Månad: augusti 2015

Det är inte alltid det blir som man har tänkt sig. Just nu borde jag och Maro ha varit på god väg mot bruks-SM i Malmö för att titta på duktiga ekipage, heja fram klubbkompisen och andra vänner, mingla och shoppa, men det är vi inte. Den här gången är det inte jag som ställt till det. Har inte gett upp hoppet helt om att komma iväg men det återstår att se. Just nu kan jag inte göra annat än vänta…

I avvaktan på det beslutet kan jag ju plita ner det där inlägget jag klurat på sen förra helgen. 🙂 När jag fixade till Maros MH-protokoll till hemsidan gjorde jag det självklart lätt för mig och tog en kopia på Karlssons protokoll och sen flyttade jag bara på färgmarkeringarna där det behövdes. Det visade sig att det behövdes på förvånansvärt få ställen?!

I vardagen är ju Karlsson och Maro extremt olika. Karlsson har alltid varit en ”cool” kille. Inte ens när han var ung var det så mycket, om ens något, i vardagen som gjorde honom upprörd. Till viss del förlitade han sig säkert på Iza men han var ju ute på många äventyr utan henne också.

Maro är ju mycket mer ”reaktiv”. Fort går det och upprörd blir han, i synnerhet av sådant han upplever som märkligt på hemmaplan. Det han visade på mentalbeskrivningen verkar dock ligga i det normala spannet för rasen enligt spindeldiagrammet vilket troligen bevisar att det är mig det är fel på, eller åtminstone jag som varit van vid ”coola” hundar.

Det som sticker ut lite är aggressivitet. Orsaken till det är ”attacken” han gjorde på dumpe. Nu pratar vi om en hund som fortfarande står bakom matte men förflyttar sig en liten smula framåt vid ett par tillfällen, samtidigt som han skäller och raggar på stela ben. Det var ju inte direkt som att han försökte slita dumpe i slamsor. Den som inte har sett filmen från det momentet kan se den här. Man kan naturligtvis diskutera definitionen av ordet ”attack” men ok då, det finns nog ingen bättre ruta att sätta krysset i. 😉 Att det skulle ge så stort utslag i spindeldiagrammet var dock lite otippat.

En annan sak att ha i åtanke är att lekföremålen bytt form sedan Karlsson gjorde sitt MH. Jag är rätt övertygad att om Karlssons fått dagens lekföremål hade han lekt ”sämre” än vad han gjorde. Hade Maro fått en vanlig trasa, som gällde på Karlssons tid, hade han lekt bättre och då hade de varit ännu mer lika.

Nåväl, nu har den lilla terriern och chokladtomten fått ett gemensamt MH-protokoll där jag markerat rutorna där de hamnat exakt lika med blått. Och där de inte är exakt lika ligger de ganska ofta intill varandra. Det är få ställen där det skiljer sig radikalt.
Gult = Maro
Orange = Karlsson

Klicka på protokollet för att se den läsbar form (kan kräva förstoring på skärmen). 🙂

Sen kan man ägna en minut eller två åt att fundera på det där med arv och miljö. Hur mycket hinner vi påverka våra hundar på ett drygt år? Karlsson var drygt 16 månader när han gjorde MH och Maro var drygt 14. Jag har inga svar, bara frågor. 😉

(Nu är det inte bara långt mellan inläggen, nu har den kronologiska ordningen också havererat. Dessutom skrevs merparten av detta förra veckan  men har inte kompletterats med bilder förrän nu…)

Det förra inlägget avslutades ju med något av en cliffhanger men nu vet vi hur det gick…

Jodå, jag var åtskilligt mer mörbultad morgonen efter vurpan i trappan. En rejäl blåtira var pricken över i. Nej, det blir inga bilder på den, även om de finns.

Jag ska redan nu meddela att ni som ev. redan nu har planer för vecka 29 nästa år gör klokt i att planera om. Det blir nämligen ingen vecka 29 2016, och inte 2017, och inte… Förra året skaffade jag mig ju en rejäl brännskada på vaden under den veckan och i år, som sagt… Det är möjligt att även vecka 32 kommer ställas in men mer om det senare.

