Bloggen har inte dött men den har definitivt legat i koma ett bra tag nu. Hösten har varit hyperventileringsstressig rent jobbmässigt vilket lett till att jag utvecklat mental datorallergi och tillbringat minimalt med tid framför skärmen på ledig tid. Men nu, när världens bästa Karlsson fyller 10 år, måste man ju faktiskt göra ett återupplivningsförsök. 🙂

10 år! Hur gick det till? Vart tog tiden vägen? Ingen aning, men jag vet att det varit 10 fantastiskt roliga år och att Karlsson troligen är min ”once in lifetime”-hund. Till viss del beror det nog på att han överträffat mina förväntningar så till den milda grad när det gäller träning och tävling men till största delen på att han är den han är: min alldeles underbara Karlsson.

En go, glad och vänlig hund. Enkel att ha, snäll mot både folk och fä, extremt lättlärd och hänger glatt med på allt matte hittar på. Soffpotatis när det passar sig och pigg och alert när det händer något.

När vi hämtade honom i Malmö en kall dag i slutet på januari 2006 kunde jag inte i min vildaste fantasi ana hur mycket vi skulle uppleva tillsammans. 🙂

Den lilla ”aktiva sällskapshunden” blev min kompanjon i spårskogen och så småningom även i sökskogen. Han fick mig att börja tävla lydnad och på senare år rallylydnad. Vi har även gjort sällskap i utställningsringen några gånger och provat på nosework. Vi har varit på otroligt många roliga läger och kurser för duktiga instruktörer och jösses så mycket vi har tävlat. Det är väl sannolikt ingen merit att (troligen) inneha svenskt rekord i antal spårtävling i högre klass utan uppflyttning (även om det var svindlande nära några gånger) men vi lärde oss mycket på vägen. 😉 I söket blev det bara en tävling men själva söket skötte han bäst av alla just den dagen och så roligt vi hade på vägen dit. 🙂

Allt har ju inte gått på räls när det gällt tävlandet och med tiden fick han en hel del låsningar på lydnadsplan men han ville ändå göra rätt även om det blev tokfel ibland.

Han har krupit in under skinnet på mig på ett sätt som ingen annan lyckats med… Älskade lilla hund!

Den inofficiella meritlistan är lång; årets hund hit och årets hund dit, på olika klubbar och i olika grenar, men det vi är mest stolta över är nog att han tre gånger blev ”Årets Bruksborder” och att vi tog hem den bucklan för gott. 🙂 Ingen vacker pjäs men det kan vi leva med. 😉

Han var världens bästa lillebror till Iza och nu är han världens bästa storebror till Maro.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om denna guldklimp på nio kilo men jag nöjer mig där och skickar ett stort tack till Karin och Tommie på kennel Öresund för att vi fick köpa honom.

Ikväll blir det kalas med tårta och presenter.. 🙂

Avslutningsvis ett fyrfaldigt leve för 10-åringen:
HIPP HIPP HURRA HURRA HURRA HURRA!