2019 – varken hackat eller malet

Det är inte alltid det blir som man har tänkt sig men en sammanfattning av året kanske jag ändå får ihop. Första halvan är väl egentligen avhandlad i årets föregående två (!) inlägg. Jag tänker inte avge något nyårslöfte om att blogga mer under 2020 för det går säkert åt pipsvängen ändå. Det blir som det blir, precis som resten av livet.

2018 hade vi ju ett (nästan) tävlingsfritt år för att träna och komma ut på tävlingsbanorna i våra nya klasser under 2019. Vi försökte, det gjorde vi, men resultaten uteblev nästan helt. Förutom de mardrömslika lydnadsstarterna (som avhandlats i tidigare inlägg) blev det ytterligare ett par starter i rally i början av sommaren. De var lika mardrömslika som lydnadsstarterna och jag var mycket nära att kasta in handduken för gott. Det är något väldigt märkligt som händer som fort vi gör entré på en tävlingsplan. Vi hamnar oftast i total osynk och blir superstressade båda två. Nåväl, i augusti skrapade vi i alla fall ihop det sista resultatet i nybörjarklassen och Maro fick titeln RLD N. Under hösten har vi gjort två starter i fortsättningsklass, på samma dag. Första rundan – katastrof. Andra rundan – godkänt med viss marginal trots att matte inte var läskunnig och klantade bort 10 p. Det är inte lätt när det är svårt…

Jag känner mig ärligt talat ganska uppgiven. Jag har en hund som har kapacitet och vilja i massor. Han är oftast duktig på träning men så fort det blir tävling havererar allt. Och det är inte lätt när man så sällan, i brist på ett större träningsgäng, har möjlighet att träna tävlingslikt. Jag har en miljard saker att tänka på, allt ifrån hur och när jag andas till … ja f*n vet vad? Minsta misstag från min sida så ”flippar” han. 😦 Det känns som om det är mer än jag kommer klara av tyvärr.

Rallyn känns ju egentligen som om han trivs med, för då får han vara nära mig hela tiden. Problemet är att jag inte tycker det är särskilt roligt och alltså inte lägger tillräckligt mycket tid och energi på det. Även där skulle det naturligtvis hjälpa med ett träningsgäng eftersom jag har svårt att ta mig samman och bygga banor när jag tränar ensam.

Att hela hösten har varit en jobbmässig mardröm med 6-7 arbetsdagar varje vecka har ju inte underlättat direkt. Motivationen och orken till strukturerad träning har varit obefintlig och det vi har tränat har i princip varit lite blandade moment hemma på gräsmattan. Några spår och lite uppletande har det också blivit och jag är djupt fascinerad av hur bra han faktiskt spårar trots att vi gör det så sällan.

Det är tur han är snygg i alla fall för i somras tog han sitt andra utställnings-cert. 😉
Tävlingsåret får alltså illustreras av några rosetter.

Vi har hunnit med några kurser också. Förutom den hos Heléne Lindström i våras så har vi varit på tvådagarskurs hos Jenny Wibäck. Lika bra och peppande som vanligt. 🙂

Traditionsenligt tillbringade vi vecka 30 på Kindslägret. I år var jag enbart deltagare, inte alls delaktig i arrangemanget, och det gick ju bra det också. Vi var i en grupp som körde brukslydnad och uppletande. En trevlig vecka precis som vanligt och vi hade tur med vädret, i år igen.


Under hösten har vi börjat med specialsök (kongsök). Roligt tycker både jag och Maro. Han är faktiskt lite duktig så vi tränar väl på. Det är ju tänkt att bli en tävlingsgren inom SBK 2022 så vi har ett par år på oss innan vi ens behöver fundera på att göra bort oss officiellt. Vi hann faktiskt med en endagarskurs under hösten. Det var roligt och lärorikt.


Sommarens semester var tänkt att gå till Norge. När det närmade sig avresa visade dock prognoserna ihållande hällregn (och eventuellt snö!) under hela första veckan. Vi tänkte raskt om och hamnade på vårt favoritställe i Danmark, för tredje året. Lite fantasilöst kanske men skönt och avkopplande. Den lååånga och oftast folktomma stranden i direkt anslutning till campingen är guld värd. Att kunna gå dagens alla promenader där, om jag vill, laddar mina batterier. Vädret varierade men var på det stora hela helt ok och definitivt bättre än ihållande hällregn.


I slutet av augusti drog jag och Maro till Falun för ett besök hos Anna och Gino. Vi fick några sköna dagar i Falun och på vägen hem mellanlandade vi på SM i Katrineholm.