Nåja, dagen efter vurpan lyckades optikern trolla ihop glasögonen (ja, de måste ha trollat!) och med några timmars försening kom jag kom iväg på lägret i alla fall. Ont krut förgås inte så lätt, eller hur det nu var. 😛

Lägerveckan var i stort sett perfekt! Jag hade iofs inte väntat mig något annat med världens bästa instruktör; Geir B Larsen. Det var mitt tredje läger för honom. Det första var 2006 med Iza och det andra 2007 med Karlsson. Maken till engagerad instruktör tror jag inte finns?! På alla mina läger har jag bara träffat på en som varit i närheten och han finns tyvärr inte med oss längre…

Både Maro och jag har fått en hel del att fundera på. Pga av oförutsedda händelser (mer om det senare) har vi inte fått så många tillfällen att praktisera våra nya kunskaper men nu är vi nog snart på banan igen. 🙂

Vädret under veckan var i stort sett perfekt för hundträning. Vi hade bara en riktigt regnig dag men vi överlevde den också. Annars var det 16-17° och växlande molnighet (som det så vackert heter). OK, någon liten skur då och då men det kunde vi leva med.

Första riktiga träningsdagen lyckades jag med bravaden att ramla, igen. När man är stel och har ont blir man ju ännu mer osmidig än vanligt och det är inte optimalt när man ska traska omkring i skogen. Dag två var det dags igen och då var jag rätt sugen på att strunta i alltihop och åka hem men jag lyckades samla ihop mig efter ett smärre sammanbrott. Sen stod jag faktiskt på benen resten av veckan!

Som sagt; en toppenvecka med många skratt i en riktigt trevlig grupp. Det hela kröntes med att vårt uppträdande på avslutningsmiddagen vann. Geir som Farbror Frej (från Galenskaparna), anpassat till veckans bravader, var liksom oslagbart. 😀

Finkameran? Nej, den blev inte rastad på hela veckan. Enbart ajFån-bilder blev det…

Vi hade en söt fripassagerare under veckan, lilla WiFi, och Maro blev kär.
Dock tveksamt om det var besvarat. 🙂

Den regniga dagen fick min bil tjänstgöra som whiteboard, typ… 🙂

Maro var lycklig när han fick springa i skogen med WiFi.

Norska spårpinnar.

Nåväl, lägerbubblan sprack och det var dags att åka hem igen.

Det blev några dagar hemma (med lite hundträning) innan det bar iväg på nästa utflykt. Det börjar bli något av en tradition att vi avslutar semestern med några dagar i Olofsbo utanför Falkenberg. Passade mig jättebra också med tanke på kursen jag anmält mig och Maro till. 😉 Sista kvällen i Olofsbo kom Karlssons uppfödare, Karin & Tommie, för en mellanlandning. Det var länge sen vi träffades så det var himla roligt.

 

På spaning…

Mycket märklig hund sa Maro när han kollade in Cirkus Maximums kameler.

Glass fanns i Falkenberg också.

Ett spår hann vi med i skogarna utanför Slöinge.

Semestern avslutades på bästa sätt; med två dagars lydnadskurs hos Jenny Wibäck. Två riktigt givande dagar i en trevlig grupp.

Träningsbilder, foto: Daniel Eidenskog

Att hångla upp fröken ingår tydligen i konceptet när vi är på lydnadskurs. 🙂

Vi var supertaggade att träna vidare när vi kom hem, men det är ganska sällan (verkar det som) det blir som man har tänkt sig…

Sen blev det vecka 32 och vardagen knackade på.

Jag hann jobba två dagar innan det var dags för nästa vurpa. När jag tog ut Maro ur bilen på klubben lyckades jag trampa snett samtidigt som han gjorde ett rejält ryck. Då var det dags igen. Stukad fot (mindre problem) och en rejäl bristning i bröstmusklen och/eller några kraschade revben? Efter några dagar var det så illa att jag var tvungen att ringa hem husse från jobbet eftersom jag inte ens vågade ta ut hundarna själv – så ont gjorde det. Jag kunde inte andas. Ännu mindre hosta, nysa, skratta…  eller sova. Det fick bli ett besök på vårdcentralen för utskrift av något starkare i pillerväg. Läkaren konstaterade (precis som jag anade) att oavsett om det var revben eller muskler så gick det inte att göra något åt. Bara att vänta, och det har jag gjort. Nu, två veckor senare börjar det kännas ok igen och inatt sov jag ordentligt för första gången.

