Rätt plats vid rätt tid, för en gångs skull!

Ska man ringa Telia och felanmäla något (i det här fallet skrapig telefonledning och instabilt bredband) ska man uppenbarligen göra det en fredag kl 17 när solen skiner från klarblå himmel och termometern visar (nästan) sommartemperaturer.

”Du är nummer ett (!!!) i kön, väntetiden beräknas till ca en (!!!) minut”

istället för det traditionella;

”Du är nummer 82 i kön, väntetiden beräknas till ca 58 minuter”

Ta det som ett välment tips, så här på fredagkvällen. 😉

Nu återstår bara att se om de hittar felet också, någon gång på andra sidan helgen…

Jag är inte dum, jag har bara otur när jag tänker…

Igår blev det, föga förvånande, en helkväll med hundtema – igen. För Karlsson (som valt att träda fram ur anonymitetsträsket) stod det spår på schemat. Ett upptag med tillhörande relativt kort och roligt spår. Dessutom tänkte jag ”göra en Agnetha” och låta pensionärshunden gå samma spår efteråt. Det var där någonstans oturen (med tänkandet) började.

Bestämde mig för att Iza skulle få ett lite längre spår. Alltså la jag slutapporten, och 20 meter längre fram, pipen som slut på Karlssons spår. Sen fortsatte jag 2-300 meter till och några apporter åt Iza. På ett ganska tidigt stadium korsade spåret en grusväg, två gånger. För att komma tillbaks till bilen var jag tvungen att gå på samma grusväg, dvs korsa mitt eget spår… Otur! Det vållade dock inga större problem för hundarna.

Efter ca 1,5 timme släppte jag på Karlsson som faktiskt gick ganska snyggt och prydligt rakt ut, men sen valde bakspår. Nåja, jag vände honom och vi kom iväg. Han spårade hyfsat och hittade pinnar + en kotte jag lagt som apport. Pinnarna skulle jag ju lägga tillbaks, åt Iza, men det var inte alltid jag kom ihåg det. Instinkten att samla pinnar i magväskan är stark! Hur som helst kom på jag på det efter hand så de hamnade på lite andra ställen. Otur, men ingen big deal.

När Karlsson var framme vid slutet skulle vi ju tillbaks till bilen. Surprise! Det blev alltså en vinkel som Iza inte skulle ta, eftersom hennes spår fortsatte rakt fram. Sen tassade jag och K i kanten av ett brett och djupt dike, ca 8-10 meter bredvid det ”riktiga” spåret, tillbaks till bilen.

För Iza, som inte spårat sedan någon gång i höstas, blev det total förvirring. Där skulle hon gå i en färsk doftkorridor som luktade av 2 x matte och 1 x lillebror?! Hon for omkring med hög näsa och förstod nog inte riktigt vad vi höll på med. Hon hittade dock en pinne + snusdosa med köttbullar och då började det ramla ner en och annan polett. 🙂 Jag fick guida henne på några ställen där ”rätt” spår och vårt utgångsspår gick alltför nära varandra. Och när vi vinklat efter Karlssons spår ville hon gärna fortsätta där. Helt korrekt egentligen, för det var ju det spåret hon följt så långt. Jag fick guida ytterligare lite och när hon väl kom in på spåret som bestod av enbart mattedoft såg jag hur hon, åtminstone mentalt, andades ut. Då var ju allt som det brukar vara och hon spårade på sitt gamla vanliga sätt, och med en helt annan intensitet. Skönt att det blev ett bra avslut trots allt strul. Men hur som helst hade hon nog roligt hela vägen. 🙂

Nästa gång får det dock bli varsitt spår åt hundarna, och om jag inte hinner/orkar det så ska de åtminstone få spåra lika långt… Som sagt; jag är inte dum, jag har bara otur när jag tänker…

Under tiden spåret låg till sig körde jag igenom ett par av lydnadsmomenten som sket sig i onsdags, och jag tror att jag lyckades reparera en del. Eller också var det bara det vanliga ”alltfunkarhemmapågräsmattan-syndromet”?

Avslutningsvis åkte Karlsson upp på trimbordet och är numera iklädd vårkostym. Det finns mer att göra men varken han eller jag stod ut längre. Vi har ju en tid bokad hos V om två veckor och det vore ju synd om hon blev arbetslös. 😉