Månad: april 2009

Störtade iväg igår eftermiddag för lite krokodajl shopping. Lagret visade sig bestå av endast tre krokodajler så jag fick komplettera med en anka. Hoppas att även den faller träsktrollet i smaken? 🙂

När jag ändå var i farten shoppade jag loss på ett varselhalsband till pälstofflingen också. Om varselfärgerna minskar risken för att vägarbetarna ska blir överkörda på vägen borde det väl funka på K på appellplan också, eller…? (Den som inte fattar vad jag yrar om kan läsa här.) Inte särskilt vackert men förhoppningsvis effektivt, och smidigare än att släpa omkring på cykelvimplar som vissa föreslog. 😉 Helst hade jag velat ha ett neongrönt (-gult?) eftersom han klär bättre i det, men eftersom det inte fanns så…

Och ja, jag vet att det är hög tid att trimma.

Jag ska.

Snart.

(Hur lång är en snart?)

Igår kväll var det som sagt 11-årskalas, även om den egentliga födelsedagen är idag, och jag fick även möjlighet att mingla lite med Bozz, om ni minns honom. Han hade växt till sig lite sedan den här bilden togs för två månader sedan. Ett riktigt charmtroll är han, glad, social och trevlig. Lite väl korta ben för min smak bara. Men det har väl också sina fördelar. 😉

Inatt var det alltså 11 år sedan jag blev väckt mitt i natten, fick snubbla över till dåvarande grannarna för att passa den blivande storebrodern och hunden när mamma och pappa åkte in för att leverera lillebror. Jag och storebror undrar fortfarande vem som var mest förvirrad, han eller jag, men vi löste det rätt bra tror jag. Den gången inföll den 10:e april också på långfredagen och därför blev det lite extra nostalgiskt.

Om en stund bär det iväg för hundträning, och så ska jag se om jag hittar några penséer ”på vägen”.

Lycka är … en grön krokodil med pip och punkfrissa!

Det gröna och pipen är original, punkfrissan är design matte. (Den uppstod när hon skulle slita bort pristaggen).

På väg till träningen igår skulle jag köpa träsktrollsmat och då ”råkade” jag snubbla över den här polaren som visade sig vara en riktig succé! Ska ta en sväng idag och handla upp resten av lagret för den var helt perfekt ur såväl terrier- som mattesynvinkel och då gäller det att bunkra. 😉

Började med ett uppletande. Åter på nytt ställe, vallat av enbart matte. Han skötte sig fint förutom att han vinglade ur vallningen vid ett tillfälle och tog sig upp på en hög, lodrät klippa. Fick en akut känsla av att det inte var någon god idé att kalla in, för då hade han kanske kastat sig rakt utför klippkanten (8-10 meter). Istället fick jag kommendera ”stanna”, flytta på mig till en mer gynnsam vinkel och sedan kalla in.  Men förutom den incidenten fick han klart godkänt.

Efter det blev det ett lydnadspass som också gick kalasbra, förutom viss kvarstående aversion mot tungapporten, men jag tror han kom över det också.

Kvällens höjdpunkt var – inkallning med ställande. Testade att kalla in honom från stående istället för sittande, och vilken skillnad det blev! Nu gäller det att i en lagom takt föra över detta till att han sitter på startpunkten, men jag tror att det verkligen ramlade ner en polett igår; att han nu äntligen förstod vad det är han ska göra. Dessutom hade jag för en gångs skull karaktär att sluta när det gick som bäst. *klappar mig på axeln* Inser dock att det inte är första gången jag trott på det där med nedramlade poletter, och haft fel, så jag ska väl inte ropa ”hej” ännu…

Idag är det proklamerat vilodag! Bara promenerande – ingen träning. Tror att den lilla terrierhjärnan kommer må gott av det. Ikväll ska husse och matte på 11-årskalas, men i morgon är det – på’t igen! Ljuvligt att vara ledig i fyra dagar nu!

Igår kom det även en påskhälsning från Gino. Det ser inte ut att gå någon större nöd på honom. 🙂

Nu är det bara en dryg månad kvar till Årets Border och det ska bli så kul att se honom (och hans husse och matte också för den delen) igen + alla andra trevliga borderkompisar.

