I tisdags var det dags för andra tillfället som rallyprojektekipage. Den här gången inomhus, tack och lov, eftersom vintern inte vill släppa taget.

Något vi haft problem med i högerhandlingen är att komma igång igen efter halter. Dvs jag har kommit igång men det lilla terrierdjuret har stått/suttit/legat kvar och inte alls förstått vad han förväntas göra när jag travar iväg. Eller rättare sagt har han nog trott att han gjort rätt. Nu är det möjligt att vi kommit på varför.

Han är ju sedan valpben drillad i att följa med om jag startar med vänster ben (som är närmast honom när han är på vänster sida) efter en halt. Startar jag med höger innebär det, tillsammans med kommando, att han ska vara kvar där han är. När vi började med högerhandlingen kändes det ju logiskt att börja med höger ben när han skulle följa med. Det ben som är närmast djuret alltså. Vår instruktör, eller blivande instruktör om man ska vara noga, var helt överens med mig – det var logiskt.

Nu verkar det som om terriern tyckte det var en dålig logik. 😛

När jag testade att börja med vänster ben (kombinerat med kommando), trots hund på höger sida så lossnade det, tror jag. Det funkade i alla fall där och då. Har inte hunnit testa efteråt men hyser ändå ett hopp om att det kan vara lösningen. Man kan ju liksom inte ändra på något så ”basic” efter 10 år om man har att göra med en terrier. Ett vänsterben är liksom alltid ett vänsterben. 😀

I helgen hade vi sista kurstillfället med Game On Puppy. Dessa fyra helger har gjort att de mörka månaderna faktiskt gått ganska fort. Att kursa en hel helg varannan månad har verkligen passat oss. 🙂 Den här gången låg fokus på störningsträning och kedjor. I synnerhet det första är välbehövligt för chokladtomten. Detta var nog bland det konstigaste han upplevt (tyckte han iaf just då) och det tog ett par försök innan han insåg att han faktiskt skulle ligga kvar. 😛

För övrigt håller vintern oss i ett järngrepp. 40 cm snö mätte jag upp hemma på gräsmattan här om dagen! Sen kom det lite till… 😦 Med ett par plusgrader på dagarna och ett gäng minusgrader nattetid (som det varit nu ett tag) känns det som om snön kommer ligga till midsommar men det blir kanske inte så, i år heller.

Vissa av oss tar dock saken i egna tassar och försöker gräva fram våren. Det går sådär, men han försöker i alla fall, det får man ge honom.

Nu håller vi tummarna för att vädergudarna tar i med hårdhandskarna för jag längtar mig sjuk efter barmark, spårträning och lydnadsträning utomhus!

Jag kan ju villigt erkänna att det året (nästan exakt) som jag bara hade Karlsson var ganska lugnt och skönt. Ett litet terriertroll i mogen ålder som utan problem kunde ligga och dra sig framåt 10-11 på dagen utan att ens lämna sängen för rastning eller mat. Bara en hund att träna och inget dåligt samvete när man la tid på någon annan. Karlsson är ju dessutom en väldigt enkel hund att ha, på alla sätt.

Men … det var också tomt. Inte bara för saknaden efter Iza utan även för att jag saknade att se samspelet mellan hundarna.

Nu är jag ju väl medveten om att en flock på två individer inte är särskilt stor, det finns de som har betydligt fler hundar, men för mig är det lagom. Det finns inte en chans att jag skulle klara att ha fler hundar som kräver träning och andra aktiviteter. Men två hundar ger mig (och dem) det där härliga samspelet som är så kul att iaktta (även om det ibland är lite nervpåfrestande 😛 ) och som jag är helt säker på uppskattas av dem båda trots att det ibland låter en smula … underligt. 😛

När jag la ut en slow motion-film på deras lek på FB här om veckan undrade Karlsson uppfödare hur de låter, på riktigt. På den filmen låter de mest som två mordlystna dinosaurier, pga den långsamma hastigheten. 🙂

Det är fascinerande att se rörelserna i slow motion och se hur Maro trots sitt stora gap ytterst sällan vidrör sin lilla storebror. Det är många små detaljer i kroppsspråket som man missar när det går i vanlig fart, som på nästa film. Här hörs det också ganska väl hur det låter. 😉 Inte jättevackert men … mycket. 😛

Men … för det mesta ser det ut ungefär så här, om de inte står och betar på varsin (eller samma) gran.

