Författare: vallterrier

Jag har nog aldrig haft någon hund som varit så mån om att göra rätt, så förtvivlad när han inte lyckas och så lättad och nöjd när han äntligen fattar. Förtvivlad kanske är fel ord iofs, men man ser verkligen hur han funderar på vad jag egentligen vill – även om jag är långt ifrån renlärig shejping när vi tränar. Det är en rejält blandning av hjälp, shejp och lite annat. 😉

Jag har nog heller aldrig haft en hund som blir så glad av mitt muntliga beröm. Han växer verkligen när jag berömmer honom och det är härligt att se. 🙂

Idag har större dagen gått åt till idéella arbetsuppgifter vid datorn. Husse har fått sköta promenerandet men fram på eftermiddagen slet jag mig loss och tog ett pass i Karlsson Arena med Maro. Jag kom på att stegförflyttningar bakåt är ett mycket eftersatt område. Vi har tränat lite på att försöka backa rakt (med mycket blandat resultat) men halt efter backning har jag helt glömt.

De första gångerna blev det krokigt och snett och när jag stannade, efter ett steg eller två, stod han kvar och förstod inte alls vad jag eftersträvade. Med lite visande, lämpor, lock och pock så kopplade helt  plötsligt hjärnan ihop ett par av hjärncellerna och pang så satte han sig. Det funkade flera gånger, med rakare och rakare förflyttningar och snabbare och snabbare sättanden. Och så såg han sådär nöjd och glad ut igen. 🙂

Jag försökte filma men den filmen aspirerar inte på en guldbagge för bästa foto så jag struntar i att lägga ut den. Gör om, gör rätt matte!

Igår kväll var det sån där ”betesigsomenvanligmänniskautanhundkläder”-kväll igen?! Det är tätt mellan dem den här årstiden tydligen. Först blev den en tidig middag på stan med goda vänner och sen fortsatte vi med Peter & Bruno (Johansson & Mitsogiannis) på Åhaga här i stan. En riktig feel good-kväll med riktigt bra sång, superduktiga musiker och mycket humor. En sån där kväll man kan leva på ett tag. 🙂

Mobilbilder från nionde raden på parkett, det blir ju som det blir… 😉

 

Man ska ju ha en ”bucket list” har jag hört. En lista på saker man vill göra innan man dör…

På min mentala lista står bland annat:
• Tävla elitklass, gärna både bruks och lydnad
• Krama en koala (men då krävs att jag åker till Australien och det känns inte helt genomförbart, av olika anledningar)
• Åka till Australien (se ovan)
• Uppleva USA/New York (inte fullt lika ogenomförbart som Australien men känns ändå inte särskilt lockande just nu. Får nog avvakta ett amerikanskt val, eller två…)

Sista tiden har det dock seglat upp en ny, och lite otippad, punkt på listan.

Jag har ju aldrig känt någon önskan om att bli hunduppfödare men nu har jag helt plötsligt fått ett rejält sug efter att uppleva en valpkull från allra första början till åtta veckors ålder. Alltså att få följa hela utvecklingen och inte bara dimpa ner i någon valplåda då och då.

På listan står det tydligen att det ska vara en borderterrierkull… 😉

Hur det ska gå till, eftersom jag inte vill ha en tik igen och, som sagt, inte har någon ambition att bli uppfödare ”på riktigt”, är en smula oklart men det kan ju lika gärna stå på listan så länge. Det känns ändå mer troligt att det kommer hända än att jag kommer få krama en koala… 😉

Som av en händelse så kommer här några bilder på Karlsson, hans syskon och
mamma Lucia. Här var valparna sex veckor och det var två lååånga veckor till hämtningsdags…

Jag hittade en hög med utkast, dvs blogginlägg som aldrig blivit publicerade. Ett av dem hade rubriken ”Ut ur den turkosa garderoben”. Det här hade jag ångest över, och som jag skrev på slutet; vi får se om jag vågar publicera det. Det vågade jag tydligen inte – förrän nu. 😛 För mina FB-vänner är det väl inte längre någon hemlighet med min böjelse för just den här färgen men om det är någon annan som läser så… 😛

Jag kan ju tillägga att samlingen av turkosa hundsaker har utökats betydligt sedan dess. Spårselar, tjänstetecken, leksaker och … halsband. Nåja, vissa går ”all in” på rosa, jag valde en annan färg. 😀

Bilderna är tagna i samband med att det ursprungliga inlägget skrevs men det mesta finns kvar, även om en del har tagit klivet in i garderoben, eller skåpet, och
det har även letat sig in en del andra färger i garderoben…
____________________

Alla har vi väl våra favoritfärger, och min är – turkos! Allt från ljusaste aqua till mörkaste petrol.  Men nu har det antagit sådana proportioner att jag  allvarligt börjar fundera på hur nyttigt det är? Ser jag en turkos pryl i butik har jag svårt att låta bli att shoppa. Det senaste inköpet var t ex en turkos äggklocka och två turkosa slickepottar! Men hallå – jag hade ju liksom både äggklockor och slickepottar?! Nåja, det  är sällan några dyra inköp det handlar om, men nu börjar onekligen kännas som om behovet är mättat.