Avslutningsvis ber jag att få besvära om en GLAD PÅSK!

I vissa hundkretsar är det ju populärt med camouflagekläder. Inget som står på  min önskelista – jag klarar mig bra med min camouflagehund!

Igår hade jag lagt honom på den brungrå gräsmattan på Elfsborgs BK när jag var vid bilen och hämtade/lämnade träningsattiraljer. Han låg några meter framför bilen och helt plötsligt ser jag hur en kille med rottis i snöret styr rakt mot min camo-hund! När de var 3-4 meter ifrån utan att visa minsta tecken på att byta riktning tjoade jag till: – Hallå, du ser att det ligger en hund där va’?

-Oj, nej det såg jag inte…

Det är inte lätt att vara liten och färgad som en vintertrött gräsmatta…

Och det är inte första gången. Jag får alltid ha järnkoll på omgivningen om jag lägger honom och lämnar honom för ofta ser folk honom inte förrän väldigt sent. Någon som undrar varför jag aldrig släpper honom lös i skogen utan att han är iklädd något fluorescerande?

I övrigt så fortsätter jag att följa min uppletandeplan. Igår stannade jag till i skogen på väg till klubben och vallade en korridor med fem prylar. I slutet av korridoren låg en stor ganska nyfallen och tät gran som täckte i princip hela korridorbredden och bakom den la jag två föremål. Sen hämtade jag pälstoffling i bilen och skickade ut honom. Han var lite, men bara lite, tveksam precis när jag skickade men när han kommit ca 20 meter ut fick han vind på det första föremålet som hans matte lagt mycket strategiskt (jo, hon tänker faktiskt till ibland 🙂 ). Efter det var det inga som helst tveksamheter utan han plockade in resterande fyra utan knot. Ikväll blir det annat nytt ställe med mattevallning sen stegrar vi… Det vore väl f*n om jag inte skulle få ordning på detta?

Träningen i övrigt flöt på ungefär som förväntat. Gårdagens överraskning var tungapporten. Helt plötsligt skulle han inte springa ut? För varje apport-kommando tryckte han sig bara hårdare mot mitt ben och laddade, men han gick inte ut? Jo, efter en tre-fyra kommandon, men var tusan kom detta ifrån? Det är länge sedan vi hade några diskussioner om tjuvstarter så jag blev milt uttryckt förvånad. Livet med en terrier är uppenbarligen fyllt av överraskningar…

Efter kommentarerna till gårdagens inlägg kan jag konstatera att en busvisslingskurs är efterfrågad. För att retas lite ytterligare kan jag då berätta att när jag busvisslar använder jag inga fingrar, som vissa fegisar gör. Nej, busvissling bara med munnen ska det vara! Hur jag gör? Ingen aning… 🙂

Och btw, Iza och husse motionerade rejält igår! Två varv på djävulsrundan! Husse hade slarvat bort sina nycklar någonstans på vägen så det var bara att ta en repris. Nycklarna återfanns. Iza hade markerat men husse påstod att han skulle ha hittat dem även utan hennes hjälp. Vet inte om jag tror på det? 😉

Efter vinterns långa period av träningsuppehåll är vi nu inne i en annan period. Den kallas träningsperioden! För tillfället gör jag inte så mycket annat än jobbar, tränar hund och sover.  Men ljusa kvällar och bra väder – det går inte att stå emot! Pälstofflingen verkar inte misstycka utan njuter av varje sekund!

Fick med mig några klubbkompisar på ett uppletande igår kväll. Tävlingsrutan, Karlsson som fjärde hund och igår hade han inte tittat på. Han hade lite problem att hitta föremålen men jobbade på i bra tempo hela tiden. Vid ett par tillfällen var han ute och ”for” på ett helt ovallat område där inte ens någon annan hund varit, men med busvisslingar fick jag tillbaks honom in i rutan. Han hittade till sist fyra föremål. Det femte fick vi köra synretning på och då satt det som en smäck. Det härliga är att han inte mattas av nämnvärt utan jobbar på bra även om det tar tid.