Karlsson då? Jo han travar på och firade sin 14-årsdag i början av december. I slutet av sommaren upptäcktes det att han hade förstorad prostata och UVI utan att, som den envisa terrier han är, visa några egentliga symptom. Det var mattes magkänsla som talade, igen. Han medicinerades och fick OK-stämpel i rumpan (!) men han kändes ändå inte helt ok. Han var vinglig i bakdelen, framför allt i låga hastigheter. I oktober blev det ett nytt veterinärbesök utan att några fel hittades. Alla prover var jättefina för en hund i den åldern. Vi tog kontakt med en duktig fysioterapeut och han har hittills fått tre behandlingar samt ett gymprogram som vi sköter här hemma med att gå i stege, stå på balansboll och lite annat. Han har byggt på sig fina muskler och blivit mycket bättre i sina rörelser. Tyvärr har han fått gastrit, troligen pga medicineringen för prostatan, så nu går han på veterinärfoder och det funkar i stort sett jättebra. Han är pigg som en iller. Humöret och viljan är det inget fel på men vissa dagar märker man att magen besvärar honom och då är han liiite lugnare. Vi hoppas dock att vi får behålla honom i gott skick länge till. ❤

Det var vårt 2019 i stora drag. Jobbhösten slet extremt hårt på mig och kraften till annat har varit minimal. Jag hoppas verkligen på ett jobbmässigt mer ”rimligt” 2020. Jag vill hitta mål, mening, fokus och struktur i hundträningen igen. Jag vill ha orken att träna, gärna med tävlingsmål, för det är det som är roligt. Det är det vi mår bra av!

Gott Nytt År!

Sköt mig själv och skit i andra

För någon månad sedan var jag och Maro på kurs hos Heléne Lindström/High 5. Det var en givande och peppig kurs och vi hade en riktigt bra kursdag på lördagen. När kursen var slut för dagen åkte vi och checkade in på vårt B&B. Där fanns inte så mycket annat göra än att glo på TV och … kolla sociala medier.

Det skulle jag inte ha gjort.

Där haglade rapporter om uppflyttningar och SM-kval. Bl a hade Maros syster Yra kvalat in till SM i lydnad. Något jag verkligen unnar henne och hennes matte. De är superduktiga båda två och jag tycker det är väldigt roligt, på riktigt! ❤ Sörjer bara att jag förmodligen inte kan åka och heja på plats.

Det handlar inte alls om missunnsamhet men från att ha varit nöjd och glad och känt hopp om framtiden, trots våra ”issues”, ramlade jag rakt ner i det stora, svarta jämförelsehålet. Jag har varit där på botten förut och kravlat upp med hjälp av samtal med diverse kloka människor och en portion egenproducerad jävlar anamma.

Rent logiskt så fattar jag naturligtvis att det är massor av människor som har tävlat och inte lyckats, och väljer att tiga om det. Förmodligen är de många fler än de som faktiskt har lyckats, men just när jag är på botten av det där svarta hålet hjälper inte den vetskapen. Då känner jag mig som världens sämsta hundtränare. Jag blir bara ledsen och tappar modet fullständigt. Varför kan inte jag och min knasiga, älskade guldklimp också få lyckas, och ”skryta” på FB om våra bravader. Varför…? Varför…? Det måste ju vara mitt fel, eller…?

Det är ju f*n att det ska vara så lätt att bli nertryckt, utan att någon ens trycker ner en?

Sen försökte jag resonera lite logiskt med mig själv och argumentera med mitt ledsna jag; vi har alla olika hundar, vi har olika målsättningar och förutsättningar, vi har olika mycket tid, olika träningskompisar (eller inga alls) osv. Försökte dessutom trösta mig med att jag och Karlsson faktiskt kom rätt långt så helt igenom urusel kan jag ju inte vara, eller…? Och visst, jag och Maro har också kommit en bit men jag känner mig smått uppgiven när det gäller att komma längre än vi gjort. Hur det går med det får framtiden utvisa.

Nu handlar det ju i grund och botten inte om att kunna skryta på FB utan om att jag behöver tävlingsmål för att vara motiverad att träna och får inte kelpien träna så mår han inte bra, och inte jag heller, så vi måste ju ta oss ur den här onda cirkeln på något sätt.

På söndagen var det en ny, kanonbra kursdag med ett härligt gäng och en peppig instruktör och sen dess har det gått upp och ner, med både träning och mattes sinnelag.

Under vintern bestämde jag oss för att vi måste ut och tävla för att vänja det bruna djuret vid tävlingssituationen, helt enkelt träna på att tävla. Prova olika strategier för uppvärmning, transporter mm. Momenten ”kan” han ju, om man kan säga så, men det är något som händer i kelpiehjärnan när vi kliver in på banan och vad det är har varken jag eller någon annan kommit underfund med.

Den kampanjen började förra helgen med en klass 2-tävling som var rätt deprimerande. Utan plats (vi jobbar fortfarande på den och avstod momentet) hade jag inget hopp om 1:a pris men målsättningen var ett 2:a pris. Inte helt orealistiskt tyckte jag men vi nådde inte alls dit, på långa vägar. Maro var helt väck i dofter, ffa mellan momenten, och det gav en dålig känsla. Höjdpunkten var väl 10 på fjärren (ibland glimmar det till) men i övrigt var det inte jättekul.

I lördags var det dags igen, denna gång på hemmaklubben och det kunde bli värre – tydligen. 😦 Omkastad momentordning, vilket jag iofs inte tror spelade så stor roll, men det var total katastrof både moment- och känslomässigt och efter ca hälften bröt vi.

