Jag vann!

Tyvärr inte 25 miljoner på Lotto men väl kampen mot Iza. Om benbiten.

När vi närmade oss hemmet igen på lunchpromenaden (djävulsrundan) började jag slappna av eftersom vid redan passerat alla ”spännande” ställen. Jag  gick och tittade på åkern jämte vägen och funderade på om det inte var hög tid för bonden att slå snart? Om man bortser från att allt är jätteblött förstås… Jag är ju i desperat behov av en appell-åker hemma.

Helt plötsligt kastar sig Iza iväg i kopplet och slukar något som ligger mitt  på vägen. Detta ”något” skramlar mellan tänderna. Saker som skramlar mellan tänderna brukar sällan vara hälsosamma att svälja, och framför allt – inte hela! Eftersom hon inte kom någonstans på grund av (tack vare?) kopplet knep hon ihop käften så hårt hon bara kunde samtidigt som hon blängde med ett öga på mig och ett på Karlsson.

Jag nitade fast Karlssons koppel under foten och började försöka bända upp Izas käkar. Det har aldrig varit enkelt men det här var nog rekord i ihop-bitning. Nu förelåg ju inte bara risken att hon skulle bli av med sin skatt. Risken fanns att Karlsson skulle få den istället!!! Ett öde värre  än döden. Åtminstone just då. I Izas ögon.

Jag bände, och bände och bände samtidigt som jag riktade nosen neråt för att försöka skaka ut vad-det-nu-var. Hela dramat beskådades av en nyfiken Karlsson på två centimeters håll. Vad det än var storasyster fått tag på så måste det  vara sällsynt åtråvärt eftersom matte också ville ha det?

Till sist så ramlade det mycket riktigt ut en taggig, grusig och ganska stor benbit och innan någon hann blinka … simsalabim … borta! (Säg inget till hundarna men den ligger i åkerkanten, utom räckhåll från vägen 😉 )
Jag vann! 😀

5 reaktioner på ”Jag vann!

  1. Guuud vad jag skrattade….hemma hos oss har EXAKT samma scenario utspelat sig xxx antal ggr. Just precis med lillasystern som står 1 dm från det hela med ett komiskt/korkat uttryck ”öhhh vad gööör ni?”

  2. Hurra! Har varit tvungen att göra samma här med. En död och balsamerad kråka, hård som en pinne… samt en rådjurssvans… och otaliga kotlettben. Med Ben alltså. Jenny har inte samma geni (?) vad gäller resurser etc utan släpper glatt allting bara man tackar henne hjärtligt i förhand 😀 .

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s