Innan vurpan hann vi dock träna. Vid det tillfället påbörjade vi rutan, med target. Jag tror inte han förstår riktigt vad han håller på med men han älskar sin target (en liten kakelplatta) så han sprang gladeligen till den från 20-25 meter efter några få skick från kortare avstånd. Känns iaf som en lovande start.

 

Jag har även hunnit röntga höfter och armbågar på Maro. Eller, nåja… det var väl inte jag som röntgade direkt men jag körde honom dit (och hem) samt assisterade. Och …. utförde någon sorts målvaktsräddning när han fem minuter efter att han fått uppvakningssprutan hoppade från stillastående upp på receptionsdisken och hamnade mitt på tangentbordet!!! (Möjligen inte ett optimalt upplägg för min skadade kropp?) Ingen förstod hur det gick till men det finns flera vittnen. Det är ju inte direkt vad man är förberedd på med en hund som just varit drogad. Så här såg han ut fem minuter efter panterhoppet – ett riktigt fyllo!

 

Resultatet? B på höfterna och 0 på armbågarna.

Att träna hund har jag inte ens vågat tänka på, inte ens gå promenader har funkat. Mina rastningar har bestått av att stoppa något i munnen på dem (boll, whatever…) och sen stå och titta på när de sprungit sig trötta, en i taget, men nu vågar jag nog börja fundera både å promenader och träning. 🙂

Detta är alltså anledningen till att jag funderar på att avskaffa även vecka 32 men än så länge kör jag på teorin att en gång är ingen gång… Två gånger är däremot en gånggång så därför ingen vecka 29 nästa år. 😉

Förra veckan var det dags för tjänsteresa till Norge, och nu sitter jag på ett norskt hotellrum igen, med anledning av jobbet. Den här gången inne i Oslo, på ett rum som är ca 35° varmt (med fönster som går att öppna ungefär 3 cm) och med spårvagnar och fyllon som dundrar förbi utanför. Helt plötsligt känns ”tråkhotellet” jag brukar bo på som rena rama lyxen… Nåja, två nätter kanske jag klarar.

Jag och Karlsson har även hunnit med att showa på Hundens Dag i lördags. Han körde bland annat sina paradnummer IPO-apporten och vittringsapportering där ett barn i publiken fått skriva sitt namn på pinnen. Han löste båda delarna fint, liksom sina övriga uppgifter. Viss förvirring uppstod ibland men med tanke på att tiken i uppvisningsgänget var i höglöp var det kanske inte så konstigt. Filmen nedan är dock inte från själva uppvisningen utan från en av repetitionerna.

 

När jag kommer hem från den här norgetrippen är det bara att, i princip på studs, åka till Kumla för MH (och det är alltså gjort och avhandlades i förra inlägget. Ingen ordning på någonting numera, som sagt).

Igår var det alltså dags för den lilla chokladtomten att visa vad han gick för. Mentalbeskrivning var bokad för hela kullen på Kumla BK.

Vi åkte upp i fredags eftermiddag och sammanstrålade med hans fyra systrar på klubben. Snacka om tuppen i hönsgården. 🙂 Mysigast var ändå lilla Yra, även känd som den lilla lifterskan, dvs det var hon som åkte med oss till Borås för vidare leverans när det var valphämtningsdags. 🙂

Sen checkade vi in på vårt B&B, Hästen & Hunden, som visade sig ligga perfekt i förhållande till bl a brukshundklubben. Ett mysigt ställe som varmt kan rekommenderas. Det var t o m förberett med vattenskål till Maro. 🙂

På kvällen blev det pizza hemma hos Fia/Vickulas tillsammans med uppfödare Camilla och ytterligare tre (eller fyra, beroende på hur man räknar) mattar.

