(Suspekt rubrik – jag vet!)
Det gäller ju att utnyttja terrängen när man lägger spår, och det lyckades jag med idag. När jag ritade upp spåret (på ett ungefär) på jogg.se visade det sig att det blev nästan två kilometer! Ett så långt spår har han nog aldrig gått, och i synnerhet inte efter en så lång vintervila som det ofrivilligt blev. Många typer av underlag blev det också; vanlig skogsmark, lite hygge, åker, grusväg, barrmatta…
Jag bestämde mig dock för att hoppa över uppletandet som jag tänkt köra medan spåret låg till sig. Det blir möjligen ett sådant i eftermiddag, men det kändes som en god idé att låta honom ha fräscha hjärnceller till spåret.
Som vanligt så spårar han bättre och bättre ju längre han håller på, och på så sätt har ju längden betydelse. Han blir mer noggrann och fokuserad. Visst blir det missar ibland. En del vinklar analyserar han (enligt mig) onödigt länge, och ibland ”ramlar han av” spåret, men letar sig tillbaks för egen maskin. Dock är det sådant som tar tid, och på tävling är den ju som bekant begränsad. Dock är han nu betydligt mer inställd på att komma iväg efter apporterna. Förut kunde han ju meditera en lång stund, käka bark från granarna och vara allmänt flummig, men på vårens spår har han dragit iväg direkt när jag stängt godisfickan på midjeväskan. 🙂
Allt är inte kanon, det finns mycket att jobba på, men jag är ändå grymt imponerad över vad han presterat så här långt efter bristen på träning under så lång tid.
Här är spåret. Jag har inte tagit med serpentiner och trappstegsvinklar jag gjort på vissa sträckor, så i verkligheten var det nog drygt två km.
vallterrier.com 