Poletter & knutar

I förra blogginlägget hade vi precis tagit tag i uppletandet och det kändes mycket positivt. Vi hann köra ett par gånger till, med bra känsla och sen … kom snön. OK, inga större mängder men tillräckligt för att vi skulle lägga den träningen på is (!).
Har jag nämnt att jag hatar snö? 😛

Luften gick ur mig en smula men någon gång per vecka har vi hyrt in oss i inomhushall så helt träningsfritt har det inte varit.

Jenny Wibäck skrev ett intressant blogginlägg – om högkänslighet – för någon vecka sen. Jag har ju alltid hävdad att Maro är en känslig individ och där kände jag igen mycket.
Ett exempel på att han registrerar betydligt mer än han behöver fick jag på träningstävlingen för ett par veckor sen. Under fjärrdirigeringen tappade han fokus fullständigt och tittade/lyssnade ”förbi” mig. Jag kunde ju inte vända mig om och kolla vad det var som störde honom men de som stod på sidan och tittade på kom fram till att det var kyrkklockorna – ca 5 km bort – han lyssnade på?! Något annat fanns inte, som de uppfattade saken. Det är inte lätt att vara en liten kelp som ska ha koll på omgivningen, och att han blir mer störd av saker som hörs men inte syns konstaterade jag ju redan när han var liten valp.

Vittringen har ju varit en riktig käpphäst – mest i mitt huvud – så jag har skjutit på den träningen, in absurdum. Nu står vi dock inför faktum att om vi ska komma vidare i lydnaden är den ett måste. Vi gjorde framsteg ett tag, kändes det som, men sen blev det tvärstopp. Efter att ha provat några olika metoder bestämde jag mig för att plocka fram nosework-burkarna, för att få honom i rätt ”tänk” = använd näsan. Det fungerade bra. Han jobbade lugnt och fokuserat och gjorde prydliga markeringar av rätt burk. När vi kört så vid några träningstillfällen tippade jag ur pinnarna i burkarna och då blev han väldigt osäker? När jag toppade det hela med att, i samma sekund jag insåg att jag inte visste om det var rätt pinne han tagit, svära en liten ramsa (…men för h**vete), mycket tyst, åt mig själv, var det helt kört. Efter det vägrade han att befatta sig med pinnarna över huvud taget… 😦 Inte lätt att vara (hög)känslig som sagt, och till råga på allt ha en klantig matte som skulle behöva en remsa silvertejp över munnen ibland.

Vi tog ett par veckors paus med den träningen för att få honom att glömma denna incident men den här veckan tog vi tag i det igen och nu tror jag att vi har löst upp knutarna. Erinrade mig ett tips jag fått om att gömma pinnen i rutbandet när man tränar inomhus och inte har tillgång till högt gräs (som är den ”ordinarie” metoden). Och se där; med lite stöttning kom han igång igen, med näsan påkopplad. Halleluja! Ganska snart insåg jag att ett rutband var för enkelt så då strimlade jag helt enkelt ett gammalt påslakan. 😛 Nu känns det som om vi är på banan igen. Högen med ”ointressanta” pinnar har jag flyttat närmare och närmare men han kopplar på näsan och letar reda på rätt pinne. Nu är det ju oerhört många bitar som ska till innan momentet ens är i närheten av att vara tävlingsklart men vi har helt klart kommit över en av pucklarna och det känns skönt. (Ber om ursäkt för bildkvalitén. iPhone – dåligt ljus etc, you know…)

Den här veckan har vi lagt rätt mycket tid i Karlsson Arena. Fokus har, förutom vittringen, varit stegförflyttningar åt vänster och kryp. Även där har vi gjort rätt stora framsteg känns det som. Stegförflyttningarna åt vänster liknar mest någon HTM-position (med honom bakom mig) för tillfället men han har börjat få till sina rörelser i någon slags skänkelvikning och slår inte ner rumpan i tid och otid. Nu ska vi sakta men säkert vrida tillbaka mig i rätt position men det ska nog gå. 😀

Krypet då? Jo, igår kväll ramlade det ner en polett. Äntligen fick jag honom att förstå att det inte är någon hastighetstävling utan att det är följsamhet och position som premieras. Jag fick honom till och med att följa mig bakåt, bara ett par microsteg förvisso, men ändå. Och så såg han sådär sjukt nöjd ut, som han gör när han förstår att han har förstått. ❤ Nu längtar vi galet mycket efter barmark och utomhusträning!

Karlsson då? Jodå, han tuffar på. Igår kväll fick han ett litet, fullständigt spontant och oplanerat NW-pass (rumssök). Vi har inte kört något sen förra vintern men varje gång han kommer in i träningslokalen/pelargonförvaringen/förrådet drar den lilla nosen igång och han far runt som en skållad iller. Igår tog jag en droppe eucalyptus-hydrolat på en möbeltass som jag gömde på några olika ställen och jäklar så han letade. 😀 Lite oklart om han visste exakt efter vad i början men det klarnade rätt fort. Vi har ju inga tävlingsambitioner och det känns rätt skönt, då kan man köra lite halvslarvigt – bara som aktivering. 🙂 (Ännu fler usla bilder tyvärr, men det går fort när han jobbar och då blir skärpan därefter.)

Vår gröna äggboll, som jag beställde efter balanskursen, har landat och när den åker fram i träningspose är det snudd på slagsmål. Båda gillar den skarpt och Karlsson har testat om de får plats båda två samtidigt. Det får de! Dock finns det inte på bild och just två hundar på bollen är inget vi eftersträvar heller.

Nu laddar vi för ett par timmar i fina Kinnaredshallen i eftermiddag. 😀

Balansakter & uppletande

För någon månad sedan anmälde jag mig som åhörare till en föreläsning och introduktion till balansbollsträning (för hund, om nu någon trodde något annat). Vi har ju fuskat lite här hemma men peanutbollen, som är perfekt för Karlsson, är för liten för Maro. Det struntar iofs han i eftersom det är roligt men någon optimal träning blir det inte.

