Det är ju inte jättefrekvent med uppdateringar här nu för tiden… Jag jobbar som en gnu (?) och motivationen för att sitta i arbetsrummet vid datorn efter en arbetsdag på 11-12 timmar är extremt låg. Jag flyr rummet så fort som möjligt och min privata dator har nog inte varit igång sen jag skrev här sist, dvs för 1,5 vecka sen.

Men, sen sist har Maro träffat fåååår!

Det var spännande sa den lille australiensiska vallhunden. Precis när vi kom dit var det alldeles extra jättespännande. Fåren skenade (och rymde ur hagen), hästarna i hagen intill skenade (nåja, men de var åtminstone ruskigt ystra), en border collie vallade de förrymda fåren och en annan bc andra hejade på. Mycket att hålla ordning på för en liten chokladtomte. 🙂

Efter daten med fåren fick han ett stormigt spår på en kulle med några spridda ekar och mååånga spridda eklöv. Det blev nog en lite för svår kombination men bitvis spårade han fint. Han fick också vara demohund och visa tasstarget och lite annat. En trevlig eftermiddag hade vi och hoppas på att kunna göra om det snart. 🙂

Att det finns mycket ”vall” i den bruna lilla hunden tvivlar jag inte en sekund på. Framför allt visar han det när han försöker hålla ordning på Karlsson, och där blir det lite som att skjuta mygg med hagelgevär. Karlsson är ju inte särskilt svår att hålla ordning på om man säger så. Det värsta han kan ta sig för är i princip att bli på efterkälken när han hittar någon smaskig grästuva men på efterkälken ska man inte vara för då blir man korrigerad på ett ganska bryskt sätt av sin stora lillebror.

Det finns ju extremt välpälsade borderterriers som ser ut som utegångsfår och måste trimmas stup i kvarten och då kanske jag hade haft lite större förståelse för beteendet/missförståndet. Nu har ju Karlsson, tack och lov, utrustats med en betydligt stillsammare päls och har inte alls särskilt många likheter med ett får.

Karlsson har dock lärt sig att ta det med ro och duckar mest när Maro kommer farande. För tillfället får de faktiskt turas om att gå kopplade för att det inte ska bli för tufft. Karlsson klarar det säkert men det är värre med mina nerver.

Bilden till höger föreställer Emmet och är lånad (med tillstånd!) av Malin Gustavsson som också är fotograf. 🙂

För övrigt så försöker vi överleva denna extemt jämngrå novembermånad genom att tillbringa en del tid i Karlsson Arena. Den här årstiden är det helt underbart att ha tillgång till denna lokal och den är värd varenda krona som jag har lagt ner på den. Vi har även tillbringat en del tid på toaletten, med att få Maro att förstå att det är jättejättejättebra att lämna saker i mattes hand.

Han har förstått och vi gör framsteg.  Nu kan jag få till och med metallapporten levererad i handen, även när vi befinner oss på en större yta, typ Karlsson arena.

Jag har även introducerat honom för rutan och han har börjat förstå att konerna mest är statister i sammanhanget. 🙂 Om någon undrar över det prickiga golvet så är det bara favoritleksaken som fäller. Det är dock oklart om den kommer sätta vinterpäls när fällningen är över?

Så några bilder från sista veckan. Med ny Fån är det en smula roligare att fota. Det är ju fortfarande Fån-bilder men med något bättre kvalité än tidigare.

Ibland ser han mer begåvad ut än annars. 😉 En av alla hans hobbies är att jonglera runt med tuggringen så att den hamnar så här. Ofta, mycket och gärna…

Det händer att brorsorna tar paus i brottningsmatchen. Om jag inte vetat att Karlsson hållit för 27 kilo schäfer hade jag kanske blivit lite nervös. 🙂

Då och då visar han sig från sin mer prydliga snyggo-sida och ser riktigt stilig ut. Hans bror och syster tog storslam på utställning i helgen så det är väl risk att även vi får ge oss ut och vänstervarva lite längre fram. Det ska tydligen vara någon sorts halv valpträff på My Dog i januari men den avstår vi. Jag tänkte däremot ta mig dit och se och lära lite.

Idag var det en en stor dag i chokladtomtens liv. Han förvandlades från Spindelmannens motsvarighet till Fantomens Devil till … en riktig hund. I säkert en minut satt han på det hala köksgolvet med bakbenen snyggt ihopsamlade under sig. Jag vet inte om han eller jag var mest förvånad. 🙂

Idag upplevde han också sitt första riktiga snöfall, även om det var kortvarigt och ganska blött. Först försökte han fånga snöflingorna men de var så många att han insåg sina begränsningar. Tack och lov, för min skull, ”fastnade” inte snön utan det var lika mycket barmark när vi kom hem från promenaden som när vi gick iväg.