Hur de ser ut när de ligger och sover ihop har vi ju sett förr och det är rätt … gölligt. 😉

När de värmer upp för promenad kan det se ut och låta så här. Ibland är Karlsson väldigt tydlig med att han inte vill delta (och ställer sig under en stol), och andra gånger går han ”all in”. Sen kan jag faktiskt bara sticka ner handen i getingboet och säga ”tack” så släpper båda två. 🙂

Kontentan är att det nog är så här jag vill ha det; både små och lite större tassavtryck (men jag skulle gärna skulle slippa snön).

I söndags påbörjade jag och Karlsson några hektiska veckor som projektekipage (i avancerad och mästarklass) åt klubbens blivande rallyinstruktör. Vi är riktigt taggade båda två och det är massor av träningstillfällen inplanerade innan 24 april när det är examination. Vi får nog ligga i även på hemmaplan och det började vi med ikväll. Tack gode gud för Karlsson Arena. 🙂

Nu till helgen är det dags för sista omgången med vinterns Game On Puppy-kurs för mig och Maro. Jag tycker att det på det stora hela har varit riktigt bra och framför allt har vi fått lite mer struktur (och frekvens) på träningen. För säkerhets skull värmer vi upp med en timmes privatträning i morgon, för den ena av instruktörerna (Pia).

Kvällens träning bestod av rally med Karlsson (naturligtvis) och sen lite störningsträning, stadga (i stå) och metallapport för Maro. Alla tre delarna gick faktiskt riktigt bra och metallapporteringen hade gjort stora framsteg bara sen igår. Då spottade han ut den så fort att den inte ens fastnade på bild. 😛 Idag fastnade de på samma bild och chokladtomten började t o m få rätt hyfsad snurr på ingårna med metallbit i munnen. Det känns hoppfullt. 🙂

Den där chokladtomten som bor här har ju en del egenheter som jag inte blir riktigt klok på. Just den jag tänker ta upp här och nu har jag väl iofs delvis en bra förklaring till, men det är ändå långtifrån klarlagt varför han gör exakt som han gör.

Men vi tar det från början. Det där med uppletande blev ju ganska snart en käpphäst. Efter ett par träningstillfällen, när han var riktigt liten, insåg han att det inte alls var nödvändigt att lämna hittegodset till matte. Det var ju mycket roligare att lattja runt med prylarna på egen tass. 😛

Jag övergick snabbt till att träna avlämnande av saker inomhus, på begränsade ytor; både genom organiserad träning med vanliga uppletandeföremål och genom att uppmuntra spontana avlämanden av saker. Utomhus har jag hållit mig till att lägga saker synligt i en hög och låta honom hämta (och just nu inser jag att det var lääänge sen). Men hur som helst; inomhus har han utvecklat detta till helt oanade nivåer.

Varje gång jag kommer in genom ytterdörren i köket (och det blir några gånger på en dag när man är rökare) ska han ge mig något, och det är här urvalsprocessen kommer in. Det är inte så att han tar det som ligger närmast. Åh nej… Han kan ligga på sin fäll omgiven av tuggben och bollar men efter en snabb och kritisk granskning kan han mycket väl bestämma att inget av det duger just den gången och far iväg för att hämta något annat, gärna i ett annat rum eller under ett skåp eller…

Ibland duger faktiskt något av det som finns i närområdet men det är ändå inte slumpen som avgör utan han väljer noga. Ibland blir det ett tuggben, ibland blir det en boll och ibland blir det snuttefilten, eller något annat (eller en oumbärlig del av mina favoritskor, jodå det har hänt!).

Han har även vidareutvecklat konceptet till att gälla när jag sitter i TV-fåtöljen. Då kommer han och dumpar saker på mig så att jag till sist sitter där omgiven av bollar och tuggben samtidigt som han ligger i soffan och sover. 🙂

Visst får jag skylla mig själv, jag har ju som sagt uppmuntrat det, men just den här urvalsprocessen fascinerar mig onekligen ganska mycket. 😀

Här några exempel: alla är tagna under en och samma förmiddag. 🙂