Inte en uppdatering sedan i mars?! Kan inte skylla på att jag inte haft tid men när det blev vår och sommar hade vi annat för oss än att blogga. Vi har t ex tränat rätt mycket. Oklart vad det resulterat i, men vi har i alla fall haft roligt och trevligt under tiden.

Det första av höstens officiella ”event” var en SBK-utställning i Skåne, på Bjuvs BK, för två veckor sedan. Med två SKK-cert i bagaget (2018 och 2019) fattades det ett cert från en SBK-utställning för att han skulle bli champion och det vore ju dumt att inte ens försöka. Det är extremt ont om SBK-utställningar i närområdet även ett normalt år och 2020 var ju allt annat än normalt. I år skulle dock Bjuv köra sin utställning för SBK-raser och 20 mil enkel resa fick väl räknas som ”i närområdet”.

Ett problem var ju dock att jag inte kan visa honom själv. Dels fixar jag inte riktigt att springa i rätt tempo och när jag väl springer är det så exotiskt i Maros värld att han förvandlas till en ostbåge med suverän ögonkontakt. Helt ok i andra sammanhang men helt fel på utställning. Jag fick dock tag på en aussiekompis som skulle dit och lovade att visa honom. Murphy tog dock över planeringen och två dagar innan utställningen stukade hon foten. Springa i en utställningsring var alltså inte att tänka på men … hon hade en kompis som tydligen var duktig på att visa hund och hon lovade att ställa upp.

Veterinärintyget jag behövde ha angående hans, på grund av frakturer, bortopererade tänder kom på avvägar. Det är en alldeles egen historia som jag inte orkar dra här men i sista sekunden fick jag ett korrekt intyg och på lördag morgon styrde vi söderut.

Med facit i hand får jag väl konstatera att det var värt resan eftersom jag åkte hem med en svensk utställningschampion i Mim-buren. 🙂

Titlar och rosetter är ju lite kul men det som imponerade allra mest på mig var att den lilla mattegrisen skötte sig så exemplariskt i ringen! ❤ Han kollade då och då att jag stod kvar där han lämnat mig och det gjorde jag naturligtvis och då var han cool. Tidigare har det ju varit en kamp (för mina handlers) att få honom att stå still, framför allt när domarna vill räkna ”kulorna”, men den här gången var det inga som helst problem.

Mätsticka har jag testat själv, hemma för några år sedan och då fick den lilla chokladhunden panik. På de tidigare utställningarna har ingen mätt honom men nu kom den fram och han bara kollade lugnt – och stod still?!

När jag hämtade ut rosetterna i sekretariatet fick jag en smärre chock! Det var tur att Sandra var med som moraliskt stöd och såg till att vi fick vår championatsrosett. Hon bar dem även tillbaka till min ryggsäck så att Maro bara hann trampa på BIM-rosetten. 😀

Nu är vi klara med den här karriären! Att åka runt och ställa i championklass eller ställa utomlands är inte aktuellt.
Det mest intressanta är egentligen att en utställningshund inte stod på önskelistan alls, men när jag insåg att han faktiskt är snygg kändes det lite fånigt att inte ens försöka. Jag har ju inte heller haft så mycket med det att göra, mer än att jag anmält och betalat, fixat handlers och kört honom till utställningarna (varav två varit här i stan). Ja jag har kanske sett till att han är välmusklad och i lagom hull också, men i övrigt – not so much. I övrigt är det ju uppfödaren, som valt föräldradjur, som ska ha cred.

Ett stort tack till ”mina” handlers; Veronica, Katta och Thérese/Sandra. Utan er hade det inte gått!

För övrigt är jag glad att utställningen var för två veckor sedan. Just nu fäller han rejält och ser mest ut som en skabbräv…

Förra helgen gjorde vi något som är betydligt mer ”vi” men det får jag återkomma till. 🙂

PS. När han var liten hade alla så roligt åt hans öron. Jag har inbillat mig att han har växt i dem men icke!
Det enda negativa på kritiklappen är texten ”Ngt långa öron” – men han hör bra… 😉 DS.

Visst är det väl så att den med snyggast uppletandegarderob vinner, eller…? 😉

Tittar man på utrustningen kan man förledas att tro att det är SM nästa som gäller men vi är långt, mycket långt, därifrån.

Uppletande är verkligen inte vår bästa gren. Det tog några år innan jag fick Maro att öht lämna mig med mer än 10-15 meter men det tar sig. Det senaste året har vi gjort stora framsteg även om 10:an på tävling känns oerhört långt borta. Jag är fortfarande i chock över 7:an han (tydligen) gjorde sig förtjänt av på högre-tävlingen i höstas och det är faktiskt enda gången han har använt tjänstetecken i officiella sammanhang. Då använde vi å andra sidan två.

Förklaringen till vårt förråd är dock lite komplicerad.

Inför Maros första Kindsläger (2015) insåg jag att han inte hade något tjänstetecken och införskaffade, i panik, det neongula (standard, utan brodyr, den kom först i höstas). Året efter vann jag ett presentkort på ett tjänstetecken på samma läger. Dock gick leveransen så oerhört segt att jag gav upp hoppet. Ett par år senare vann jag ytterligare ett presentkort på lägret, från en annan tillverkare, och det resulterade i det orangea.

I vintras gick plötsligt proppen ur och jag fick utdelning på presentkortet från 2016. Bättre sent än aldrig, typ. 😉 För några veckor sedan landade det i brevlådan och attans så snyggt det blev!

De matchande halsbanden har jag själv ”tråcklat” ihop efter hand. Matcha bör man, annars dör man. 😉

Nu har han lite att leva upp till, den chokladbruna lilla hunden – guld och stjärnor! OK, det kanske var att förhäva sig en smula, eller så är det ”fake it ‘til you make it” som funkar? 😀

För ett par veckor sedan avhandlade jag våra morgonrutiner, nu är det dags för kvällsrutinerna.

Varje kväll, när det är läggdags för mig, känner jag mig som en mamma till två barn i 4-5-årsåldern. Inte för att jag någonsin har haft några egna sådana men man har ju hört en del. 😉

Vid 22-tiden är det oftast dags för mig att fundera på närkontakt med kudden. Då har hundarna redan sovit en timme, i olika hörn av huset, men kvällskissa bör man annars dör man, typ. Det är i alla fall min åsikt men hundarna är inte riktigt lika övertygade. Nu ska man veta att vi inte pratar promenad utan det är verkligen bara kvällskiss, några meter från ytterdörren.

Karlsson får jag väcka med visslingar, glada tillrop och en kula torrfoder framför näsan. Hans inställning är helt klart ”du kan gå ut och kissa, jag ligger bra här”. Ibland får jag lyfta upp honom och ställa honom på hans fyra tassar och då brukar han inse att det inte finns någon återvändo. Maro är, tack och lov, lite mer lättväckt.

Jag börjar med att ta ut Karlsson som då raskt kissar i närmaste snödriva (eller på ett vanvårdat grässtrå om det är den årstiden) medan han tittar längtansfullt mot ytterdörren, i synnerhet om det är minusgrader. Sen är det Maros tur och då förvandlas han till Tjuren Ferdinand. Det ska luktas på blommorna (oavsett årstid), tittas på utsikten och han ska absolut leta reda på var storebror har kissat. När han har hittat det stället kan han eventuellt lyfta på benet och undslippa sig några droppar. Ibland duger det inte utan då ska vi lulla runt och leta efter någon annan lämplig plats och han är kräsen det lilla livet. Han kan gå runt och provlyfta på benet flera gånger men ångra sig och leta vidare – medan han fortsätter lukta på blommorna och kolla utsikten. Om det ösregnar, är snöstorm eller en skön sommarkväll spelar ingen roll – det tar den tid det tar.