Garderoben ska jag  bespara er, men enkelt uttryckt – det som inte är svart eller vitt – är turkost… typ. 😉

Nu ska jag spara det här inlägget och fundera över natten på om jag vågar publicera det, men det finns väl värre laster  och tvångssyndrom kan jag tänka mig. Och förresten; görs tulpaner i turkos? 😉

Bilderna är tagna på frihand utan blixt i befintligt ljus så kvalitén är som den är. Någon efterbehandling har jag inte heller orkat med så – det det blev som det blev.

I morse gjorde vi det igen; genomförde morgongympan på Hundspektra, mellan kl 8 och 9. Perfekt start på dagen och något vi ska försöka göra ofta. Problemet är väl att arbetsgivaren snart kommer sluta tjata om att jag ska ta ut mina komptimmar. Nästa vecka börjar högsäsongen definitivt… 😦 Nåja, vi njuter så länge det varar.

En fördel med att ha en timmes träning bokad är att man, eller åtminstone jag, blir betydligt bättre på att lägga upp en plan och mer fokuserad. Utomhus, där man kan hålla på hur länge man vill, blir det gärna lite mer ofokuserat. Jag kanske borde ”boka” tid ute också? Helt enkelt ställa klockan i mobilen på ringning och när den ringer är det bara att packa ihop. Får nog klura på det idén en stund…

Vi körde samma upplägg som sist men pga bristen på utrymme ägnade vi första halvtimmen åt ”runda kon” och den andra åt rutan, med diverse annat pyssel mellan skicken. Det verkar vara rätt upplägg för chokladtomten. En gång blev det jättetokigt när jag skickade runt konen, jag gjorde om det direkt och då kom startskallet, givetvis. Gör jag bara ett skick ”i taget” är han tyst. Mycket att putsa på har vi, bl a avståndet (som dock inte är lika kort som det ser ut på filmen, kameran ljuger en del), vägen ut som gärna blir lite krokig och en tightare sväng men vi är på rätt spår iaf.

Rutan körde vi utan target idag. Han har helt klart förstått vad momentet går ut på men där finns det också mycket att jobba på. Så som tempo, placeringen i rutan mm. Något som blev mycket bättre idag, med hjälp av omvänt lockande, var stadgan. Nu hade han inte alls lika mycket sug efter att gå och möta mig och det var en klar förbättring mot förra tillfället.

Ett par gånger testade jag med leksak bortom rutan men efter att jag stannat honom i rutan för att sen säga varsågod (klantigt, jag borde ha låtit honom springa direkt i dutten) blev han tveksam, travade ut och vågade inte ens gå över bandet. Han är en känslig liten själ den där… Gör om och gör rätt matte!
(OBS! De rosa konerna och rutbanden är INTE mina utan finns på plats. 😉 )

Igår hämtade vi, eller snarare jag, paket. En rosa runda-kon?! Tja, alltid retar det någon (och någon annan kommer bli avundsjuk). 😉 Tyvärr fanns de inte i turkos. 😛 En trekilos tungapport fanns också i det något märkligt formade paketet. Den tog han otippat snabbt, antagligen för att Karlsson också var intresserad. Konkurrens kan göra underverk. Det kan dock bli ett spännande projekt att få honom att galoppera med den men det dröjer länge innan vi behöver den kunskapen ”på riktigt”. Man kan ju tycka att det var lite dumt att vikten för kelpies ändrades från 2 till 3 kilo. Tyvärr är han för stor för att det ska gå att mäta ner honom till en lägre vikt så vi får helt enkelt lösa det problemet.

För ett tag sen diskuterade jag (via mail) lite hundträning, eller snarare kelpieträning, med Jenny Wibäck. Det var hon som, för några år sedan, övertygade mig om att jag borde ha den här sortens fyrfoting, och inte en WK eller BC.

”Det där med att tro att man kommer på allt själv tillsammans med en känsla att allt görs av egen fri vilja – det passar i regel en kelpie rätt bra.”

Så skrev hon och jag förstår mer och mer vad hon menar, och hur jag ska förvalta detta personlighetsdrag på bästa sätt tål att fundera på. 😀

Vi har ju, med risk för att bli tjatig, tränat ”hakan i backen” ett tag nu. Om jag säger ”plats” så dimper hakan ner ca 75% av gångerna, utan övertalning. De övriga gångerna ser han väldigt frågande ut och verkar aldrig ha hört kommandot förr.

