Struligt rådjurs-spår

Det verkar som om rådjuren svärmar just nu?! Först det på förmiddagen, i samband med trimningen och sedan ett i Karlssons spår! Precis när vi närmade oss påsläppspunkten så studsade det iväg ett rådjur precis där jag tänkt släppa på. Karlsson blev självklart väldigt nyfiken men han stannade! Han var förvisso kopplad men han drog inte och skulle iväg, åtminstone inte i början utan jag hann muntligt bryta honom och han kom frivilligt in till min sida. Puh… Sen ville han naturligtvis iväg men det blev inget med det. Det är den stora fördelen med honom, han är inte så impulsiv som Iza utan stannar till och funderar en liten stund så att man själv hinner reagera. Iza hade, i motsvarande läge, varit borta innan jag hunnit fatta om det var en skata eller en älg. Det går sååå himla fort!

Nåväl, att det strulade på påsläppet kom ju inte direkt som någon överraskning och det blev ju inte bättre av att jag blev osäker på vilken riktning jag tagit! Eftersom jag kom från lite olika håll när jag la spåret och när jag skulle släppa på så… Detta innebär att jag kunde ju inte lämna rådjurspunkten och släppa på längre fram, för jag visste inte i det läget var ”längre fram” var någonstans?! Håhå jaja, är man klantig så är man. Hur det var så lyckades jag fokusera det lilla djuret och efter en liten stund tog han självmant upp spåret. Puh… igen. Sen fortsatte det att strula till och från men mellan varven gick det riktigt, riktigt bra. Han tog självmant fyra av sex apporter. En gick han helt sonika över och som slutapport hade jag för första gången en ”riktig” slutapport, dvs en lång pinne. Där fick jag bromsa honom lite för att han skulle förstå att även den var värd att plocka upp. Men han får nog öva lite på bärgningstekniken. 🙂 Att ta den längst ut i ena änden är INTE så listigt när den är lika lång som han är hög. 😀

Att rådjuren höll sig på avstånd när vi körde uppletande med Iza är jag evigt tacksam för. Idag fick husse lägga ut föremålen i hennes åsyn. Hon plockade in fem av sex efter viss övertalning men det sjätte fick husse gå ut och bolla med igen. Det låg lite illa till med tanke på vinden så egentligen hade jag behövt skicka rejält utanför rutan för att hon skulle få det i näsan.

I övrigt är dagens ”mission completed”. De planerade shoppingturerna, till stan och till Gällstad, är genomförda och de planerade födelsedagspresenterna är inköpta.

Oväntad trimassistans

Det första av dagens planerade projekt är genomfört; Karlsson är trimmad, nu återstår bara finputs hos V på tisdag sen är han redo för utställningen på lördag.

Hans uppskattning av dessa projekt är dock begränsad. Han ålar, han lägger sig, han sätter sig, han vänder sig… Allt för att slippa. Och ska man då försöka parera så att han inte ramlar av trimbordet så blir det lite bökigt. Vissa partier går jättebra men andra partier är mindre populära. När det var dags för de impopulära partierna idag så fick jag dock oväntad assistans. Av ett rådjur. Tror jag? Något dundrade förbi i full galopp på andra sidan häcken, ca fem meter från oss. Vi såg det aldrig men K blev naturligtvis mycket misstänksam och började skälla och morra, stint stirrande åt det håll där det konstiga ljudet hörts. Och då passade jag på. 🙂 Överskottshår på mage, i ljumskar etc. rök blixtfort all världens väg och K märkte ingenting. Eller snarare; han prioriterade lite annorlunda. Det tackar jag för. Så nu är han hyfsat snygg igen, den lilla ruggugglan.

Det är helt osannolikt vilken frodig pälstillväxt han har! Det är trots allt bara knappt en månad sedan förra utställningen. Vågar inte ens tänka på hur han skulle se ut om jag följde borderterriersällskapets ”rekommendationer” med trimning två gånger om året? Det är ju iofs vardagstrimning dom menar, men ändå? Även om jag inte skulle ställa ut honom så skulle han behöva trimmas en gång i månaden för att inte gro igen fullständigt.

Hur som helst så avslutades trimningen med kloklippning och öronrens så nu är han en liten snygging igen. Nu återstår bara att få domarna att inse detta också. 😉 Och inser dom det inte nu så väntar jag åtminstone ett år (tror jag) till nästa utställning så att han är helt färdigväxt. Vi har ju det vi pysslar med ändå, utan att behöva ställa ut. 🙂