Igår var det dags och eftersom det var på samma ställe där vi brukar träna tyckte jag det var lika bra att boka en timmes lydnadsträning innan föreläsningen. Och när jag ändå skulle ha hund med mig kunde jag ju lika gärna uppgradera min åhörarplats till en plats med hund eftersom det fanns en plats kvar. Snacka om att ta saker i fel ordning?!

Först blev det alltså en timmes lydnadsträning, eller åtminstone nästan en timme. Jag var ju tvungen att rasta och promenera av honom innan föreläsningen. Sen fick han pausa i buren en timme innan det var dags för prova på. Lite yr i mössan blev han av att hallen där vi nyss varit ensamma, och oftast är ensamma, innehöll sex hundar till och ännu fler människor. Att han dessutom blev störtförälskad i en söt whippetbrud spädde inte direkt på koncentrationen. 😛

Nåja, vi provade oss igenom de olika stationerna och de kommer nog att sluta med att vi införskaffar en äggboll (som på bilden uppe till vänster) i lämplig storlek. Snuskigt dyra är de (och svåra att härbärgera), men det är ändå den modellen som är mest lättarbetad för mig och där jag ser vad han gör. Jag tror på den sortens träning, där han får stärka upp de små, stabiliserande musklerna. Måste bara hitta en i lämplig färg eftersom den kommer fungera även som inredningsdetalj. 😛

Idag hade jag tänkt ”spår”. Det är ju bara lite snö i skogen, fläckvis, så det gäller att passa på. Men … så kom jag till insikt om att vi nog borde lägga krut på uppletandet istället. Den där lilla detaljen som jag bara förtränger, och förtränger, och förtränger… Vi har ju stött på en hel del svårigheter av olika art, allt från rusa runt och ”äga” föremålen till att inte vilja lämna mig med mer än 10-15 meter. Det blev ju lite fart på det på lägret i somras men efter det har vi nästan inte gjort någonting. Nåja, nu var det dags.

Direkt när vi landat i skogen, där terrängen är hyfsat för den sortens aktivitet, uppstod första problemet. Det var vindstilla! Eller i alla fall så vindstilla det kan bli här på berget. Jag vill ju gärna ha mot- eller åtminstone sidvind under inlärningen så jag fick konstultera både väderapp och kompass innan jag kunde bestämma mig för åt vilket håll jag skulle lägga min korridor. 😀

En rätt smal korridor med fyra föremål blev det, och han fick se på när jag vallade och droppade föremålen. Första omgången var det mer ben än hjärna och näsa men när han lugnat sig något fick han in tre av de fyra föremålen. Det fjärde tog han när vi gick en liten sväng tillsammans. Till min stora glädje fanns inte en tendens till att rusa runt och ”äga” föremålen utan raka spåret in till mig i full karriär när han hittat, och fina ingångar vid avlämnadet hade han också – helt spontant. 😀 Han hade inte heller några problem att gå ut på djupet. Detta kanske helt enkelt var ett moment som behövde mogna innanför det bruna lilla pannbenet? Det ju långt ifrån ”klart”, men de två stora stötestenarna såg jag ingenting av idag. Att han inte brydde sig så mycket om vallningen utan glatt körde på en full ruta är ett mindre problem. 😛

Vi körde en omgång till. Samma korridor – fyra föremål. Även denna gång fick han in tre av dem snabbt och utan hjälp men hade lite problem med det fjärde. Tempot i den omgången var dock betydligt bättre anpassat för att leta saker.

Helt plötsligt känns det roligt med uppletande och inte bara motigt. Jag håller tummarna för att det fortsätter så (och att vi slipper större snömängder). 😀

 

Att tänka utanför metallboxen

Det sägs ju alltid att man ska dela upp momenten i mindre delar innan man sätter ihop delarna. Jag blir bättre och bättre på detta även om jag – enligt gammal tradition – ändå går för fort fram ibland. Det finns dock tillfällen där det, uppenbarligen, kan vara bättre att sätta samman alltihop. 😉

En av våra stötestenar är metallapporten. Han gillar den inte och tar därför ett ganska löst grepp. För att den inte ska skallra mot tänderna så springer han sen försiktigt – dvs travar – in med den. Vi har testat rätt många olika varianter (jag ska inte redovisa dem alla) men jag lyckas inte riktigt förklara för honom att det är galopp som är det rätta. Det är ju inte så lätt att förstärka något som aldrig händer liksom… Jo, visst kan det komma några galoppsprång ibland, om jag peppar ordentligt, men vi gör inte direkt några framsteg.

Idag bokade jag en timmes inomhusträning och på vägen dit fick jag en galen idé. De galna idéerna, som dyker upp när jag tänker utanför boxen, har ju faktiskt ganska ofta varit framgångsrika med Maro. I klass 2 är det ju hopp som gäller i samband med metallen och jag har fastnat i tänket ”huuur ska jag få honom att hoppa med metallen när han inte ens vill galoppera med den”, men så tänkte jag om. 😀

Han älskar ju att hoppa, och då måste han galoppera både före och efter hindret. Varför inte testa metallen i kombination med hinder? Galet, jo visst, och det kunde ha blivit fel men det kändes inte som om vi hade så mycket att förlora på ett försök.

Det funkade! Han galopperade både före och efter hindet och höll fint i apporten. Det roliga hoppet tog liksom udden av skallrande metall mot tänderna. Jag testade även en ”slät” apportering men då ramlade han tillbaks i trav så det får bli en period av hjärntvätt där all metallapportering sker över hinder. I brukset är det ju ”slät” metallapportering som gäller så han måste ju kunna det också men där har vi mer tid på oss, det kommer ju inte förrän i elit… Några bilder från dagens övning finns inte eftersom han konsekvent vägrar att hoppa om jag riktar en kamera mot honom och det ville jag inte riskera. Men … jag känner visst hopp om att vi kanske är på väg att lösa knuten. 😀

Igår blev det en utflykt till My Dog, utan hund(ar). Mingel och lite shopping stod på programmet, samt trevligt umgänge med A-L som mötte upp på plats. Efter en djupdykning i leksaksförrådet här om kvällen insåg jag att vi egentligen inte behövde någonting – utom en till julklappsboll i snöre. Äntligen har jag hittat en boll i snöre där han faktiskt prioriterar bollen framför snöret så en till sån, i reserv, letade jag efter – och hittade.

