Månad: oktober 2010

Tja, då har vi avslutat den officiella tävlingssäsongen med ett noll-pris (jo, det heter så när man får tillräckligt få poäng) i lydnadsklass III.

Den här gången var vi på hemmaplan, men inte hjälpte det. Trots allt är jag ganska nöjd. Kan låta konstigt, men så är det. 🙂 När man ser vissa hundar så inser jag att hellre fort och fel, än segt och rätt. Eller – segt och fel…

I morse var det inte många plusgrader, och det blåste rejält kalla vindar, så det som oroade mig mest var platsliggningen. Innan gruppmomenten ägnade jag en stund åt att värma upp honom rejält. Först i lite lugnare tempo, så att kroppen skulle komma igång, sen blev det kongkastning in absurdum. Planen var att hans inbyggda kamin skulle värma gott under de fyra platsliggningsminuterna. Dock blev det otippat lång väntan innan vi kom igång med sitt i grupp och platsliggning så jag vet inte om det var det som gjorde nytta, men låg gjorde han. Och satt också för den delen.

Oväntat var att han ”tjuv-la” sig på platsliggningen, dvs han la sig i förtid. Har aldrig hänt förr? Jag fick dock upp honom snabbt igen. Vet inte hur det ska bedömas, men antingen bedöms det inte alls eller också såg inte domaren. Betyget blev iaf 10. Puh… Sitt i grupp var också en 10:a.

Idag var det rutan och vittringsapporteringen som blev våra fallgropar. Rutan är jag inte särskilt förvånad över, men vittringen?! Det var lite otippat efter de senaste veckornas klockrena val av rätt pinne.

Redovisning av varje moment kommer på slutet, men till sist hade vi fått ihop 185 poäng, och det är inte ens värt ett tredjepris, så poängmässigt var det sämsta tävlingen någonsin i den här klassen (av tre försök). Jag var dock i gott sällskap. Av fem hundar i klassen var det fyra som fick nollpris och en som fick ett andrapris?! Vet inte om det var blåsten som påverkade dem, för riktigt så uselt brukar inte snittet vara. Hur som helst slutade vi på en tredjeplacering och fick därför med oss en ”buckla” hem. Känns inte alls välförtjänt med ett nollpris, men, men…

Bilder kommer kanske senare. Har inte haft någon egen fotograf idag, men Daniel Grönbek var på plats och fotade så något ska det väl bli så småningom.

Dagens poäng

Sitt i grupp: 10

Platsliggning: 10

Fritt följ: 6  luft, efter i start, långsam vändning, ojämn
(fria följet kändes bättre än på länge, och ändå blir det bara en sexa i betyg. Snopet.)

Sättande: 10
(Detta verkar, lite otippat, utvecklas till vårt paradnummer?!)

Inkallande med stå och ligg: 7 ändrar ställn, tempo
(när jag vänder mig om står det lilla krypet upp, istället för att ligga? Enligt ögonvittnen hade han hoppat upp som gubben i lådan när jag lämnade? Har aldrig hänt förr, ens på träning, vad jag kan påminna mig. Skumt. Känns onekligen som ett missförstånd.)

Rutan: 0 går ej in
(uppställningen för momentet var pyttelite ”sned” i förhållande till rutan. Om det var det som påverkade vet jag inte, och tror väl inte heller det egentligen. Hur som helst hamnade han utanför rutan, till vänster. Efter en hel del trassel lyckades jag dirigera in honom, även om jag insåg att nollan var ett faktum, och genomföra momentet. Och när han väl kom in så ställde han sig snyggt, la sig fint, och gjorde en bra inkallning, men det var så dags då…)

Hopp-apport: 9 startgnäll
(att han tuggade såg tydligen inte domaren. 😉 )

Apportering metall: 8 startgnäll, tveksamt tagande, avlämnar snett
(att han satt snett när han lämnade av tror jag inte riktigt på, men lite för långt fram var han.)

Vittringsprov: 0 startgnäll, byter, tappar, tar ej rätt
(Här var näsan INTE påkopplad. Alls! Han for ut som ett jehu, lyfte första bästa pinne, släppte den och tog nästa, helt på chans. Om man ska försöka hitta något positivt så var det att han faktiskt avlämnade pinnen vid sidan (lätt tuggande), istället för att slänga den på mina fötter. Att det var fel pinne får jag väl försöka bortse ifrån. Förvånad är jag dock, eftersom han varit så himla noggrann sista tiden, även under tävlingsmässiga förhållanden.)

Fjärrdirigering: 5 dk, missar sättande, går fram, gnäller
(första sättandet missade han helt, men sen skötte han sig ganska bra. Dock viss förflyttning framåt, och så detta evinnerliga gnällande…?)

Nu är tävlingspärmen undanstoppad för i år, och jag är ganska klar över vad vi ska ägna vintern åt.

