För ett par veckor sen bestämde jag mig för att ställa klockan och köra ett litet lydnadspass på 10 minuter hemma på gräsmattan i direkt anslutning till varje lunchpromenad. Hittills känns det som ett himla bra koncept! När man åker iväg och tränar, vilket innebär minst 30 minuter i bilen och ganska ofta 1,5 timme, tränar man (jag) gärna för länge för att liksom få valuta för restiden och då blir det en del ”slaskträning”.

Det finns flera fördelar med 10-minuterskonceptet.

1. Jag blir förhållandevis fokuserad när jag vet att tiden är begränsad
2. Maro är uppvärmd om jag t ex vill köra kryp som ju onekligen frestar lite på kroppen
3. Om det är dåligt väder är vi redan blöta alt. utrustade med adekvat klädsel

🙂

Så min plan är att köra vidare på det, åtminstone tills snön kommer…

Igår åkte vi till klubben (den som ligger ca 45 minuter hemmifrån) och körde ett ganska rejält pass och jodå, han skötte sig fint även då. Stadga i rutan och tempo in med apporten var något av det som stod på schemat och nog gjorde vi framsteg kändes det som.

Kvällens leksak var spengummit med expander som jag köpte på lydnads-SM. Att kampa och fota (med Fånen) samtidigt blir … som det blir. Alltså inte särskilt bra. 😛

Inte heller dagens försök till kamp och foto simultant funkade vidare bra (herreguuud så många bilder jag får radera efter varje sån omgång) men han ser ut att uppskatta dagens leksak också. 🙂 Jag blir lika glatt överraskad när jag hittar något där han faktiskt hugger tag i leksaken och inte i expandern?! Han gillar expander så mycket att jag t o m har specialbeställt en ring i enbart expander och den är mycket uppskattad men vi får ju slita på olika saker. 😉

Mindre kul är att vår spårskog bakom huset har jämnats med marken den här veckan. Den skogen, eller rättare sagt den delen som fanns kvar efter tidigare avverkningar, där alla mina hundar lärt sig spåra och där vi hade våra uppletanderutor. Nu är den ett groteskt hygge… 😦 En annan del av skogen, som ganska nyligen har växt upp så att det går att spåra i den, finns kvar men problemet är att det nu är nästan omöjligt att ta sig dit. Vägen dit gick via skogen som nu inte finns och eftersom jag numera inte får gå över åkern som ligger mellan vår tomt och den skogen, ens under icke odlingssäsong, blir det rätt komplicerat. Jag skulle f ö aldrig drömma om att gå där under odlingssäsongen, och har aldrig gjort det, men det argumentet biter inte på grinig granne. 😦

I förmiddags blev det ett spår på hemmaplan till Maro. Det är så förbaskat tråkigt att lägga spår åt sig själv men vad gör man? Träna bör vi, annars…  Runt kom han iaf (ca 600 meter) och alla pinnar fick han med sig, även om de dolda (dvs de som låg osynligt i högt gräs el dyl) hade sällskap av godisdosor. Han har liksom inte riktigt tid och tålamod att rota fram apporter som inte syns, även om han noterar dem, men förhoppningsvis kan dosorna leda till lite större uthållighet på det området. Vi testar ett tag så får vi se.

Som vanligt glömde jag att sätta på appen när jag började lägga spåret och kom konsekvent på 5-10 meter efter apporterna att de skulle ”flaggas”. Hur svårt kan det va’?
Sen undrar jag ju varför ”start hund” måste ta så stor plats att en stor del av spåret inte syns? 😛

När vi kom hem igen stod det en pensionerad och mycket tjatig (men söt) terrier innanför dörren. Han hävdade bestämt att det var hans tur att träna och det kunde han ju faktiskt ha rätt i. 🙂 Inte heller idag lyckades jag lämna några spårapporter i spåret som jag tänkt, och lägga ett nytt spår med liggtid och allt fanns det inte utrymme för så det fick bli brukslydnad på gräsmattan istället. Vi har väl inte kört brukslydnad med någon ordning sedan våren 2014 när vi skulle tävla (och tävlade) lägre sök. Hösten 2015 rostades han väl av lite inför klubbmästerskapet men i övrigt har vi legat mycket lågt på den fronten.

Visst var han lite ringrostig idag också men vad spelar det för roll när man fyller 12 om några månader och är pensionär. ❤ Huvudsaken att vi har roligt och det hade vi. 🙂

Här kommer några små smakprov. Tyvärr vägrade samtliga filmredigeringsprogram, i såväl telefon som dator, samarbeta så filmen med ihopsatta klipp jag tänkt mig uteblir och istället blir det singelklipp, och en bild.