180107D

Jag kom även hem med en fågel, som kvittrar när man trycker på den. Jag trodde att det skulle vara intressant för den lilla ornitologen men han blev mest chockad när han hörde den idag. Det var med mycket tvekan han gick innanför säkerhetsavståndet på 3,5 meter. 😀 Kanske inte mitt mest lyckade köp?

180107B

Man kan även konstatera att det börjar smyga sig en hel del prylar i orange i både leksaks- och halsbandsförrådet. Håller vi på att byta teamfärg? Den som lever får se. 😛

Kelpien och hans träbitar…

Ibland måste man backa i träningen, som t ex när man har tappat den där lilla detaljen med raka sättanden i ingångarna (när tappade vi det liksom?), eller när framtassarna börjar fladdra onödigt mycket i fjärren.

Fjärren backar vi i ganska ofta, dvs vi tar fram hans älskade lilla planka och då klamrar han sig fast i den och gör rätt fina skiften. Ok, det fladdrar lite i ena tassen men han flyttar sig åtminstone inte framåt, för då skulle han ju tappa plankan. :P. (Ursäkta den usla filmkvalitén men det är rätt mörkt i Karlsson Arena och youtubes redigeringsmöjligheter och jag är inte riktigt kompatibla.)

De där borttappade raka sättandena i samband med ingångar, som har försvunnit någonstans på vägen – oklart när och hur – har vi jobbat med ett tag utan någon större framgång. Den lilla rumpen hamnar snett utåt nästan varje gång… Igår tog jag fram hans andra djupt älskade träbit, den lilla hemsnickrade klossen. Han blev sååå lycklig, för då visste han precis hur han skulle göra och jäklar vad han snurrade på. När jag sen körde ingångar, med klossen vid min vänstra sida, blev det rakt och fint. Jag tror inte han har sett den på 1,5-2 år men vad man skulle ha den till tvekade han inte på en sekund. 🙂

180103A

Det är alltid lika roligt att se hans min när han får en träbit under tassarna; hela hunden andas lyckligt ut och tycks säga att ”NU vet jag hur jag ska göra” och så gör han det. ❤
Den lilla detaljen att man inte får ha träbitar med sig in på plan på tävling tar vi tag i en annan dag. 😉

Den seriösa kelpien

171231A
När jag i förrgår insåg att jag inte ägnat det där med nyårskort (till webben) en tanke så fick jag en halvgalen idé – att få Maro att hålla i ett champagneglas. Alltså ett riktigt, i glas. Han plockar ju upp allt som ligger på golvet, på eget initiativ, men glas brukar vi av förklarliga skäl inte ställa på golvet och tappar vi ett glas förpassas hundarna blixtfort till ett annat rum medan vi städar upp. Med tanke på att han tycker metallapporten är ganska äcklig var jag långt ifrån säker på att det skulle fungera med glas men det var värt ett försök.

Vi förpassade oss till sovrummet där jag placerade ett stycke kelpie i sängen, så att glaset skulle landa mjukt om han spottade ut det. Han tyckte dock att det var helt ok?! Med klicker och några torra foderkulor var det ”klart” på ett par minuter. Igår var det dags att praktisera den nya kunskapen. Husse bakom kameran, jag regisserade, golvet var rejält vadderat (om utifall att…) och Karlsson bredvid. Om det inte blev riktigt som jag tänkt mig så var det i alla fall inte Maros fel. Han höll snällt i glaset i flera olika omgångar. 😀

Trots att det ofta är mycket flams och trams både mellan öronen och på utsidan så har han en seriös ådra att ta till när det krävs och den använde han igår. 🙂 Det märks faktiskt även i träningen att han tar mer och mer seriöst på sina arbetsuppgifter. Det kanske har med åldern att göra? 😉

När det gällde julkortet så fick jag antydningar (från en icke hundmänniska) om att det skulle vara photoshoppat och visst, det är photoshoppat en hel del. Jag har tagit bort bakgrunden (en ful garderobsdörr), jag har gjort det svartvitt pga gräsliga färger (kombiljus blixt-halogenspottar) och fixat och trixat med lite annat också, men att Maro drar i Karlssons mössa är helt och hållet på riktigt. Mina kunskaper i photoshop tar slut ganska långt innan dess. Även detta lärde vi in på några minuter, med hjälp av klicker. Först utan terrier i mössan, sen med terrier i mössan på golvet och sen uppe på trimbordet där bilderna togs. Jag vet inte hur många gånger han greppade mössan under den fotosessionen men det blev många och han gjorde det med liv och lust, varje gång.

Karlsson och champagneglaset då? Jo, jag gjorde ett försök men den lilla pensionärsterriern var bara flamsig och tramsig. Nosa på glaset, försöka high fiva det ur min hand och vara allmänt odräglig gick bra, men hålla i glaset – nej det gick han inte på. 😀

Nyårsaftonen tillbringade vi hemma, för hundarnas skull. Vi hade fått inbjudningar till två olika ställen men båda belägna där det troligen skjuts rätt friskt både vid 12-slaget och vid andra tidpunkter under kvällen. Alltså valde vi att vara hemma i år igen, för att inte riskera att hundarna skulle bli skrämda. Här var det lugnt och stillsamt. Icke ett enda fyrverkeri såg vi i närområdet. Några dova smällar från stan och från ”byn” hördes när man var utomhus men det ljudet dämpades rejält av blötsnön på träden och det kändes faktiskt som om det var mindre aktivitet än vanligt även där.

Avslutningvis ett grattis till bloggen som fyller 12 år idag. Eller snarare fyller mitt bloggande 12 år. Den första bloggen är tyvärr spårlöst försvunnen…

Så, då tar vi tag i 2018 och hoppas att det blir ett riktigt bra år! 😀

2017 – summeringen

När det är årets sista dag kanske jag bör försöka mig på en sammanfattning, mest för min egen skull. Vissa år har den här resumén varit väldigt genomarbetad men så blir det inte i år. Varken tiden eller kraften finns just nu men ett litet ”hopaplock” ska jag nog kunna få till.