Eftersom vi hade dubbla nybörjarklasser i rally samma dag hade jag även anmält dit. Även detta i syfte att träna på att tävla. Dessutom har han ju en klubbmästartitel i rally från i höstas och då verkade han tycka att det var roligt. Det var ju en prövning, men säkert en nyttig sådan, att ladda om efter den misslyckade lydnaden och det var inte alls lång stund emellan. Första starten kändes ”sådär” men gav ändå ett kvalificerande resultat på 80 p. Start nr 2 kändes betydligt bättre men när det visade sig att jag slarvat bort 25 p, bl a genom rymningsbenägen leksak i ryggfickan, så blev det bara 65 p och inget kvalresultat. 😦 Stora skämsmössan på matte…

Igår var det dags för nästa rallystart, inomhus. Rätt rörig miljö, ffa innan vi gick in på banan, men det hela slutade med 91 p och en andraplacering.

Nu var ju inte tanken att han skulle bli rallyhund men medan vi jobbar på med resten kan vi köra rally lite ”med vänstertassen”. Nybörjar- och fortsättningsklass är ju inte så krävande när man trots allt har en ganska duktig lydnadshund (även om han inte visar det på lydnadstävlingar) men sen blir det ju värre. Nåja, vi får se vad som händer framöver, i ”alla” grenar. Vi har ju brukset också men det är långt kvar till tävlingsstart där, ffa med tanke på lydnadsbiten (läs framåtsändandet).

Så över till något annat och betydligt mindre spännande men mer avslappnande. Påskhelgen tillbringade vi med husvagnen, vid HAVET! ❤
Närmare bestämt i Tylösand. Det var inte jättevarmt men sol och trevligt väder i största allmänhet. Några bilder från detta kommer här. 🙂

Vi fortsatte att jobba på Maros labrador-skills. Det gick sådär men han blev i alla fall blöt på magen. 😛 Karlsson fick hålla sig på land med tanke på vattentemperatur i kombination med ålder.

Är det påsk så är det!

Vackra solnedgångar bjöds det också på och inget blir ju sämre av en kelpie i förgrunden. 🙂

Den där blicken…

De där ögonen har full koll på det mesta och i synnerhet ögon – både mina och andras. Nu är det inte enbart och främst kelpieögonen (och blicken) ovan det ska handla om, utan mer mina ögon och min blick.

Denna hund är så oerhört känslig för min blick, och även andra människors. Om någon annan tittar på honom lite för intensivt går han ibland igång och börjar skälla och det är ju inte alltid (läs: aldrig) önskvärt.
Likaså om han inte ser ögonen på någon, på grund av t ex solglasögon, kan han reagera – mer eller mindre kraftigt.

Han är självklart även känslig för min blick men där yttrar det sig lite annorlunda. Exakt hur känslig han är börjar jag äntligen inse, efter 4,5 år…

Ganska snabbt insåg jag att han, naturligtvis och precis som de flesta hundar, får ett bättre fotgående om jag inte tittar på honom. Jag bör sträcka på mig, sticka näsan i vädret och kolla trädtopparna i fjärran. Att min blick spelar roll även i t ex framåtsändandet kändes inte heller konstigt. Även där är det näsan i vädret och trädtoppsspaning som gäller.

I uppletandet har han ibland en tendens att stanna och titta på mig. Om jag tittar tillbaka så stannar allt liksom upp och han låser i min blick. Är han nära räcker det med att jag vänder blicken från honom och utåt så fortsätter han. Är han långt ut i rutan när det sker måste jag demonstrativt vrida bort huvudet (och blicken) en aning.

I dirigeringsapportering (klass 2) gäller det först och främst att jag vänder åt ”rätt” håll när jag ställt honom vid konen. Är det vänster apport ska jag vända åt höger, och tvärt om. Vänder jag åt höger är det vänster apport som först kommer i mitt blickfång och om jag låter blicken stanna där tills jag kommenderar blir det nästan alltid rätt om inga andra yttre faktorer stör.

Det jag har upptäckt på senare tid är att jag helst inte ska titta på honom i:
• Metallapporteringen. Tittar han på mig och får kontakt så tvekar han när han i gripandet. OK, han gillar inte metallapporten men det blir åtskilligt mycket bättre om jag inte fäster blicken på något annat
• Vittringen och andra apporteringar; ingångarna blir bättre och tugget mindre om han inte får ögonkontakt
• Fjärren; snyggare skiften om jag tittar rakt fram, ovanför honom. Dock är det ju rätt knepigt att på träning inte kunna titta på hunden i det momentet. Där måste man ju verkligen se detaljerna…

Jag har till och med upptäckt att jag kan få honom att backa ut från mig genom att bara höja blicken, och kanske ögonbrynen en aning.

Kort sagt är det matte som måste lära om, och komma ihåg, en hel massa saker och beteenden. Än så länge funkar det knappt på träning så hur jag ska komma ihåg det i tävlingssituationen är en gåta – man är ju av naturen nyfiken. 😛

Nåja, vi jobbar på att dressera matte så får vi se hur långt vi kommer.

