Författare: vallterrier

Igår när jag var ute på altanen hörde jag en fågel som kraxade. Det lät som om det kom från altantaket och jag funderade inte mer på det. Igår kväll upptäckte husse att det var den här filuren…

… (eller möjligen hans bror?) som befann sig UNDER altanen! Förvisso ett ganska säkert ställe om man vill klara sig från illasinnade katter, men ändå? Och den stora frågan är hur h*n kommit dit. Just för att inte få in djur (tänk katter) där har vi ju en ”sarg” med ca 2 cm breda glipor.

Vi närmare inspektion visade det sig att på ett ställe är det en liten hålighet i marken precis under sargen och förmodligen har den tagit sig in där?! Det blev till att skruva loss en bräda, ”beta” med lite brödsmulor och hoppas på att den skulle ta sig ut för egen maskin. Lite senare på kvällen verkade det som om det lyckats. Eller också hade stackar’n somnat i något hörn?

Innan detta drama utspelade sig igår hade jag och K en date med vår PT, och det var lika roligt/trevligt/givande som vanligt. Igår påbörjade vi momentet dirigeringsapportering. Har ju aldrig tränat in detta och behövde en del tips om vad man ska tänka på. Förvisso är det ju en stund (veckans understatement?) kvar innan vi behöver fundera på att utföra det på tävling (elitklass) men varför inte lägga grunden redan nu? Dessutom körde vi positionsväxlingar stå/ligg och detta är inte helt enkelt, varken för hund eller matte, men vi tränar vidare.

Kvällens mest överraskande, för alla inblandade, var dock när vi ”putsade” på ställande under marsch. S föreslog att jag skulle vända upp direkt framför honom, direkt efter kommandot. Och det gjorde jag. Med den äran… Tog i lite för mycket och höll på att skrämma livet ur den lille terriern. Han trodde förmodligen att jag skulle slänga mig över honom och förvandla honom till ett bokmärke? Hur som helst hoppade han åt sidan första gången, men sen presterade han några klockrena ställanden så det blev nog ganska lyckat ändå. 😀

Och nu är det bara en morgon kvar… 😉

Att matte i den här familjen ibland visar prov på ett enastående terriertemperament är inte vad det här inlägget ska handla om, utan om fyrbeningarnas respektive terrier-egenskaper (läs: envishet). Båda delar visades det prov på igår kväll.

När jag var inne och ”mekade” i tvättstugan/f d pannrummet var Karlsson med, precis som han oftast är. Helt plötsligt (och något oväntat) visade han ett stort intresse för husses gummistövlar (åtminstone den ena) som stod på golvet. Han stack ner sitt söta huvud djupt i skaftet, och självklart följde stöveln med när han försökte backa ut. Han gjorde om detta flera gånger. Hela beteendet tydde på att det skulle finnas något ätbart i stöveln. Till sist tog jag stöveln, vände den upp och ned och vips – ut på golvet ramlade en frolic! Hur den hamnat just där tänker jag inte ens spekulera i. K åt naturligtvis genast upp den, MEN han har inte förstått att det var samma frolic som tidigare låg i stöveln. Han tar fortfarande chansen varje gång jag går dit och sticker ned huvudet i stövelskaftet. Att det bara är ångorna kvar (och förmodligen inte bara frolicångor…) har han inte riktigt förstått.

Izas uppvisande av terriertemperament/envishet kommer bl a till uttryck i hennes mycket starka motvilja mot att vara kvar på nedervåningen när jag går upp för trappan. Oftast får hon följa med om hon vill men om jag bara ska upp och vända känns det lite onödigt. Om jag säger ”stanna kvar – kommer strax” så kan det hända att hon accepterar den (med krokar) stängda kompostgallergrinden. Om jag inte säger något så bryter hon resolut upp grinden och tassar efter mig. Varför låta sig hindras av något så enkelt som ett kompostgaller? Å andra sidan är detta den hund som klättrade ur en komposthage vid ca nio veckors ålder, mycket systematiskt monterade loss nätet i hundgårdsdörren vid sex månaders ålder och klättrade ur sin hundgård med två meter staket vid ca nio månader…

Kanske inte så underligt att jag är djupt fascinerad av de hundar (även större varianter) som faktiskt, på fullt allvar, tror att kompostgaller utgör någon sort hinder?!

