Då har vi, om än tillfälligt, angjort hemmet. Som framgick av det förra inlägget så fick första veckan på semestern en något oväntad vändning. Jag ska inte gå in på detaljerna men jag kan ju säga som så att jag numera känner en helt oväntad gemenskap med ”damerna” i TV 4:s städsåpa…
När vi kom fram var jag inställd på att hjälpa till med fönstertvätt, köra grovsopor till sopstationen och annat liknande men det hela antog snart heeelt andra dimensioner. Veckan har präglats av arbete, sorg, ilska, lättnad, tacksamhet och massor av andra känslor. Det är inte lätt att upptäcka att ens förälder, som bor långt bort, helt plötsligt inte fixar någonting. Och inte själv har insett det och berättat… Jag anklagar mig själv för att jag borde förstått tidigare, borde handlat tidigare, borde ditt och borde datt… Men eftersom självanklagelser sällan leder någonstans har jag försökt fokusera framåt istället, med mer eller mindre framgång.
Den här veckan har jag också upptäckt hur många underbara människor det finns. Mitt i värsta semestertider?! På måndag morgon förra veckan, strax efter kl 08.00 fick jag tag på biståndshandläggaren Margareta och förklarade läget och att jag ville komma dit och prata med henne. -När vill du komma? frågade hon. -Typ – NU! svarade jag. –Kan du vänta till kl 10? Och sen har det bara rullat på, efter att jag tagit ett antal ytterligare kontakter med andra myndigheter och instanser. Jag hittade t ex en helt underbar sköterska på vårdcentralen som engagerade sig till max och fixade besök av distriktssköterska och detta kommer förhoppningsvis leda till en hel del ytterligare hjälp. Jag tog kontakt med rehab-verksamheten som utlovade ett besök den här veckan och redan i måndags förmiddag var de på plats och levererade två rullatorer och diverse andra hjälpmedel. Under den här veckan kommer det även installeras trygghetslarm, och hemtjänsten har börjat göra besök med jämna mellanrum samt leverera mat. Nu verkar väl inte allt fungera helt friktionsfritt ännu, men som sagt, jag är djupt fascinerad och tacksam över all hjälp jag fått – och hur snabbt det har gått?!
Jag har även försökt bringa reda i ett ekonomiskt kaos och min mobilräkning (som sällan överstiger 200:-/mån) kommer förmodligen närma sig ett fyrsiffrigt belopp nästa gång… Mycket tid i telefon(köer) har det blivit.
Den till torsdagen planerade avresan fick självklart skjutas fram men till sist satte jag en deadline till söndag för att inte själv bli tokig. Husse och hundarna har inte heller haft det särskilt roligt. De har fått klara sig bäst de kunnat och den planerade lydnads- och spårträningen uteblev naturligtvis. En kväll körde jag ett litet lydnadspass med K på gräsmattan vid badplatsen och då var han så lycklig att han svävade fem centimeter över marken.
Räddningen har dock varit att få åka till campingen och husvagnen och få en chans att tänka på något annat, åtminstone på kvällarna. Mycket lyckat var också att en av husses jobbarkompisar med fru dök upp helt oväntat. Inga jag kände sedan tidigare men supertrevliga människor som vi umgicks med två kvällar vilket ytterligare hjälpte till att skingra tankarna och skapa lite semesterkänsla.
Vår campingplats i år slog, mot alla odds, våra tidigare kanonplatser. På en relativt avskiljd liten kulle med egen stenlagd terrass i två etage (!!), alldeles ovanför sandstranden mot Siljan! Enda minuset var att vi inte fick sjöutsikt från förtältet om vi skulle ställa husvagnen regelmässigt, men det kunde jag faktiskt leva med.
På söndagen åkte vi vidare för några dagars samvaro med pappa och hans fru. Det blev naturligtvis betydligt kortare än beräknat, men ändå något. Vi hamnade i Norrköping vilket väl inte riktigt var meningen men blev en nödlösning. Lite nostalgiskt blev det väl, eftersom jag är född i den staden och bodde där tills jag fyllde fem år. Mina minnen är, av naturliga skäl, ganska begränsade men pappa fick agera guide och berätta. En utflykt till Arkösund och Söderköping hann vi också med igår.
Och som sagt (i rubriken); vi hade i alla fall tur med vädret. Varken goretex-kängor eller regnkläder har lämnat garderoben på hela tiden. Visst har det kommit några skurar, men väl planerade – mellan mina utevistelser. När vi idag passerade gränsen mot Västra Götalands län var det dock slut på det roliga. Då blev det igenmulet och började regna…
Särskilt mycket fotat har det inte blivit av förklarliga skäl, men några hundbilder har det blivit som vanligt.
Min allra vackraste schäfer i solnedgången!
Schäferöron ÄR underbara!
Solnedgång över Siljan, taget från husvagnen (ungefär).
Grillning på vår egen stenlagda terass i två etage.
Värmeälskande terrier tycker att roterande värmefläkt från Clas Ohlsson är en utmärkt uppfinning!
Avancerad terrier-tortyr på Norrköpings campingplats.
Glass i Arkösund. Inget gruff där inte, varannan sked till Iza och varannan till Karlsson. Och inte ens när Gino skulle vara med och dela var det någon som sa nå’t… 🙂
Och slutligen en bild på Gino som växt till sig betydligt sedan sist, dvs i slutet av maj, och nästan (vid åtta månaders ålder) är ikapp Karlsson. Vad månde bliva? En schäfer med hängöron kanske?
Nu blir det ett par hektiska dagar med tvätt och förberedelser inför lägret, och fortsatt fjärrstyrning av arrangemangen runt mamma. På fredag ställer vi upp vagnen (och förtältet) och på lördag börjar lägret. Just nu känner jag mig inte ett dugg motiverad, men det brukar ändra sig när man väl är på plats.
vallterrier.com 