Hundarna
Maro
I januari genomförde vi chokladtomtens officiella tävlingsdebut. Vi startade i startklass (ganska logiskt?) på en inomhustävling i Ulricehamn och trots några missar räckte poängen till uppflyttning.

I april var det dags för appellen. Första försöket lyckades inte, främst pga av att han vägrade lämna mottagaren på budföringen! Nåja, han hade varken fått boll eller godis så det kanske inte var så konstigt. Dumstrut på matte men eftersom problemet varit det omvända (vägra gå till mottagaren) var det nog inte så märkligt att jag missat den lilla detaljen.

Efter en veckas intensivträning av budföring gjorde vi ett nytt försök och då gick det bättre både i spåret och på budföringen och poängen räckte till uppflyttning med god marginal. 🙂

170408A

I juni debuterade vi i lydnadsklass 1 och … bröt i tredje momentet. Någon som varit på planen innan oss luktade uppenbarligen extremt gott och Maro låste fullständigt i luktfläckar. Besvikelsen var rätt stor för momenten i sig borde inte ha varit några problem.

I augusti gjorde vi ett nytt försök. Det gick betydligt bättre men poängen räckte inte riktigt ända fram pga en trist nolla men i september satte vi det. Uppflytt och delad klassvinst. 🙂

Helgen efter var det dags för lägre klass och tro’t eller ej men den lilla virrpannan kutade runt spåret med mig på släp och bärgade dessutom alla apporter. Lydnaden lämnade väl en del övrigt att önska men med de nya reglerna räckte det till uppflytt ändå, utan både platsliggning (som vi avstod) och budföring (som vi också avstod). 😀

I juni var vi på lydnadsläger hos Jenny Wibäck, i juli var det Kindsläger i vanlig ordning och under hösten hann vi med ytterligare en lydnadskurs.

Han har även vänstervarvat en gång, tillsammans med min kompis Veronica som är duktig på att visa hund. Det gjorde de så bra att det blev excellen, ck och BIR. Då saknades bruksmeriten för cert men nästa gång är han kvalificerad för det.

På det stora hela har han utvecklats riktigt fint under året. Hans spårmotivation har blivit extremt mycket bättre och även hans fokus på lydnaden. Jag litar på honom på ett helt annat sätt och han bryr sig mindre och mindre om vad som händer runt omkring, på både träning och tävling.

Nu dröjer det tills vi äntrar en tävlingsplan igen. Vi har några riktiga nötter att knäcka först. De har förvandlats till nötter eftersom jag liksom inte tagit tag i träningen ordentligt, av olika orsaker. Det är t ex uppletandet, vittringsapporteringen och framåtsändandet. Men om matte skärper till sig kanske det kan bli starter framåt hösten…

Ja just det… han har varit på simskola hos H också, i våras. Hon lyckades inte få honom att simma den här gången heller men har har åtminstone blivit mindre skeptisk till att bli blöt om tassarna. 😀

170522K

Karlsson
Den lilla pensionärsterriern är pigg som en unghund men blir ju tyvärr lite satt på undantag när min tid inte räcker till, och utan tävlingsmål saknas även min motivation.
Vi snubblade runt en rallybana i mästarklass i våras med 55 poäng vilket får anses klart godkänt med tanke på den nästan obefintliga träningen och att vi snubblade bort 19 poäng i frestelsen (!). Det är ytterst tveksamt om vi gör något mer försök men nu har vi i alla fall startat i högsta klassen i en gren, äntligen. Det blev inte spår, inte sök och inte lydnad. Att det skulle bli i rally var ju tämligen otippat i början av karriären (fanns den grenen ens då?) men så blev det.

170414D

Under hösten genomgick han en munsanering (och blev två tänder fattigare). Efter det blev han ännu piggare. Det är ju eländigt att hundar inte visar tydligare att de har ont…? Men nu är han fräsch som en nyponros igen och rullar på sitt 12:e år.

Semestern
I år drog vi för första gången iväg utanför landets gränser med hundar och husvagn.
Närmare två veckor i Danmark satt fint och största delen tillbringade vi på nordvästra Jylland med husvagnen uppställd vid Klim Strand . Vi hade helt ok väder. Inte särskilt varmt men ganska mycket sol (och vind).

Ett par kortare turer, till Björkängs Camping, har det också blivit. Älska havet!


Kultur
Som vanligt har det blivit en del evenemang av skiftande slag.
Skifs & Körberg
Hedvig and the angry inch
Brynolf & Ljung
Hair
Les Misérable
Champions of rock… och kanske något jag har glömt.

Hem & jobb
På den fronten har det varit lugnt. Inga renoveringsprojekt och en ”normal” arbetsbelastning, utan en massa övertid.

På det stora hela ett riktigt bra år, utan skador på både folk och fä och med vissa (om än blygsamma) framgångar på tävlingsbanorna. 😀

Därmed ”stänger” vi det här året och önskar er alla ett…GottNyttAr2018_webb

Dan före dan…

…och vi önskar God Jul!

Julkort_2017_FB

Några extra dagars ledighet blir det. Redan igår körde vi ett lydnadspass inomhus och minst två till blir det under nästa vecka. Snön som legat ett par veckor har släppt taget under dagen så med lite tur får vi till ett spår eller två.  Kanske något lydnadspass utomhus rent av, innan nästa omgång snö ramlar ner. Vi har även som mål att skaka liv i bloggen. Den tog tydligen lite vintersemester…

Drömhundar & hunddrömmar…

Vad en drömhund är varierar ju från person till person så det ska jag inte gå in på här. Något jag däremot började fundera på här om dagen var hunddrömmar. För några veckor sen la jag ut denna bild, på drömmande Maro med raggen på ända.