Januari har f ö varit en jäkla skitmånad och egentligen började det redan innan jul. Diverse sjukdomar och åkommor har avlöst varandra (hos mig) och som final gick jag i fredags och halkade rätt illa på väg till jobbet så just nu dras jag med några eventuella revbensfrakturer och troligen ett antal rejäla blodutgjutningar runt bröstkorgen. Jag är alltså helt oduglig när det kommer till hundträning men mellan de tidigare svackorna har vi i alla fall fixat några lydnadspass inomhus, något spår och något uppletande. Nu längtar jag sjukt mycket efter att bli hyfsat smärtfri och kunna träna igen. Om snön som fallit i veckan mirakulöst skulle försvinna skulle det bli ännu bättre men det ska man väl inte hoppas för mycket på när vi går in i februari?

2019, here we come!

Då är 2018 snart till ända. Sammanfattningen av året klarade jag av när jag skakade liv i bloggen för ett par veckor sedan. Det kan man läsa här.

När 2017 var slut, och vi gått från debut i startklass till uppflyttade till klass 2 i lydnaden och från debut i appellklass spår till uppflyttning till högre klass kändes det som ett klokt beslut att ta ett sabbatsår från tävlandet. Klokt eller inte? Hoppet upp till nästa klass är stort i båda grenarna och vi hade mycket att träna på. Jag gjorde ett litet avsteg från min plan i juni och det gick ju inget vidare men där var det många yttre faktorer som påverkade. Det som hindrat ytterligare starter i lydnaden är väl främst det faktum att Maro inte är bekväm med platsliggningen och att träningstillfällena med trygga hundar är oerhört få. Vi fortsätter att kämpa och även om vi fick ett rejält bakslag för ett par veckor sedan så har jag inte gett upp, även om den spontana känslan just då var att ”nu skiter vi i det här”… 😦

Något jag dock insett är att vi måste ut och tävla, med eller utan platsliggning. Så länge vi avstår platsen får vi helt enkelt tävla i vår egen liga, utan tankar på uppflyttning, för den lilla högkänsliga kelpien måste träna på att tävla, och koppla bort omgivningen. Jag behöver också träna på att hantera kelpien i tävlingssituationen. Det är ett ständigt pågående experiment…

På KM i november, med officiella regler, kom vi ju faktiskt upp i 196,5 p trots två nollor så det finns ju där. Vi måste bara träna på att klara av det i olika tävlingssituationer också.

Eftersom det lilla livet fann sig såväl tillrätta bland rallyskyltarna på vårt KM så att vi gick och blev klubbmästare, trots minimalt med träning, är det väl inte helt omöjligt att det blir någon/några starter även i den grenen men den som lever får se.

Karlsson då? Han får förhoppningsvis fortsätta vara frisk, pigg, lagom olydig och i vägen, som en alldeles normal pensionärsterrier. ❤

Idag är det som sagt nyårsafton och kvällen kommer tillbringas hemma, bara jag husse och hundarna, i lugn och ro. Med tanke på förkylningen som slagit klorna i oss båda (även om vi nu är på bättringsvägen) var det nog bra att inget annat var planerat. Nu håller vi bara tummarna för att de närmaste grannarna tar det lika lugnt med fyrverkerierna som vanligt.

Vi önskar alla ett gott slut på 2018 och ett alldeles strålande 2019!

Vem är smartast i familjen?

Terriern i familjen, dvs Karlsson, har ju på sina 13 år lyckats bli rätt ”street smart”. Inte så att han springer omkring på gatorna i stan och är smart men han vet exakt hur han ska hantera sin matte (och andra) för att få sin vilja igenom – eller rättare sagt för att få något ätbart. Exakt var han ska vara vid vilken tidpunkt eller i vilken situation. Hans paradnummer numera är att … vara i vägen. 😀

Jag tror det hela började med att jag – när han var liten – körde samma princip som med hans storasyster Iza; man går inte ut genom dörren förrän matte har gått ut och säger ”ok”. Det har inget med ledarskap eller rang att göra utan är en ren säkerhetsåtgärd. Jag vill scanna av omgivningen först, så att det inte sitter en katt på trappan, springer en jakthund i trädgården eller bambi står och käkar äpplen, t ex. När han var duktig och väntade på ok fick han en liten godisbit. Det resulterade rätt snart i att han vägrade gå ut förrän han fått sitt godis. Detta har han vidareutvecklat till att så fort det öppnas en dörr till ett förråd eller en garderob eller något annat som det går att gå in i så … går han in. För då måste han få godis för att gå ut, och då går han liksom inte ut tillräckligt mycket om det inte utlovas något gott.

Det där med att inte gå ut genom ytterdörren har han produktutvecklat till att inte gå in genom ytterdörren utan muta. Detta gäller framför allt efter promenad. Då blir han tung som en mindre rottweiler och tassarna växer fast, ända tills jag siktar med vänster hand mot vänster ficka… 🙂

Vid något tillfälle har nog Maro varit lite ”näbbgäddig” när vi kommit in från promenaden vilket resulterat i att Karlsson, som absolut inte vill ha bråk om det går att undvika, har krupit in med huvudet någonstans, som en lugnande signal. När jag hittade honom första gången, utan att ha sett exakt vad som hänt, blev jag naturligtvis lite förtvivlad och för att peppa honom lockade jag ut honom med glad röst och … godis. Nu hittar jag honom med huvudet intryckt lite överallt, utan att Maro ens är i närheten, väntande på att jag ska upptäcka honom.