Däremot så bjuder han på beteendet i alla möjliga och omöjliga situationer och då verkar han tycka att det är jättehäftigt att ligga med hakan i backen. Då har han en attityd som vore ”worth to die for” i själva platsliggningsmomentet. Som jag skrev igår; på krypet har han helt plötsligt fått för sig att hakan i backen är det ideala. Att momentet blir omöjligt att utföra är av underordnad betydelse…

Idag körde vi lite fjärr i skogen. Bara sitt-ligg-sitt skiften och det gick fint ett antal gånger men helt plötsligt när jag, medelst handtecken, kommenderade ”ligg” så… 🙂

Och så ser han sådär oändligt nöjd ut med sig själv. 😀

Ikväll blev det ett pass i Karlsson Arena. Vi har ju lite nytt att pilla med, inför framtida tävlingar, så vi får försöka ligga i. 🙂

Det allra viktigaste momentet är ju platsen, där vi jobbar vidare med hakan i backen. Jag är dock i desperat behov av att träna detta med andra hundar och att få till det den här årstiden är ju inte helt enkelt. Det faktum att jag inte under några omständigheter lägger honom med ”vem som helst” gör det inte enklare. När vi är ensamma funkar det kanon, men…? Jag jobbar dock på med egna störningar och prövningar efter bästa förmåga, se nedan.Vissa av dem kvalade in under rubriken ”tortyr” enligt Maro. Idag körde jag dessutom både höger och vänster galopp i volter runt det lilla djuret. Jag måste dock träna på galoppombytena för de sitter inte riktigt längre. 😛

Testade krypet idag igen och av någon märklig anledning är han fasligt kvick att trycka ner hakan när jag säger ”kryp”. Det är något oklart hur kelpiehjärnan har kopplat där?! Vi fick alltså backa i utvecklingen och krypa med godis framför näsan, i lagom höjd. Undrar hur länge vi ska behöva hålla på med det innan han har fått ordning på begreppen.

En annan sak som är märklig är att han gör fjärren ligg-sitt-ligg bättre om jag helt enkelt håller käften?! Tidigare har jag ju märkt att han flyttar sig mindre om jag bara ger muntliga kommandon och inte ”viftar”. Nu har jag kommit fram till att det blir ännu bättre om jag bara viftar (någorlunda konsekvent = handtecken) och håller igen truten… Kelpien är inte som de andra barnen i hagen! Det är tur att han är söt. 😀

Igår var det dags för lill-Nisse (bilen) att genomgå den årliga kontrollen och i samband med det var jag tvungen att tömma ur innehållet i baksätet, och sen fylla baksätet igen på kvällen. Jag lyckades minska lite på antalet hundprylar och hittade även en del bortglömda leksaker. Ikväll körde vi med en grej jag köpte på SM i somras och den var mycket uppskattad. Lite mjuk men ändå med bra ”tuggmotstånd”. 🙂

I söndags stod det spår på schemat, och där har vi (läs: jag) en del att klura på. Vi fick ett fältspår som C hade lagt och det var täta växlingar mellan total förvirring och superfokus. Ibland spårade han som en liten gud och ibland spårade han inte alls? På något mirakulöst sätt fick vi ändå med oss alla pinnar (fem stycken) och alla godisburkar. Spåret började i motvind och det är svårt, tydligen. Dock verkar det inte som om han försöker vinda in spåret utan han gör helt enkelt annat. Jag vet inte om det liksom slår lite slint när han får så mycket vittring i näsan eller vad som egentligen händer. När spåret äntligen ”vände”, och vi fick vinden i ryggen gick det betydligt bättre.

På önskelistan står nu alltså fältspår med andra spårläggare än mig och platsliggning med andra hundar. Hej tomten, kan man få sådant i julklapp, i förskott?

Igår drog jag iväg till Borås BK för en stunds träning på tu man hand med Maro. Förhoppningen var att vi skulle vara ensamma där eftersom jag ville testa en ny, och hyfsat platskrävande, idé. Vi var ensamma – perfekt!

Normalt sett fokuserar jag på några få moment när vi tränar men igår var min tanke en helt annan – att köra så många moment som möjligt! Maro har ju en tendens att jaga upp sig och bjuda på startskall om vi mängdtränar ”springa-ifrån-moment” som t ex runda kon och rutan. Nu har vi ju inte tränat något av dessa två moment jättemycket men eftersom jag märkt tendenserna är det lika bra att ”mota Olle i grind”. Eftersom inget av momenten är ens i närheten av att vara färdigt behöver de tränas mycket, men alltså inte genom att köra flera skick efter varandra.

