Me, myself och terriern!

Idag har vi invigt nya spårselen, i den magiska (snöfria) skogen. Vi fick dock klara oss själva eftersom A tävlade sök. Min plan var att träna spårupptag, och det gjorde vi.

Fem stycken blev det, omväxlande höger och vänsterspår. Han gick faktiskt bara bakspår en av gångerna, och det var inget större problem att vända honom. Ibland har han ju protesterat å det grövsta, och varit terrier ända ut i klospetsarna (som numera är lite kortare, se nedan), men han börjar foga sig i att matte faktiskt vet bäst. Åtminstone ibland. 😉

Upptagen följdes tre gånger av bara ca 50 meter spår + slut (leksak eller slutapport), och de två sista blev små minispår på ca 200 meter med en vanlig pinne också. Kontentan är; ligger spåret långt ut i rutan blir det problem. Efter ca 10 meter börjar han slå och snurra och har klara problem att fortsätta rakt ut. Alltså: många fler spårupptag som ligger lååångt ut från påsläppspunkten.

Vem som helst förstår ju att man inte kan ha en blekgrön spårlina till den nya, fina, turkosa selen.
Orange funkar också dåligt, så om någon hittar en turkos spårlina vill jag gärna ha in tips. 😉

Medan spåren låg till sig körde vi ett uppletande. Sex föremål, och fem av dem fick han in på egen tand. Det sjätte fick vi hjälpas åt med. Det märktes en klar skillnad i tempo idag, när vi var ensamma. Efter de konkurrenssituationer vi utsatte honom för i somras och höstas tror jag det räcker med att han vet att det finns andra hundar i närheten för att han ska tagga igång ordentligt. Även om Grappa legat i bilen de sista gångerna så har han ju varit väl medveten om hennes existens. Men han letade, och han fann. Även om det bitvis gick i trav.

När vi var klara med spåren var det meningen att vi skulle åka till Kind och mingla på deras sök- och rapporttävling. När jag fick live-rapport från tävlingsplatsen visade det sig dock att man låg åtskilligt före tidsschemat eftersom några ekipage brutit. Med andra ord skulle jag inte ha hunnit dit innan det var klart, så då blev det direkt hemfärd istället.

Efter hemkomsten har jag bl a klippt klorna på båda hundarna. På Karlsson lyckades jag klippa yttepyttelite i pulpan på ena sporren.

Om man tittade ordentligt kunde man se att det sipprade ut lite blod.

Om man lyssnade på terriern kunde man tro att jag huggit av honom tassen.

Jag tror att han behöver en ”theme-song” att nynna på i dylika situationer. Kanske den här? (Och då tänker jag i synnerhet på refrängen. 😀 )

4 reaktioner på ”Me, myself och terriern!

  1. Neeeejdå, hundsport är absolut ingen materialsport! Och en turkos spårlina är…eh… En Självklar Nödvändighet om man har en spårsele med turkos. Vi kör kungsblå sele och gul lina för att det kommer att se så trevligt och så svenskt ut på VM – du har tänkt lite fel, där Lotta. Och nu har jag fått förklaringen till det ljud som gjorde oss så oroliga här i Skåne; det var alltså du som högg av Karlssons ben (det är INTE snällt!).

    • Eftersom vi inte kör IPO-spår lär vi inte komma till VM, så vi håller oss till våra stallfärger. Och skulle vi komma till VM får vi väl tänka om. 😉

  2. Alltså jag, som är snällare än Bitte, tycker inte ALLS att du tänkt fel! Klart du ska ha en turkos spårlina! Själv har jag en lila/svart så den öv hade ju inte passat, annars hade jag generöst lånat ut. Sån är jag!

    För övrigt är Karlsson rasande tjusig i sin nya sele. Tur man inte ser det amputerade benet…

    • Klart du hade lånat ut (eller sålt?) din spårlina om det varit rätt färg. Och benamputationen (!) ägde rum efter att bilden togs… 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s