Igår, den stora dagen, hade vi startnummer sist. Strålande sol och varmt men tack och lov bra parkeringar i skuggan. Det var för övrigt ett mycket välordnat MH med en ”snabb” bana (första gången jag upplevt att tidsplaneringen hållit hela vägen!) och duktiga funktionärer. Charmigast var nog testledaren som relativt obehindrat växlade mellan flytande finska (för de finska mattarna), engelska (t ex när det krävdes för att kommunicera med matte och spöke samtidigt) och svorska (dvs norska och svenska blandat, med finsk brytning). Allt fungerade utmärkt och det är inte illa att kunna erbjuda både finsktalande  TL och beskrivare när det finns finska deltagare. 🙂

Naturligtvis har man sina tankar om hur hunden ska bete sig på MH och naturligtvis tror man nästan aldrig rätt. Trots att jag varit testledare i många år och sett många hundar så blir det ändå aldrig riktigt som man tror när det gäller de egna hundarna.

Det visade sig finnas mer innanför den där bruna pälsen än vad jag trodde. 🙂

Han lät sig hanteras, han följde med TL på ”promenad” och han lekte ganska bra. Han gillar även att springa omkring och ”stila” med det han kommit över *host*. Hade lekföremålet varit av den gamla sorten hade nog leken med TL varit bättre men de här bitstockarna från Biltema är väl i ärlighetens namn inte det allra roligaste om kelpien själv får välja.

På lilla jakten frågade han om lov innan han noga kollade konstruktionen och så småningom tog sig fram till trasan. När det var gjort behövde man inte göra det en gång till. 😉

På aktiviteten traskade han omkring, kissade, käkade lite gräs etc. Ingen hysterisk aktivitet iaf.

Han tog sig fram till den pratande avståndsleks-figgen (efter att ha frågat om lov och funderat en stund) och lekte med henne tills hon släppte och blev passiv. Sen körde han sitt eget race.

Hans undanmanövrar på dumpe och skrammel blev inte alls så långa som jag trott och han avreagerade fint och snabbare än jag förväntat mig.

På dumpe och spöken blev han rejält förbannad men flydde inte (vilket jag hade väntat mig) även om han backade undan. När han insåg att det fanns människor under spökdräkterna blev han både lättad och glad.

Den avslutande leken var ungefär som i början och skotten brydde han sig inte om och hamnade således på en 1:a.   🙂

Den som orkar och vill kan se film på valfria moment nedan. 🙂

Moment 1, kontakt
Moment 2, lek
Moment 3, förföljande
Moment 4, aktivitetsnivå (skippar film eftersom det tar evigheters evigheter att ladda upp och jag ändå inte tror att någon orkar titta på den i tre minuter…)
Moment 5, avståndslek
Moment 6, överraskning (dumpe), ”promenaden”
Moment 7, ljudkänslighet, ”promenaden”
Moment 8, spöken
Moment 9 och 10, lek och skott

Sammanfattning; han blir rädd och därmed arg när någon skrämmer honom men han litar på mig när jag säger att det är ok och släpper sen det som hänt. Ibland behöver han lite betänketid och frågar om lov. Inget negativt i det enligt mig, och han gillar att hålla handen. (Kolla dumpe och skrammel… :D)

Protokollet finns här.

Så här trött och långtungad är man efter ett genomfört MH i värmen. 🙂

Vi fick även till en gruppbild med alla valparna innan vi skingrades åt olika väderstreck. Vi skippade dock idén med ”sitt i grupp”. Det fick bli med vidhängande förare, eller inte alls. 😉

Fr v Yarra, Perri, Fara, Frank, Yra, Maro och Viira.

På vägen hem stannade vi till i Karlsborg. Det kändes som om vi båda kunde behöva ett fotbad efter en varm och lite jobbig dag. 😉 Vi kan väl enkelt uttryck säga att matte fotbadade mer än kelpien men till sist fick han i ett par tassar i alla fall. Simskola blir nog nästa projekt i ”väx upp-skolan”. Det finns tydligen ett par hugade simlärarinnor i flat coated retriever-format som t o m har lyckats lära en fransk bulldog att simma! 😀