Har kört ett lydnadspass på hemmaplan ikväll, med den lilla hunden. Det är ju lydnadstävlingsdags på söndag, och en del kvar att slipa på känns det som. Att han är en kan själv-hund, som gärna går händelserna i förväg, kommer ju inte som någon överraskning. Idag, och även under onsdagspasset, uppfann han dock ett nytt kan själv-moment – rutan.
Jag har ju, som jag skrev här om dagen, äntligen tagit mig samman och fixat band till markering av rutan. Det känns som om det klarnat lite i den lilla hjärnan, men det kan vara en optimistisk misstolkning från min sida.
För de som inte vet vad momentet handlar om så ska alltså hunden, från 20 meters avstånd (i lydnadsklass III, där vi befinner oss) springa i full fart till en ”ruta” som är markerad med fyra koner i hörnen. Mellan konerna finns det ”kanter” i form av t ex plastband, sprayfärg eller sågspån. När hunden är innanför markeringarna ska man kommendera den ”stå”, och sen ”ligg”. Därefter ska hunden ligga kvar medan man som förare går en ”promenad” enligt ett förutbestämt mönster. Mot slutet av promenaden ska hunden kallas in till sidan.
Nåväl… nu kan ju terriern själv, som jag skrev ovan. Så han ger järnet ut till rutan och när han kommer innanför markeringarna slänger han sig ner i liggande ställning innan jag varken hunnit blinka eller säga ”stå”. En stor del av kvällens träningspass gick alltså åt till att låta honom springa till rutan och sedan bara kommendera ”stå”, och belöna när det blev rätt. Vad som händer på söndag återstår att se. Det kan bli allt mellan noll och tio poäng. 🙂
För övrigt känns vittringen stabil, åtminstone på träning. Valet av rätt pinne sköter han fint, men problemet är att pinnarna inte är döda utan sliter sig på vägen in… Och han ser alltid lika förvånad ut? Har nog tappat bort själva avlämnandet i träningen, och själv varit så fokuserad på att få honom att välja rätt. Något att lägga krut på i vinter alltså.
Fjärren känns inte alls stabil för tillfället. Lyssnar dåligt, och det går lite på halvchans. Det är ett moment som kan bli allt från noll – sju. Någon tia finns inte inom räckhåll, om inte någon limmar fast hans baktassar i marken. Också ett vinterprojekt – att limma terriertassar, åtminstone symboliskt. 😉
Och på resten av momenten kan det väl också gå ungefär hur som helst, även om vissa moment känns väldigt stabila. Det är väl det som är charmen med hundträning och -tävling, antar jag?
vallterrier.com 
Har en tänka-själv-hund också och då gärna i rutan. Har helt enkelt tagit bort stå och säger bara ligg. Funkar hur bra som helst.
Lycka till imorgon!
Så gjorde jag till att börja med, men eftersom han oftast har hög fart ut så är det ju liksom kört om jag inte lyckas lägga honom i tid. Har jag bara kommenderat ”stå” har jag ju möjlighet att dirigera honom in på rätt ställe. Nu verkar det dock som om han dämpar farten vid passage av första bandet/markeringen och håller det i sig kan jag ju återgå till att lägga direkt.
Och tack, det lär vi behöva.