Världen är full av idioter!

Dagen började bra, frånsett att den började lite väl tidigt (se föregående inlägg). Vid 10-tiden befann vi oss på julmarknad på Åhaga, samma ställe där det var terrierutställning förra söndagen. Köpte en julklapp och lite glögg, sen fick det vara bra. Jag fortsatte på en shoppingrunda och nu är nästan alla julklappar klara, fast det inte ens är december ännu?! Det som inte är klart är antingen beställt via nätet, eller så vet jag vad det ska vara men det är ännu inte inköpt. *klappar (!!) nöjt mig själv på axeln*

När jag kom hem packade jag in Karlsson i bilen och åkte till klubben. Vi började med ett uppletande i tävlingsrutan, men jag vallade bara en korridor på ca 10 meter där jag la fyra föremål långt ut. Dessa plockade han in på 4,5 skick. På det halva fick han hjärnsläpp efter några meter, men jag kallade in och skickade om och då gick det som på räls. Terrängen och vinden i den rutan är rätt knepig, så jag är faktiskt riktigt nöjd.

Sen skulle jag fortsätta med framåtsändandeträning. Samtidigt som jag parkerade vid stugan var det en kille med en helkuperad dobermann som gick upp på plan. Han fortsatte till den övre av våra två appellplaner och jag, Karlsson och vår ”grupp” (de fyra hinkarna) tog plats på den nedre. Jag såg hur killen monterade på en lång lina på hunden och började ”longera” och leka. Flera gånger gled hunden ner i sluttningen för att kolla vad vi höll på med, och jag ropade och frågade om hunden var ”kopplad” eftersom jag inte såg om han höll i linan eller om den bara släpade. Jag fick till svar att ”jaadå, han har spårlina på”.

Vi fortsatte träna, vilket f ö gick rätt bra. Helt plötsligt kommer killen och hunden ner på vår plan och stannar ca 15 meter från yttre delen av ”gruppen”. Hunden har koppel samt linan släpande efter. Vi fortsatte träna, för naturligtvis trodde jag att killen höll i något av alla snören om han nu ville ha oss som ”störning”. Karlsson brydde sig inte så för den delen spelade det ingen roll.

Helt plötsligt ser jag hur hunden sätter fart mot oss, och hur killen fullständigt saknar grepp i både lina och koppel. Han försökte trampa på linan men hallå – 40 kilo dobermann och plastad lina i leran?! Tack och lov var Karlsson just då intill mig, vilket han av naturliga orsaker (framåtsändande, remember?) inte var hela tiden. Jag fick tag på honom och lyfte upp honom på axeln. Helt emot alla ”regelböcker”, men vad gör man? 8 kilo borderterrier – 40 kilo dobermann? Där var det bara ren och skär instinkt som gällde. Att utföra något experiment för att kolla om hunden var ”snäll” och om de kunde lösa det själva fanns inte på kartan. Att jag skulle låtit K vara kvar på backen och själv gått emellan fanns liksom inte heller på kartan. Tror faktiskt inte att den hunden varit så imponerad av mig. Hunden kommer fram till oss och börjar naturligtvis att hoppa som en stolle för att komma åt Karlsson. Vänlig eller ovänlig? Jag har ärligt talat inte en aning…

Vad gör då husse i detta läge? Jo, han står kvar på utgångspunkten och tittar på cirkusen! Så småningom börjar han sakta promenera mot oss medan han rättar till sin mössa som hamnat på sniskan. -Han är snäll… fick jag höra. Jo tack… -Men kom för h***te och hämta din hund, vrålade jag, med dobermannen flåsande i öronhöjd. Husse fortsatte sin promenad, gick förbi hela linan utan att försöka hala in, och kommer till sist fram och får tag på hunden. Jag vill minnas att jag yttrade några fler väl valda ord om vikten av att hålla i kopplet…

Jag släppte ner Karlsson, som tack och lov inte verkade ha tagit särskilt illa vid sig, och då märkte jag att mitt hjärta slog i en klart ohälsosam takt och att benen var som spagetti. Jag bjöd Karlsson på lite godis och lekte lite med honom för att avdramatisera det hela. All förmåga till konstruktiv träning hade dock runnit iväg i rask takt. Stod kvar en stund och tittade på det ”spännande” ekipaget. Då band han upp hunden i en stolpe (inte särskilt stabil sådan) längst ut i linan där hunden nästan nådde fram till våra hinkar. Sedan fortsatte han ”träningen”. Troligen hoppades han att vi skulle göra detsamma så att han skulle få störning?! Men hej vad han bedrog sig. Jag plockade in hinkarna och åkte hem, chockad och med en klump i halsen. Naturligtvis evigt tacksam att det inte blivit några fysiska skador, och jag tror inte det blev några mentala heller, åtminstone inte för Karlssons del. Men som sagt – världen är full av idioter! Och optimister!

Förresten; trevlig första advent på er! 😉

Och här kommer helgens sista Down Under-inslag:

8 reaktioner på ”Världen är full av idioter!

  1. J-a pucko! Själv hade jag vrålat världens ramsa…. Grrrr… Tur att det gick bra iaf, du kunde ju lixom haft en rabiat dobbis i armen i sin jakt på litet träsktroll..brrr….
    Och du: TREVLIG FÖRSTA ADVENT 😉

  2. Ja, – och den siste idioten är inte född än………….och varför har många av dessa idioter så stoooora hundar, som de uppenbarligen inte klarar av. Jag hade nog gjort likadant som du av ren instinkt – inget att fundera på i en sådan stund. Skönt att K kom undan.
    Ha en mysig decembermånad med ljus och stjärnor i hela ditt hus.
    kramar till er……

  3. Grrrr! Så less man blir på folk. Man kunde ju tro att alla som väljer att åka till en hundklubb och träna skulle fatta hur man bär sig åt med hundar. Uppenbarligen inte! Har sagt det förr, och säger det igen: Jag har stött på så många idioter sedan jag skaffade hund….

  4. Man upphör aldrig att förvånas över hur korkade vissa människor är. Och av någon anledning inser den här kategorin aldrig att det är deras hund(hållning) det är fel på utan ”ursäkterna” (bortförklaringarna) haglar hej vilt…

  5. ….”han är snäll… VILKET PUCKO!! Även om våra små bordrar ser så söta och snälla ut kan folk inte fatta att man inte vill ha besök av någon ”snäll” hund”. Min gamla Disco högg så snabbt de hängde över honom för det var under hans värdighet. Brukade säga att ”En av mina hundar är INTE snäll, gissa vilken…” då fick de fart!! En av mina gamla klubbisar på Råådalen menade att han hällre blir anfallen av en schäfer än fem ilskna terriers…

  6. Jag hade nog gjort precis som du gjorde! Jag tror dock inte Ture hade varit tyst där uppe på axeln utan skällt och sagt vad han tyckte.
    Skönt att allt slutade väl.

Lämna ett svar till AK Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s