Efter ett uppvärmningskryp vid sidan fixade han detta. Inte helt lätt att krypa på egen tass, med en kamera (telefon) rakt i nyllet. 🙂

”Något sent kommando” på metallapporten, som en kompis skulle ha sagt. 😉

Väl tilltagna bromssträckor men vad kan man begära? 🙂

Träapporten hann vi med också, men metallen var roligare. Tungapport i rätt vikt hade vi inte tillgång till just där och då men lite framåtsändande fick vi till, samt fritt följ där det var ideliga spontana sidbyten à la rally. Karlsson var dock sjukt nöjd med sig själv, sin prestation och belöningarna i form av godis och boll med snöre och det var liksom huvudsaken. 😀

Vecka 30 var det lägerdags igen. Kindslägret! Det var mitt 15:e läger och för klubben var det läger nr 40! För fjärde gången var jag en del av lägerkommittén vilket för min del innebar mycket jobb framför allt före lägret, med bl a administration av anmälningar under våren och redan från hösten innan bokande av instruktörer. Sju grupper och totalt ca 60 deltagare är ju en del att hålla ordning på. Sena återbud från både instruktörer och deltagare gör det hela lite extra spännande men allt löste sig och när lägret väl är igång är det lite som ett självspelande piano. Det är naturligtvis lite extra jobb även under veckan men inte mer än att man kan träna egen hund i en grupp, åtminstone nästan fullt ut. 🙂

I år var jag och Maro med i spår/brukslydnads-gruppen för Lars Persson. Eftersom vi sällan har tillfälle att träna med mycket folk på lydnadsplan kändes det som en möjlighet jag inte ville missa. Det blev t o m lite mer brukslydnad än spår eftersom Lars konstaterade att det var vad de flesta behövde. 😉

Det blev en bra vecka med nyttig träning och vi lyckades till och med få viss fart på uppletandet som jag än så länge har förträngt. Har liksom stuckit huvudet i sanden när det inte fungerat, enligt principen ”jag vet inte vad jag ska göra så jag gör ingenting”. Dvs jag vet mycket väl hur ett uppletande går till och fick till ett kanonfint uppletande, som ofta genererade höga poäng på tävling, med Karlsson även om det inte kom gratis. Det som varit största stötestenen med Maro har varit hans ovilja att lämna mig. Jag har t o m gått ut i rutan, tillsammans med Maro, och lagt en hög med föremål men han har ändå inte velat gå längre ifrån mig än 10-15 meter… En del av den låsningen försvann säkert under vinterns och vårens intensiva budföringsträning så det är bara att tacka för den bonuseffekten.

Något som blev väldigt tydligt är dock hur känslig han är för min blick. Det har jag ju varit medveten om ett tag men här blev det extra tydligt, och en nackdel. Första gången vi körde så stannade han till och tittade på mig, från ca 20 meters håll. Naturligtvis tittade jag på honom, en ganska naturlig reaktion. När jag kom på mig och vände blicken upp i trädtopparna fortsatte han leta?! Kanske borde köra uppletande med solglasögon? 😛

Några spår blev det självklart också och vi började med upptag på riktigt. Iofs med väldigt kort startsträcka men så fint han gjorde det! Första gången kändes det mer som tur när han ramlade iväg åt rätt håll. Andra gången gjorde han en mycket tydligt analys, ca 1 meter bakåt, innan han gick iväg åt rätt håll. Det kan nog bli bra det där. 🙂

Det är ju bra att vara kompis med instruktören, det insåg han rätt snabbt, och passade gärna på att hångla lite med Lars vid spårsluten även om det blev en ovanligt sansad form av hångel för att vara Maro. Lars verkade ha en mycket lugnande effekt på Maro och tassarna var i backen förhållandevis ofta. 🙂

För övrigt innehöll veckan bl a uttagning inför kvällsaktiviteten ”uppletande” där det går ut på att hämta konstiga saker på appellplan. Doris var en av dem som blev uttagna. 🙂

Vi hade en fin vecka med bra träning, ganska lagom väder och bara lite regn, en eftermiddag. Här är lite blandade bilder från veckan, de flesta tagna med mobilen. Kelpien var i alla fall trött och nöjd och sussade gott i husvagn och bil. 🙂

 

När lägerveckan var slut, på fredagen, var det bara att ta tag i efterarbetet och på måndagen var det ”back to work”. En semestervecka till, för att vila upp sig, hade inte alls varit fel för trött är man efter en sån vecka, även om man inte haft uppdrag i lägerkommittén. 😛

Hur som helst det blev en väldigt bra vecka där både deltagare och instruktörer verkade väldigt nöjda och allt flöt på ungefär som planerat.

