Sen något år tillbaks använder jag Iza som viltskrämma när vi är ute. Med jämna mellanrum får hon skälla rejält för att hålla vilddjuren på avstånd. Känns lite extra tryggt när Karlsson är lös. Tror det funkar rätt bra för det enda vilda djur vi skådat på lääänge var älgen som sprang över vägen i höstas när hon var nyopererad och gick med tratt. Då slapp hon skall-övningarna av förklarliga skäl. Karlsson skötte sig ju ändå alldeles lysande och gjorde som han blev tillsagd; dvs stannade, vände och kom till mig. 🙂

Hon tycker nog att det är rätt roligt också och när hon skällt en stund får hon godis och DET är definitivt roligt.

Hennes hoppiga och studsiga skall var ju en av orsakerna (men inte den största) till att hon aldrig blev mer än godkänd i högre klass. Numera får hon hoppa och studsa bäst hon vill och visst försöker hon även om hon inte kommer lika långt/högt som i fornstora dagar. Dessutom har hon en (förvisso helt korrekt) idé om att hon ska vara nära, och gärna på min vänstra sida, när hon skäller vilket gör att det inte är helt enkelt att filma henne men idag gjorde jag i alla fall ett försök. Hon är åtminstone på bild ibland. 🙂

Skallet låter lite klent på filmen men i verkligheten ekar det bra i skogen. 🙂

Hej hopp… här längtar man ihjäl sig efter våren och när den väl kommer så … blir man mest stressad? Ska det vara på det viset?

Samma visa varje år; man inser hur mycket man ska/borde/måste/vill göra bara för att det är helt plötsligt är ljust, barmark och hyfsat varm. Det ska städas i trädgården, det ska tvättas fönster, det ska fixas med husvagn, det ska åkas bort med husvagn, det ska oljas altan, det ska fixas med huset, det ska tränas hund, det ska funktioneras på tävlingar, det ska närvaras på möten här och möten där, det ska tävlas, det ska pysslas med pelargonerna, det ska…

Tänk om man kunde fördela sysslorna lite mer jämnt över året? Nu blir man ju sönderstressad bara av att tänka på allt som ska göras? Just nu ser jag ingen oplanerad helg förrän i mitten på juni (och då har vi ändå inte en enda spårtävling på schemat)… Nåja, det mesta är ju roliga saker som ska göras så det blir nog väl med det också, till sist. 🙂

Idag har jag åtminstone flyttat in i bilen på allvar. Dvs utrustat den med diverse hundprylar som inte riktigt kommit på plats innan. Har sållat bort massor som får ligga på undantag så länge men har sannolikt ändå ungefär … 68% för mycket. Nu är det bara Solarplexius-skivorna som ska monteras på insidan av rutorna också och sen är den hundbil på riktigt. Skulle ju vara fint att att ha dem på plats inför nästa helgs när vi ska åka till Blekinge och träna sök. 🙂

Dagens ”skörd” i pelargonförrådet:

Äntligen verkar vintern vara över! Tvåsiffriga plusgrader i skuggan uppnåddes (för första gången på ett halvår?) i söndags. Dagens lunchpromenad företogs utan Icebug på fötterna, bara vanliga … skor! Penséerna blommar på trappan, krokusen (ja, vi har tydligen bara en?) blommar i gräs… eh, mossmattan. Vår lunchrunda var isfri och schäfertanten var till och med lite tagen av värmen på slutet av promenaden, eller också ville hon bara inte gå hem utan fortsätta vara ute i det härliga vädret?

Ikväll blir det förhoppningsvis lite pelargoninköp och sen hundträning utan handskar och vinterjacka. Bara en sån sak liksom, det kan ju få vem som helst att gå i spinn?!

I pelargonförrådet (aka träningslokalen, kontoret, husvagnsförrådet) såg det ut så här i söndags, bland annat. Det var faktiskt fler som blommade trots att de ser rätt ynkliga ut för övrigt. 🙂

Idag skulle jag och C träna lydnad i Kind. Den (för några dagar sedan) utlovade vårvärmen uteblev dock och när vi åkte hemifrån visade termometern +-0° och det snöade. På Kinds BK var det aningen bättre, dvs det snöade i alla fall inte.

Vi fick hjälp med kommendering av de flesta momenten i klass III. Har inte kört med kommendering sen… jag vet inte när? I höstas? Det drar dock ihop sig så smått till tävling så det är dags att börja finslipa lite, typ.