Nu återstår bara 2 mornar (och tre arbetsdagar) innan semestern bryter ut, och tur är nog det. De sista veckorna har jag haft helt otroligt svårt att släpa mig ur sänghalmen på utsatt tid (05.30). Jag snoozar, och snoozar… och snoozar. Så ledighet med sovmornar kommer mycket lägligt just nu. Faktum är ju att t o m hundarna (läs Iza) sover längre när vi bor på camping i husvagn?!  Tycker ju att hon borde gå igång av att det rör sig utanför men … nä? Före 08.00 går vi sällan upp, och det ska bli sååå skönt! På lägret blir det självklart lite andra väckningstider eftersom man ska vara utryckningsklar kl 08.00 men det står man ut med, det är ju läger. 🙂

Igår hade jag vissa planer på att åka till klubben för ett träningspass innan Izas simning men av olika anledningar blev det inte så. Hundarna fick sig varsitt lydnadspass på gräsmattan hemma i stället och sen fick Karlsson promenera med husse och hämta bilen som varit hos doktorn, medan jag eskorterade Iza till simmet. Igår testade jag att släppa henne, efter att jag kastat i hennes älskade pipleksak. (Normalt sett brukar jag ”leda” henne nedför rampen.) Men, precis som förväntat, gick hon INTE i frivilligt. Hon sprang runt bassängen och försökte uppfinna något alternativt sätt att livrädda pip-apporten men till sist fick t o m hon inse att enda sättet faktiskt var att kliva i bassängen och simma! Sen var hon som en säl i vattnet, precis som vanligt, så jag förstår inte riktigt detta motstånd? Dessutom blöter jag ner henne i duschen innan, så blöt är hon redan? Tänk om hon någon gång kunde slänga sig i bassängen av egen kraft, gärna kombinerat med ett förtjust tjut? Då skulle nog  hela arrangemanget kännas mer motiverande även för mig.

Idag har jag varit på det stora möbelvaruhuset som börjar på I och slutar på EA. Det är egentligen helt emot mina principer att åka dit en söndag. En gråregnig söndag. En gråregnig söndag när det är lönehelg! Sådant utsätter man sig bara inte för. Basta!

Det var födelsedagspresenter till mamma (hon har inte dator så det är riskfritt att skriva ut det här) som stod på inköpslistan, och de måste alltså inhandlas innan avresan på fredag. Den ursprungliga tanken var att åka dit en eftermiddag (några timmars kompledigt) i veckan men när jag började lägga veckopusslet för de sista dagarna innan semestern fattades det några bitar (=timmar) så jag fick handla rakt mot mot min självbevarelsedrift. Det blev tidig (nåja) avfärd så att jag skulle kunna hänga på låset när de öppnade. Kl 09.57 slog jag av motorn på parkeringen utanför sagda varuhus och kl 10.57 var varorna inhandlade, betalda och inpackade i bilen. Och då hade jag ändå tagit det väldigt lugnt för att vänta ut att klockan skulle slå 11.00 och grannen Huveröds skulle slå upp sina portar. Det hela gick alltså fantastiskt smärtfritt och trängseln var icke existerande. Må hända det faktum att det finns ytterligare ett likadant varuhus i Göteborg spelar in?

Besöket på Huveröds stillade lite av shoppingbehovet som inte tillfredställdes igår. Två latexpipar, en massiv mindre boll och lite annat smått och gott fanns med i påsen hem till lillebrors stora förtjusning. Ytterligare ett par inköp passade jag på att klara av i detta köpcenter också, när jag ändå var där och det var folktomt och gott om parkeringar, så sparade jag in en utflykt här i stan som förmodligen varit betydligt mer påfrestande rent psykiskt.