1. Fundera på hur jag ska bli av med gnällandet som ofta uppstår mot slutet av programmet, och företrädesvis i de moment där han ska lämna min sida, ex. apporteringarna.

2. Träna om positionsväxlingarna i fjärren så att vi blir av med förflyttningarna framåt.

3. Fria följet. Ser fram emot en specialkurs i det momentet i januari-februari (inomhus).

4. Rutan. Med band eller andra markeringar! Tror faktiskt att detta är rätt melodi för honom för konerna som står så glest lyckas han inte skapa någon relation till.

Och så allt annat då. Tror inte vi kommer vara sysslolösa alls faktiskt. 🙂

Om två veckor är det KM-helg. Bruks på lördagen och lydnad på söndagen. Med tanke på Murphys inblandning i hela den här tävlingssäsongen skulle det inte förvåna mig det minsta om vi fixar uppflyttningspoäng i båda delarna då, eftersom det är helt inofficiellt. 😛

Nej, nu ska jag uppdatera hemsidan där jag misstänker att resultatrapporteringen är ganska eftersatt. Sen ska jag ta tag i ”sätta-alla-tävlingsprotokoll-i-en-pärm-istället-för-att-låta-dem-flyta-runt-i-hela-huset-projektet”. Låter väl som en lämplig sysselsättning en söndagseftermiddag?

Har kört ett lydnadspass på hemmaplan ikväll, med den lilla hunden. Det är ju lydnadstävlingsdags på söndag, och en del kvar att slipa på känns det som. Att han är en kan själv-hund, som gärna går händelserna i förväg, kommer ju inte som någon överraskning. Idag, och även under onsdagspasset, uppfann han dock ett nytt kan själv-moment – rutan.

Jag har ju, som jag skrev här om dagen, äntligen tagit mig samman och fixat band till markering av rutan. Det känns som om det klarnat lite i den lilla hjärnan, men det kan vara en optimistisk misstolkning från min sida.

För de som inte vet vad momentet handlar om så ska alltså hunden, från 20 meters avstånd (i lydnadsklass III, där vi befinner oss) springa i full fart till en ”ruta” som är markerad med fyra koner i hörnen. Mellan konerna finns det ”kanter” i form av t ex plastband, sprayfärg eller sågspån. När hunden är innanför markeringarna ska man kommendera den ”stå”, och sen ”ligg”. Därefter ska hunden ligga kvar medan man som förare går  en ”promenad” enligt ett förutbestämt mönster. Mot slutet av promenaden ska hunden kallas in till sidan.

Nåväl… nu kan ju terriern själv, som jag skrev ovan. Så han ger järnet ut till rutan och när han kommer innanför markeringarna slänger han sig ner i liggande ställning innan jag varken hunnit blinka eller säga ”stå”. En stor del av kvällens träningspass gick alltså åt till att låta honom springa till rutan och sedan bara kommendera ”stå”, och belöna när det blev rätt. Vad som händer på söndag återstår att se. Det kan bli allt mellan noll och tio poäng. 🙂

För övrigt känns vittringen stabil, åtminstone på träning. Valet av rätt pinne sköter han fint, men problemet är att pinnarna inte är döda utan sliter sig på vägen in… Och han ser alltid lika förvånad ut? Har nog tappat bort själva avlämnandet i  träningen, och själv varit så fokuserad på att få honom att välja rätt. Något att lägga krut på i vinter alltså.

Fjärren känns inte alls stabil för tillfället. Lyssnar dåligt, och det går lite på halvchans. Det är ett moment som kan bli allt från noll – sju. Någon tia finns inte inom räckhåll, om inte någon limmar fast hans baktassar i marken. Också ett vinterprojekt – att limma terriertassar, åtminstone symboliskt. 😉

Och på resten av momenten kan det väl också gå ungefär hur som helst, även om vissa moment känns väldigt stabila. Det är väl det som är charmen med hundträning och -tävling, antar jag?

Som jag tidigare skrivit om, och visat på bild, så har Lennart Å. Karlsson en förkärlek för att ligga på soffryggen framför ett av vardagsrumsfönstren och spana ut på vägen. När det dyker upp något värt att skälla på (läs: typ katt) så … skäller han. När jag sitter uppe och jobbar brukar jag ropa på ”Lennart” och då kommer han som ett skott uppför trappan för att inhämta beröm och ev. godbit, om det finns någon sådan tillgänglig i mattes ficka. Klockrent!

Idag fick jag för mig att testa systemet, vem som egentligen har pli på vem? När han började skälla sa jag – ingenting! Skallet glesnade rätt fort och strax kom han tassande och kollade nedanför trappan om jag verkligen inte ropat? Jag fortsatte att vara tyst och då blev han fundersam på riktigt. Gick tillbaks in i vardagsrummet och gav ifrån sig ett par uppgivna gläfs, och sen blev det tyst.

Precis som jag misstänkt ett tag; det är han som har uppfostrat mig (åtminstone i just den här situationen), och inte tvärt om. Hej och hopp! 🙂