171026B

Han drömmer mycket och ofta, om det nu är det hundar gör när de gnäller, sprattlar och gruffar i sömnen. Jag har dock svårt att tro att det handlar om något annat än drömmar. Detta är enda gången jag sett ragg på en drömmande hund i det här huset så vitt jag minns. Oftast verkar det ju vara rätt trevliga drömmar, tack och lov.

Här om dagen började jag fundera på hur det här med aktivt drömmande, som alltså syns ”utanpå”, är kopplat till hundens personlighet.

De gånger jag sett/hört Karlsson drömma kan jag nog räkna på ena handens fingrar – efter snart 12 år. Karlsson är en cool och grundtrygg hund, både socialt och miljömässigt.  Han hanterar nya situationer, miljöer, två- och fyrbeningar alldeles utmärkt och har väldigt lätt att slappna av på ställen där han inte förväntar sig aktivitet. Samtidigt är han ju en väldigt aktiv hund när så förväntas och tränar man så bryr han sig inte om vad som händer runt omkring utan går in i en bubbla (där förhoppningsvis även jag är med) som endast störs av de intryck som når hans näsa. 😛 Men drömmarna verkar inte vara så vanliga eller så gör kanske hans coola personlighet att det inte märks på utsidan?

Maro är ju inte direkt någon cool hund och ger inte heller intryck av att vara det. Alla känslorna sitter utanpå och han reagerar blixtsnabbt, på olika mer eller mindre relevanta sätt, när han tycker att det behövs. Han är aktivitet ut i klospetsarna även om han också kan slappna av när inget händer och koncentrera sig på jobb när vi tränar.

Tredje exemplet är Iza, min schäfer som blev 13,5 år. Hon hamnar någonstans mitt emellan Maro och Karlsson. Socialt och miljömässigt mycket grundtrygg och cool men utåtriktad på så sätt att hon var väldigt observant och nyfiken på omgivningen vilket resulterade i ganska rejäla koncentrationssvårigheter. Hon var alltså inte orolig för vad som hände runtomkring, bara nyfiken.

Iza kunde också drömma väldigt syn- och hörbart, men … nästan bara när vi hade gjort något utöver promenader/träning på hemmaplan och dagens intryck varit många.

Varken Karlsson eller Iza genomgick heller någon ”spökålder”. Iza övervann allt med sin nyfikenhet och Karlsson har nog helt enkelt utgått från att världen är ofarlig. På MH:t blev han arg/rädd på dumpe och spöken men avreagerade snabbt. Det är nog enda gången jag sett honom arg faktiskt. 😀 Iza fann ingen anledning alls att bli arg på något i MH-banan. Enda gången jag sett henne arg var när en IPO-figurant lyckades agera ”farlig” istället för lekfull när uppfödaren på ett kennelläger ville att vi skulle testa…

Maro verkar å andra sidan vara i någon sorts konstant spökålder, åtminstone på hemmaplan där han reagerar stort och snabbt på allt som inte är som det brukar. Det kan räcka med att vi möter någon på promenaden (vilket iofs sker ganska sällan) för att han ska spela ut hela registret. På andra ställen hanterar han, tack och lov, omgivningen med förutsättningslöst och det är väl en himla tur. 😀 På MH:t blev han både rädd och arg men hade fina avreaktioner så det är nog inte så farligt som det ser ut och låter i vardagen heller. Bara känslorna utanpå som sagt…

Nåja, lite lösa spekulationer om hundars personligheter relaterat till deras drömliv.

Hur är din hunds personlighet och drömliv? 😉

Multikompetent och halvbra?

I helgen var det dags för tre klubbmästerskap. Maro var anmäld till lydnad (klass 1) och bruks (lägre). Karlsson var anmäld till rally (mästarklass). Tänkte att vi kunde ta chansen att snubbla runt bland skyltarna en stund när det fanns möjlighet, utan att behöva skämma ut oss officiellt. 😉

Första grenen ut var lydnaden och eftersom jag liksom har släppt taget om klass 1 och träsnar för högre mål (!) blev det en del missar. Han har t ex köpt det där med ”flygande upphämt” efter stå/ligg/sitt under marsch och det bara lyste om honom när jag kom traskande bakifrån efter den lilla promenaden. ”Jag kan, jag vet” sa han och började gå när jag var intill. Det är ju bara den lilla detaljen att han i klass 1 ska stå kvar och inta utgångsposition när jag har gjort halt. En av de små detaljerna som kostade poäng för att matte förträngt momenten i klass 1 och bara tittat framåt i två månader. Man glömmer fort…

Vi nollade fjärren eftersom han blev distraherad och missade första skiftet men i övrigt kändes det helt ok och på helheten stod det bl a ”verkar kunna momenten” och det är ju en himla tur eftersom vi är uppflyttade. 🙂 Det mest glädjande var att nafsandet i mina kläder nästan var helt borta! Han stötte till med nosen ett par gånger men det är en himmelsvid skillnad mot hur det varit på höstens två officiella tävlingar. Nu återstår att fixa till positionen men fokus har ju varit att få bort nafsandet och om vi fortsätter det vi påbörjat där tror jag mycket av det andra kommer mer eller mindre automatiskt.

Vi slutade på plac 4 och det visade sig bli en trend för hela helgen.

Under lunchpausen utbröt det en våg av efteranmälningar till eftermiddagens KM i rallylydnad och vi föll för grupptrycket. Helt plötsligt var Maro anmäld till nybörjarklassen. WTF? Han hade aldrig satt en tass på en rallybana! Men … vi hade väl ca 15 minuter på oss att träna in ”sitt framför”, ”gå runt”, ingång bakom och ”tysksvängen”, dvs helt om hund bakom. Det gick väl sådär… Sitt framför köpte han direkt men det där med att gå bakom mig vägrade han konsekvent. 😀 Han såg bara allmänt förtvivlad ut stackar’n. Nåja, vi tråcklade oss igenom banan på något vis och slutade på 73 poäng (godkänt om det varit officiellt!). Två tokmissade moment/skyltar (det var gå runt-varianterna) men i övrigt bara sju poängs avdrag. Med tanke på våra förberedelser får det väl anses helt ok. 😀 Karlsson fick ju 88 poäng i debuten men då hade vi haft hela fyra dagar på oss att träna! (Jo, jag efteranmälde lite spontant då också.)