Med Karlsson kunde jag ju köra rutan 25 gånger i rad och han gjorde det lika glatt varje gång. Med Maro blir det någon sorts frustration, eller om det helt enkelt är stress, och det vill jag inte ha.

Upplägget för igår var alltså cirkelträning, typ.
Jag dukade planen med
• Rundakon
• Z-hattar på två raksträckor
• Ruta
• Tungapport
• Träapport
• Boll för saktagående i framåtsändande

Sen körde vi igång. Tanken var att köra momenten i slumpvis ordning och komplettera med lite fritt följ, skall, kryp, fjärr, plats och andra materialoberoende moment mellan ”skickamomenten”.

Det var ovant för både mig och djuret och jag var nog lite splittrad men på det stora hela kändes det som ett vettigt upplägg som passar honom. Nästa gång kör jag nog inte så många olika saker men ändå med något annat mellan varje skick mot rutan eller rundakonen. Det här upplägget känns också bra med tanke på tävling, både för uthålligheten och för att lära sig lyssna på matte och inte störas av en massa grejor på plan.

När det gällde gårdagens två fokusmoment finns det en del att träna på (förutom att inte skälla i starten). På ”rundakonen” visade det sig att det uppstod förvirring när han rundat och inte såg något kampludd att springa in i. Det fanns, men syntes det inte blev han tveksam. På rutan ville han gärna möta upp mig när jag började gå mot rutan. Där blir det stadgeträning i massor. Två bra kvitton på vad vi missat i tidigare träning men den har ju varken varit speciellt frekvent eller seriös så jag hade inga som helst förväntningar på att det skulle vara ”klart”.

Jag körde ju mestadels med externbelöning igår också och dagens första garv fick jag när jag skickade mot godisskålen, som han sett när jag laddade. Han tittade sig förvirrat omkring och … sprang och hämtade tungapporten! Den där tungapporten som han för inte så länge sen tyckte var jobbig och läskig. Att han nu ser den som bästa belöningen – när kelpien själv får välja – kan ju vara bra med tanke på att detta bara var en tvåkilos och han ska ha tre kilo på tävling.

Dagens andra garv fick jag när vi skulle köra krypet. Det var också ganska länge sen och fokus har ju mer varit på plats med hakan i backen sista tiden. Han har inte riktigt (inte alls?) förstått skillnaden mellan ligg och plats så när jag sa ”ligg” och sen ”kryp” försökte han krypa med hakan i backen. Söt var han men det var inte särskilt funktionellt. 😀

Lite film några av momenten.

Till sist en film som visar hur oerhört dekorativ han är när han fångar en boll. 😛

Dagen avslutades med att tre hundtanter (jag, C och S) skulle försöka bete sig som vanliga människor och gå på restaurang här i stan. Eftersom Västtrafik inte alls synkat sin tidtabell för bussarna från Svenljunga (för C och S) med Pinchos bordsbokning fick det bli tidig start (på Bishop) och tidigt avslut men det innebär å andra sidan att vi snart kan dra mot spårskogen, eller snarare spårfälten. En trevlig eftermiddag/kväll blev det iaf. 🙂

Maro är ju förvisso bara min andra hane, efter två tikar, men jag har haft några andra hanar på nära håll, både under min uppväxt och senare, och jag har aldrig upplevt någon som är så noga med var och hur han ska placera sina dyra droppar.

Vi bor ju väldigt nära vägen (där rätt många testar sina rallyförar-skills), och har inget staket, så för t ex sista kvällskissen är det eskorterad koppelpromenad som gäller. Karlsson ramlar ner för trappan och kissar på de lägsta grenarna av rhododenronbusken så man behöver inte ens lämna trappan om man inte vill. 😀 Går man åt ett annat håll så nöjer han sig med ett vanvårdat grässtrå. Inga höga krav där alltså.

Maro däremot, han hittar oändligt många blommor att lukta på, även när det är 20 cm snö och -10°… Att kissa på tomten, när han inte har sällskap av sin bror, är oerhört komplicerat! Går man ut på den mörka grusvägen går det lite bättre, men har man då inte med sig ficklampa så ser man inte när han kissar. Moment 22, typ.

