I söndags hade vi en träningsdate med Annette och syster Yra, och Yras ”syster” Stila. Yra hade bara varit hemma en vecka efter att ha haft en valpkull med åtta små yrväder. Återseendet mellan syskonen var kärt men Maro imponerade faktiskt genom att kunna sitta still en lång stund när vi skulle ta en gruppbild. För ett år sen kunde han inte hålla sig i mer än några sekunder innan han var tvungen att köra ett race med Yra, som inte var sen att hänga på, men han kanske har mognat lite sen dess? 🙂 Förvisso placerade vi Stila som ordningsman och buffert mitt emellan syskonen men något säger mig att det troligen hade fungerat ändå.

Maro fick även agera statist (med lite extra hjälp) i gruppmoment enligt klass 3 och det skötte han också fint. Det kanske finns hopp?

Vi fick med oss mycket nyttigt också i den övriga träningen och konstaterade att det där med andra ögon som ser vad man gör för dumheter är oerhört nyttigt. Det kom ju i och för sig inte som någon överraskning men är tyvärr något vi har tillgång till alltför sällan. Det visade sig att hans raka sättanden i halter och ingångar tydligen är ett minne blott?! Jag vet inte riktigt när de gick sönder men nu får vi se till att laga dem och det ska väl inte vara omöjligt…

Det var väl spenderade och trevliga timmar och nu har vi lite nya, och några nygamla, projekt att jobba på.

Finkameran var med för omväxlings skull men som vanligt lyckades jag inte helt med inställningarna och actionbilderna blev mest sudd, tyvärr. Men med lite tur så har jag lärt mig något av mitt misstag så nästa gång…

Först några bilder på Stila.

Och så lite Maro.

Och avslutningsvis syskonen. Ljuset varierade så Maro ser tyvärr helt galen ut i färgerna men han är en rätt stilig pojk ändå, bilderna ovan till trots. 😀

 

När jag och Maro senast stormade in till veterinären konstaterade en i personalen att ”han har verkligen alla känslorna utanpå” och det är faktiskt en perfekt beskrivning av kelpien. 😛

Han försöker inte ens behärska sig vare sig han är glad, rädd, förbannad eller… Det både syns och hörs. När jag eller husse kommer hem blir han så glad att jag tror han ska svimma – varje gång. När vi går till veterinären, som är lite läskigtochspännandeochrättläskigtändå är han högt och lågt och gör tappra försök att riva stället samtidigt som han försöker gå därifrån och krypa in under skinnet på veterinären.

Har jag varit borta en kväll så ska han helst ligga i min halsgrop när vi går och lägger oss. Då går det liksom inte att komma tillräckligt nära.

Något han använder sig av rätt flitigt är ryggpälsen, eller raggen. Är det något som är läskigt så ställer den sig på ända, som t ex här, för tre år sen när det flög en flock gäss över huvudet på oss. Då var han bara en valp på drygt fyra månader och idag tar han liknande scenarion med i alla fall en liten gnutta självbehärskning men det finns rätt gott om andra tillfällen när han tycker den där pälsen är användbar.

Idag, mitt på blanka dagen, måste han ha drömt något riktigt läskigt för när jag snurrade på arbetsstolen fick jag se detta!

Där låg han, djupt sovande och drömmande, med öppna ögon – och raggen på ända. Det var inte så mycket ljud och sprattel men raggen…! 😀

Jag insåg att det var bäst att väcka honom varsamt (när jag fotat och filmat färdigt) och när han vaknade föll ryggpälsen ihop som ett korthus och allt var som vanligt.
______________________________________________________________________________

Idag kom posten med en liten överraskningspresent till hundarna. Torkat nöthjärta – bättre blir det inte tyckte dom! Båda hundarna tar normalt godis ganska varsamt men här höll jag på att bli ett finger eller två kortare… 😀

Karlsson var väl inte lika imponerad över att matte igår la ut en halv förmögenhet på ett nytt regntäcke (när hon kunde ha köpt gooodis istället), men med hällregnet som var igår (och det lär väl ske fler gånger) kändes det faktiskt som en vettig investering. Tack och lov så går det att ta av huvan, nå’n måtta får det ju vara på förnedringen. 😛

Så här års blir jag alltid lite desperat. Om man inte gillar att träna när det är mörkt och man inser att man är inne i näst sista veckan för året där det finns möjlighet att träna i dagsljus efter jobbet så tar man chansen. Det blev alltså ett pass på Borås BK ikväll igen.

Det blev ett bra träningspass med en duktig liten chokladtomte. Det roliga är att jag tror vi börjar få till fjärren riktigt bra. Jag har ju experimenterat med kommandon både med och utan handtecken och tidigare kommit fram till att han koncentrerar sig mer och gör snyggare skiften utan handtecken och i klass 1, ligg-sitt, fungerade det bra med bara en liten vinkling med handflatorna framåt på ligg. Nu när vi håller på med ligg-stå-ligg resp. stå-sitt-stå (ja, vi har inte lagt ihop det än utan kör varje skifte för sig) har behovet av små handtecken för ligg och stå visat sig underlätta. Vi har dock haft ett litet problem att han vridit rumpan successivt lite åt sidan (sin vänstra) i varje ligg. Så började jag testa att bara göra tecken med ena handen, både vänster och höger, och det visade sig att vridningarna försvann när jag bara gör tecken med vänster hand? Rent logiskt tycker man ju att det borde vara tvärt om, att min högra hand borde kompensera upp för vridningen, men den lilla kelpiehjärnan är ju inte alltid logisk… 🙂 För ”stå” har jag börjat med ett litet tecken med min högra hand och det köper han fint. Sitt kör vi än så länge utan handtecken. Det ska bli spännande att se hur det utvecklas men än så länge gör vi framsteg och det börjar se riktigt snyggt ut, åtminstone i mina subjektiva ögon.

