Hundträning – the eco way

Ett problem med den lille kelpiepojken har ju varit hans något luddiga begrepp om var hans (vår) tomtgräns går och hans utåtriktade sätt som gör att han tar in ALLT som händer inom typ 400 meter. Han anser att allt som syns eller hörs från hus, altan eller gräsmatta är värt att skälla ut, eller åtminstone markera, vilket kan bli lite påfrestande för både oss och omgivningen eftersom vi faktiskt har grannar och bor nära grusvägen.

Det har blivit rejält mycket bättre på senare tid men han kan fortfarande reagera stort och högljutt i vissa lägen vilket har gjort att jag inte riktigt vågat träna med honom lös hemma. Oerhört störigt! Med Karlsson har jag ju tränat massor på hemmaplan och det är ju så mycket enklare och dessutom miljövänlig att inte behöva åka ett par mil, eller åtta, varje gång man vill träna.

På bortaplan är han, tack och lov, inte alls lika intresserad av det som händer runt omkring, åtminstone inte om han är lös. Det kan vara rätt rejäla störningar i närheten
(typ mondioringträning!) och han tittar inte ens?!

Däremot, om han är han kopplad är det ju ingen risk att han tappar bort mig och då kan han fokusera på annat. 😛 Kelpielogik i ett nötskal eller…?

Men nu när jag verkligen börjar lita på honom på bortaplan så har jag vågat testa även hemma och jo, det verkar funka! Vilken lättnad att kunna gå ut på gräsmattan och träna med lös hund. 🙂 Så mycket tid och pengar vi sparar på det, och så mycket mer tränat det kommer bli. 🙂

Just nu har vi iofs en havreåker intill vår appellplan och den ter sig säkert som en mur för kelpien. 🙂 Dock tror jag inte jag behöver oroa mig ens när den är borta. När vi gör något ihop så är det liksom det som gäller och det är oerhört skönt att faktiskt ha kommit till det stadiet. Det tog bara tre år… 😛


Idag har det varit vilodag (förutom promenad och vår 10-minutare som jag inte kunde låta bli) vilket innebar att jag bl a haft tid att inventera påsarna som ingick i klassvinsten i lördags. Där fanns bl a torkad kycklinglever vilket fick bägge hundarna att gå i spinn. Dessutom fanns det några små fyrkantiga saker som de tacklade lite olika. Karlsson blev galen och jag fick bryta upp käften på honom för att han inte skulle svälja den hel. Maro var något mer skeptisk, tuggade lite försiktigt och kom sen och bad mig ta hand om den. 🙂