När han väl bestämmer sig för något ställe som duger är det ofta så otillgängligt och komplicerat att han välter innan han är klar. 😀

Tar man ut båda samtidigt så går det lite fortare för då kan han roa sig med att kissa på samma ställe som Karlsson. Ibland har han dock lite för bråttom vilket kan få obehagliga konsekvenser för den lilla terriern…

På andra ställen, vare sig det är i stan, hemma i skogen, på klubben, whereever… Inga problem. Där är det noga att tala om att ”Kilroy was here”, men hemma? Näe…

Jag får verkligen inte ihop det. Man skulle kunna tro att det grundar sig i osäkerhet, men den teorin stämmer inte hela vägen. Nåja, vi fortsätter väl att lulla omkring och lukta på blommorna…

 

 

Efter tre tuffa dagar i Norge, och hemkomst vid midnatt igår, kändes det som en bra idé med en ledig dag. Vad gör man en ledig bonusdag? Jo, man tränar självklart hund. Framför allt när det är barmark, uppehåll och en temperatur runt noll. Man har inte så stora krav i januari. 😉 Dagens sällskap var, som vanligt, C och S.

Vi började träningen med att bjuda på uppflyttningstårta. 🙂 Maro fick dock inte vara med på kalaset. Där passade Karlsson bättre och han fick mingla med aussie-valpen Vallmo och sin gamla kompis Cirkus samt tigga tårta bäst han ville. 🙂

C hade sen vänligheten att lägga ut ett litet fältspår åt oss, innan vi började lydnadsträningen.

Efter tre dagar utan matte och utan träning var Maro kanske en smula övertaggad men han skötte sig rätt hyfsat ändå.

Eftersom jag hade träningskompisar idag så tänkte jag vidareutveckla externbelöningssystemet en smula. Jag stoppade alltså godis i fickorna på Camilla och så fick hon order om att fylla på skålen med ett par bitar efter varje gång han fått springa dit.
Jag hade dock inte informerat Maro om mina tankar och det borde jag kanske ha gjort.

Vi började med fritt följ och första gången jag skickade var inga problem, då hade han ju sett att jag ”riggade” skålen. Han sprang glatt dit och åt, och som bonus apporterade han skålen till mig?! Vad får han allt ifrån? 😀

Nåja, tillbaks med skålen vid träningsväskan och sen fick Camilla fylla på när vi pysslade med annat. Lite mer fritt följ och när han gick bra skickade jag igen, med ett ”varsågod”. Total förvirring uppstod? Vart skulle han och varför? Det fanns ju inget godis, trodde Maro.
Han struntade alltså i att ens kolla skålen utan löste problemet själv genom att sno ett kampludd ur träningsväskan så belönad blev han ju ändå, på sitt alldeles egna vis…

Vi började även fräscha upp rundamomentet och där var han för taggad. Strategin där får bli att INTE köra flera gånger i rad för han bygger upp mycket stress och så pyser det över i form av startskall. Det får bli ett skick i taget och sen göra andra saker emellan. När vi kör på riktigt nära håll, för att träna in en tight väg runt konen, kan jag nog köra flera gånger men inte när avståndet ökar.

Vi hann även med en platsliggning med skott och jag fick prya som mondioring-figge?! Tack och lov ingick INTE heldräkt i det uppdraget. 😀

Så var det då dags för spåret, som hade legat till sig i minst 1,5 timme. Viss förvirring uppstod i början men det tog sig och när han hittat första godisburken blev det riktigt, riktigt bra. 😀 Det var länge sedan vi hade annan spårläggare så jag är mer än nöjd. 🙂

Vi avslutade dagen med några budföringar. Det där med att hälsa på mottagaren är inte så noga men när vi kommer till vår startpunkt är han superfokuserad. Idag blev det ”sent kommando” igen. 😀 Jag hann alltså inte ens dra in luft för att säga ”marsch” innan han drog iväg. Nåja, angenäma problem när man har haft de problem vi haft.

Allra sist fick Karlsson ett pass med lite rally. Glad var han för det men han hade nog gärna kört lite längre. Vid det laget var dock matte rätt djupfryst, på grund av elak vind, så det blev inte så långvarigt.

 

Mycket oväntat har jag fått uppleva sen jag skaffade kelpie men att min rygg skulle bli stelare var en oväntad bieffekt

Jag fick nämligen inte bara en liten brun hund med australiensiska vallhundsgener, en kramko nallebjörn, en hund med eld under tassarna och en viss talang för lydnad och bruks. Jag fick även en servicehund?!

Uttrycket ”man får vad man belönar” stämmer mycket bra och eftersom vi har haft problem med att lämna av roliga saker har jag belönat allt han lämnat av (utom möjligen blomblad och hundgodis…)

Allt man tappar på golvet blir snabbt upplockat och avlämnat; flaskor, skräp, strumpor, tändare, kuddar, papper, kuvert, handskar, mössor etc. Man ser hur hela hunden lyser upp när något landar på golvet och det blir en liten tävling om vem som ska hinna först; Maro eller jag.

Tack och lov har han på något outgrundligt sätt förstått att skor inte är tappade när de befinner sig på golvet och det är vi tacksamma för. 😛 Han har inte heller lärt sig knyta skor – än – så ibland måste jag trots allt böja på ryggen.