När vi är inne igen allihop förvandlas Karlsson till Alfons Åberg och ska bara … nosa igenom hallen och arbetsrummet för att se om det finns några intressanta spår, tappade godisar eller något annat intressant. Så är väldigt sällan fallet. Sen ska han bara … dricka vatten (länge) och eventuellt göra något mer som är mycket viktigt just då.

När det är avklarat går vi alla tre in på toaletten. Där ska Karlsson apportera tomma toarullar ur papperskorgen, fyra gånger, medan Maro fascinerat tittar på. Detta har han (vi) hållit på med i ca 14 år. Den vanan uppkom efter att jag tränat avlämnande av föremål med honom i unga dagar. Han ville gärna behålla apporter och annat han kom över så ett begränsat utrymme var bra. Han fick självklart belöning för föremålen och när han hade lärt sig att utföra det utomhus slutade vi träna på toaletten men impulsen att apportera något, och få belöning för det, sitter i. (Det innebär också att papperskorgen aldrig är tom, man måste alltid lämna några toarullar på botten.)

Sen är det dags att gå uppför trappan till sovrummet och det har det blivit en rutin att jag bär Karlsson. Han kan mycket väl ta sig uppför trappan själv och gör det ibland flera gånger om dagen av ren nyfikenhet. Någon gång i höstas, när han var sliten efter en natt inlagd på djursjukhus, litade jag dock inte riktigt på att benen skulle bära honom så jag bar upp honom och nu har det blivit en mysig tradition. Han är ju ingen knä-, kram- och pusshund egentligen men det där tror jag t o m han tycker är mysig. Han lägger ett framben bakom min nacke och så pussas han febrilt under de sekunderna det tar att gå upp. ❤

På plats i sovrummet lägger han sig tillrätta ganska snabbt och somnar men då förvandlas Maro till Alfons och ”ska bara” ha ett närgånget kvällsmys, liggande på mig och gärna med nosen intryckt under min haka. Då önskar han att jag hade minst fyra händer så att jag kunde klia honom i pannan, under hakan, på bröstet och hålla tass – samtidigt. ❤

Så har vi det. 😀

Det pågår en inventering här hemma! Sakta men säkert går jag igenom huset och inventerar, sorterar och rensar. Med tanke på den ekonomiska verklighet som väntar runt hörnet är det ju bra att veta vad man har, och slutsatsen är att … man har väldigt mycket. Alldeles för mycket.

Redan förra våren konstaterade jag att hundarna har vad de behöver, flera gånger om. Halsband, täcken, koppel, leksaker, reflexer, blinkande lampor och träningsmaterial finns i överflöd. Det jag behöver, i form av kläder som lämpar sig för hundträning och promenader, finns också så att det räcker resten av mitt liv (och lite till). Lagret av skor och kängor lär dock behöva uppdateras då och då.

Nu har jag påbörjat inventering av det civila förrådet och går igenom huset, bit för bit. Allt från hygienartiklar och hårstylingprodukter till byxor, överdelar och ytterkläder gås igenom. De två första kategorierna lär väl behöva uppdateras så småningom, men inte förrän jag har använt det som finns. Det senaste projektet har varit min crawl in-closet, aka kattvind. Förra helgen installerade jag en rejäl klädstång på hjul, för att lättare få en överblick av vad jag har. Man kan ju i och för sig ifrågasätta vad jag ska med den överblicken till, nu när jag extremt sällan har behov av civila kläder, men nu är det gjort. Om det skulle behövas kanske jag hittar något annat än det som hänger längst fram/ytterst. Igår gick jag igenom förrådet av jeans och byxor och sorterade i högar. Den hög som blev störst, utan konkurrens, var ”duger att lalla omkring i hemma”. Den minsta högen var den med jeans och byxor som man kan visa sig i offentligt, men de lär ändå räcka ett bra tag. Det återstår ett par vanliga garderober att gå igenom också men slutsatsen är redan nu att jag har kläder så att jag klarar mig resten av livet om jag inte tar någon som helst hänsyn till mode och trender.

Det här pandemiåret, i kombination med uppsägning etc. har gjort att jag tränat mycket att stå emot mina villhöver-impulser och träningen har gått bra. Riktigt bra! Jag besökte ju inte klädaffärer särskilt ofta ens pre corona men nu har det varit tvärstopp. Nätet finns ju, självklart, men där visar jag prov på oanad motståndskraft. OK, ett par mindre avsteg har gjorts. Det har inte blivit dyrt men det har varit användbara kläder i hundträningssegmentet.

Varje vecka så här års villhöver jag dock tulpaner och där klarar jag inte att stå emot, även om jag försöker. Något roligt måste man väl få ha när utomhuset består av ett lager is och skarsnö där det är svårt att ta sig fram.

Det där med hundhalsband är förvisso lite speciellt. Jag har legat lågt med den egna tillverkningen i åtminstone ett år nu, men när jag skulle göra två halsband åt en kompis hundar blev jag inte riktigt av med ”kliet” i fingrarna när de var klara så de blev ett till Maro också. Inte för att det behövdes, men… 🙈
Nåja, så länge jag inte beställer nytt material utan använder det jag har hemma så är det väl ok. 🙂

Hur många växlar finns det på en sån här egentligen? Efter att vi slutade med antibiotikan förra måndagen har han bara ökat tempot. Uppenbarligen har det gjort ont i magen även om han inte varit dålig i magen men det är massor med små förändringar som förmodligen ingen annan än jag (och husse) skulle märka. För att vara drygt 15 år var han ju pigg även med antibiotikan men nu är han lättare i steget, hugger som en kobra efter godis, äter fortare, sträcker sig gärna upp på bakbenen när det behövs och är mer aktiv inne. T ex idag, efter lunchpromenaden, gick Maro och la sig. Karlsson tassade omkring och tjatade om att vi skulle göra något…?! Han fick som han ville. Först fredagsfys (gå i stegen) och sen fredagsmys i form av latexpipmedsvans-race i Karlsson Arena.

Behandlingen hos terapeuten i fredags har självklart också gjort stor nytta. Älskade lilla hund, må du hålla dig så här pigg länge till, även om vi andra har konstanta skavsår i öronen…

Dagsfärska filmer på den lilla mirakelhunden. 🙂

Man skulle ju kunna tro att det blir en och annan sovmorgon nu när jag lever i någon sorts lyxhustrutillvaro, arbetsbefriad med full lön i några månader men … så är icke fallet.

I många år har klockan ringt 05.30 alla vardagar och ibland ännu tidigare. 05.30 verkar vara svårt att radera ur kroppen på både mig och hundarna och det gäller såväl vardag som helg.

Det börjar med att jag vaknar men försöker dölja det för Maro. Det lyckas sällan. Vid minsta tecken på att jag är vaken slänger han sig över mig. Slickar mig i ansiktet och ger mig några örfilar om jag inte hinner gömma mig under täcket. I det läget går det faktiskt att snooza honom med ett ”gå och lägg dig”. Hinner man inte snooza lägger han sig på sidan bakom min rygg och försöker sparka mig ur sängen.

När han kommer till sparkstadiet är det kört. Då börjar nämligen Karlsson vakna till.

Det börjar med att han muttrar och suckar lite, eller sjunger upp sig? Vad det jag… Nästa steg är att han reser sig, stretchar och sen ruskar han sig så att de små öronlapparna flapprar som kastanjetter. Efter det börjar han skälla med samma fina skall som han hade i söket. Sen flyger han rakt ner i Bia-bädden på golvet, som en fladdermus på crack, och där ålar han runt på rygg en bra stund och bara njuter. Sen är vi alla vakna!

