Dag: 8 augusti, 2008

…åker jag till apoteket och hämtar lite dunderhonung. Eller var det kanske dunderhostmedicin? Vi får väl se vad det står på flaskan. Det blev den sorten som ”alla” rekommenderade i tidigare inlägg, och detta var även vårdcentralens förslag. När jag googlade hittade jag, förutom FASS, en blogg där blogginnehaverskan beskrev hur hon fullständigt ”snedtänt” på denna medicin (men hon slutade åtminstone hosta) så vi får väl se vad som händer…

Vårdcentralen led dock inte av någon större längtan att träffa mig, och i nuläget inte jag av att träffa dom heller. Men har det inte släppt en bit in i nästa vecka får jag boka tid för kontrollbesiktning.

Om någon frågar dig om vilken som är den bästa låten som gjorts genom tiderna, vad svarar du då? Utan betänketid. Vilken är ”top of mind” för dig? Och du får bara välja en låt! 😉

För mig är det den här:

(Ja, jag vet, det blev mycket Youtube nu, men jag har just insett dess förträfflighet. Bättre sent än aldrig, eller hur det nu var…)

Bokrecensioner brukar jag sällan (eller aldrig?) ägna mig åt här i bloggen, även om jag läser en hel del. Nu ska jag dock göra ett undantag. Problemet är bara att jag inte vet vad jag tycker…

Midvinterblod av Mons Kallentoft har fått en del lysande recensioner. På omslaget kan man bl a läsa ”Skippa Stieg Larsson. Kallentoft är bättre.” Och fem utdelade hjärtan av ICA-kuriren. Jag blev nyfiken eftersom jag tycker om svenska deckare. Nu har jag läst den, och jag håller INTE med ICA-kurien. (För övrigt har jag läst positiva recensioner som inte står på bokomslaget också.)

Böcker utan miljö- och personbeskrivningar blir tråkiga, men det får finnas gränser. Kallentoft tar det här med miljöbeskrivningar bortom alla gränser, och jag får verkligen en känsla av att han verkligen bara försöker fylla sidorna. Vad sägs om denna:

De närmar sig sakta, bilen verkar långsamt dra i sig meter efter meter av kyla, av snötäckta fält, av platsens uppenbara lämplighet för ensamhet. Meter för meter, kristall för kristall, närmar de sig sitt mål, en rundning, buktning i atmosfären, en händelse som kommer av en händelse som kommer av en händelse som påkallar nuets uppmärksamhet. Vinden driver mot vindrutan.

Eller den här:

Grenar som ormar, löv och ruttnande svampar som spindlar, och så maskarna under dina fötter, vassa taggar som skär sönder dina fotsulor. Vem hänger där i träden? Fladdermöss, ugglor, ny ondska?Är ondskans geografi små bergsknölar och grunda sänkor. Halvvuxen skog, en kvinna som med svarta klädrester hängandes på kroppen släpar sig fram längs en öde skogsväg i gryningen.

Men hallå – det är en deckare, driv historien framåt istället!

Boken utspelar sig i Linköping och jag vet inte om det då är ett måste att ingående (och känslomässigt) beskriva varenda kiosk, fabrik, butik och villaområde poliserna passerar under sin tjänsteutövning? Det blir faktiskt oerhört tjatigt när varenda sida är fylld av liknande utläggningar.

Storyn är i grunden bra, och trots allt hade jag svårt att lägga ifrån mig den, men jag tror inte jag kommer läsa nästa bok i serien. Vill jag läsa svenska deckare så finns åtskilliga författare som tilltalar mig mer. Det här blev på tok för pretantiöst! Eller också är det jag som är så dum så jag inte fattar storheten…?