Han ger mig inte bara mina tappade saker. Han brukar också dumpa sina (och Karlssons) leksaker och tuggben i fåtöljen när jag sitter framför TV:n.

Här är en liten provkarta men det finns många fler exempel. 🙂

Annars sitter jag här på det norska hotellrummet med ett halvt öga på Guldbaggegalan och retar mig på att det mesta på SVT Play inte går att se när man inte är i Sverige (trots att man kan se SVT 1 och 2 på TV:n). Jag inser att jag knappast orkar vara vaken tills Homeland börjar 22.30 (eller åtminstone inte tills det är slut, 23.30) och funderar på de nya lydnadsmomenten i klass 1 som vi nu får lägga mer krut på. Det mesta är grundat men nu ska det göras med mer fokus och noggrannhet. Det får nog bli en stunds pluggande av regelboken istället tror jag.

Igår åkte 30.000 människor till Ulricehamn för att titta på världscupen i längdåkning. Vi håller ju inte på med sån’t tjafs så vi åkte förbi stan och fortsatte till Ulricehamn BK:s fina inomhushall och DÄR skulle vi för första gången tävla officiellt, i den nya startklassen i lydnad.

Vi har tränat där några gånger och det underlättade säkert en del men miljön var ändå ganska annorlunda sa kelpien.

På parkeringen och rastningsrundorna for han omkring som en dammsugare, helt okontaktbar. När vi kom in i hallen blev det inte bättre och jag började känna mig lätt panikslagen. Hur kul är det att gå in på en lydnadstävling med en hund som är på en annan planet? Huvudet (och näsan) gick som en vindflöjel och han gick i tokspinn när han såg något svartvitt (=bordercollie). Bordercolliesar är roliga, tror han. Men man kanske inte ska dra alla över en kam? 😛

Men … det lugnade ner sig lite och när vi gick in på plan mobiliserade han sina hjärnceller riktigt bra och höll ihop över förväntan.

Han tyckte dock det var konstigt med tejpbitar på plan (för att markera olika startpunkter) så där fick vi något nytt att träna på. Han var inte heller helt förtjust i att apporteringen startade med ryggen mot publiken (och alla andra hundar) och tappade koncentrationen en smula. Jag trodde inte han hörde mitt apport-kommando men hade lite is i magen och med en liten fördröjning nådde kommandot fram till de bruna öronen och han gjorde vad han skulle, om än med lite fummel och dåligt tempo. Lite andra småmissar blev det också men det räckte till ändå.

Resultatet blev uppflyttning, på 170 p. 🙂

Det tog ett tag, men jag har inte startat någon av mina hundar (officiellt) förrän vid 2,5 års ålder så vi följer bara mönstret. Man hinner ändå. 😉

Min lilla chokladtomte, nu är vi på gång.

Efter prisutdelningen (vi kom 6:a av 20 ekipage) var det bara att åka hem och vila en stund, och gå promenad med djuren.

Framåt eftermiddagen drog vi iväg till Göteborg för att kolla på detta.

Först skulle vi dock dumpa Maro hos Anne-Lie och Holly och även om showen på Scandinavium var bra så undrar jag ändå om inte Anne-Lie hade den bästa underhållningen? De där två kelparna alltså?!

Det kom regelbundet filmsnuttar på vad stollarna hade för sig men den här var nog ändå den bästa. När Maro ville göra Holly sällskap i sängen var det stopp, på ett mycket tydligt men vänligt sätt och budskapet gick fram. -Första hemma hos-daten och du tror att du ska få krypa ner i sängen? Nej vet du vad Maro, sa Holly. 😀

Soffan fick han dock komma upp i och där funkade han bra som huvudkudde, tydligen. 🙂
Foto och film: Anne-Lie

Det verkade dock som om Holly tyckte det var helt ok att vi hämtade honom. 🙂

Karlsson var hemma och fick matning, rastning och tillsyn av grannarna så det gick ingen större nöd på honom heller.

Nu ska jag försöka organisera någon slags packning för tjänsteresan till Norge som börjar i eftermiddag. Hade ju gärna varit hemma och börjat träna mer intensivt på momenten i nästa klass, men vi hinner nog med det också innan det är dags att starta.

På väg hem från förmiddagens utflykt till tandläkaren (jodå, jag gick igenom besiktningen i år också) och jobbet visade biltermometern 6°, solen sken från klarblå himmel och det var nästan barmark. Man blir ju så glad att man nästan kreverar liksom. Bättre blir det inte i januari i det här landet. 😀

När det var dags för promenad bestämde jag mig för att göra något jag funderat på länge men inte kommit till skott med, mest för att jag egentligen skulle behöva en assistent men jag bestämde mig för att granarna i skogen fick duga som ”handlers”.