Idag har jag ägnat ett par timmar (hittills, det blir mer) åt att förbereda för inomhussäsongen i Karlsson Arena aka pelargonförvaringen (och husvagnsprylsförvaringen). Det blir bara ett skrap på ytan, hade behövt mycket mer tid än en halv söndag, men det får duga så länge.

Någonstans mitt i alltihop fick jag för mig att inventera apportförrådet. Det kanske jag inte skulle ha gjort? (Här hade jag velat lägga in emoji i form av apa med händerna för ögonen…)

Jag är rätt säker på att det finns ytterligare ett antal ”vanliga” träapporter, både små och stora, som inte ville vara med på bild och därför har gömt sig på något logiskt (?) ställe?
Den jag troligen/förhoppningsvis aldrig mer kommer behöva (4 kg tungapport) har jag ändå lite svårt att skiljas ifrån för man vet ju aldrig…? Det jag däremot behöver är en större metallapport med fyrkantiga ändar. Den jag har köptes till Karlsson och är för liten för Maro… Det finns alltså utrymme för ytterligare shopping. 😛

Och jodå, det finns ytterligare ett antal modeller man kanske borde ha men vi avvaktar med dem ett tag.

Idag skulle vi iväg och spåra med Syster Ysters (Yras) matte och syrrans storasyster. Låter det rörigt? Det var inte så farligt faktiskt. Syster Yster är på kollo för att valpa om ett par veckor men matte och Stila var tillgängliga. 🙂

Frågan var bara var vi skulle vara? Ingen av oss kände till markerna i Mark (jo, kommunen heter Mark!) men efter att ha konsulterat diverse kartor på webben gav vi oss iväg och det blev riktigt bra!

När vi åkt en bit i det tänkta området och sett massor av fin skog men inte hittat någonstans att ställa bilarna (bommar, precis ute vid vägen överallt där det gick in skogsvägar) stannade vi till i en korsning och bestämde oss för att åka in på en mindre grusväg. Vi hann dock inte mer än svänga in på den förrän vi hittade en liten p-plats, perfekt för två bilar och inte nog med det, där fanns även ett par bänkar och en liten (hund)badplats i ån. Vad mer kan man begära? 🙂

Efter att vi lagt spår, A till Maro och jag till Stila, var det ett perfekt ställe att tillbringa ”liggtiden” på, med lite gott fika. 🙂

Det är alltid lite spännande att lägga spår på helt ny mark som ingen i sällskapet känner till men det blev två riktigt trevliga spår och det finns potential för längre spår än de vi la idag, om man går mer ”på djupet”, men det behövdes inte idag. Dit tror jag vi kommer tillbaka. 🙂

Vi gick spåren på egen tass, dvs utan spårläggare i släptåg. Mycket nyttigt och något jag gör ofta numera, de gånger jag har tillgång till annan spårläggare. Har man ingen med sig i spåret är man tvungen att läsa hunden och lita på den. Jag kan faktiskt inte minnas någon gång när jag gjort så på träning och vi inte kommit runt? Nåja, det har säkert hänt någon gång men oftast går det bra och mer tävlingslikt än så blir det ju inte på träning. Det funkade utmärkt även idag, för båda hundarna, och alla apporter kom med in. 🙂 Maro hade ett par små ”tappt” men löste det utmärkt. Han är väldigt lätt att läsa i motsats till framför allt Iza, som glatt kunde skena iväg på något korsande viltspår, utan att man märkte något på henne. Karlsson kunde ju också byta spår ibland utan att visa något särskilt och sen var man borta. Maro däremot är än så länge ”glasklar” och det hoppas jag att han förblir.

Dagens spår ser ju lätt hysteriskt ut när det gäller apporterna och visst var det tätare än vad det är i ett tävlingsspår men de var ändå utspridda på en sträcka av nästan 600 meter. Den första är dessutom inte en apport utan bara en godisburk som förstärkning. 🙂
Helt fräscha spårapporter var det också. De har legat ute under bar himmel i drygt ett år. Jag plockade dem med tång i morse och la dem i en plastpåse. Det var inget problem för någon av hundarna men det hade jag väl inte väntat mig heller.

Tyvärr glömde jag (som vanligt!) att lämna apporter efter mig i spåret så det blev inget spår för Karlsson. Det är ju fan att den där reflexen att stoppa dem i midjeväskan är så djupt rotad? Nåja, på tävling är det ju bra men jag får försöka skärpa mig till nästa gång han är med i spårskogen.