Min TV-fåtölj är populär, men bara på kvällarna om jag går därifrån. Då vet han att jag snart kommer tillbaka och är mycket snabb med att sno min plats. När jag kommer tillbaka så blir han antingen lockad därifrån med en pytteliten godisbit eller upplyft för lite hångel. Båda duger säger han. 🙂 Värt att notera; han ligger aldrig där på dagarna, när jag inte är intresserad av att sitta i fåtöljen.

Hans senaste trick är att lägga sig eller ställa sig under min köksstol när jag sitter där. I början tyckte jag att det var mysig. Han är ju ingen knähund men det var ju lite mys att han i alla fall ville ligga vid mina fötter. Sen kom jag på honom. Det är snudd på omöjligt för mig att komma därifrån – utan att slänga en godisbit på golvet en bit därifrån så att han reser sig och flyttar sig ”frivilligt”. Nu har han t o m börjat ställa sig eller lägga sig där innan jag ens har hunnit sätta mig för då får jag problem att dra ut stolen.

Man kan även lägga sig stolen om man är tillräckligt snabb. 😛

Vad man använder för att locka iväg honom spelar mindre roll. En liten torrgodiskula, avsedd för chihuahua-valp, eller 0,25 mini-Frolic? Inte viktigt alls – det är principen som räknas. 🙂

Men herregud, tänker säkert någon, det är väl bara att säga till honom att gå därifrån eller lyfta bort honom? I vissa lägen funkar lyfta-konceptet, i andra inte, som t ex när han draperar sig runt fötter och ben under köksstolen så det tricket är han extra förtjust i. Att i det läget säga till honom är meningslöst. Då hävdar han att han tyvärr råkar vara stendöv och inte hör någonting, alls, faktiskt. 😀

Blir jag arg, på riktigt, flyttar han sig men vem orkar gå omkring och vara arg flera gånger om dagen? Nej, han är 13 år och en go och glad pensionär och har han lyckats lura mig ända hit så kan han väl få fortsätta med det. ❤
Dessutom är han i fin fysisk form och väger ungefär lika mycket som han har gjort hela sitt vuxna liv så några små godisbitar extra om dagen spelar ingen roll.

Att han är ”smart” var väl tyvärr det som gjorde att lydnaden (både i brukset och lydnadslydnaden) gick sämre och sämre ju mer vi tävlade. Han fattade ju rätt fort att i den situationen skulle det inte komma några belöningar… Med facit i hand borde vi ha tävlat betydligt mindre än vi gjorde så att han hunnit glömma detta mellan tävlingarna. Sina bästa tävlingar, i alla grenar, har han nog faktiskt gjort efter långa tävlingsuppehåll och ibland även träningsuppehåll.

Nåja, nu är tävlingskarriären över och kan han njuta av att ha mig lindad runt ”lill-klon” så får han göra det, mitt älskade, smarta lilla terriertroll. ❤

God Jul!

Det är julaftons morgon och läget är rätt lugnt. Huset är hyfsat välstädat, julklappar till hundarna (de enda som får några numera) är klara och mat har vi så att vi klarar oss. Om ett par timmar ska jag och Maro iväg och köra lydnad i inomhushall. Den tidsbokningen var urspungligen en del i planen för att få honom att sova gott några timmar på eftermiddagen, medan husse och matte firar jul bland katter och allergiker. Nu drabbades husse av en rejäl ”man cold” igår så han blir troligen hemma hos hundarna men lydnadspasset kör vi naturligtvis som planerat. Ganska ofta har vi kört spår på julafton men det förutsätter att min stående önskan om en grön jul infrias och så blev det inte i år, åtminstone inte här hemma på berget.

Under mellandagarna planerar jag att återkomma med ett inlägg om hur det är att ständigt tävla med en pensionärsterrier om vem som är smartast i familjen. 😀 Dessutom planerar jag att göra en massa annat, både roligt och mindre roligt, och håller alltså tummarna för att jag slipper undan husses ”sjuka”.




Det blev varmt, torrt och (nästan) gratis

Jag vet inte riktigt vad som hände, mer än att jag fick som jag ville, med marginal. När förra blogginlägget skrevs, i mars, låg snön fortfarande djup och jag längtade intensivt efter att kunna träna hund utomhus. Snön försvann, även om det var segt, och i början av maj slog det till med högsommartemperaturer som höll i sig en bit in i juni och det var nästan för varmt att träna hund (eller blogga). Efter ett par veckors svacka runt midsommar (naturligtvis) kom värmen tillbaka och höll sen i sig hela sommaren – på gott och ont.

När sommaren var slut tänkte jag att ”jag måste uppdatera bloggen innan snön kommer igen” men det misslyckades. Vi är redan inne på tredje vändan med snö, åtminstone här uppe på ”fjället”. Det är ett väldigt tunt snötäcke än så länge, men all snö är fel i min värld.

Jag ska göra ett försök att rekapitulera årets höjdpunkter (och något bottennapp) innan året är slut och sen får jag väl, som vanligt, lova mig själv att uppdatera lite mer frekvent. Moment 22; när man har tid att blogga finns det inte så mycket att blogga om så vi får väl se hur det går.
I juni fyllde Maro fyra år. Födelsedagen firade han med syrran Yra, lydnadsträning, glassätning och att för första gången simma! Iförd flytväst och koppel, ivrigt påhejad av matte, syrran och syrrans matte. 😀 Jag tror inte han riktigt förstod vad som hände och det är nog ett tag kvar innan han kan ta ”baddaren”.