Det roliga med busvisslingarna är att i skogen, på lydnadsplan eller inne så funkar de som ren inkallning. Men på uppletandet blir det ”tillbaka till det vallade området”. Iza tolkar mina busvisslingar på exakt samma sätt just på uppletandet. Märkligt men bra.

Nästa steg i uppletandestegringsplanen är helt nytt ställe, vallat av bara mig, utan synretning. Ikväll kanske?

Vi hann med ett kortare lydnadspass också innan det var dags för Izas simning. Hon kändes lite tröttare än vanligt efteråt, men inget oroväckande direkt. Å andra sidan hade vi nog kört lite hårdare än vanligt. Den eventuella hältan från i söndags syntes det inte ett spår av igår, så den satt nog bara i mattes hjärna.

Avslutningsvis har jag ett fall för en drömtydare igen; en klubbkompis hund (som har haft ett par valpkullar) skulle ha en ny kull. Husse skulle själv förlösa med kejsarsnitt (!) och av någon outgrundlig anledning skulle jag assistera?! Det första som kommer ut är – håll i er nu – en bukett utslagna tulpaner! Sen kom det visst några valpar också, men det var inte så viktigt.

Att jag drömde om just den hunden har väl sin förklaring i att jag igår såg den på klubben, vilket inte sker så ofta, men resten…?

Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig åter… var det visst någon skald som skrev en gång i tiden. Och det stämmer! Den här dagen har också gått huvudsakligen i hundens tecken.

Dagens tävlingsuppletande var planerat att starta vid 11-tiden fick jag uppgift om igår, men… en viss förskjutning (hm) hade skett och det kom igång avsevärt senare. Jag var med och vallade rutan och la ut föremål och tittade på alla sex hundarna, en högre och fem elit. Mellan hundarna körde jag frågestund med domarna; får man göra si, hur dömer ni om man gör så, om hunden gör ditt hur blir det då, och… Har ju faktiskt bara kört två tävlingsuppletanden i hela mitt liv så rutin saknas helt klart och det gäller att passa på att fråga när möjlighet finns.

När de var klara hämtade jag Karlsson, band upp honom på baslinjen och gick ut med sex föremål. Två begagnade (som använts på tävlingen) och fyra egna. Han tjöt som en stucken gris när jag gick och la ut föremålen och sen… jäklar vad han jobbade! Mycket bra tempo med påslagen näsa. Lite för påslagen visade det sig. Helt plötsligt lyckades han, genom att byta föremål, ha tre förmål som låg i en liten hög (nästan). Ett problem jag trodde vi var av med men han var väl lite för uppvarvad. Hur som helst fick han in alla sex prylarna och det kändes som om tiden var klart godkänd. Några spår av att han skulle vara störd av att det var ”välvallat” såg jag inte till och inte en tendens till kissande eller annat trams. Hittills fungerar alltså min plan. Nu hoppas jag att jag kan få tag på några kompanjoner och köra ett uppletande i morgon kväll, på samma ställe. Och då ska han inte få titta på…

Tittade sedan på lägrehundarnas planskydd men sen begav jag mig hemåt. Det finns ju faktiskt liite annat som måste göras också. Efter hemkomsten har jag tränat lydnad med båda hundarna! Karlsson fick köra inkallning med ställande enligt det nya tänket, och kanske, kanske kan det vara rätt metod? Vi tränade även på backa, framför mig. Det går sådär, men trots allt bättre och bättre.

Iza fick också ett pass skojlydnad, och det tyckte hon var … skoj. 🙂 Det var ju ett tag sedan nu så hon njöt av mattes uppmärksamhet. När vi var klara tyckte jag mig se en liten tendens till hälta på vänster bakben. Lurade ut husse att springa med henne så att jag kunde titta och jag är osäker på om det verkligen är något. Men om hon nu är halt så är det första gången i hennes nioåriga liv! Inte ens när hon varit skadad i tassarna har hon haltat, min tappra hjältinna.