Han skötte sig hyfsat det lilla djuret. Rutan klippte han kanonfint på första försöket, och även på andra. Fjärren var pipig, som vanligt, men med åtskilligt mindre framåtförflyttning i skiftena. Vinterns inlärning av bakåtkryp efter varje ligg har haft avsedd effekt och han lägger sig numera bakåt och när jag står på tävlingsmässigt avstånd kryper han inte om jag inte kommenderar det. En något udda metod kanske, men so what – det funkar ju. 🙂 Dessutom hade han ganska rejäl störning av TL (C) med nyfiken bäcä-valp 1-2 meter bakom sig men det verkade han inte bry sig om nämnvärt.

På vittringsapporteringen fick han en slamkrypare. C och bäcän la ut pinnarna, strax intill rutan! Först drog han iväg mot rutan men gjorde sen en snygg båge, nosade av pinnarna från höger till vänster (från mig sett) och tog rätt direkt när han träffade på den istället för att kolla av alla minst en gång. Bingo!

I fria följet konstaterade C att han har väldigt fina vänstersvängar med mycket bra bakdelskontroll. Det hör till saken att han inte har en aning om att han har en bakdel! Vinterns övningar, med att att kliva i med båda bakbenen i en låda, har gått spårlöst förbi och han är fortfrande lyckligt ovetande om att sitt bakparti. C tyckte jag skulle filma någon gång, och varför vänta; med iPhonen i fickan fanns det ju ingen anledning. När jag ser filmen kan jag konstatera att om fria följet bestod enbart av korta sträckor och vänstersvängar skulle vi nog kunna skrapa ihop hyfsade poäng. Nu ingår det ju tyvärr en del annat i det momentet men jag kan ju gotta mig åt detta i alla fall. 😉

Med tanke på att han gjorde så bra ifrån sig idag blir man ju även lite skeptisk till om man ska träna så mycket mer inför tävlingarna? Har ju konstaterat förr att han är rätt bra på att vila sig i form. Mattes nerver är dock inte lika förtjusta i den taktiken så lite mer träning får det nog bli.

På tal om att vila sig i form; igår kväll hittade jag honom för ovanlighetens skull på rätt ställe – i den lilla hundsängen! Han måste ha drabbats av tillfällig sinnesförvirring? De stora bia-bäddarna var inte upptagna av Iza och samtliga soffor och fåtöljer var också lediga. Funderade på om jag skulle ta tempen på honom men han insåg sitt misstag efter en stund och allt blev som vanligt. 🙂

I morse såg det ut så här i den ena av biabäddarna. Har man inte haft en hund som min första schäfer, som inte kunde umgås med andra hundar alls utan helst ville slåss med allt på fyra tassar, kan man nog inte förstå hur stort det här är, fortfarande efter alla dessa år. Mattehjärtat blir alldeles varmt! 🙂

Det händer inte så mycket här känns det som. Förvisso mer IRL än i bloggen, men…? Väntar mest på våren i något slags krampaktigt tillstånd. Längtar efter lågtryck och vädervändning. I morgon ska lågtrycket göra entré och på fredag kanske jag gnäller på att det regnar och snöar? Nåja…

Det mest anmärkningsvärda som inträffat idag (förutom att husse skyfflat snö från skuggan ut i solen och dragit hem husvagnen) är att jag fick stopp på Karlsson när han i mycket hög fart och mycket målinriktat var på väg mot en hög med hästskit. Hästskit är godis, tydligen. Men … när jag vaknade till och insåg vad han siktade på hostade jag upp mig och vrålade ”STANNA” när han var ungefär en meter ifrån. Han stannade?! Och när jag kallade in honom kom han, utan att nypa åt sig en ”bulle” först.. Jag vet inte vem som var mest förvånad av oss. 🙂 Förvisso är han oftast väldigt lydig men i just de där lägena brukar han drabbas av partiell dövhet.

Det finns vissa kommandon han lyder i stort sett blint, utan att ens reflektera och ännu mindre ifrågasätta. Jag tvivlar på att de ens passerar hjärnan för analys utan muskelminnet reagerar direkt. ”Ligg” är ett sådant, även om det inte alltid är 10-mässigt på tävling. ”Stanna” kanske också ingår i den gruppen av kommandon? Eller grupp och grupp, så många är de inte. 🙂

Kontrasten är stor mot Iza som i hela sitt liv ifrågasatt allt och gjort noggranna analyser. Ofta har det hela slutat med ett ”varför det” eller ”ska bara…”. Lite mer tungjobbat om man säger så. 😉

Längtar mig f ö sjuk efter grönt gräs, vitsippor och allt annat som hör våren till. I år gäller det att passa på för det lär går över fort när det väl kommer.

*mumlar… jag ska inte sluta blogga jag ska inte sluta blogga jag ska inte sluta blogga…*

Snön ligger vit på taken, endast tomten är… Eller nej, det var visst inte jul utan påsk vi ”firade” nu. Så mycket snö på taken är det iofs inte, men gräsmattan är fortfarande till större delen snötäckt och nätterna är bitande kalla så det är inte helt lätt att hålla ordning på hög- och årstiderna.