Den här helgen har gått helt och hållet i hundens tecken, på inofficiell basis. Det har nämligen varit klubbmästerskapshelg på klubben.

Igår var det lydnad och rallylydnad och idag bruks. Jag avstod den vanliga lydnaden men snubblade runt bland rallyskyltarna en stund med ett inte alltför lysande resultat. Två rejäla chaufförsmissar resulterade i -20 poäng. Om jag kan lära mig att ta det lite lugnt och kolla vad min hund egentligen gör vid skyltarna så… Bl a hade han inte lagt sig vid en vanlig enkel ligg-skylt?! Men hallå… han lägger sig när man säger ligg, det ska man väl inte behöva kolla eller…? Sen valde han lite otippat högeringång efter ett sitt framför. ”Fot” är ingång på vänster sida och ”gå runt” är ingång på höger sida, trodde jag. Men helt plötsligt lyssnade han inte och tog ett eget initiativ och då gick det som det gick. Nåja, vi lyckades ändå skrapa ihop 75 inofficiella poäng så helt ute och seglade var vi ju inte. 🙂

Idag var det dags för bruks-KM. Största syftet med att starta var väl egentligen att komma hemifrån och umgås med trevliga människor en hel dag. Några större förhoppningar om framgång hade jag inte.

Dagen började med att jag, inom loppet av ca 90 sekunder, fick se solen och blåsa i en massiv nykterhetskontroll på rv 27… Min andra blåsning på 35 körkortsår så jag ska väl inte klaga och jag fick köra vidare. 😉

Tävlingsdagen började sedan med spår. På KM är det appellspår för samtliga, oavsett ordinarie klass. Det löste han fint det lilla djuret och vi kom i mål med tre pinnar och betyg 9,25.

Uppletandet gick väl … sådär. Två föremål snabbt in men sen var det värre. Att jag blir lite hispig av att det går en väg ganska nära högra kanten på rutan och att man inte har uppsikt över den delen gjorde väl inte saken bättre.

Sen var det lydnadsdags. Jag räknade rätt kallt med våra vanliga nollor; krypet, hoppet, apporten. Eller kanske någon form av betyg på hoppet och apporten men inga höga sådana. Men se vad man kan bedra sig.

Han kröp på första kommandot, han hoppade på första kommandot och detsamma med tungapporten! Inga som helst tendenser till låsningar, över huvud taget?! 🙂

Han hade ett gräsligt snyggt framåtsändande också, på första sträckan. På vägen tillbaks fick han syn på en lysande, vit liten papperslapp som han var tvungen att kolla närmare på men med några extrakommandon räddade jag åtminstone ett betyg.

Sen var det dags för platsliggning och det kändes tveksamt. Solen hade gått i moln, vi skriver november i almanackan, gräset var blött och det hade börjat blåsa rätt kallt. Då är det fullt möjligt att det lilla djuret tycker platsliggning är ett onödigt moment och ägnar sig åt någon form av platsstående istället. Men se på f…n, han låg!? Nu körs förvisso platsen utan skott på KM och det var väl antagligen räddningen.

När poängen och procenten var framräknade visade det sig att vi kommit på pallen (som inte finns). En tredjeplacering räckte det till. Nu var vi bara fem deltagare och egentligen skiter jag fullständigt i placeringen. Jag hade varit lika glad om vi kommit sist för den känslan vi hade idag var det länge sedan vi hade.

Uppenbarligen ska det lilla djuret vila sig i form, åtminstone vad det gäller traumamomenten. Vi har varken kört hopp eller apport på flera månader. Kryp har vi väl kört några gånger, bara på kul, men det har ju alltid funkat på träning och låst sig på tävling. Framåtsändande körde vi med grupp för ett par veckor sedan, annars har vi inte kört det sedan förra årets KM och vi har inte tränat det ordentligt sedan lägret sommaren 2013. Uppletandet hade säkert gått bättre med frekvent träning men med tanke på att han kört endast ett uppletande i modern tid (för några veckor sedan) så var det klart godkänt.

Det finns mycket i ryggmärgen på den där lilla hunden och det var inte bara jag som var imponerad. Det som drog ner poängen, som sattes efter det officella regelverket (inga snäll-poäng bara för att det är KM) var att han lät som en lycklig kanariefågel under vissa moment men det kan jag leva med. Han var glad, han var taggad, han gjorde vad han skulle!