UPPLETANDE!

Första försöken, när Maro var pytteliten valp, fungerade jättebra men sen hände något och han kom på att man inte alls behövde lämna föremålen till matte… Det blev en jäkla kamp istället, och då menar jag inte kamp om själva föremålet, utan kamp för att över huvud taget få tag på föremålet, och hunden. Det var jättekul att springa omkring och ”äga”… Konflikt, irritation, frustration. Inget bra läge för inlärning.

Senare har jag gjort några få försök men det har slutat med att han inte velat lämna mig, med mer än 10-15 meter, ens om han varit med och lagt ut föremålen.

Jag bestämde mig för att lägga momentet på hyllan ett tag, och uppenbarligen hamnade det väldigt långt in på hyllan. Vi har tränat på avlämning av föremål inomhus och det har ju blivit (nästan för) bra.

Men idag var det alltså dags, med Karlsson som ”trigger”. Jag band upp båda hundarna, vallade en korridor med tre föremål, och lät Karlsson leta medan Maro tittade på.
Karlsson går som en liten klocka! ❤ Den lilla hunden är bara ljuvlig. Senast han körde uppletande var i augusti och innan dess hösten 2015 men det spelar ingen roll, han vet precis vad han ska göra. Idag fick han ju iofs synretning men jag tror inte det hade varit några större problem utan den. Enda problemet var väl att rutan var väldigt smal och att han försökte sig på ett litet bredare område. 😛

Maro iakttog det hela intresserat och kom t o m med ett par ivriga och avundsjuka skall men de lätena var ingenting jämfört med hur Karlsson lät när det blev Maros tur. 😀 Jag var ju förberedd, efter konkurrensövningar i Karlssons ungdom, men Maro kan ha blivit lite förvånad. 😛 Nåja, med tanke på oljudet tyckte jag Maro skötte sig riktigt bra.

Ut och leta på djupet var inga problem även om han gjorde ett stopp på 30 meter och frågade mig. När han fick nytt kommando så fortsatte han och det är ett enormt framsteg jämfört med sist vi provade. Alla tre sakerna kom in, om inte annat med hjälp av kampdutten jag hade i handen och visade när han hittat. Korrekta ingångar och fina avlämnanden i handen är en bit bort men med tanke på hur pass bra vanlig apportering fungerar så tror jag nog att vi ska lösa det också. Näsa har han och letar gör han, och han kommer ut på betydligt större avstånd än tidigare. Jag tror det finns hopp!
Tjänstetecken har han men det väntar vi med att använda tills vi känner oss mer säkra på vad vi håller på med. 🙂

Eftersom jag var sugen på lite mer träning den här veckan, på större yta än vad Karlsson Arena kan erbjuda, och väglaget utomhus inte är särskilt lockande (läs: blankis) bestämde jag mig för att ta en timme på Hundspektra. Det var fullbokat på kvällarna men när det visade sig att det var halva priset på morgonen och jag fortfarande har en massa komptid att ta ut var valet inte särskilt svårt. Idag startade vi alltså med en timmes träning, mellan kl 8 och 9.

Körde på med ”grundmomenten” och externbelöning, med variation mellan godis och leksak, och det fungerade bra. Något som däremot stökade till det i den lilla kelpiehjärnan var när jag började gå fritt följ på ”skrå”. 😀 I en rektangulär lokal, med en matta som har tydliga linjer, blir det gärna att man följer längdriktningen, eller går i 90° vinkel mot linjerna. Idag var jag lite kreativ och började gå i sick-sack över ränderna och DET var lite jobbigt sa chokladtomten. 😛 Nåja, han fogade sig i det också när chocken hade lagt sig.

Eftersom det finns speglar på ena kortsidan i lokalen, och en liten på långsidan, blir det också gärna att man belönar (oavsett om det är från handen eller genom att skicka mot externen) på samma ställe i fria följet, dvs där man ser i speglarna att han går som han ska, och på de punkterna skärper han alltid till sig lite extra. Idag försökte jag vara noga med att variera på vilken plats jag belönade. Himmel och pannkaka så lätt det är att köra fast i samma spår, oavsett om de är raka eller krokiga?!

Vi passade också på att leka på samma galna sätt som på hemmaplan och det gick otippat lätt att få tag på både hund och leksak när jag tyckte det var lämpligt. Kanske börjar det äntligen ge resultat – all träning jag har gjort med att faktiskt fortsätta leken när han kommer in. Jag har varit noga med det hela tiden men han har nog inte riktigt fattat utan trott att det är slut om han lämnar ifrån sig leksaken. Vissa saker tar uppenbarligen lång tid att förstå, och tro på?! Det skulle vara en enorm lättnad om detta kunde fungera även utomhus!