************

På eftermiddagen har Karlsson fått ett rejält spår och jag kan glatt konstatera att han gör fina framsteg. Det som är roligast är att motivationen ökar så markant från gång till gång. Idag tjöt han rakt ut när jag satte på mig midjeväskan och DET är ett gott tecken. 🙂 När vi klarat av vår godis- och vattenritual vid apporterna så drar han oftast iväg helt självmant numera. Det är inte så länge sedan han liksom tappade tråden efter varje apport och det krävdes både tid och pepping för att komma iväg igen. Dagens första svårighet bestod i att första apporten låg i spetsen på en spetsvinkel. Den här gången jobbade han ända ut i spetsen och fick apporten men sen tog det ett tag innan han letat sig tillbaks till andra benet på vinkeln. Men han löste det själv, utan någon påverkan från mig, mer än att jag stod still och väntade. Dessutom fick han en loop som han fixade sååå snyggt och skogspinne som jag plockade upp under tiden jag la spåret och bara hade i handen en liten stund innan jag la ut den. Den lyckades han inte lokalisera men det kan jag förlåta honom för. I övrigt plockade han alla pinnar (8 st) och pipar (3 st). Och det var inte tätt mellan föremålen så med andra ord var spåret ganska långt.

Jag hade passerat ganska många skogsmaskindiken som bestod av enbart hård lera, om än lite blöt på ytan. Ibland hade jag följt diket en bit för att sedan vika av, och ibland hade jag gått rakt över. De gånger jag följt diket en bit fick han lite problem, men löste det fint också, bara han fick tid på sig. Man nästan hör hur poletterna rasslar ner… 🙂 Om man tänker på hur hans spår såg ut på lägret förra sommaren så tycker jag att han gjort ganska stora framsteg. Vad instruktören tycker lär vi aldrig få veta eftersom vi tyvärr inte ska vara i hans grupp på lägret, men jag tror han skulle vara åtminstone ganska nöjd.

************

OBS! Du har väl inte missat inlägget ”Omplacering sökes” lite längre ned?

Eller snarare – färdigUTställt. Nu är den karriären över för gott. OK, jag kanske ställer honom på någon inofficiell rasspecial, typ Årets Border, om vi ändå råkar vara där, men SKK:s kassa ska jag inte stödja med några fler anmälningsavgifter.

Domaren var som sagt från Uruguay, och riktigt vilka konsekvenser detta skulle få kunde ingen ana. Uppenbart är att han inte gått den lektionen på domarutbildningen där de fick lära sig att dela ut blåa band (2:a pris) men däremot närvarat flera gånger på den lektionen där de fick lära sig hur man delar ut rosa kort och rosa band (ck). Trots det räckte inte de rosa banden och korten till Karlsson, men ett rött band fick vi i alla fall med oss. Men en slät 1:a i ett sammanhang där 11 av 15 hanar får CK? Nä, det känns onekligen mer som en 2:a. Och någon linje i hur ck:na delades ut lyckades jag inte heller hitta. Hundarna var långa, korta, höga, låga, kortbenta, långbenta, tjocka, smala…

Kritiken blev iaf så här:

Very good in type. Excellent head & expression. Should have more ribcage. A little weak on the rear.

Domare: Nallem Jorge, Uruguay.

Den andra meningen i kritiken värmer dock gott. Jag tycker verkligen att han har ett underbart uttryck, och det är ju roligt när även domaren ser det. Men med gott samvete kan jag nu lägga ner utställandet. Nu är han ställd även i öppen klass officiellt. Det finns så mycket annat roligare (och viktigare) vi kan lägga tid och pengar på.

Husse följde faktiskt med frivilligt som kennelpojke idag, och han har inte klagat en enda gång, men då fick han sitta i den bekväma stolen också :-). Å andra sidan protesterade han inte när jag ville åka hem heller.

Shoppingen var ganska begränsad i år. Det var inte många försäljare som hade riktiga hundprylar att sälja. Det mesta var ”drafs” typ porslinshundar, smycken, t-shirts, godis osv. Lite pengar lyckades jag ändå göra av med hos Häromi. Två nya fällar, några pipleksaker och några ”tjurmuskler” som var uppdelade i mindre bitar.