Ibland vore det ju skönt att sova lite längre men det händer sällan. Någon enstaka gång kan det bli till 05.45 och i undantagsfall till strax efter 06. Då känner man sig lyckligt lottad. 🙂

Den lilla filuren som sussar så sött på bilden fick förresten ett anfall av superpigg idag. Pigg och (ovanligt) lyhörd var han på promenaden men när det helt plötsligt blev spår av grannarna och deras tikar på stigen sprack det där med lyhörd, då var han bara pigg. Superpigg! Han stängde av mottagningen och kutade iväg i full fart. Nu är ju full fart på en 15-årig, kortbent hund inte sååå himla fort, men tillräckligt fort när öronen är nedkopplade. Jag kutade efter, vilt skrikande ”KARLSSON, STANNA” uppblandat med ett brett urval av svordomar. Till sist kom jag ifatt och lyckades få kontakt med det lilla djuret som undrade varför jag var så upprörd.

När jag vände mig om visade det sig att 50% av hundbeståndet åtminstone lyssnat på ordet ”STANNA”. 150 meter längre bak på stigen stod en skeptisk (och lydig?) Maro som bestämt sig för att göra just det medan han väntade på att den dåliga stämningen skulle avta. När jag fick ner stämman till mer normal nivå lyckades jag använda det som var kvar av stämbanden till ett gladare ”Maro kom”. Då gjorde han det, i rena rama vampyrfarten.

Karlsson sov i alla fall gott en stund när vi kom hem.

Jag har ålagt mig själv inköpsstopp på böcker sedan några år tillbaka pga det stora antalet olästa tegelstenar (och en del ”normaltjocka”) som finns på lager. Inköpsstoppet är inte hundraprocentigt. Ibland, när det dyker upp nya böcker av mina favoritförfattare, ger jag mig själv dispens. Pocketböcker räknas inte heller. 😉 Det mesta i hyllan är nog ganska oövertänkta inköp på bokrean men i stort sett ligger jag lågt med inköpen. Nu börjar jag dock få problem.

Sen några år tillbaka har jag svårt för deckare, mord, blod och elände. En period körde jag varannan-metoden; en deckare – en ”vanlig” roman, o s v. Under 2020 blev mitt motstånd mot deckare ännu större. Det var så mycket elände i världen, i både stort och smått, att avkopplingen i form av TV och böcker behövde vara trevlig, snäll, rolig, charmig och … helst ha ett lyckligt slut. En stunds verklighetsflykt helt enkelt. Nu börjar det tyvärr tryta på den sortens böcker i hyllan. Den kryllar istället av Jo Nesbø, Arne Dahl, Roslund & Hellström, Butler & Öhrlund, Arnaldur Indridason, Mons Kallentoft, Johan Theorin etc. Jag skulle kunna räkna upp minst lika många deckarförfattare till. Igår hittade jag, till min fasa, t o m en oläst Kepler! Jag som svurit en ed att aldrig mer köpa någon Kepler-bok! Den är garanterat inköpt innan jag svor den eden, men ändå… 😦

Nåja, det finns ändå några ”vanliga” romaner kvar i hyllan, nu när ”feelgooden” tryter. I förrgår, när det var dags för ny bok, greppade jag tag i en bok av Maj-Gull Axelsson. Jag brukar gilla hennes böcker. Läste baksidestexten och ett par sidor i boken, sen la jag den åt sidan. En bok som handlar om förintelsen, och dess följder, orkar jag inte med just nu, oavsett hur välskriven och viktig den sannolikt är.

Igår greppade jag nästa icke-deckare. Hanne-Vibeke Holst är också en författare jag har läst mycket av och normalt uppskattar. Titeln lät ju inte så trevlig men…? Jag läste baksidestexten och sen la jag den åt sidan också. 864 sidor om en pandemi, skriven 2017?! Nej tack, det låter som något som får vänta några år.

Till sist hittade jag något lagom banalt, av Lena Dunham, som verkar ha rätt hög trevlighets- och humorfaktor så den fick det bli. När den är slut får jag fortsätta dammsuga hyllan (vilket jag skulle behöva göra bokstavligen också insåg jag igår 🙈).

I torsdags var det dags för ultraljud av hjärtat på Världens Bästa Karlsson. Efter höstens drama x flera med höga infektionsvärden, långa antibiotikakurer och galna mängder återbesök och provtagningar är det bara ett värde som inte har gått ner till helt normal nivå. Hjärtmuskelvärdet (troponin) är fortfarande lindrigt förhöjt och i ett försök att hitta orsaken skulle hans lilla hjärta (som sannlikt är gjort av guld ❤ ) ultraljudas. Det skulle göras på Blå Stjärnan här i stan. De har återfått mitt förtroende efter att det, av olika orsaker, varit väldigt lågt under rätt många år. Den som skulle göra ultraljudet var (naturligtvis) deras hjärtspecialist och det är en veterinär jag litar på. Det var hon som räddade livet på Iza, dagen efter kastreringen, för många år sedan.

Nåväl, vi infann oss på utsatt tid och efter en liten undersökning med stetoskop gjordes ultraljudet och jag fick se världens finaste hjärta på bild. Kontentan var att det finns ett lindrigt läckage från klaffarna på vänster sida. Några andra mindre defekter hittades också, alla betecknas som lindriga eller måttliga och på en 15-årig hund kanske det inte är så konstigt? Hade han varit fem år hade det varit en helt annan sak.

Vad som är hönan och ägget, alltså vad som orsakat de förtjockade klaffarna, går inte att säga. De kan vara orsakade av en hjärtmuskelinflammation som hävts med antibiotikan men det kan också vara en ålderförändring och helt enkelt ett bifynd (hjärtprotinerna i blodet) till en annan inflammation som gått över tack vare antibiotikan. Det kommer vi nog aldrig få veta.

Veterinärens bedömning var att det knappast skulle orsaka några problem för honom och ingen medicinering behövs i nuläget men vi ska naturligtvis hålla koll. Om ett år kallas vi till nytt ultraljud och hon verkade trygg med att åtminstone inte hjärtat kommer ta honom ifrån oss innan dess. ❤ Han fick också beröm för att han är i så fin fysisk form för sin ålder.

Karlsson var dock lite besviken. Han trodde han skulle få med sig en bild på ultraljudet, där det framgår hur många valpar han kommer att få?! 😀 Den skulle han sätta upp på kylskåpet för han har hört att det är så tvåbeningar gör. Det blev inget med det.

För första gången på 2,5 månad är det nu helt tomt på hundmediciner på köksbänken. Skönt!

För att fira detta åkte vi till terraputten, ProBonoK9, igår. Maro fick en helkroppsmassage och han kändes mjuk och fin. Jag var rädd att vissa spänningar skulle ha återuppstått efter allt krångel med tänderna men det har tydligen gått bra. Nu fortsätter jag massera på hemmaplan och så gör vi en ny koll om ca tre månader. Positivt var också att han tyckte det var helt ok. En milsvid skillnad mot första gångerna i somras när han i stort sett hade panik. Nu hoppade han upp på bänken alldeles självmant och njöt av behandlingen. ❤ Att man kan ligga ner har han dock inte kommit på men några gånger till så… Vi tar det i hans takt.

Karlsson fick en välbehövlig behandling med det terapeutiska ultraljudet som vi har avstått ett tag med tanke på alla mediciner och att vi inte har haft klart för oss vad som felat men nu var det nog välbehövligt.

Nu håller vi tummarna för pigga och friska hundar och att vi slipper veterinärbesök för annat än vaccinationer på ett bra tag!

I ett par veckor har jag ägnat mig åt att rensa min iCloud. Där fanns orimligt många bilder på sovande hundar, och ja… på hundar i alla möjliga situationer. Visst är de söta när de sover, det är det ingen tvekan om, men mycket är nu raderat, för gott. En speciell sorts bilder har jag dock väldigt svårt att slita mig ifrån eftersom jag vet att situationen aldrig kommer uppstå igen.