För övrigt är det inte min skärm som håller på att bryta ihop. Kopplade in jobbdatorn och då funkar allt perfekt. Grafikkortet i datorn kanske? Får ta ett snack med min ”guru” i morgon…

Idag har det alltså varit heldagskurs i lydnad på klubben. Eller heldag och heldag…? Vi började inte förrän klockan 10 så jag hann upp och köra ett uppletande i klubbens tävlingsruta innan. Vallade 30 meter brett med fem föremål. Visst var han lite tveksam efter onsdagens misslyckande, när matte inte var helt nöjd, och till att börja med var han lite trög att få ut men till sist blev det fart på de små pälstofflorna. 🙂 Han fick in alla fem föremålen utan större krångel. I morgon vidareutvecklar vi detta genom att köra ett uppletande när skyddstävlingens hundar uppletat färdig. Rutan är ju då, milt uttryckt, vallad av andra hundar. I gengäld ska han få titta på när jag lägger ut föremålen. Jag har alltså en plan – hör och häpna! Nu gäller det bara att hålla sig till den också, men än så länge känns det bra.

Sen började kursen och jag känner mig mycket nöjd med dagen. Fick ett helt nytt och oprövat tips på inkallning med ställande som jag tror (hoppas) kan fungera. Vi körde även rutan, fjärren, fritt följ och … nåt som jag har glömt. Avslutningsvis frågade instruktören hur krypet funkade och då var vi ju tvungna att stila lite. 😉

Solen har gassat från klarblå himmel hela dagen och lite rödbränd har man nog blivit. Riktigt varmt har det också varit. När jag åkte från klubben vid 17-tiden visade biltermometern 19°. Hemma var det 16° och vissa grannar knallade omkring i shorts och bar överkropp alt. bikiniöverdel. Lite overkill (eller underkill?) kanske, men det är ju deras problem.

För övrigt håller min skärm på att bryta ihop tror jag. När jag slog på datorn i morse hade upplösningen ändrat sig till lägsta möjliga, och jag får ingen riktig ordning på det, även om det blivit bättre. Men dessutom har färgerna bangat ur och allt är för mörkt… Den kanske tänker säga upp sig efter 12 år?

Om man kutar iväg ut i skogen och lägger ett spår direkt när arbetsdagen är slut så kan man sen gå hem, förbereda fredagens mat, och efter en dryg timme gå ut och ta spåret! Och det är långt ifrån mörkt när man är färdig. Ljuvligt! Ibland, eller ganska ofta, ÄR det bra att bo i skogen. 🙂

Spåret blev årets längsta, troligen närmare en kilometer. Han jobbade på bra och det roliga är att han blir mer och mer intensiv ju längre fram i spåret vi kommer. Skogspinnar var han dock inte så sugen på idag och missade två av tre. De vanliga plockade han fint.

Vid ett par tillfällen var det nog viltdofter han försökte knalla iväg på men han är rätt lätt att läsa när han byter spår, i motsats till en annan mig närstående fyrfoting, och jag vill tro att jag avslöjat honom även om jag inte lagt spåret själv…? Dagens mest positiva var att när han tappade spåret, t.ex. gick över en vinkel, så sökte han bakåt helt på eget initiativ och löste problemen. Duktig terrier!

I morgon är det heldagskurs i lydnadslydnad och det ska bli spännande. Inkallning med ställande – say no more! Men igår hade han faktiskt vilodag, inget annat än promenader på hela dagen. Annars har vi tränat varenda dag sedan i lördags. Det gäller att ta igen all förlorad tid, och han verkar inte misstycka. Och om någon undrar över Iza så brukar husse ta henne på promenad så att hon slipper märka vad jag och K har för oss. 😉

Själv funderar jag på att hoppa rep. Eller köpa en greyhound?

Sötaste grånäsan i hela stan! Och i stort sett det enda tecknet på att hon faktiskt inte är 9 månader, utan nio år. Jo förresten, hon har några vita strån på manken också, men då får man titta nära och noga…

Dessa två tyckte nog att mattes lunchrast kunde ha varit lite längre. Och matten var benägen att hålla med…

Nej, jag har inte uppfunnit något revolutionerande system för att kalla in borttappade nycklar, men väl för att kalla in borttappade hundar, under förutsättning att de befinner sig inom husets fyra väggar.