Jag hade sagt att vi inte skulle tävla i år. Vi hade (och har fortfarande) för mycket kvar att träna på innan vi är startklara i klass 2 och/eller högre spår. Jag gjorde dock ett undantag i juni när vi hade lydnadstävling hemma och det borde jag nog inte ha gjort. Redan under första momentet (fjärrdirigering, omkastad momentordning) bestämde sig Maro för att domaren var skum och behövde en utskällning. Till viss del kan jag hålla med honom. Stå där klockan åtta på kvällen i keps och kolsvarta solglasögon (när solen gått ner bakom träden, bakom ryggen) var inte ok. Milt uttryckt kom vi lite ur balans och hade det inte varit för peppande tävlingsledare och klubbkompisar som vrålade utanför plan så hade jag brutit redan där och då men vi kämpade faktiskt på. Nollorna haglade men på de två sista momenten (ff och L:et) fick vi iaf hyfsade poäng. I efterhand var jag trots allt väldigt nöjd med att vi faktiskt genomförde alltihop och jag tror även Maro växte av det.
Morgonen efter åkte vi till Slöinge för två dagars sommarläger hos Jenny Wibäck. Som vanligt var det bra och givande dagar och trevligt sällskap, som på förekommen anledning fick ikläda sig solglasögon och kepsar när det var vår tur på plan. Naturligtvis hade Maro inga synpunkter på det då… Maro avslutade helt traditionsenligt kursen med att hångla upp fröken. 🙂

Midsommar firades på hemmaplan med goda vänner (och rätt uselt väder).
Helgen efter invigde vi semestern med att vänstervarva på SKK:s utställning här i stan och det gick ju rätt bra. 🙂 Vi är dock rätt kassa på det här med uppställningsbilder och rosetter men vi jobbar på det.


Utställningsframgångarna firade vi med att dra till Danmark och vårt favoritställe – Klim Strand. Nåja, det är möjligt att vi hade åkt även utan cert. 😛 I Klim var vi ca en vecka med helt ok väder. Inte jättevarmt utan man orkade faktiskt göra saker, som t ex promenera på stranden 2-3 gånger om dagen.

Sen drog vi söderut och mellanlandade på Rømø ett par nätter innan vi körde hemåt igen – till supervärmen…
Då var det dags att ladda om för det årliga Kindslägret där jag ingick i lägerkommittén så det var en hel del pyssel innan lägerstart, och lägerrelaterat pyssel ägnade jag mig för övrigt åt även hela våren och försommaren.

Det blev en mycket svettig vecka i spårskogen. Inte så mycket på grund av spåren men solen gassade oavbrutet och temperaturen låg stundtals uppåt 30°. Too much, om man frågar mig. Nåja, en vecka med Geir B. Larsen som instruktör är ju aldrig fel och visst lärde vi oss saker, som att spåra genom ”folksamlingar”, trots värmen. 🙂

I slutet av augusti var det dags för SBKs 100-årsjubileum och SM i bruks, lydnad mm. Jag och Maro drog till Blekinge och Ronneby för att heja fram vänner och bekanta. Det blev trevliga dagar och höjdpunkten var väl när vår lägerkompis Fatima och hennes Vimze stod överst på pallen i lydnaden. 🙂

Hösten har rullat på med hundträning, jobb (och jobbflytt) utan några större sensationer. För en vecka sen firade Karlsson sin 13-årsdag med buller och brak. Han mår alldeles utmärkt efter en svacka tidigare i höstas. Jag trodde svacken var åldersrelaterad men efter en gräsätningsorgie med påföljande kräkningar i ett par dagar var han som ny. Troligen har han haft något som irriterat i magen och som kom upp när han kräktes. Han är pigg och glad och kör med massor av pensionärsfasoner som han oftast kommer undan med. Han har dresserat sin matte väl. Hur som helst meddelar han att han ska bli fågelhund när han blir stor och att födelsedagstårtan var god. 🙂

Jo just det, en liten sensation har jag och Maro åstadkommit under hösten; en klubbmästartitel – i rallylydnad! 😀 Lite otippat efter en effektiv träningstid på kanske en halvtimme under två veckor före tävlingen. Efter ”omhoppning” stod det klart att vi var klubbmästare. Lite kul, om än otippat som sagt. Vi deltog även i lydnads-KM och bruks-KM samma helg. Lydnads-KM generade ett par nollor men även ett par tior (rutan och vittringen) och känslan var vansinnigt mycket bättre än på sommarens fiasko-tävling så det finns hopp. Bruks-KM, där vi startade i högre som ett rent experiment för att få testa ett tävlingsmässigt uppletande, var inte heller någon succé men eftersom det bara var ett test så spelade det ingen som helst roll.