Karlsson och jag tråcklade oss igenom mästarklassbanan med något färre missar än första (och enda) gången vi försökte. Med omräkningsfaktorn som används på vårt KM så slutade han på placering 3, och Maro på – just det – placering 4.

171111J

171111E

Alla ”barnen” fick påsar… 😀

Sen var det bara hem och ladda om för brukset som skulle avgöras på söndagen.

Den lilla chokladtomten levererade dagens bästa spår och var en av två hundar som hittade alla apporter i appellspåret. (Jo, alla klasser har appellspår på KM.) På lydnaden visade det sig att matte borde ha tänkt till, läst reglerna och kört några lägganden under marsch innan vi gick in på plan, eller rent av under veckan innan. Men nej, sättande under marsch är det vi tränat (inför lydnaden). De som såg momentet (jag hade ju ryggen mot Maro) påstod dock att det var ett djävulskt snyggt sättande. 😛 Inte riktigt det som efterfrågades kanske så dumstrut på mattehuvudet får det bli. Jo, jag sa ligg men kelpien kunde tydligen själv, trodde han.

Krypet blev inte heller bra så ytterligare en nolla blev det där, och med avstådd budföring räckte inte poängen till mer än – placering 4.

Vi har i alla fall fått bra påminnelser om vad vi ska göra under vintermånaderna och ingen behöver bekymra sig över att vi ska vara sysslolösa. Maro har fått tre blommiga, flytande (tror jag) pipleksaker och Karlsson har fått en (icke flytande) pipleksak.

Igår eftermiddag var Karlsson lite sur på det faktum att han fått färre starter och därmed färre chanser att förvärva pipleksaker. Dessutom tycker han att han är bäst, alltid och som vanligt, och förstår inte att lillebror som fick tre chanser inte kunde komma bättre än fyra när det räckte med en start för en tredjeplacering?! Därför bestämde han sig för att det var dags att sälja lillebror. Jag vet dock inte hur det gick med annonsen eftersom han inte har något kort att betala med (såvitt jag vet) och än så länge bor kelpien kvar. 😛

171112A

Varför inte se till att vara förberedd?

171102A

Foto: Christine Ehrlander

Ganska ofta diskuteras det i olika FB-grupper vilken apport vissa hundar/raser ”ska” ha. Det diskuteras gram hit och gram dit. En bc skulle t ex ha svårt för en apport med vikten 400 gram?! Det tror jag inte på en sekund. Inte om den är tränad för det.

När jag började träna för tävling med Karlsson och siktade på brukset i första hand insåg jag ju rätt snart (innan debuten) att tävlingsledare faktiskt också bara är människor och att det skulle kunna köra ihop sig med dålig tillgång på små apporter. För att slippa onödiga avbrott och att behöva lämna ”bubblan” bestämde jag mig för att träna på alla tillgängliga storlekar och det har vi haft nytta av.

Det är mer än en gång som tl, när det varit dags för apportering, sagt ”oj, jag har ingen liten apport – vill du att jag hämtar?”. Det har inte bara hänt i brukset utan även i lydnaden där små hundar ändå inte är helt ovanliga. Att då tryggt kunna säga, nej det är ok med en träapport (eller metallapport) i schäfersize och bara fortsätta programmet har gett en skön känsla. En gång har vi fått invänta en apport i korrekt storlek och då handlade det om tungapporten. 4 kg kändes lite tufft för 8,5 kilo hund. 😉 Hade det funnits en tvåkilos tillgänglig hade jag dock valt att köra vidare för det fixar han.

Sen förstår jag ju att det finns vissa mycket små raser som har svårt eller t o m omöjligt att greppa en fullstor apport, men det är en annan diskussion. Jag kan ju även erkänna att när alla storlekar varit tillgängliga har jag ofta valt en liten, främst för att den oftast varit mindre ”slabbig” och tuggad än den större.

Ganska nyligen aktualiserades dessa tankar när det på en tävling fanns en hund av icke traditionell bruksras (men betydligt större än Karlsson) som tydligen omöjligt kunde apportera en ”normal” träapport och det blev ett avbrott när ”rätt” apport skulle hämtas vilket uppenbarligen störde både hund och förare. Den tävlingsledaren var inte heller mer än människa…

Bilden ovan är tagen för snart 10 år sen. Det är en IPO-apport på ca 2 kilo och det var första gången Karlsson ens såg en sådan. Han hade vissa problem att balansera den men han fick ordning på det också. 😀 Den typen av apporter förekommer ju endast i IPO så för vår del har det bara varit ett party- och uppvisningstrick – men ett uppskattat sådant.
Numera kan han t o m galoppera in med den, och göra en fin ingång. Eftersom jag inte gillar att vara med på bild (eller film) har jag dock redigerat bort ingången.

Sensmoralen av detta är alltså; träna på olika apporter och hundar klarar mer än man tror. 😉

När chokladtomten imponerar

I söndags hade vi en träningsdate med Annette och syster Yra, och Yras ”syster” Stila. Yra hade bara varit hemma en vecka efter att ha haft en valpkull med åtta små yrväder. Återseendet mellan syskonen var kärt men Maro imponerade faktiskt genom att kunna sitta still en lång stund när vi skulle ta en gruppbild. För ett år sen kunde han inte hålla sig i mer än några sekunder innan han var tvungen att köra ett race med Yra, som inte var sen att hänga på, men han kanske har mognat lite sen dess? 🙂 Förvisso placerade vi Stila som ordningsman och buffert mitt emellan syskonen men något säger mig att det troligen hade fungerat ändå.

171029A

Maro fick även agera statist (med lite extra hjälp) i gruppmoment enligt klass 3 och det skötte han också fint. Det kanske finns hopp?