Vi hann med ganska mycket annat också, bl a en ganska lång platsliggning, utan grupp men med aktivitet av andra hundar och förare på plan och det löste han fint.

På hemmaplan började vi idag med 3:ans frestelse (dvs rundamomentet i klass 3) ”på riktigt”. Dvs med två hinder, två apportbockar och kon, och så gällde det att runda konen och komma in till mig utan att bry sig om apporter och hinder. Avstånden var självklart kortare än de ska vara men man måste ju börja någonstans. 🙂 Efter ett par försök att apportera började han förstå vad det handlade om. Det finns en dålig film på det men den orkar jag inte ladda upp. Det känns dock hoppfullt inför framtiden.

Förra helgen tränade vi tillsammans med A och Stila, både spår och lydnad, och det spåret blev något av det märkligaste jag upplevt. Inte bara med Maro utan räknat på 26 år och fyra hundar…

Spåret gick i ett terrängavsnitt som vi varit i tidigare, mellan en å och en bilväg. Nu måste vi ju börja träna upptag på allvar och det  löste han jättefint, liksom första delen av spåret men sen kom vi fram till en viltstig och där körde det ihop sig. Han tvärnitade, sjönk ihop så att han blev marginellt högre än en tax och fastnade med näsan i backen. Något var extremt obehagligt, det syntes på hela kroppsspråket, men han reste inte ragg vilket han ju kan göra i tid och otid. Han smög sen fram på viltstigen på sina taxben, sakta, sakta… Den fortsatte in i ett risigt terrängavsnitt där jag kände mig ganska säker på att A inte hade gått så jag kallade tillbaka honom och då försökte han fly, rakt tillbaka mot bilen. Hade han inte haft lina på sig hade han nog försvunnit som en avlöning.

Jag fick tillbaks honom och skickade på honom där jag, med hjälp av uteslutningsmetoden, var rätt säker på att spåret gick. Han fortsatte men var illa berörd, stannade ibland och nosade intensivt på små buskar och gick över några apporter… Till sist kom han i alla fall farande med slutet som låg inte så långt från asfaltvägen.

Jag belönade och selade av och la honom sedan ner för att plocka med mig några trattkantareller som växte just där. Helt plötsligt satte han sig upp och kom med ett mycket bestämt ”voff” ner mot skogsområdet där det varit som ”värst”…. Jag försökte vara cool och plockade de sista trattisarna innan vi tog vårt pick och pack och gick ut till vägen. Jag kan ju inte påstå att jag tyckte det var jättetrevligt och funderar fortfarande på vad det var som föranledde det konstiga beteendet. Vildsvin? Vi såg inga ”bök” och han har spårat i vildsvinsmarker förut. Varg? Lo? Räv och klövvilt kan vi nog utesluta för det måste han rimligen träffa på ganska regelbundet. Möjligen räv som släpat på ett nyfångat byte (=blod)? Eller blodspår, utlagt av människa för träning eller skadat djur? Nåja, vi lär aldrig få veta.

När vi var klara i spårskogen åkte vi iväg och körde ett bra lydnadspass, så jag tror han glömde ”spöket” ganska snabbt ändå.

Dagen efter bröt älgjakten ut så det har inte blivit något mer spårat sedan dess men jag tror/hoppas att det inte har satt några spår (!) i den lilla kelpiehjärnan.

__________________

Helgen innan dess, alltså för drygt två veckor sedan, var vi på lydnadskursen där jag kom över en återbudsplats. Den var ju tänkt delvis som en belöning till oss båda för årets utförda bravader på tävlingsbanorna men mest som en pepp inför stundande klasser. Det blev tyvärr inte riktigt som jag hade tänkt mig… När jag åkte hem efter andra dagen var jag mest låg och ledsen och kände mig som en usel hundtränare, mest sugen på att lägga ner alltihop. Inte för att någon av instruktörerna sagt det till mig utan den känslan får jag väl ta på mig själv. Första dagen var bra men dag två blev jättekonstig. Mitt fel eller instruktörens? Ingen vet…

Nåja, det är väl tur att man har sitt terriertemperament att falla tillbaka på för när jag smält det hela lite tänkte jag att ”va’ fan, det är klart det ska gå” och sen har vi fortsatt träna – ganska intensivt faktiskt. Jag är ju inte känd för att ge upp i första taget…

En ganska stor del av kursen gick till genomgång av de nya momenten, i detalj, och diskussion om bedömningar av olika scenarier. Jag fick också med mig en hel del användbart så helt bortkastat var det naturligtvis inte.

Enda bilden från kursen, när vi väntade på vår tur dag 1.

Förra helgen la vi praktiskt taget hela lördagen på att montera en ny mim-bur. Många svordomar kostade det, och Maro verkade inte ett dugg tacksam utan mer skeptisk när han skulle åka i den.  Karlsson däremot brydde sig inte det minsta, för hans älskade fluffbädd fanns ju där.  😀

Jag har förresten investerat i ett öppet lydnadshinder, även om det egentligen är ett agilityhinder. 😛 Dock duger det utmärkt för hemmabruk och idag fick han köra sin första ”upplockning av apport och återhopp” från både stående, sittande och liggande.
(Bilden är från förra veckan.) Nu bygger vi delar och grunder i ”cirkusmomentet” i lugn och ro för det är långt kvar innan vi behöver det i skarpt läge. Det är ju en hel klass emellan. 😛