Summering av Maros år då… Han har mognat, det har han faktiskt. Han är fortfarande ganska valpig i vissa lägen men han har även gjort stora framsteg på flera områden. Vittringen har blivit riktigt fin (efter ett bakslag i somras), platsen börjar kännas tryggare och tryggare och uppletandet – där har vi kommit riktigt långt jämfört med hur det såg ut i somras. Det finns massor kvar att träna på men det finns hopp, det gör det, framför allt om vi får en grön vinter. 😉

Sådär, då har jag summerat hundåret någorlunda. Kan ju vara bra för min egen skull när minnet sviker och jag börjar undra vad vi gjorde 2018.

Nu hoppas jag verkligen att det inte tar nio månader till nästa inlägg men jag lovar inget. 😉

Varm, torr och gratis…

Champagne ska vara kall, torr och gratis.

Hundträning ska vara varm, torr och gratis.

Den här djävulsvintern har det definitivt inte varit gratis, varken med champagne eller hundträning. Jag vågar knappt tänka på hur mycket pengar jag har lagt på hyra av inomhushallar men det är väl en himla tur att de finns eftersom jag lider av grav snöallergi, både fysiskt och psykiskt. Den fysiska delen bröt ut akut för tre veckor sedan i form av ont i rygg och höft. När det är så mycket snö att man inte kan ta sig fram på ett rimligt sätt i skogen packar kroppen ihop. De sista veckorna har träningen därför varit minimal. 😦

Dessa bilder är tagna för ett par veckor sen men det enda som hänt sen dess är att grusvägen bitvis är snöfri och att snön sjunkit ihop lite pga några futtiga plusgrader då och då.

Förra veckan började det dock känns lite bättre i kroppen så jag bokade ett pass i Kinnaredshallen som är helt fantastisk. Varm och torr (men inte gratis). Efter en timme på mjukt och grönt underlag, om än konstgjort, mådde vi mycket bättre alla tre. Jag vet inte om träningen blev så fokuserad och konstruktiv men vi fick jobba av oss lite överskottsenergi i alla fall. I morgon kör vi en repris och ska man tro meteorologerna finns det tyvärr förutsättningar för några pass till. De hävdar att kylan ska hålla i sig en månad till och då lär ju inte snön försvinna. Karlsson njöt av att få leka bruks-/lydnadshund igen och takterna sitter i. Älskade lilla hunden! Inte riktigt lika rapp i tassarna nu, 12 år gammal, men ambitionen är det inget fel på. ❤


Nu längtar jag galet mycket efter barmark och utomhusträning, både i skogen och på appellplan. För att inte tala om vettiga promenader som inte bara går fram och tillbaks på grusvägen. Med tanke på temperaturerna, snödjupet och väderleksprognoserna lär det tyvärr dröja några veckor till. Efter varierande plus- och minusgrader kan en del av oss gå PÅ snön vilket åtminstone Karlsson uppskattar. 😉

180320H

Förra helgen åkte vi till Göteborg (GMBK) för att vara med på träningshelg och årsmöte med kelpieklubben och övernatta hos Maros syrra med familj. Det där med träningshelg blev det inte så himla mycket med. Planerna var fulla med snö så lydnadsträning var inte aktuellt men uppletande blev det iaf. Maro var väl inte helt på det klara med vad vi skulle göra men med tanke på att han öht tränat väldigt lite i rutor där det varit andra hundar och att det dessutom var länge sen var det nog inte så konstigt att han var mer fokuserad på att kolla lukter än att leta saker. 😦

Vi fick iaf en trevlig kväll hos syster Yra & Co men skippade (som de flesta andra) söndagens träning eftersom ryggen och höften inte alls var på humör.

180320G

Som sagt; det ligger fortfarande massor av seg snö i skogen och på gräsmattan och jag håller på att bli knäpp på den här megalånga vintern men är väldigt glad att vi inte planerat att tävla förrän till hösten (tidigast).

Medan jag har väntat på vår och barmark har jag roat mig med att göra halsband i paracord (betydligt fler än planerat). 🙈

180320J

De har även fått en egen sida här i bloggen där man kan få lite inspiration och idéer om man vill beställa. Klicka på ”paracord” längst upp i menyn. 🙂

180320I

Krypet kryper

Som sagt; i fredag ramlade kryppoletten ner i kelpiehjärnan och igår fick vi det på film.
Det finns självklart massor kvar att jobba på (tempo, flyt, sinnesstämning, belöningsplacering mm) men nu förstår han, utan tvekan, vad vi gör!

Det avgörande tror jag var när jag i fredags fick honom att krypa bakåt för första gången. Just där och då förstod han att det var följsamhet och position det handlade om, bland annat. Hittills har han ju ålat iväg som en huggorm på speed (med ganska hög bakdel), och helst snett in framför mig. På vårt KM i höstas var jag nära att välta bara för att inte trampa på honom.

Ungefär detsamma upplevde jag med Iza. Efter att jag hade krälat runt på alla fyra i snö och slask en hel vinter och försökt få henne att krypa med hjälp av godis framför näsan gav jag upp. Visst kröp hon men hon var så fixerad vid godiset att hon inte hade den blekaste aning om vad hon gjorde, eller ens att hon gjorde något. Jag bestämde mig helt enkelt för att vänta ut henne. Jag la henne ner och ställde mig en bit ifrån (utan något ”kvar”-kommando) och efter en stund tröttnade hon och kröp iväg. Klick – och så var det klart. Eller det var kanske att ta i, men där och då förstod hon vad jag var ute efter och vi hade något att jobba vidare med. 10-mässigt blev det aldrig men ändå ok.