Vi fick med oss mycket nyttigt också i den övriga träningen och konstaterade att det där med andra ögon som ser vad man gör för dumheter är oerhört nyttigt. Det kom ju i och för sig inte som någon överraskning men är tyvärr något vi har tillgång till alltför sällan. Det visade sig att hans raka sättanden i halter och ingångar tydligen är ett minne blott?! Jag vet inte riktigt när de gick sönder men nu får vi se till att laga dem och det ska väl inte vara omöjligt…

Det var väl spenderade och trevliga timmar och nu har vi lite nya, och några nygamla, projekt att jobba på.

Finkameran var med för omväxlings skull men som vanligt lyckades jag inte helt med inställningarna och actionbilderna blev mest sudd, tyvärr. Men med lite tur så har jag lärt mig något av mitt misstag så nästa gång…

Först några bilder på Stila.

Och så lite Maro.

Och avslutningsvis syskonen. Ljuset varierade så Maro ser tyvärr helt galen ut i färgerna men han är en rätt stilig pojk ändå, bilderna ovan till trots. 😀

 

Alla känslorna utanpå

När jag och Maro senast stormade in till veterinären konstaterade en i personalen att ”han har verkligen alla känslorna utanpå” och det är faktiskt en perfekt beskrivning av kelpien. 😛

Han försöker inte ens behärska sig vare sig han är glad, rädd, förbannad eller… Det både syns och hörs. När jag eller husse kommer hem blir han så glad att jag tror han ska svimma – varje gång. När vi går till veterinären, som är lite läskigtochspännandeochrättläskigtändå är han högt och lågt och gör tappra försök att riva stället samtidigt som han försöker gå därifrån och krypa in under skinnet på veterinären.

Har jag varit borta en kväll så ska han helst ligga i min halsgrop när vi går och lägger oss. Då går det liksom inte att komma tillräckligt nära.

Något han använder sig av rätt flitigt är ryggpälsen, eller raggen. Är det något som är läskigt så ställer den sig på ända, som t ex här, för tre år sen när det flög en flock gäss över huvudet på oss. Då var han bara en valp på drygt fyra månader och idag tar han liknande scenarion med i alla fall en liten gnutta självbehärskning men det finns rätt gott om andra tillfällen när han tycker den där pälsen är användbar.


Idag, mitt på blanka dagen, måste han ha drömt något riktigt läskigt för när jag snurrade på arbetsstolen fick jag se detta!


Där låg han, djupt sovande och drömmande, med öppna ögon – och raggen på ända. Det var inte så mycket ljud och sprattel men raggen…! 😀

Jag insåg att det var bäst att väcka honom varsamt (när jag fotat och filmat färdigt) och när han vaknade föll ryggpälsen ihop som ett korthus och allt var som vanligt.
______________________________________________________________________________

Idag kom posten med en liten överraskningspresent till hundarna. Torkat nöthjärta – bättre blir det inte tyckte dom! Båda hundarna tar normalt godis ganska varsamt men här höll jag på att bli ett finger eller två kortare… 😀

Karlsson var väl inte lika imponerad över att matte igår la ut en halv förmögenhet på ett nytt regntäcke (när hon kunde ha köpt gooodis istället), men med hällregnet som var igår (och det lär väl ske fler gånger) kändes det faktiskt som en vettig investering. Tack och lov så går det att ta av huvan, nå’n måtta får det ju vara på förnedringen. 😛

171026E

Handtecken hit och handtecken dit

Så här års blir jag alltid lite desperat. Om man inte gillar att träna när det är mörkt och man inser att man är inne i näst sista veckan för året där det finns möjlighet att träna i dagsljus efter jobbet så tar man chansen. Det blev alltså ett pass på Borås BK ikväll igen.

Det blev ett bra träningspass med en duktig liten chokladtomte. Det roliga är att jag tror vi börjar få till fjärren riktigt bra. Jag har ju experimenterat med kommandon både med och utan handtecken och tidigare kommit fram till att han koncentrerar sig mer och gör snyggare skiften utan handtecken och i klass 1, ligg-sitt, fungerade det bra med bara en liten vinkling med handflatorna framåt på ligg. Nu när vi håller på med ligg-stå-ligg resp. stå-sitt-stå (ja, vi har inte lagt ihop det än utan kör varje skifte för sig) har behovet av små handtecken för ligg och stå visat sig underlätta. Vi har dock haft ett litet problem att han vridit rumpan successivt lite åt sidan (sin vänstra) i varje ligg. Så började jag testa att bara göra tecken med ena handen, både vänster och höger, och det visade sig att vridningarna försvann när jag bara gör tecken med vänster hand? Rent logiskt tycker man ju att det borde vara tvärt om, att min högra hand borde kompensera upp för vridningen, men den lilla kelpiehjärnan är ju inte alltid logisk… 🙂 För ”stå” har jag börjat med ett litet tecken med min högra hand och det köper han fint. Sitt kör vi än så länge utan handtecken. Det ska bli spännande att se hur det utvecklas men än så länge gör vi framsteg och det börjar se riktigt snyggt ut, åtminstone i mina subjektiva ögon.

Vi hann med ganska mycket annat också, bl a en ganska lång platsliggning, utan grupp men med aktivitet av andra hundar och förare på plan och det löste han fint.


På hemmaplan började vi idag med 3:ans frestelse (dvs rundamomentet i klass 3) ”på riktigt”. Dvs med två hinder, två apportbockar och kon, och så gällde det att runda konen och komma in till mig utan att bry sig om apporter och hinder. Avstånden var självklart kortare än de ska vara men man måste ju börja någonstans. 🙂 Efter ett par försök att apportera började han förstå vad det handlade om. Det finns en dålig film på det men den orkar jag inte ladda upp. Det känns dock hoppfullt inför framtiden.

Spökspår?