Maro älskar närhet. Han vill helst vara under skinnet på oss om det går men det funkar ju dåligt. Tyvärr har han bränt alla sådana chanser när det gäller Karlsson. Jag och husse är också smått skeptiska numera men vet hur vi ska hantera det, så att han ändå får den närhet han vill ha.

Första månaderna, när Maro var liten superbusig valp, var Karlsson lite skeptisk men när Maro var runt sex månader togs bilden ovan. ❤ Jag blev så rörd och lycklig att jag nästan, men bara nästan, stannade hemma från julbordet med jobbet som jag var på väg till.

Sen var allt frid och fröjd i flera år och mobilkameran gick varm.

Sommaren 2018, när vi var ute med husvagnen, tröttnade jag på att ha Karlsson sovande vid fötterna i den smala sängen. Jag tror ärligt talat att han var rätt trött på det också eftersom jag inte ligger särskilt stilla. Han var nöjd när vi bäddade åt honom i soffan. Maro somnade på sin fäll på golvet. Sen blev vi flera gånger väckta mitt i natten av att hundarna rök ihop?! Vi förstod ingenting och det gick över lika fort som det startat, varje gång, men successivt förstod vi vad som hände. Karlsson sov i sitt hörn i soffan och under natten hoppade Maro upp och ville ligga nära. När han sen sov djupt råkade Karlsson röra på sig och nudda Maro som … blev livrädd och exploderade. 😦

I husvagnen löste vi det genom att bädda åt Karlsson i det andra, mindre, soffhörnet. Där ryms det bara en borderterrier med tillhörande säng och problemet var löst. På hemmaplan löste Karlsson det själv genom att lugnt och stilla glida iväg när Maro kom och ville ligga nära och även Maro började förstå och slutade att ens försöka.

Han vill dock gärna ligga nära mig (eller husse) när chansen finns och det är ju mysigt. Det får man lösa genom att klappa och klia på honom, ganska rejält, så att han helst inte somnar men om han gör det så är ”kontakten” ändå där hela tiden. Ofta väljer han själv att gå iväg och lägga sig på annan plats när sömnen håller på att ta över så vi har lärt oss att hantera det också.

För två år sedan blev det dock ett missöde som gjorde ont – på mig. Jag hade nickat till i fåtöljen framför TV:n och när jag vaknade till och skulle ta ner fötterna från fotpallen råkade jag nudda, verkligen bara nudda, Maro som låg på den svarta fällen nedanför pallen. Chokladbrunt på svart syns inte jättebra i mysbelysning…

Han flög upp med ett vrål, vände på en femöring och … högg mig i hälen! Jodå, det gick hål och blödde så det var ett riktigt bett. Innan jag ens hunnit förstå vad som hänt hade jag en förtvivlad kelpie i knät som ville bli tröstad och ha skydd mot monstret som attackerat honom?! Det är sannerligen inte lätt att vara en liten kelpie med alla känslorna utanpå och stora reaktioner. Det är tur han är söt. 😉

Det ska tilläggas att han inte är en hund som vill vara ifred bara för att han ligger ner. Den modellen finns. Min pappa hade t. ex. en schäfer som var mycket tydlig med att han inte ville umgås när han låg ner, även om han var i högsta grad vaken. Om Maro bara är vaken vänder han gärna upp magen för att bli kliad eller få lite annan uppmärksamhet. Jag tror inte heller det har att göra med att det är två hanar. Maro hade ju passerat den andra könsmognaden med god marginal när det började så … ingen vet egentligen varför det blivit som det blivit. Det är tråkigt men nu vet vi allihop vad som gäller och det är ytterst sällan det blir något tjafs mellan dem när de är vakna.

Hur f*n sammanfattar man det här skitåret där corona-viruset har legat som en tung, svart filt över det mesta och fått konsekvenser på så många olika sätt och olika plan? Jag vet inte ens om det går att sammanfatta men gör ändå ett försök, från mitt lilla hörn av världen. Det mer allmänna sammanfattningarna får andra stå för. Och allt har ju inte varit skit – det finns några ljuspunkter också.

Januari
🙂 Vintern var hyfsat snöfri och hundträningen kunde hållas igång.
🙂 Jag och Maro var på kurs för Åsa Sellidj. Tyvärr kunde vi bara vara med en av de två dagarna men det var mycket givande.
😦 Det började pratas om ett virus i Kina men ingen anade nog vilka konsekvenser det skulle få.
🙂 Jag och Maro var på uppletandekurs, en dag för Anna-Lena Wendt på GMBK. Bra!

Februari
🙂 Fortsatt ganska snöfritt och träningsbart.
😦 Viruset kom närmare.
😦 Vårt ladugårdstak blåste delvis bort i en storm.
🙂 Det bortblåsta taket resulterade i byggnadställningar på hemmaplan – perfekt för att träna specialsök.
😦 Karlssons mage rasade och han fick tillbringa en natt på Västra Djursjuhuset sen var han pigg igen.

Mars
😦 Viruset var här på riktigt och vi började förstå allvaret.
🙂 Jag gick ett par online-kurser hos Jenny Wibäck under vintern vilket fick oss att hålla igång träningen ordentligt. Fokus på mental träning och bruksmoment eftersom beslutet att lägga ner lydnadslydnaden mognat fram under vintern. Ledsamt eftersom det finns så många fina bitar men utan platsliggningen så känns det inte meningsfullt att lägga mer tid på det.
😦 I mitten på månaden hade vi tydligen en del snö, att döma av bilderna i Fånen, men den blev inte långvarig.
😦 Folkhälsomyndigheten, regeringen och SKK lade locket på det mesta, inkl. SBK:s tävlingsverksamhet. Vår debut i rally fortsättningsklass blev inställd med kort varsel.

April
🙂 Långfredagskurs hos Jenny Wibäck i strålande sol – en givande dag.
🙂 Tvådagarskurs i specialsök i Kungälv – nyttigt och trevligt.
😦 Jag, och alla andra, på det svenska kontoret varslades om uppsägning.

Maj
😦 Uppsägningen var ett faktum – efter 19 år i företaget. Blandade känslor…
🙂 Karlsson tuffade på och växlade upp, trots sina 14 år.
🙂 Vi tränade på och fick stadigt träningssällskap i rallyn.
😦 Föreställningen av Så som i himmelen, som jag och ett par kompisar skulle se, blev naturligtvis inställd. Föreställningen är uppskjuten till maj-juni 2021 men i skrivande stund känns det väl ytterst tveksamt om den blir av alls…
🙂 Det blev vår – det här året också…

Juni
🙂 Tvådagarsläger hos Jenny Wibäck, med bara kelpies! Det blev en blandning av kurs och terapi med många skratt. 😉 Vi fokuserade på inkallning med ställande (förutom fria följet, som vanligt) och gjorde vissa framsteg. Lite cirkuskonster hann vi också med, och en liten dos hav.
🙂 Ett tävlingsträningsgäng drog igång på Borås BK – och jag hängde med från start. Mycket bra!
🙂 Midsommar firades i lugn och ro hemma, under corona-filten, med husse och hundar.
😦 SKK hade lättat lite på tävlingslocket och vi debuterade i rally fortsättningsklass. Det kunde vi dock låtit bli. Resultatet var katastrof eftersom Maro låste sig i nosande…

Juli
🙂 😦 Semester. Under rådande omständigheter var det naturligtvis inte aktuellt att åka någonstans så husse bestämde sig för att jobba. Jag som ganska ofta drömt om att tillbringa en hel semester på hemmaplan fick göra det och då var det kanske inte helt igenom roligt. Dagarna ägnades åt hundträning i alla de former, målning av dörrvirke till den nya ladugårdsfasaden och regelbundna turer till ”vår” fysioterpeut i Vårgårda för behandlingar av Maros spända nacke.
🙂 Jag nappade på ett sent återbud och hamnade på ytterligare ett bra tvådagarsläger hos Jenny Wibäck. Den här gången fokuserade vi på framåtsändandet.
😦 Naturligtvis blev det inget Kindsläger. För många människor, från för många orter både i Sverige och Norge. Klokt beslut, och det enda rimliga, men det kändes onekligen tomt vecka 30.