Här kommer poängraden (från den ena domaren, men de var ganska överens) och det var mycket länge sedan vi uppnådde något i den stilen på en officiell högretävling. Det är ju inte utan att man blir sugen på att putsa upp söket, träna om/in plats med skott och ge sig ut i lägre sök igen, men… man ska ju ha tid också. Och med en Maro(dör) i huset är det tveksamt om tiden och orken finns. Den lilla bronshunden (som är en guldhund i mattes ögon idag) fyller ju ändå nio om en knapp månad.

För den som inte vet så går uppflyttningsgränsen vid 196 så vi hade hyfsat god marginal.

Marodören då? Jo, han har umgåtts med husse hela helgen och det har nog varit nyttigt för oss båda. Vi umgås ju praktiskt tagit 24/7 i vanliga fall så lite semester från varandra gjorde nog ingen skada och Karlsson har varit mycket lycklig att få rå om matte alldeles själv hela helgen. 🙂

Jag är definitivt ingen ”fan” av dansbandsmusik och i synnerhet inte av Vikingarna men det går inte att låta bli att tänka på den där låten när man ser dessa bedjande, guldbruna ögon.

Nu ljuger bilden en smula eftersom både själva hunden och hans ögon är flera snäpp mörkare i verkligheten, men blicken är hur som helst svår att motstå. Väldigt svår…

Vad han vill? Bli klappad, kliad och älskad så klart. Och han får oftast som han vill. 🙂

Han har ett trick som funkar klockrent när han tycker att jag är för tråkig och jobbar för mycket. Då sträcker han sig upp på skrivbordet och nyper tag i något mer eller mindre viktigt jobbpapper, för då får han min fulla uppmärksamhet. 😉 Jodå, han har lyckats alldeles utmärkt med dressyren av matte…

Dagens installation blev ”Bröderna Brothers på en sten”. Det är frågan om jag inte håller på att bygga en liten ”posör”. Jag tror han börjar inse att det lönar sig att vara söt när kameran (fånen) kommer fram. På den här bilden ser ju t o m terriern, med kameraskräck, rätt samarbetsvillig ut. 🙂

…släpade jag ut finkameran och bokstavsvalpen – samtidigt. Solen sken när jag började förbereda vår lilla utflykt men det gick över. Härmed lovar jag och svär (kanske) att aldrig mer försöka fota kelpie (åtminstone inte min egen) om det inte är strålande solsken. Han ÄR inte särskilt fotogenique, och när ljuset krånglar så att det blir svårt att ställa in kameran blir det inte bättre. Alla ni som undrar hur jag gör för att ta så bra bilder på hundar in action; jag kan meddela att efter dagens övningar är inte självförtroende på topp inom det området. Av 187 bilder blev det dessa kvar. Nåja, jag har sparat några till men det är mest med tanke på ett senare blogginlägg – med misslyckade bilder.

Men som sagt; fem månader idag.

Unge herrn är nog inne i någon period (jag hoppas det bara är en period?) där han testar gränser. Tidigare har han t ex varit jätteduktig på att vänta innanför dörren när man går ut, eller in för den delen. Idag har han stuckit ut, snabb som en vessla, två (2) gånger?! Över huvud taget har han varit ganska jobbig sista veckan… Hoppas det går över.

Den här helgen har inte varit särskilt rolig för någon av oss eftersom jag har jobbat både igår och idag, men tack och lov på hemmaplan. Promenerandet har husse fått sköta men igår slet jag mig en stund och fick till ett spår, och idag blev det lite lydnad på hemmaplan för båda hundarna.

Spåret igår löste han i stort sett galant. Ca 400 meter ”på skrå” (och över en bäck) med ca 50 minuters liggtid. Fyra apporter varav en skogspinne. Den enda han öht markerade var skogspinnen?! Själva spårandet är så roligt att det börjar ta överhanden… Vi får nog lägga rätt mycket krut på pinnarna, vid sidan av spåret, misstänker jag.

Så här sur blev han när jag lurades och påstod att spåret var slut. När han inhalerat köttfärsen jag hade med mig i en burk, som spårslut, kastade han sig iväg i mitt ”utgångsspår”, men den gubben gick inte.

Ikväll hittade jag Karlsson så här. Hade han bara hunnit vrida på stolen innan jag upptäckte honom hade det nog funnits en billig kelpie till salu på Blocket. 😉 Eller … han kanske hade snurrat på stolen för att han var färdig med annonsen, och publiceringen. Jag antar att han bara tar svar via mail eftersom han inte har någon telefon…?