Förra helgen tränade vi tillsammans med A och Stila, både spår och lydnad, och det spåret blev något av det märkligaste jag upplevt. Inte bara med Maro utan räknat på 26 år och fyra hundar…

Spåret gick i ett terrängavsnitt som vi varit i tidigare, mellan en å och en bilväg. Nu måste vi ju börja träna upptag på allvar och det  löste han jättefint, liksom första delen av spåret men sen kom vi fram till en viltstig och där körde det ihop sig. Han tvärnitade, sjönk ihop så att han blev marginellt högre än en tax och fastnade med näsan i backen. Något var extremt obehagligt, det syntes på hela kroppsspråket, men han reste inte ragg vilket han ju kan göra i tid och otid. Han smög sen fram på viltstigen på sina taxben, sakta, sakta… Den fortsatte in i ett risigt terrängavsnitt där jag kände mig ganska säker på att A inte hade gått så jag kallade tillbaka honom och då försökte han fly, rakt tillbaka mot bilen. Hade han inte haft lina på sig hade han nog försvunnit som en avlöning.

Jag fick tillbaks honom och skickade på honom där jag, med hjälp av uteslutningsmetoden, var rätt säker på att spåret gick. Han fortsatte men var illa berörd, stannade ibland och nosade intensivt på små buskar och gick över några apporter… Till sist kom han i alla fall farande med slutet som låg inte så långt från asfaltvägen.

Jag belönade och selade av och la honom sedan ner för att plocka med mig några trattkantareller som växte just där. Helt plötsligt satte han sig upp och kom med ett mycket bestämt ”voff” ner mot skogsområdet där det varit som ”värst”…. Jag försökte vara cool och plockade de sista trattisarna innan vi tog vårt pick och pack och gick ut till vägen. Jag kan ju inte påstå att jag tyckte det var jättetrevligt och funderar fortfarande på vad det var som föranledde det konstiga beteendet. Vildsvin? Vi såg inga ”bök” och han har spårat i vildsvinsmarker förut. Varg? Lo? Räv och klövvilt kan vi nog utesluta för det måste han rimligen träffa på ganska regelbundet. Möjligen räv som släpat på ett nyfångat byte (=blod)? Eller blodspår, utlagt av människa för träning eller skadat djur? Nåja, vi lär aldrig få veta.

När vi var klara i spårskogen åkte vi iväg och körde ett bra lydnadspass, så jag tror han glömde ”spöket” ganska snabbt ändå.

Dagen efter bröt älgjakten ut så det har inte blivit något mer spårat sedan dess men jag tror/hoppas att det inte har satt några spår (!) i den lilla kelpiehjärnan.

__________________

Helgen innan dess, alltså för drygt två veckor sedan, var vi på lydnadskursen där jag kom över en återbudsplats. Den var ju tänkt delvis som en belöning till oss båda för årets utförda bravader på tävlingsbanorna men mest som en pepp inför stundande klasser. Det blev tyvärr inte riktigt som jag hade tänkt mig… När jag åkte hem efter andra dagen var jag mest låg och ledsen och kände mig som en usel hundtränare, mest sugen på att lägga ner alltihop. Inte för att någon av instruktörerna sagt det till mig utan den känslan får jag väl ta på mig själv. Första dagen var bra men dag två blev jättekonstig. Mitt fel eller instruktörens? Ingen vet…

Nåja, det är väl tur att man har sitt terriertemperament att falla tillbaka på för när jag smält det hela lite tänkte jag att ”va’ fan, det är klart det ska gå” och sen har vi fortsatt träna – ganska intensivt faktiskt. Jag är ju inte känd för att ge upp i första taget…

En ganska stor del av kursen gick till genomgång av de nya momenten, i detalj, och diskussion om bedömningar av olika scenarier. Jag fick också med mig en hel del användbart så helt bortkastat var det naturligtvis inte.

Enda bilden från kursen, när vi väntade på vår tur dag 1.

171015A

Förra helgen la vi praktiskt taget hela lördagen på att montera en ny mim-bur. Många svordomar kostade det, och Maro verkade inte ett dugg tacksam utan mer skeptisk när han skulle åka i den.  Karlsson däremot brydde sig inte det minsta, för hans älskade fluffbädd fanns ju där.  😀

171015C

Jag har förresten investerat i ett öppet lydnadshinder, även om det egentligen är ett agilityhinder. 😛 Dock duger det utmärkt för hemmabruk och idag fick han köra sin första ”upplockning av apport och återhopp” från både stående, sittande och liggande.
(Bilden är från förra veckan.) Nu bygger vi delar och grunder i ”cirkusmomentet” i lugn och ro för det är långt kvar innan vi behöver det i skarpt läge. Det är ju en hel klass emellan. 😛

171015D

En hösthelg vid havet

Vi började årets campingsäsong på Björkängs Camping så varför inte avsluta den på samma ställe? Det kändes liksom logiskt. Med tanke på att förbudet mot hund på stranden upphör 31/8 och väderleksprognoserna var försiktigt positiva kändes det ännu mer logiskt.

Nu visade det sig att prognoserna ändå varit för positiva. Solen glimmade till ett par korta stunder bara. Den ena stunden befann vi oss inne i Varberg. Den andra stunden störtade vi omgående ner till stranden, bara ett par minuter bort, men solen hann ändå försvinna och det mesta av bilderna blev … skit, milt uttryckt. Har nog aldrig raderat så många bilder vid ett tillfälle… Nåja, några blev kvar i alla fall. Det var dock uppehåll hela helgen, temperaturen var behaglig och det var vindstilla! Trots avsaknaden av bra bilder blev det alltså en skön helg med många strandpromenader och välbehövlig batteriladdning.

Maro ägnade sig åt plask & lek-skola. Med ett vattendjup som snittade på 10 cm, och inga vågor, tyckte han att det var helt ok. 🙂

Det roligaste är ändå att bli jagad av Karlsson, oavsett om det är på torra land eller i vatten. 🙂

En tur in till Varberg blev det också, som sagt. Är det semester, även om den heter mini- i förnamn, så ska det vara glass så det blev det för hundarna. Torgkiosken i Varberg snålar inte med kulorna så det räckte länge. 😀

Någon träning blev det inte på hela helgen, trots att planen var sådan och träningsväskan var med (men det tog vi igen i måndags och tisdags kväll).

En sista bild fick det bli innan vi packade och åkte hem på söndagen.170924K