Augusti
🙂 Äntligen en tur med husvagnen. Eftersom jag skulle fylla sådana där konstiga år som slutar på siffran 0 (noll) kändes det som om det var läge att göra något utöver det vanliga = inte vara hemma i alla fall. Som tur var hade vi inte planerat någon exklusiv, exotisk resa som vi behövde ställa in så den besvikelsen slapp vi. En tur till Skånes sydkust fick det bli och det passade mig utmärkt. Det blev en skön vecka vid havet med fint väder, utflykter på Österlen och god mat.
😦 I slutet av augusti vaknade Karlsson upp en morgon och var jättehängig. Han matvägrade och hade hög feber. Det blev en akutresa till Blå Stjärnan här i stan där det konstaterades skyhöga infektionsvärden och det blev remiss till Västra Djursjukhuset. Där blev han kvar med dropp och antibiotika intravenöst. Efter två dagar var värdena mycket bättre och jag fick hämta hem honom. I samråd med veterinären beslöt vi att avstå vidare antibiotikakur pga av hans, numera, känsliga mage. Vad som orsakat det hela visste vi inte… Han höll sig dock pigg och fräsch i ett par månader. Fortsättning följer…
😦 Konserten med The Ark som skulle gå av stapeln i augusti blev – precis som allt annat – inställd. Nytt datum i september 2021 men jag tror inte på det förrän jag ser det.

September
🙂 Specialsök-kurs i Kungälv med i stort sett samma gäng som i april. Maro skötte sig riktigt fint.
🙂 Vi debuterade i högre klass spår, mest för att komma ur vår ”tävlingsskräck”.
Målet var att bli godkända och det blev vi.
😦 I samband med spåret på tävlingen skadade jag vadmuskeln rejält men det läkte ihop snabbare än jag kunde tro med tanke på hur ont det gjorde i början. Jag kunde inte ens köra hem min bil själv och fick gå på kryckor i ett par dagar. Hur jag bar mig åt för att genomföra tävlingen förstår jag fortfarande inte.
🙂 Som vanligt fanns det (för?) många pelargoner i mitt liv under sommaren men den här gången fick jag njuta av dem nästan hela tiden. I vanlig ordning var de som finast när det var dags att plocka in dem för vintern.

Oktober
😦 Musinvasion! Det var möss överallt. I huset, i bilen, bland pelargonerna i ladugården och det var vidrigt. Jag misstänker att vi agerat BB åt en eller flera kullar med musungar men efter ett digert jobb av mig, musfällorna och Karlsson lugnade det ner sig.
😦 Vi gjorde ett nytt försök i rally med nya katastrofresultat.
🙂 Vi startade KM i rally och bruks, båda med bra känsla.
🙂 Trevlig träningshelg på klubben men jag tvingades avstå den andra dagen eftersom Karlsson inte var ok.

November
😦 I början av november var det dags igen. Karlsson vaknade med hög feber och nedsatt allmäntillstånd. Den här gången åkte jag direkt till Västra Djursjukhuset vilket med facit i hand inte var ett bra val. Den här gången gav de bara dropp – ingen antibiotika vilket jag ifrågasatte utan att få någon bra förklaring. Den här gången gjordes ett ultraljud på hela den lilla hunden men det gav inga svar. Dagen efter fick jag hämta hem honom. Ganska pigg men det höll bara en vecka, sen var det dags igen. Den här gången valde jag att åka till Blå Stjärnan här i stan och det var ett bra val känns det som. Den här gången fick han antibiotika (+ dropp) och jag fick hämta honom efter drygt ett dygn. Vi fortsatte hemma med antibiotikan och håller fortfarande på. Efter flera återbesök med nya prover är alla värden utom ett jättefina så han fick en ny sorts antibiotika för att få ner det sista värdet (hjärtproteiner). Nu har vi kontakt med en engagerad veterinär och om en dryg vecka är dags för nya prover igen. Det är bara att hålla tummarna!
🙂 Underbart att kunna träna på dagtid, även på vardagarna, när kvällarna är mörka. Att även ha träningskompisar med lediga vardagar är suveränt!

December
🙂 Arbetsbefriad med full lön till mitten på maj. Att äntligen kunna släppa taget om jobbet var skönt, och märkligt, och konstigt men mest av allt … skönt. Även om året varit extremt lugnt arbetsmässigt efter uppsägningen var det ändå en bra känsla att släppa det helt och hållet.
🙂 Karlsson firade sin 15-årsdag 4 december! Det har ju funnits tillfällen den här hösten när jag tvivlat på att han faktiskt skulle komma dit men mellan alla vändor på djursjukhus har han ju varit superpigg. Betydligt piggare än vad man förväntar sig av en hund i den åldern, även om det är en terrier. Men vi fixade det och hoppas han hänger med länge till. ❤
😦 Efter ett uppletande i början av månaden var Maro påtagligt irriterad i sin mun. Med hjälp av en träningskompis upptäcktes att han hade en kraschad framtand i överkäken. Jag bokade tid för att få den borttagen men när jag sitter hos veterinären och väntar på att han ska somna efter att ha fått lugnande så ramlar det ut en halv hörntand ur underkäken?! WTF? Det händer ju inte? Sannolikt har skadan uppkommit samtidigt som tanden i överkäken men ”höljet” hade suttit kvar. Han fick en piggelinspruta och så fick vi åka hem och mata honom med Metacam i avvaktan på en ny tid, två dagar senare, på systerkliniken där de hade rätt utrustning för att ta bort hörntanden. Dock hann de bara med hörntanden då så ytterligare en ny tid bokades. Men … han fick en infektion där hörntanden suttit så operation nr 2 blev tidigarelagd och … då hittades ytterligare två (kind)tänder som behövde tas bort. Detta fixades fredagen innan jul. Efter en dryg vecka med tratt och inspektion av veterinären med OK-stämpel på näsan åkte tratten av. Nu håller vi tummarna hårt för att han får behålla resten av sina tänder länge.
🙂 Julen tillbringades i lugn och ro hemma, helt enligt FHM:s påbud men det är ungefär så vi brukar fira julen. Svärmor och svåger var här på jullunch och på kvällen fick hundarna sina julklappar. Maro får dock vänta någon vecka till innan han använder sin julklapp på riktigt. Nyårsafton kommer vi tillbringa på hemmaplan med den allra närmaste flocken; dvs jag, husse och hundarna.

Sammanfattning av sammanfattningen
Det blev ett märkligt år men på det stora hela är jag oerhört tacksam för att flockens tvåbeningar + våra släktingar, vänner och bekanta fått vara friska. Vi har t o m varit friskare än vanligt. Inte minsta lilla förkylning har drabbat oss. Där ser man vad social distansering och handsprit kan göra. Frågan är om man någonsin kommer kunna återgå till livet som man levde det pre corona?

Att jag har hundar och hundträning som hobby gör ju att jag alltid har något att göra, om och när jag vill och det har varit extra skönt just i år. I spåren av uppsägningen, och med ett stort kompsaldo, har det funnit mycket tid till hundträning och det är ju ingen tvekan om att det ger resultat. Just hundträning har ju även gett mig möjlighet att faktiskt träffa vänner och slippa total isolering. Utomhus är det ju lätt att hålla avstånd, i synnerhet när man tränar framåtsändande. 😉 Att jag hittat ”fasta” träningskompisar både i Borås och Kind med ungefär samma mål som jag, och där vi duger som vi är – utan att vara i elitklass/klass 3/mästarklass – är oerhört värdefullt. 🙂 Sen finns det ju en del vänner som inte är hundrelaterade och dem saknar jag förstås.