Resten av dagen har ägnats åt först en rejäl promenad på tu man hand med Iza och därefter en aktivitetspromenad med Karlsson. Piparna jag köpte idag visade sig vara en riktig succé. Jätteroliga, men inte så roliga att man inte kunde lämna tillbaks dom till matte. De klassiska latex-piparna kommer han inte gärna tillbaks med, men de här apporterade han in med snygga avlämnanden, som värsta labben (dock med lite avdrag för tugg). . 😉 Har lagt in en beställning på fler sådana. Det finns ju folk som ska dit i morgon också.

Har du inte sett filmen Crash så kan det varmt rekommenderas, men förvänta dig inte att få skratta för det här är nog så långt från komedi man kan komma. Det är en riktigt stark film som berör, med fantastiska skådespelarprestationer. Så här beskrivs filmen hos Lovefilm:

Tror du att du vet vem du är? Du har ingen aning! Crash utspelar sig i ett rasistiskt Los Angeles, där polisen och hela rättssystemet har surnat. En bilolycka i Los Angeles knyter samman en grupp främlingar, där de tvingas ta beslut som ställer deras moral på sin spets och tvingar dem att leva med resultatet av sina handlingar. Crash är en historia som börjar med en bilolycka men titeln syftar mer på sammandrabbningen mellan de olika människornas öden.

**************

Och du; missa inte inlägget Omplacering sökes här nedanför!

Vågar man tro på bredbandet nu? När min andra ”kompis”, xxx på Relacom, ringde och meddelade att han hittat (och lagat) felet på telefonledningen (”åsksmäll”) så bestämde sig även bredbandet för att fungera, och har gjort så sedan dess – i flera timmar. Det känns nästan overkligt…

Och du; missa inte nedanstående inlägg!

Nej, luuugna och fina nu, jag ska INTE ha en hund till. 🙂

Däremot har jag en bloggkompis som med kort varsel ”drabbats” av möjligheten att skaffa hund. Hon är öppen för förslag men högst på önskelistan står ridgeback eller labrador. Det är dock förhandlingsbart om rätt individ uppenbarar sig. Något i det lite större formatet bör det vara, och helst en hane. En ”cool” hund som inte drabbas av panik för att bli lämnad ensam någon timme då och då. I normala fall finns dagmatte att tillgå, men kortare stunder bör den klara på egen tass.

Så känner ni till något som passar in på beskrivningen, kanske en överbliven ”valp” hos en uppfödare eller en lite yngre hund som behöver ett nytt hem, hör av er till mig så vidarebefordrar jag.

Ja det kan man fråga sig? Man kan också fråga sig vem som planterar en kaprifol praktiskt taget under en stenmur? Eller kan kaprifol föröka sig på egen tass? Hur som helst lever kaprifolen (som f ö tagit över hela stenmuren) i harmoni med den oidentifierade och gigantiska barrbusken. Gjorde ett försök vid trädgårdsröjningen i våras att rensa bort det som växte i busken, men jag nådde tydligen inte ända fram… 🙂 Uppenbarligen tog inte kaprifolen illa upp heller, och snart blommar den för fullt!

Igår kväll var nätet helt ”borta” och likaså en bra stund i morse. Precis när jag ringt chefen och meddelat läget, och att jag av denna anledning skulle infinna mig på kontoret senare under dagen, så hostade det till och gick igång. OK, fortfarande till och från, men mer till än från för närvarande. Det kanske är chefen jag ska ringa till när det krånglar, istället för Telia?