Jag har aldrig varit särskilt mycket för det där med påskfirande. Det är oerhört trevligt att få ledigt i fyra dagar (ett upplägg som skulle funka varje helg, utan problem) men i övrigt? Nej…

Påskpyntet inskränker sig till:

Jag var på väg att kapitulera och införa påskris när jag för ett par veckor sedan hittade turkosa påskfjädrar. Men … så kom jag till sans. 🙂 Ingen speciell påskmat har serverats, jag har inte ätit ett enda ägg, inte gett några påskägg, inte fått några påskägg, inte…

Men som sagt; fyra ledig dagar har varit jätteskönt, och de har utnyttjats ganska väl faktiskt.

Vi gick ut stenhårt på skärtorsdagens kväll med att fixa till den nya (nåja, det är en omplacering) hundburen som hämtades tidigare i veckan. Tyvärr gick det inte att flytta mellanväggen 1 dm i sidled på den här äldre modellen så Karlsson har nu en rymlig enrummare med öppen planlösning. Iza har fått det något lite smalare än tidigare (några centimeter) men det tror jag hon fixar. Långresor företas troligen i husses bil, med den gamla buren.

På långfredagen invigde vi buren med att åka några mil söderut för spårträning. Den observante ser att det inte är Iza i den högra buren – det är bordercollievalpen Like. 🙂 Under (den korta) resan till skogen tryckte vi in en fullvuxen bc och en fullvuxen aussie-tik i samma bur så jag tror inte det kommer bli så synd om Iza?

Spåret blev en brutal påminnelse om varför jag i höstas bestämde mig för att lägga ner spårtävlandet. Han började rätt hyfsat men flummade sedan iväg och pysslade med annat och vi bröt och gick tillbaks till bilen. Nu är det ju länge sen sist, men med rätt motivation ska det inte behöva hända med tanke på hur mycket han faktiskt spårat i sina dagar. Nåja, det blev en eftermiddag med trevligt sällskap iaf.

Foto: Annelie Nilsson

På påskafton ägnade jag mig åt lite shopping, biltvättande och … lydnadsträning! Konstaterade att de flesta momenten i trean satt kvar hyfsat efter vintervilan. Till och med rutan, på ny plats utan att han sett när jag satte upp den, klippte han på första försöket. 🙂 Det känns ganska hoppfullt inför vårens lydnadstävlingar iaf, men det har det ju å andra sidan gjort förr…

På påskaftons kväll var vi bortbjudna och slapp alltså fundera på vilken o-påskig mat vi skulle äta. Vi serverades en mycket god middag, helt utan påskinspiration, och hade en trevlig kväll som avslutades med att vi ställde fram klockorna innan vi gick och la oss.

Gårdagen bjöd på lite för mycket sömn och schemat för dagen sprack en aning. Vi hann iaf med den planerade vårstädningen av familjens terrier. Den kunde tack och lov äga rum utomhus, på altanen, i  solsken. Det kunde alltså ha varit värre även om den involverade terriern hade svårt att föreställa sig det. När vårens sportfrissa var ett faktum konstaterade jag att han såg ungefär 30% yngre, 40% snyggare och 10% lättare ut. Tänk om det var lika (förhållandevis) enkelt för en själv att bli yngre, vackrare och lättare?! 😉

Och så här ser det ut när matte sätter sig och tar en paus i trimningen. 🙂

Sen åkte vi iväg och tog en promenad på ett ställe där det var lika tröstlöst seg snö som hemma på vår vanliga runda. 😦

Idag har vi låtsas att vi skulle få främmande och genomfört någon sorts, åtminstone halvambitiös, storstädning. Jag och hundarna har även hunnit gotta oss i solen på altanen någon timme och där hittade Iza en väldigt död (halv) pip som var jätterolig. Tydligen.

Karlsson var grymt avundsjuk. Sen la han sig och försökte verka ointresserad och det gick Iza på, precis som vanligt. Ett par sekunder efter att nedanstående bild togs for han upp som skjuten ur en kanon och snodde den från henne. 🙂 Men hon blev inte särskilt ledsen för det.

På eftermiddagen idag hann vi också med ett lydnadspass och den här gången på en riktig appellplan, på en brukshundklubb! Man häpnar faktiskt en smula…? Snygg ruta idag också, och en hel del andra fina prestationer. Som sagt; det kanske finns hopp?

Alla bilder (utom kollaget från spårträningen) är tagna med ajFånen och jag inser så smått att det kanske är hög tid att damma av (och ta med sig) finkameran?