När matte inte lyder?!

Som jag tidigare skrivit om, och visat på bild, så har Lennart Å. Karlsson en förkärlek för att ligga på soffryggen framför ett av vardagsrumsfönstren och spana ut på vägen. När det dyker upp något värt att skälla på (läs: typ katt) så … skäller han. När jag sitter uppe och jobbar brukar jag ropa på ”Lennart” och då kommer han som ett skott uppför trappan för att inhämta beröm och ev. godbit, om det finns någon sådan tillgänglig i mattes ficka. Klockrent!

Idag fick jag för mig att testa systemet, vem som egentligen har pli på vem? När han började skälla sa jag – ingenting! Skallet glesnade rätt fort och strax kom han tassande och kollade nedanför trappan om jag verkligen inte ropat? Jag fortsatte att vara tyst och då blev han fundersam på riktigt. Gick tillbaks in i vardagsrummet och gav ifrån sig ett par uppgivna gläfs, och sen blev det tyst.

Precis som jag misstänkt ett tag; det är han som har uppfostrat mig (åtminstone i just den här situationen), och inte tvärt om. Hej och hopp! 🙂

5 reaktioner på ”När matte inte lyder?!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s