P g a en envis, molande huvudvärk (vilket inte drabbar mig särskilt ofta) igår kväll blev det inte mycket vettigt gjort. Under den stunden Iprenen var högpresterande blev det dock ett litet lydnadspass med K, och ett ännu mindre med Iza. Med K fokuserade jag på fjärr sitt-ligg, och när jag bytte ut tennisbollskastningen mot korvkastning förvandlades detta från det tråkigaste moment gud (eller SBK) uppfunnit till ett skitroligt moment med skyhög förväntan och ivrigt viftande svans. Problemet är korvens flygförmåga. Den klarar ju liksom bara ett visst avstånd… Dessutom bör man helst ha rak medvind med korvbitar i bt-format. Nåja, vi får väl se hur vi går vidare.

Vi jobbade även lite med växling sitt – stå och DET är jättesvårt enligt K. Men jag tror han började haja lite på slutet?

Så här mysigt är f ö mitt skrivbord på datorn numera. 🙂

Nu verkar det som om Telia fått på sig silkesvantarna på allvar. I morse ringde jag min ”kompis” igen, och berättade om den bristande funktionaliteten på mitt ”lagade” bredband. Han frågade då hur telefonen fungerar? Och faktum är att sedan några dagar tillbaks har det stundtals sprakat och knastrat alldeles förskräckligt i luren, vilket jag berättade. Detta problem uppstod dock åtskilligt mycket senare än bredbandsstrulet. Det har dock överskuggats av det andra, mer akuta, problemet och jag har inte riktigt orkat bry mig.

Hur som helst la han in en reklamation på det ”lagade” bredbandet och lovade att det ska vara OK till fredag kväll. F*n tro’t…? När jag ”hotade” med att ringa honom på måndag igen meddelade han mig att han då har semester men han fixade så att deras ”duktigaste handläggare” ska ringa mig på måndag och kolla!

Och inte nog med det… Under lunchpromenaden ringer mobilen; Hej det var xxx från Relacom. Du har tydligen problem med din telefon?

Ooops, utan att jag ens gjort en formell felanmälan?! Man ska tydligen inte sluta förundras? Han hade inte hittat något fel då, men nu sprakar det inte längre.

Sista dagarna har jag dock fått vatten på min kvarn ang TV via bredbandet. Det ska man INTE ha när man bor som vi gör. Det ironiska var att i förrgår kom det en stor braskande reklamförsändelse till husse där Telia erbjöd TV via bredbandet! Behöver jag säga att den åkte i soporna? Det är nog illa när datorn inte funkar, men ska man inte ens kunna titta på TV då? Ja menar, detta kunde lika gärna ha hänt i november när TV-tittande är betydligt mer aktuellt än nu. Och husse hade nog varit måttligt imponerad över att se fotbolls-EM i 30-sekundersintervaller.

Dock har tekniken varit hyfsat med mig idag trots allt. Det mesta av jobbet, som kräver uppkoppling mot servern, är faktiskt gjort. Även om det kostat ett antal inloggningar pga ”automatisk” utloggning. Dessutom har jag, med andan i halsen, lyckats betala räkningarna med bara ett ”tekniskt avbrott”…

Nu tycker jag ju inte att det är någon lysande idé att ha ett lejon som husdjur, men om man nu haft det och sedan råkar ut för detta kan man nog inte låta bli att fälla en och annan tår. Och det kan inte jag heller…

…står en djävul där och böjer dom tillbaks, eller hur gick den gamla visan? 😉

Hur som helst så är ”gräset” på åkern högt nu. För Karlsson ter det sig förmodligen som en ogenomtränglig häck och det är inget han studsar ut i frivilligt, och gärna för mig. Vill helst inte veta vad som döljer sig där heller, i form av katter, rådjurskid och andra lösdrivande varelser. Men snart går nog bonden loss med skördetröskan tror jag?

Förutom ett litet fotopass blev det ett lydnadspass ikväll, medan husse promenerade Iza. Idag var det något mer organiserat, och inriktat på fjärr och inkallning med ställande/läggande. Lägger sig gör han i stort sett klockrent. Förstår inte varför det ska vara så mycket svårare att bara stanna?

Föga förvånande så fungerar INTE bredbandet stabilt nu heller, trots sms:et. I morgon får det alltså bli ett nytt samtal till mina nya kompis på Telia i Farsta.