Nyss tog husse mina bilnycklar från byrån i hallen. Då exploderar fyrbeningarna bakom min rygg, med Iza i tätet, och rusar ner för trappan. Det händer aldrig om han tar sina bilnycklar…

Dessutom hör hon skillnad på mina olika nyckelknippor. Tar jag knippan med jobbnycklar, bilnycklar och hemnycklar är det inte alls lika roligt…

Nädå, det regnar inte men däremot står vårtecknen som spön i backen, åtminstone med våra mått mätt. Efter den här vintern har mätskalan ändrats och kraven är inte så stora.

1. I onsdags såg jag tussilago – i uppletanderutan.
2. Igår såg jag tranor. Jag hörde tranor för flera veckor sedan men såg gjorde jag först igår.
3. Vädret har varit underbart strålande fantastiskt i två dagar.
4. Och så det säkraste vårtecknen av dem alla; husvagnen är hemma!

Det finns dagar när jag verkligen gillar mitt jobb. Eller snarare friheten med mitt jobb. Dels att jag kan jobba hemma, och så när jag helt plötsligt – som idag – kan bestämma mig för att ta ledigt ett par timmar och åka och träna hund istället. 🙂 Allt bygger naturligtvis på frihet under ansvar, och ett hyfsat välutrustad kompsaldo. Den dagen jag inte håller mina deadlines blir det extremt tydligt att jag inte sköter mig, men det är ingen större risk att det inträffar.

Ringde Asta strax efter lunch för att kolla läget inför nästa vecka, eller den därpå, om vi skulle kunna hitta någon tid som passade för gemensam träning. Det gjorde vi inte, men däremot – typ – NU! Och så fick det bli, med hjälp av 2,5 timmes komp. Jag packade terrier och lite korv och drog mot Ulricehamns BK där hon och en kompis till henne befann sig.

Körde igenom högreklass-momenten och det var väl ömsom si, ömsom så. Det märktes att han blev splittrad av att vara på ny plats. Dessutom hann vi bara värma upp i ungefär 1,5 minut vilket uppenbarligen var för lite. Fria följet var extremt… hm… luftigt emellanåt. I övrigt skötte han sig hyfsat och på framåtsändandet var det inget tjafs med gruppen, däremot försökte han köra lite inkallningar på eget initiativ. Inte bra, men med tanke på omständigheterna är jag ändå hyfsat nöjd med utförandet.

Därefter stod det uppletande på programmet. Eftersom det utmynnade i ett aprilskämt av värsta sorten, med andra ord var det uruselt, så tänker jag inte gå närmare in på det. Att det var så vindstilla det kan bli, att solen gassade och värmde rejält samt att det, de få gånger det fläktade till lite, var rak medvind, bidrog naturligvis, men bättre än så borde han kunna!

Nu sussar han gott! Det märks att värmen tar på det lilla träsktrollet, och i synnerhet nu i början. För tvåfotingar har vädret i alla fall varit underbart, strålande sol och klarblå himmel.

Avslutningsvis några bilder på Asta och hennes Krokasmedens Challe.

Nej, det är inget aprilskämt! Snön och isen är borta, åtminstone på vår tomt. Och på altanen. Och på vår appellplan. Ett par dagar och nätter med plusgrader och kraftig blåst tog äntligen knäcken på eländet. I skogen ligger det en hel del kvar, och tjälen behöver nog ett bra tag till på sig för att släppa taget, men ändå. 🙂

Igår kväll var jag på Elfsborg och tränade och K skötte sig på det stora hela bra. Dock har framåtsändandet kommit in i en ”kan själv-fas” där han tror att han själv kan avgöra när det är slut. Rätt vad det är så tvärvänder han skitsnyggt och kommer på en inkallning. Som inte gjorts. Det blev alltså att snabbt återgå till framåtbelöning (boll över huvud). Måste komma ihåg att variera mig mer. Det är alldeles för lätt att köra fast och bli förutsägbar.

För första gången låg han också platsliggning med skott OCH dold förare. Eller åtminstone delvis dold. Jag såg till att han fick ligga mitt i den trygga, säkra labbe-maffian för att minimera risken att något skulle hända. Jag varierade min position och syntes ibland, och ibland inte. Precis när jag försvunnit var han lite lätt i armbågarna, men bara lite. Sen låg han fint och sista minuten la han till och med ner hakan. Bra!