till det härliga samarbetet med en hund som inte är ens egen är svårslagbar. Att träna in helt nya saker som inte har så mycket med hennes långa och fantastiska lydnadskarriär att göra har varit så rolig. Att se hur bitarna ramlat på plats en efter en. Att gång efter gång tänka ”det här kommer jag aldrig kunna lära henne” och … sen kunde man det trots allt. 🥰 Hon är verkligen ”one of a kind” om än inte en enkel hund vilket hennes matte nog också kan intyga.
Möjligheterna till träning har ju inte heller varit optimala eftersom Ki bor ca 4 mil från mig men vi har kämpat på trots de logistiska utmaningarna.
De här påsktävlingarna var verkligen en form av deadline för om mindre än två veckor kommer jag få tassarna fulla med annat. Därför var det lite extra stresspåslag – lite ”nu eller aldrig”-känsla – och därför extra skönt att det gick vägen. Hade vi inte fixat det hade vi naturligtvis gjort fler försök men den uppladdningen, med extra mycket träning, hade nog varit svår att få till igen.
En bonus under den här roliga resan var att Ki blev Årets Rallylydnadshund i klubben 2022. Sen undrar jag fortfarande vad som hände med hon den där som tyckte rosetter var fånigt? 🤣🙈 På tävlingen i måndags blev jag till och med besviken för att cert-rosetterna var slut så jag fick nöja mig med att köpa en championat-rosett. Himla tur att det fanns sådana kvar! 😂
I morgon är det meningen att vi ska fira lite! Det blir ett kombinerat championat- och födelsedagskalas för nästa vecka fyller hon år! Helt ofattbart att denna superpigga hund blir 12 år men hennes matte tar väl hand om hennes fysik och vår träning har väl hjälpt till att hålla huvudet igång. ❤️
Maro då? Jodå han bor kvar och mår bra. ❤️ Under vintern har vi tränat lite freestyletricks, bara på skoj, inte med något tävlingsmål. Han får göra det han tycker är roligt och träna är roligt, det är tävlingssituationen han/vi inte riktigt fixar. Vi spårar, kör lite uppletande och letar kong också när andan faller på och så är han husses promenadkompis. Min promenadkompis också förstås men husse har tagit det som sin livsuppgift. 🙂
Till sist en sneak peek på den som kommer göra att jag har fullt upp med annat om två veckor. ❤️
Fortsättning följer när han flyttat in. 🙂
Det blev ett långt inlägg men man kan väl se det som kompensation för alla inlägg som inte skrevs under årets första tre månader. 😛
vallterrier.com 