Inte blev det något bredband lagat igår heller. Idag ringde jag således Telia – igen. Fick prata med en tämligen inkompetent (eller nyanställd?) kille som inte hade en aning om nå’t och inte ens kunde läsa innantill om mitt ärende. När han började med den vanliga frågeramsan; Har du kopplat i första jacket, osv. fick jag nog. Jag frågade om han tyckte jag skulle ringa Aftonbladet eller Expressen och berätta om deras service (jo, jag gjorde faktiskt det, frågade honom alltså!) och krävde sedan att få tala med hans chef – inom en timme!!! Och se på f*n, inom en timme ringde ”chefen”. Och där hade vi rätt man på rätt plats. Tror jag? Han beklagade djupt och läste sig fram till att det skulle lagas idag. Han bad mig också ringa tillbaks när allt var OK så att vi kunde diskutera den ekonomiska kompensationen. Och det kommer jag garanterat göra. Det var nästan så att jag fick hans direktnummer, men bara nästan… Jag har åtminstone både ett för- och ett efternamn och var han jobbar.

Vid lunchtid åkte jag in till jobbet och i samma sekund jag slog ner rumpan på stolen här kom det ett sms om att felet nu skulle vara lagat. Jag tror det när jag ser det…

*************

Av  kommentarerna till förra inlägget inser jag att jag nog uttryckte mig lite luddigt. Att Iza käkar blåbär (och även hallon) när det är säsong är ingen nyhet för mig, och inget jag motarbetar på något sätt. Dock är tillgången på blåbär inte så stor hos oss. Däremot, när vi besöker pappa, vilket brukar inträffa under blåbärens högsäsong, så kommer vi knappt ur fläcken på promenaderna. 🙂 Totala lyckan var nog förra sommaren när någon tappat en halv hink med blåbär mitt på stigen…

Karlsson lärde sig också käka blåbär förra sommaren. En kunskap han ofta använde sig av framför allt på spårlägret (i spåren!), när han inte fick spåra som han tyckte var mest rationellt – dvs med nosen i högläge…

*************

Igår fick sig Karlsson ett pytt-i-panna-pass. Kände att han behövde komma ut och ”lufta” sig lite i träningsmiljö så vi åkte till Elfsborgs BK. Tyvärr var jag ganska ostrukturerad så det blev lite av varje, dvs pytt-i-panna. Han skötte sig bra men jag vet inte om det tillförde så mycket för framtiden? Hur som helst körde vi stå/stanna i alla möjliga situationer, kryp, fjärr, ruta, metallapport, framåtsändande (nåja) och säkert något mer som jag förträngt. Men blev det inte bra så var det inte K:s fel, för han försökte iaf. 🙂

På sista tiden, när Iza insett att det vissa dagar är korta lunchrundan som gäller istället för djävulsrundan, har hon visat ett frenetiskt intresse för blåbärsriset (och det andra likartade riset) som växer utmed hemvägen. Jag har uppfattat det mest som ett försök att maska lite, för att vi inte ska komma hem så fort. Eftersom det, trots riset, inte växer några bär där så har hon ibland rafsat åt sig (och knaprat i sig) några blad.

Samma scenario upprepades idag, utan större framgång. När vi var nästan hemma fick jag dock se att det faktiskt fanns mogna blåbär på stenmuren och visade henne. Och DET skulle jag aldrig ha gjort. Om jag inte bogserat henne därifrån hade vi nog stått kvar än…  🙂

(Mobilbild)

Nu tror jag mig ha en aning om hur det känns för de som mår jättedåligt men inte lyckas få en diagnos av en läkare, de som har diffusa symptom och inte blir trodda. Och så när de äntligen får en diagnos – och får veta vad de lider av – så blir allt genast åtskilligt mycket lättare.

När jag åter ringde Telia för att kolla min felanmälan så fick jag höra att det var 10 kunder till som hade samma problem och – att man hittat felet! En trasig kabel som ska bytas under dagen. Yes!

Det var alltså inte jag som var tokig, vilket de onekligen verkade tro de första gångerna jag ringde…