Att vi bor i eget hus på landet och har varsin bil har också underlättat betydligt. Dels finns det ju alltid något att göra på hemmaplan och man slipper kollektiva färdmedel när man ska ta sig någonstans. Det faktum att jag sedan många år jobbat hemifrån har ju gjort att skillnaden – pga corona och sedan uppsägning – inte blivit så påtaglig. Jag är ju liksom där jag brukar vara men nu med större frihet att göra vad jag vill.

Nu ser vi fram emot ett bättre 2021 och hoppas att antalet 🙂 blir betydligt fler än 😦 i nästa årskrönika!

Avslutningsvis återanvänder jag en gammal nyårshälsning (där man tydligt ser den nedre hörntanden, hans högra, som nu är ett minne blott).

Idag fyller han 15 år – världens bästa Karlsson! ❤ Att få ha sin bästa vän och once in a lifetime-hund i 15 år är faktiskt himla fint. Att dessutom ha en superpigg och odräglig 15-åring är alldeles underbart.

Hösten har dock varit ganska skakig och jag har inte alls känt mig säker på att vi skulle få uppleva den här dagen. Tre gånger har han varit inlagd på djursjukhus med hög feber och skyhög sänka. Ingen har hittat problemet men den enda direkta undersökning som har gjort är ett ultraljud. Varken jag eller veterinärerna tycker att det är en god idé att börja skära i en så gammal hund och det, eller gastroskopi, hade väl varit nästa steg i utredningen.

Senaste gången han var inlagd var för en dryg månad sedan. Han har gått på antibiotika sedan dess och gör fortfarande i väntan på provsvaren från återbesöket i förrgår. Vid förra återbesöket var alla värden utom ett jättefina. Hjärtproteinerna i blodet var då fortfarande förhöjda men vi hoppas nu att de också har gått ner. Orsaken till det vet vi alltså inte men förhoppningen är alltså att antibiotikan har tagit kål på vad det nu är (var).

Mellan febertopparna har han varit superpigg så det har inte varit någon tvekan om att försöka åtgärda problemet.

Varje dag känns som en gåva nu, även när han väcker mig genom att hoppa jämfota i sängen och skälla. Idag var det kl 05.55 och det var ovanligt sent… 😀

Jag ser verkligen inget värde i att hålla liv i en hund bara för att den ska bli så gammal som möjligt. Det ska vara en hund med livsglädje och humör. Den dagen det inte finns, eller han inte vill följa med på promenad, då vet jag att det är dags men tills dess tar vi vara på tiden så gott vi kan.

Eftersom han går på magdietfoder sedan ett drygt år tillbaka blir kalaset inte så överdådigt men vi byter det vanliga fodret mot ”mjukmat” av samma sort. Och så får han naturligtvis en rosa oink-gris som han kommer döda på ca 3,5 minut, helt enligt traditionen. ❤

Filmen är dagsfärsk. Min älskade, odrägliga, underbara och högljudda lilla terrier, nu siktar vi mot 16-årsdagen! ❤

Igår var det dags för debuten i högre klass spår, tre år (!) efter uppflyttningen ur lägre klass. Det finns många skäl till att det har dragit ut på tiden. Det största skälet är väl att jag och Maro inte har funkat ihop i tävlingssituationen. Ett oerhört frustrerande fenomen när man vet att han egentligen kan men både han och jag har ”flippat” när vi kommit in på en tävlingsplan. Detta har jag väl ältat här tidigare så jag avstår från det nu. Ett annat skäl att jag periodvis lade mycket tid på lydnadslydnaden innan jag, på riktigt, gav upp hoppet om att få honom bekväm i platsliggningen. Han tycker det är en oerhört obehagligt situation. Utan fungerande gruppmoment skulle vi aldrig komma ur klass 2. I brukset finns det ändå en chans till uppflyttning även om man avstår platsen så jag borde nog ha tänkt om tidigare och lagt mer tid på brukset, men det är lätt att vara efterklok.

Mitt jobb har ju verkligen sugit musten ur mig stora delar av dessa tre år och träningen har inte alls blivit av så ofta och på det sätt jag önskat men så i somras hände något. Det startades ett tävlingsträningsgäng på Borås BK. Inte min huvudklubb numera men jag har varit medlem där också ända sedan jag bytte klubb för snart nio år sedan. Jag hängde på direkt och det har verkligen varit guld värt. Varje tisdag träffas vi och man får sina 15-20 minuter med övriga deltagares fulla fokus och engagemang för kommendering, att agera domare, störning, targetfixare, brainstorming eller vad man nu vill och behöver. Detta har jag saknat i sååå många år!

Sommarens två läger hos Jenny Wibäck har också varit guld! Första lägret ägnade vi oss mest åt framåtsändandet och det andra åt inkallning med ställande på 50 meter. Är man en liten kelpie med separationsångest är det verkligen ett svårare moment än man kan tro. Jenny känner ju både mig och Maro rätt bra vid det här laget och att få hennes input är oerhört värdefullt. ❤ I våras gick vi även två online-kurser hos Jenny som gav en hel del nyttiga insikter och framtidstro.

För några veckor sedan kände jag så att det var dags att testa våra tävlingsvingar. Att vänta på att allt skulle sitta som en smäck kändes som att … då kommer vi aldrig tävla bruks mer. Jag var bara tvungen att komma över min tävlingsskräck som blivit allt mer tydlig, framför allt efter förra årets flerfaldiga fiaskon på lydnadstävlingar och några rejäla magplask i rallylydnad både förra året och i år.

Planen var nu att avstå framåtsändandet och, naturligtvis, platsen. Framåtsändandet eftersom det inte är ”klart”, på långa vägar, och han fortfarande hamnar högt i stress av att ha varit långt ifrån mig på inkallningen och det ändå kändes som en ganska säker nolla. Bättre att försöka skrapa ihop poäng på övriga lydnadsmoment, som kommer efter inkallningen. Jag anmälde alltså till tävlingen på min hemmaklubb och lade oss i hårdträning med målet att bli godkända vilket inte kändes som en omöjlighet. Om vi bara kom runt spåret så… Det krävs faktiskt inte så himla mycket mer för att få ”godkänd” på protokollet.

Så blev det då igår. Dimmigt, fuktigt och absolut vindstilla. Bra förhållanden för spår, men på upptaget hade vi nog behövt liiite motvind. Vi har inte tränat det så många gånger på längre avstånd men han har gjort några riktigt fina sista veckan. Igår gjorde han sitt bästa för att knyta fast oss i upptagsrutan genom att irra omkring utan någon egentlig aning om vad han höll på med så klockan tickade på i de fyra minuter man har på sig att komma iväg. I högre klass får man ju ”påvis” där spåret går ur rutan, om man inte kommit iväg på egen tass, och där plockade han upp spåret direkt och det bar iväg. Apporter levererades till mig med jämna mellanrum även om det kändes långt emellan dem ibland. Vi traskade på i hyfsad fart tills vi klarat ca två tredjedelar av spåret då … trampade jag snett i en grop och välte. Inget allvarligt fall egentligen men jag kände att något hände i vristen och vaden. Jag tog mig upp och vi fortsatte, en liten stukning får ju inte stoppa en när det är tävling. Till sist var vi framme vid slutapporten. 🙂 Jag hade en känsla av att vi missat någon pinne men nä … vi hade sju + slut. Hurra! Det är dock märkligt hur långt 1200 meter är på tävling, och att det känns som om man är ute i evigheter men vi tog bara 25 minuter på oss, av de tillåtna 35.