Förra gången vi tävlade lydnad (i juni) gick det ju käpprätt åt… Vi bröt efter 2,5 moment pga hund som låste sig i nosande. Vi har jobbat på det under sommaren, bl a på lägret (jo, jag ska blogga om lägret också, vilken vecka som helst), och det har uppenbarligen gett resultat. Det gäller dock att påminna den lilla kelpien ibland om att oavsett hur smaskigt det luktar på marken är det inte ok att sticka ner näsan, ens när man ligger ner… Insikten om att andra än matte brydde sig om näsans position, och sa ”nej” när så krävdes, gjorde honom helt klart överraskad. 😛

I lördags var det dags för andra försöket i klass 1 och jag kände, precis som förra gången, att jodå, vi skulle nog kunna fixa 1:a pris och uppflyttning men var ju också medveten om att allt kan hända. Och ”allt” hände, typ…

Nåja, några 10:or blev det, några halvbra poäng och en mycket irriterande nolla! Den kostade oss 1:a priset. Numera får man ju välja mellan sättande och läggande under marsch. Jag valde läggande, helt enligt plan. Mycket medvetet har vi inte tränat sättande under marsch på länge för att inte riskera någon förväxling men när jag vänder mig om så sitter djuret?! Inte ett helt övertygande ”sitt” iofs, så han hade nog varit på väg att lägga sig men bromsat. Med facit (=protokollet) i hand kunde jag konstatera att det hade räckt med en 6:a för 1:a pris/uppflytt. Surt sa räven…

Ett annat moment att minnas (jo, han var faktiskt väldigt söt just då) var apporteringen. Jag kastar apporten, Maro startar med bra fart, springer förbi apporten som han uppenbarligen inte ser, och stannar 2-3 meter längre fram, vid ”kinahatten” som markerade startpunkten för fria följet och några andra moment. Där tittar han frågande på den och sen på mig. ”Men matte, det var inte den här du kastade, hur gör jag nu?” Efter lite hjälp på traven fick han syn på apportbocken och kom in med den. Note to self; träna apportering bland andra föremål och även där apporten landar i lite högre gräs så att den blir ”osynlig”. Det projektet är redan påbörjat. 😉

Det som gav den något bittra eftersmaken var dock momentet fjärrdirigering. Maro har naturliga förutsättningar för låsta framtassar. Det noterade jag redan när han var valp och det märks även i vardagen. Det har alltså känts som en bra idé att köra fjärr med låsta fram. Totalt sett är det ju ett ganska nytt påfund men det har ändå förekommit ett bra tag (inte minst på SM och VM) så jag trodde inte det skulle förorsaka några problem. Det gjorde det…

Betyg 7 fick vi, för hans snyggaste fjärr någonsin, träning inkluderat?! Framtassarna var helt stilla, han lyfte dem inte ens som han kan göra ibland, och han (liksom alla andra hundar med låsta fram) var naturligtvis tvungen att flytta bakdelen ”ut och in” för att kunna ändra position mellan sitt och ligg. Något annat är ju fysiskt omöjligt.

När jag såg protokollet och det stod ”förflyttar sig” frågade jag domaren som säger att hen dragit för att han ”flyttat kroppen” i varje skifte… Att framtassarna var kvar på samma ställe hela tiden och att han slutade på exakt samma ställe där han börjat räknades tydligen inte.

Nu hade ju inte ens en 10:a på det momentet räckt till 1:a pris (trots en i övrigt ganska generös bedömning) men uppenbart är att man måste säga till att man har låsta fram innan momentet på tävling och hoppas på att domaren då kan se och tolka vad som händer.

Alltid lär man sig något men det där var surt eftersom det var så snyggt, på riktigt… 😛

Totalt skrapade vi ihop 244,5 p (256, eller mer, krävs för 1:a pris) och jämfört med att bryta efter 2,5 moment så var det ju onekligen ett lyft. Det är väl bara att ”på’t igen”. Problemet är bara att det är väldigt ont om lydnadstävlingar i närområdet under hösten men ev. får jag väl åka lite längre…

Dagen efter fick jag hjälp att filma fjärren på hemmaplan. Helt ouppvärmd, hyfsat speedad och ofokuserad hund som fladdrade lite med tassarna men om man tänker sig helt stilla tassar ger det en hyfsad bild av vad som hände på tävlingen dagen innan. Det sista uppsittet berodde på hjärnsläpp hos matten. Frågan är ju om man ska behöva träna om momentet till låst bakdel bara för att det ska bli ”enklare” för domarna? Nej, så fan jag tänker göra, framför allt inte efter att ha sett hur fint han faktiskt kan utföra det på tävling.