Julens ”peak” är passerad och idag har lugnet infunnit sig. Inte för att vi brukar ha det så himla körigt på julen men juldagen är ändå lugn och skön, i jämförelse.
I ett antal år har jag tänkt, och ibland uttalat, att man kanske kunde klara sig utan en fulltstor gran? Ingen i familjen har sagt emot mig men i sista sekunden har jag alltid fegat ur och så har vi brottats med den där fullstora ädelgranen i bilen och i vardagsrummet. Det har svurits några ramsor innan den varit på plats och ytterligare några innan vi sedan blivit av med eländet efter jul. Dessutom har den åkt ut tidigare och tidigare för varje år. Antalet tomtar (och annat pynt) som får komma ur lådan reduceras också ganska rejält för varje år.
I år tog jag dock ett ganska stort steg mot att helt avskaffa granen.
Det blev en liten ädelgran. I kruka!
Jag såg en sådan i/utanför en blomsteraffär efter jul förra året och kände mig som något i Tjuren Ferdinand;
– EN SÅN SKA VI HA!”
Och så blev det. Dessutom så slapp den både glitter och röda kulor och jag tycker den klarar sig alldeles utmärkt. Och julen verkar ju ha infunnit sig ändå på de flesta håll, trots mitt anarkistiska handlande. 😉 Med lite tur kan vi kanske t o m återanvända den nästa jul, om vi placerar ut krukan på ett bra ställe och kommer ihåg att vattna den när det är torrt ute. OM vi lyckas ser jag det dock som en ren bonus.
I helgen var jag helt plötsligt tvungen att ta kort på hundarna i tomtemössa. Det är sådant som inträffar när man vill slippa göra något annat och ”viktigare”. Jag passade på när de var för trötta för att protestera. Eftersom de flesta av husets prydnadstomtar har mössan nedragen till nästippen körde vi på samma tema. 😉
Annars är det rasande skönt med jullov. Ett mycket välbehövligt sådant efter den här eländiga hösten (och då pratar jag inte om vädret…). 2,5 vecka – det känns som ett halvt liv men kommer väl förmodligen gå lika fort som alla ledigheter.
Hittills har vi tagit väl vara på tiden. Vi har spårat lördag, söndag, måndag och igår, dvs julafton. Helt klart så stämmer det att övning ger färdighet för han går från klarhet till klarhet. Pinnarna apporterar han villigt in nu, i utbyte mot baconost på tub, och han blir säkrare och säkrare i vinklarna. ”Springer han av spåret” så jobbar han jättefint bakåt för att hitta tillbaka.
Här går vi hans livs andra spår på åker. Första gången fattade han ingenting och nu funkade det kanonbra. 🙂
Igår hade jag gjort allt som stod i min makt för att utnyttja marken runt vårt hus maximalt och slippa ”gå i tomme” hem från Maros spår. Dvs på hemvägen la jag ett spår till Karlsson och så skulle husse och Karlsson möta upp där för ett hundbyte.
Men … när jag och Maro kommit 50 meter in på hans spår dök det upp en jägare i dimman, precis i vårt spår! Då backade vi ur planteringen… Dels hade det nog blivit för svårt för chokladtomten och sen vill jag ju inte stöta mig med jägarna/grannarna i onödan. Att Maro gick igång på alla åtta och skällde ut den mystiska figuren som smög omkring på åkerna gjorde ju inte saken bättre. Då var jag dock glad att det fanns ytterligare ett spår att ta till. Inte alls ett valpspår (=snitslat) utan ett spår lagt till den rutinerade terriern med tanken att ”reder han inte ut det så får han skylla sig själv”, typ. 😉 Dessutom hade jag tryckt upp en hare strax innan slutet, som sprang framför mig en liten bit innan den vek av, vilket gjorde det extra spännande.
Nåja, jag släppte på valpen i spåret och insåg än en gång att … jäklar vilken spårhund jag har! För en gångs skull hade jag kommit ihåg att använda spårappen i telefonen och resultatet av det lagda spåret (blått) och där jag gick när jag sen spårade med Maro är ju helt ok. Dessutom var nog Maro faktiskt mer i det korrekta spåret än vad jag var i steg 2. Jag var ju en bit efter i linan. 🙂 Jag borde nog uppfinna något smidigt fäste till selen så att jag kan fästa telefonen på hunden?
Apporterna har jag inte markerat med appen men han fixade dem också, även om han var lite förvånad över slutapporten. Vi har ju i princip bara kört med små apporter än så länge. Haren? Nä den brydde han sig inte om utan fortsatte glatt i mitt spår där den vikit av.
I tisdags, dan före dan, lyckades jag slita mig från julstöket och åka till Ulricehamn för träning i fotbollshallen. Trevlig tradition det här, som sagt.
Maro var väl lite ”extrovert” stundtals och andra stunder var han mer koncentrerad på mig. Gruppmomenten med de stora pojkarna och flickorna löser han fantastiskt bra. Sitt i grupp 2 minuter och platsliggning i 4 känns inte som något konstigt i hans värld. Nu står jag ju kvar på koppellängds avstånd och berömmer och belönar men jag börjar dra ut på tiden mellan belöningarna något. Det känns i alla fall fantastiskt att ha möjlighet till den här sortens träning under vintern oavsett väder.
Här är vi två som håller i kopplet. 🙂
Julafton tillbringade vi från lunch och en bit in på kvällen hos svärföräldrarna. I samma sekund vi satte oss för att äta jullunchen hände det som inte fick hända – det började snöa. 😦 Vi har ju verkligen kommit igång med spårträningen och snön ställer till det. OK, den mängd som kom igår är hanterbar. Det var bara 1-2 cm, men mer får det inte bli!
Naturligtvis kom tomten (typ). Karlsson var i sitt esse och trodde som vanligt att ALLA paket var till honom. 🙂
Högen med klappar visade sig dock bara innehålla ett paket till Maro och ett till Karlsson. När vi kom hem tog Karlssons klapp, en mjuk krokodil med pip och skallra, slut ganska fort. Maros julklapp hängde dock med fint och adopterades av Karlsson men Maro fick låna den ibland. 🙂
Framåt natten kraschade de i varsitt ”hörn”. Karlsson i en fåtölj oc Maro i mörkret under bordet.
Idag har vi gått långpromenad, med chokladtomtemått mätt, i solskenet. Hela familjen på promenad tillsammans hör inte till vanligheterna så Maro var lycklig.
vallterrier.com 