Camo-hund

I vissa hundkretsar är det ju populärt med camouflagekläder. Inget som står på  min önskelista – jag klarar mig bra med min camouflagehund!

Igår hade jag lagt honom på den brungrå gräsmattan på Elfsborgs BK när jag var vid bilen och hämtade/lämnade träningsattiraljer. Han låg några meter framför bilen och helt plötsligt ser jag hur en kille med rottis i snöret styr rakt mot min camo-hund! När de var 3-4 meter ifrån utan att visa minsta tecken på att byta riktning tjoade jag till: – Hallå, du ser att det ligger en hund där va’?

-Oj, nej det såg jag inte…

Det är inte lätt att vara liten och färgad som en vintertrött gräsmatta…

Och det är inte första gången. Jag får alltid ha järnkoll på omgivningen om jag lägger honom och lämnar honom för ofta ser folk honom inte förrän väldigt sent. Någon som undrar varför jag aldrig släpper honom lös i skogen utan att han är iklädd något fluorescerande?

I övrigt så fortsätter jag att följa min uppletandeplan. Igår stannade jag till i skogen på väg till klubben och vallade en korridor med fem prylar. I slutet av korridoren låg en stor ganska nyfallen och tät gran som täckte i princip hela korridorbredden och bakom den la jag två föremål. Sen hämtade jag pälstoffling i bilen och skickade ut honom. Han var lite, men bara lite, tveksam precis när jag skickade men när han kommit ca 20 meter ut fick han vind på det första föremålet som hans matte lagt mycket strategiskt (jo, hon tänker faktiskt till ibland 🙂 ). Efter det var det inga som helst tveksamheter utan han plockade in resterande fyra utan knot. Ikväll blir det annat nytt ställe med mattevallning sen stegrar vi… Det vore väl f*n om jag inte skulle få ordning på detta?

Träningen i övrigt flöt på ungefär som förväntat. Gårdagens överraskning var tungapporten. Helt plötsligt skulle han inte springa ut? För varje apport-kommando tryckte han sig bara hårdare mot mitt ben och laddade, men han gick inte ut? Jo, efter en tre-fyra kommandon, men var tusan kom detta ifrån? Det är länge sedan vi hade några diskussioner om tjuvstarter så jag blev milt uttryckt förvånad. Livet med en terrier är uppenbarligen fyllt av överraskningar…

Efter kommentarerna till gårdagens inlägg kan jag konstatera att en busvisslingskurs är efterfrågad. För att retas lite ytterligare kan jag då berätta att när jag busvisslar använder jag inga fingrar, som vissa fegisar gör. Nej, busvissling bara med munnen ska det vara! Hur jag gör? Ingen aning… 🙂

Och btw, Iza och husse motionerade rejält igår! Två varv på djävulsrundan! Husse hade slarvat bort sina nycklar någonstans på vägen så det var bara att ta en repris. Nycklarna återfanns. Iza hade markerat men husse påstod att han skulle ha hittat dem även utan hennes hjälp. Vet inte om jag tror på det? 😉