En bra start på dagen blev det. Hoppas arbetssituationen tillåter att vi gör om det snart igen. 🙂

Strax efter att vi kommit hem anlände posten och där var det ett roligt paket till mig. 🙂 Jenny Wibäcks bok har äntligen kommit. Förutom att jag ser mycket fram emot att läsa den (perfekt som sällskap på nästa veckas tjänsteresa till Norge) så måste jag säga att sidan 78 var extremt snygg, och lättläst. 😉

Perfekt illustration till kapitlet som handlar om att inte sätta upp mentala gränser för sig själv, för DET är något Karlsson aldrig har gjort. Han förutsätter att han klarar alla utmaningar och då gör han oftast det. Inte ens en fullstor fotboll är för stor att greppa. 🙂

Med kloka Jenny som författare är jag övertygad om att boken är mycket läsvärd och vill man beställa boken så kan man göra det här: lyckagard.se

Eftersom merparten av mina ca 300 hundvänner på Facebook verkar rätt ointresserade av vår träning (men man får ca 63 likes om man lägger ut en bild på ett vinglas?!) ska jag fortsättningsvis försöka hålla mitt flöde ganska fritt från den typen av inlägg. Det blir kanske inte så mycket kvar på FB då, men den som lever får se. Jag återgår alltså till bloggen och hoppas jag kan hålla mig där – och hålla igång den. Jag länkar inläggen på FB dock så kan de som är intresserade läsa. Låter det som en bra deal?

Igår hade vi träningsfri dag (förutom det som gjordes på lunchpromenaden) men idag tog vi tag i det igen. Extern godisbelöning is da shit, verkar det som. Funderar på att börja spara till en sån här, alternativt anställa en assistent som kan fylla på godisskålen med en bit i taget – eller två för svåra övningar. 😉 Misstänker att första alternativet ändå blir billigast…

Förutom blandade moment så la vi ganska mycket fokus på plats, med hakan i backen. Han börjar verkligen förstå konceptet och nu försöker jag öka förståelsen genom att dra lite försiktigt i halsbandet så att han får hålla emot och verkligen pressa ner hakan. Efter några gånger med omvänt lockande förstod han det också. 🙂

En liten film där han inte gör det klockrent, men ändå ganska bra. Dels väntade han på ”varsågod” för att få springa och hämta sitt godis (vi har inte kört externbelöning i detta moment innan så det var nog lite jobbigt) och sen är det svårt när jag rör mig runt honom men han gör framsteg varje gång och då får man väl vara glad. Eventuella konsekvenser av min tokmiss på slutet, när jag säger varsågod i samband med att han lyfter huvudet, får vi försöka reparera.

Det är onekligen bättre och lugnare när matte står framför så att man har koll. 🙂

När vi tränar i Karlsson Arena kan vi också leka på ett fullständigt galet sätt som inte funkar ute, och inte ens i inomhushall om ytan är för stor. Dels skulle jag troligen bli inspärrad om någon såg mig och sen skulle det ta för lång tid innan jag fick tag på både hund och föremål. 😛 Han uppskattar verkligen buset men allra mest uppskattar han att ”äga”… Någon gång, när vi har en appellplan alldeles för oss själva och obegränsat med tid, ska jag dock prova för det är en rolig belöningsform om han kommer tillbaka inom rimlig tid. Inne, på våra ca 22 kvadrat, funkar det dock bra att komma tillbaka. :O

När han var som mest i gasen ikväll bytte jag till en leksak som piper. Det brukar ju inte vara uppskattat men efter att första chocken hade lagt sig tog han i nästan lika bra som han gör i en vanlig ”dutt”.

En kul träningskväll som gav en bra känsla. 🙂

Ikväll blev det träning i Kinnaredshallen med trevligt rallysällskap. Min egen rallyhund fick dock stanna hemma den här gången. På en timme hinner man inte med bra träning med båda.

Maro skötte sig på det stora hela riktigt fint och jag passade på att introducera externbelöning i form av mat i skål (eller snarare; på lock). Läskigt sa kelpien och blev ganska vinglig och ”fluffig” i början men när han insåg att det inte skulle komma vare sig vättar, husmöss eller schipperkebrudar och sno hans godis så fungerade det riktigt bra. Guldfiskminnet från igår var som bortblåst och när jag sa ”varsågod” visste han exakt vilket väderstreck belöningen fanns i, oavsett vilket håll näsan pekade åt. 🙂

På filmen pekar näsan onekligen åt rätt håll, men det var mest av filmtekniska skäl. Fanns belöningen bakom oss så hade han ändå full koll.

Det är rätt märkligt hur mycket bagage man behöver förresten? Och då hade jag bara med en bråkdel av vad det hade kunnat vara…