Lite doping för fot/vadmuskel (tack och lov för det lilla husapoteket i den lilla handväskan) och tillbaka till klubben för uppletande. Efter två katastrofala genrep i klubbens ruta sista veckan var jag väl förberedd på en stor fet nolla. Vindstilla är ju inte heller något man önskar sig på uppletandet. Men … den lilla hunden susar iväg och hämtar in de tre föremålen på ca 2,45 av de tillåtna fem minuterna! På den tiden hann han även käka gräs, stanna ett antal gånger och kolla att jag inte hade rymt från baslinjen och … ha sönder sitt tjänstetecken. Eller, han hade inte sönder det men spännet slutade uppföra sig som ett spänne. Som tur var fick jag en snilleblixt när jag lämnade bilen och stoppade ner reserven i fickan (har nog aldrig hänt förr) så det var bara att byta snabbt och lätt och fortsätta jobbet. 2,45 alltså, och hinna med allt detta? Betyget blev sju och det var jag mer än nöjd med, med tanke på mina förväntningar.

Sen blev det lydnad. Där var det både ups and downs. Ett par tior (skall och hopp), några nollor mer än förväntat och några mittemellan-betyg. Vi nollade bl a fria följet vilket jag normalt sett hade skämts ögonen ur mig för, men inte den här gången. Större delen var han faktiskt med mig, med en bra känsla, men så fick han ett par ”nosstopp” vilket ledde till extra kommandon och lite allmänt strul. Även tungapporten nollade han, pga nos. Det som tröstar mig är att på de ställen han nosade var det flera andra hundar som också nosade. Det fanns alltså något mycket intressant där, det var inte bara att han ville lugna mig, som fallet har varit tidigare. Och han behövde ju inte lugna mig, för jag var inte irriterad. 😉
Vi lyckades även skrapa ihop några poäng på inkallningen vilket egentligen var det mest osäkra momentet. 🙂

Summar summarum; vi hade en bra dag, vi var ”sams”, vi var ett team och vi blev godkända. För någon annan, med en annan hund, hade det nog känts som en besvikelse men för mig (oss) var det som en seger. Det finns hopp! 🙂 ❤

Smolket i glädjebägaren var dock skadan i skogen. Uppletande och lydnad trasslade jag mig igenom på doping men när vi var klara och adrenalin och fighting spirit lämnade kroppen fick jag oerhört ont. Jag kunde inte gå utan att klamra mig fast i räcket på altanen, jag kallsvettades, det svartnade för ögonen och svimningen var inte långt bort. 😦 Som tur var kunde jag få hjälp att köra hem mig, min bil och Maro. Bilen är manuellt växlad och det är ”kopplingsbenet” som är ur funktion. Hemma fick husse möta upp med kryckorna som stått orörda i 35 år… Idag gör det fortfarande rejält ont men jag kan i alla fall förflytta mig utan kryckor på plant underlag men det tar nog ett tag innan jag kan knata runt i skogen eller på en appellplan igen. 😦 Jag hade tänkt mig ett par vilodagar nu eftersom det varit så intensivt sista tiden men nu lutar det mer åt ett par viloveckor, eller -månader. Nåja, jag får bara hålla tummarna för att det går över fortare än jag tror och trots allt njuter jag fortfarande av gårdagen och vill inte ha den ogjord! 🙂

Tack till er som hjälpt oss på vägen, framför allt denna sommar och höst. Ni vet vilka ni är! ❤

Nåja, legend kanske är att ta i men nog är Karlsson ganska välkänd, åtminstone i borderterrier-kretsar. 🙂

Just nu känns han lite som … Rolling Stones. Varje gång de har gett sig ut på turné eller gett ut ett nytt album de senaste 20 åren har jag tänkt att ”nu är det väl sista gången” men icke. Det går några år och så är de på gång igen. 🙂 Lite så känns det med Karlsson nu men vi räknar veckor och månader istället för år och är så tacksamma för varje dag han får må bra och vi får ha honom kvar. Det är ju svårt med gamla hundar – vad är ”bara” ålderssymptom och vad är något annat? De flesta hade nog klassat honom som ”pigg för sin ålder” hela tiden men jag har ju märkt att magen besvärat honom ibland, även efter vändan på Västra Djursjukhuset i februari.

På påskdagens morgon matvägrade han. Det har nog bara hänt en gång tidigare i hans liv vad jag kan minnas. Han tittade med avsmak på matskålen och såg allmänt eländig ut. Vi handmatade honom under dagen och på kvällen åt han som vanligt. Kl 05.45 på annandag påsk stod han i sängen och skällde ut mig för att jag inte hade serverat frukost än. 😀 Jag har nog aldrig blivit så glad för att bli väckt vid den tiden en ledig dag. ❤ Några dagar senare hade han en lite svacka igen och då ringde jag veterinären och fick Andapsin utskrivet. Det hjälpte tydligen. Alltså inte medicinen för den har jag inte ens hämtat ut än, utan bara telefonsamtalet, för sen har det gått käpprätt … uppför. 🙂

Någon vecka senare sprang han ikapp med Maro i skogen! Det har inte hänt på länge. Sen dess så springer han bara för att springa liksom, när möjligheten finns. Han tar rejäl fart och använder en förvånad Maro som rundningsmärke. 😀  Just när jag filmade var de ovanligt långt bort, oftast är de bara ett par-tre meter framför mig, men det var så härligt att se.

Han drar t o m i kopplet när vi går ut på promenad. Det har han inte gjort i hela sitt liv, men nu är det inte bara pensionärsfasoner utan han vill ut i skogen – fort. Han hoppar och studsar. Det spritter och sprattlar i benen och han är så himla glad, och alldeles odräglig . 🙂

Här om kvällen när vi var ute på kvällsrastningen skulle han göra nr 2. Om jag står still brukar han gå några varv runt i kopplets längd och sen sätter han sig. Inte den här gången. Han gick några varv, sen började han trava och till sist blev det galopp. Det kändes som att longera ett fullblod. 😀 Jag skrattade så att jag nästan kissade på mig och det triggade honom ännu mer. Det slutade med att han stack svansen mellan benen och sprang fram och tillbaka, på en meterlång sträcka, i full fart. Rena rama valprycket. ❤ Tyvärr skrattade jag så mycket så jag fick inte fram kameran för att filma.

Förra veckan fick han följa med ut i spårskogen. Förra gången (i somras) var han väldigt förvirrad så jag hade inga förväntningar alls men som han spårade! Han tyckte bara att spåret var alldeles för kort. Det måste vi göra oftare!

Detta bildspel kräver JavaScript.

I lördags åkte vi till klubben med finkameran i högsta hugg. Han sprang med sina leksaker bra länge och var inte ens trött efteråt, åtminstone inte mer trött än att han orkade sitta i bilen och tjata när jag tränade Maro. 🙂

Den lilla hunden har definitivt gjort en rejäl comeback och växlat upp igen. Hur underbart är inte det? Med tanke på att världen ser ut som den gör just nu, på flera plan, så är han verkligen min räddning. Det går inte en dag utan att jag skrattar högt åt den lilla 14,5-åringen och hans hyss ute i skogen och hemma. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi får ha honom pigg och glad länge till. ❤

I tisdags hade vår norska chef kallat till online-möte för alla i företaget. Vi trodde att det skulle handla om korttidspermitteringar men det var värre än så. Vi blev uppsagda, allihop! Hela verksamheten ska flyttas till kontoret i Estland och så var det inte mer med det. Troligen ytterligare ett av alla de snabba och oövertänkta beslut som fattats av den norska styrelsen under åren, utan någon som helst konsekvensanalys.

Vi har väl alla varit medvetna om att det inte gått så bra för företaget sedan en tid tillbaka men att det skulle bli ett så drastiskt beslut, och redan nu, var en chock. Hade ju hoppats på att vi skulle klara oss i ett par år till så att jag sedan kunde ta ut en tidig pension men den definitiva dödsstöten för den planen var coronaviruset. 😦

På två dygn gick jag igenom faserna chock – panik – acceptans – lugn och sedan infann sig faktiskt en viss … lättnad. Jobbet har ju inte alltid varit en dans på rosor. Väggen har varit nära, riktigt nära, vid ganska många tillfällen under åren (senast i höstas) men jag har ändå hängt kvar. För varje ”hänga kvar-år” har väl möjligheterna att få ett annat jobb minskat i samma takt som min ålder har ökat. Fördelen med att kunna utföra 95% av arbetsuppgifterna hemifrån, och vara med hundarna, har dock övervägt.

Nåja, nu är läget som det är. Jag har 12 månaders uppsägningstid och sedan får jag väl leva på A-kassa i ett år. Därefter får jag tugga på naglarna i några månader innan jag kan börja ta ut pensionen. Det återstår dock att se om det finns några pengar kvar till A-kassa och pension efter att både statens och hela världens ekonomi har rasat samman p.g.a den här käftsmällen Kina gav oss. Utsikterna att få ett nytt jobb är troligen minimala med tanke på den arbetslöshet som råder, och den lär bli värre.

Redan när det här kaoset började kände jag att det var läge att börja hamstra. Nej, jag har varken hamstrat toalettpapper eller pasta. Jag har hamstrat pengar. Inköpen av villhöver-prylar har varit minimalt eller rättare sagt – inte alls. Jag har köpt det som har behövts, alltså i princip mat till oss och hundarna. Men … jag har tydligen varit väldigt förutseende och hamstrat sedan många år tillbaks.

När jag ser mig om i husets skrymslen och vrår inser jag att jag har hamstrat bland annat:

• Hundträningsvästar
• Hundträningsbyxor
• Fleecetröjor
• Hundträningsjackor
• Hundtäcken
• Hundhalsband
• Koppel
• Hundleksaker

Håller jag mig bara till hundar i samma storlek i framtiden lär vi klara oss. Många av halsbanden har jag knåpat ihop själv men de är ju inte mindre användbara för det.

Leksakerna är utspridda i många olika förråd, mest för att jag ska slippa se alla samtidigt och få ångest över det. 😛

Det förrådet som finns av allt hundrelaterat lär varken jag eller hundarna lyckas slita ut ens om vi försöker. Dessutom har jag ganska gott om ”civila” kläder och skor … och böcker. Om man helt bortser från ”vill ha”-faktorn kommer jag nog klara mig livet ut.

Det jag kommer sakna mest när jag får en rejält mycket lägre månadsinkomst är nog möjligheten att kunna spontanshoppa hundkurser eller träningstid i inomhushallar (på vintern). Jag kommer få tänka efter både en och två gånger i fortsättningen. 😦 Jag kommer få förlita mig på mina egna kunskaper och ev. träningskamraters. Dock har jag två kurser kvar i år, som jag redan anmält till. En tvådagarskurs hos Jenny Wibäck om en dryg månad och en helgkurs i specialsök till hösten. Jag har dessutom anmält till Kindslägret i sommar men att det blir av är väl inte troligt. Något slutgiltigt beslut är inte fattat än men i början av nästa vecka ska SKK meddela vad de beslutade på mötet i onsdags. Jag är ganska övertygad om att restriktionerna (max 10 personer, utomhus) kommer hålla i sig åtminstone över sommaren och det kanske är lika bra med tanke på omständigheterna.

Nåja, vi är friska än så länge och det får man vara mycket nöjd med. I eftermiddag ska vi träna specialsök, utomhus, med vänner och det är gratis. 🙂

Det finns några blogginlägg som ligger på kö i bakhuvudet så vi börjar väl med det som egentligen ligger sist i kön, dvs dagens spår. 😉

Förra helgen var vi på kurs i specialsök. Det tror jag vi återkommer till i ett annat inlägg men det som blev tydligt var hur störningskänslig han är i vissa miljöer. Det slår ju igenom även i lydnaden, ibland på väldigt oväntade sätt. Förr var han även väldigt känslig för störningar i spåret men det har blivit så mycket bättre så det vore väl sjutton om vi inte skulle få till det även i specialsöket.

Förr kunde han ”tappa det” totalt bara för att linan t ex kom åt mina kläder och ”raspade” lite. Eller för att det tog stopp p g a lintrassel eller inkompetent matte.
”Oj, oj.. nu gjorde jag nog något fel och vågar inte göra mer” var den lilla kelpiens devis.

Om det, oplanerat, dök upp en människa i närheten (eller i!) spåret var det nästan kört. När vi spårade här hemma kunde det räcka med att en bil åkte på vägen, 20 meter från där spåret gick, för att koncentrationen skulle blåsa bort. Vissa av dessa störningar har ju kommit naturligt med jämna mellanrum och gradvis blivit enklare att hantera. Andra har vi medvetet tränat på, framför allt i samband med lägren på somrarna där det funnits tillgång till mer människor och möjlighet att planera störningar.

När läget är som det är i världen just nu, med corona och order om att stanna hemma så mycket som möjligt, är jag oerhört tacksam att vi faktiskt har det här precis utanför dörren.

Tyvärr är det ju ganska tråkigt att nästan alltid lägga sina egna spår, i samma terräng, men jag får variera det så gott det går och idag uppfann jag faktiskt andra hälften av spåret i helt ny terräng. För Maro spelar det nog ingen större roll, egentligen, men det är ju mer spännande och lärorikt för mig att gå ett spår som någon annan lagt. Tyvärr är det inte ofta tillfälle ges när man nästan helt saknar träningskompisar. P g a av tråkighetsfaktorn här på hemmaplan blir det inte spår så ofta men idag blev det av, och varje gång är jag lika fascinerad över hur bra han faktiskt spårar. ❤

Numera är han väldigt obrydd om störningar som jag åstadkommer. Idag trampade jag rejält snett vid ett tillfälle. Det blev ett kraftigt stopp i linan och jag ropade spontant ”AJ! F*N! HEL*ETE!”. Maro stannade bara och tittade på mig och sa ”skärp dig kärring”, typ, och sen fortsatte vi. (Foten höll, tack och lov.) Linan fastnade också några gånger och han bara väntar lugnt, med fullt fokus, tills jag har trasslat loss oss. Det här har naturligtvis kommit i takt med att motivationen och säkerheten har ökat – inget konstigt.

Ibland väntar han t o m frivilligt på att jag ska bli klar efter apporterna. Alltså blir färdig med att stoppa undan pinnar, godisburkar mm. När jag säger de magiska orden ”då fortsätter vi” är det som att trampa på gaspedalen i en Ferrari. Inte för att jag faktiskt har trampat på gaspedalen i en Ferrari men lite fantasi har jag. 😉

Dagens spår löste han med bravur. Alla pinnar var med hem och alla inblandade var nöjda och glada. Bilderna är tagna när vi lekte med slutapporten, efter sedvanlig belöning.

Alltså, om han nu har lärt sig hantera störningar i spåret så bra ska det väl inte vara omöjligt i specialsöket? Jag måste helt enkelt köra iväg oss till diverse offentliga platser för träning även om det tar emot. Vi har tränat alldeles för mycket ensamma, på hemmaplan. Ensamma lär vi väl oftast vara i fortsättningen också men att vara utomhus och bete sig ”konstigt” känns på något sätt lättare om man har sällskap. Nåja, ensam it is så det är väl bara att bita ihop.