Karlsson ska jag nog inte ens nämna egentligen. Som så mycket annat med den lilla hunden gick det oförskämt lätt. I grova drag så la jag honom ner vid sidan och sa ”kryp”, och han kröp. Att han sen oftast blåvägrade på tävling är en annan historia…

Men vad jag vill ha fram är väl egentligen hur häftigt det är när man plötsligt hittar knappen och man ser att hunden förstår. Då är det riktigt roligt att träna hund! ❤

Poletter & knutar

I förra blogginlägget hade vi precis tagit tag i uppletandet och det kändes mycket positivt. Vi hann köra ett par gånger till, med bra känsla och sen … kom snön. OK, inga större mängder men tillräckligt för att vi skulle lägga den träningen på is (!).
Har jag nämnt att jag hatar snö? 😛

Luften gick ur mig en smula men någon gång per vecka har vi hyrt in oss i inomhushall så helt träningsfritt har det inte varit.

Jenny Wibäck skrev ett intressant blogginlägg – om högkänslighet – för någon vecka sen. Jag har ju alltid hävdad att Maro är en känslig individ och där kände jag igen mycket.
Ett exempel på att han registrerar betydligt mer än han behöver fick jag på träningstävlingen för ett par veckor sen. Under fjärrdirigeringen tappade han fokus fullständigt och tittade/lyssnade ”förbi” mig. Jag kunde ju inte vända mig om och kolla vad det var som störde honom men de som stod på sidan och tittade på kom fram till att det var kyrkklockorna – ca 5 km bort – han lyssnade på?! Något annat fanns inte, som de uppfattade saken. Det är inte lätt att vara en liten kelp som ska ha koll på omgivningen, och att han blir mer störd av saker som hörs men inte syns konstaterade jag ju redan när han var liten valp.

Vittringen har ju varit en riktig käpphäst – mest i mitt huvud – så jag har skjutit på den träningen, in absurdum. Nu står vi dock inför faktum att om vi ska komma vidare i lydnaden är den ett måste. Vi gjorde framsteg ett tag, kändes det som, men sen blev det tvärstopp. Efter att ha provat några olika metoder bestämde jag mig för att plocka fram nosework-burkarna, för att få honom i rätt ”tänk” = använd näsan. Det fungerade bra. Han jobbade lugnt och fokuserat och gjorde prydliga markeringar av rätt burk. När vi kört så vid några träningstillfällen tippade jag ur pinnarna i burkarna och då blev han väldigt osäker? När jag toppade det hela med att, i samma sekund jag insåg att jag inte visste om det var rätt pinne han tagit, svära en liten ramsa (…men för h**vete), mycket tyst, åt mig själv, var det helt kört. Efter det vägrade han att befatta sig med pinnarna över huvud taget… 😦 Inte lätt att vara (hög)känslig som sagt, och till råga på allt ha en klantig matte som skulle behöva en remsa silvertejp över munnen ibland.

Vi tog ett par veckors paus med den träningen för att få honom att glömma denna incident men den här veckan tog vi tag i det igen och nu tror jag att vi har löst upp knutarna. Erinrade mig ett tips jag fått om att gömma pinnen i rutbandet när man tränar inomhus och inte har tillgång till högt gräs (som är den ”ordinarie” metoden). Och se där; med lite stöttning kom han igång igen, med näsan påkopplad. Halleluja! Ganska snart insåg jag att ett rutband var för enkelt så då strimlade jag helt enkelt ett gammalt påslakan. 😛 Nu känns det som om vi är på banan igen. Högen med ”ointressanta” pinnar har jag flyttat närmare och närmare men han kopplar på näsan och letar reda på rätt pinne. Nu är det ju oerhört många bitar som ska till innan momentet ens är i närheten av att vara tävlingsklart men vi har helt klart kommit över en av pucklarna och det känns skönt. (Ber om ursäkt för bildkvalitén. iPhone – dåligt ljus etc, you know…)

Den här veckan har vi lagt rätt mycket tid i Karlsson Arena. Fokus har, förutom vittringen, varit stegförflyttningar åt vänster och kryp. Även där har vi gjort rätt stora framsteg känns det som. Stegförflyttningarna åt vänster liknar mest någon HTM-position (med honom bakom mig) för tillfället men han har börjat få till sina rörelser i någon slags skänkelvikning och slår inte ner rumpan i tid och otid. Nu ska vi sakta men säkert vrida tillbaka mig i rätt position men det ska nog gå. 😀

Krypet då? Jo, igår kväll ramlade det ner en polett. Äntligen fick jag honom att förstå att det inte är någon hastighetstävling utan att det är följsamhet och position som premieras. Jag fick honom till och med att följa mig bakåt, bara ett par microsteg förvisso, men ändå. Och så såg han sådär sjukt nöjd ut, som han gör när han förstår att han har förstått. ❤ Nu längtar vi galet mycket efter barmark och utomhusträning!

Karlsson då? Jodå, han tuffar på. Igår kväll fick han ett litet, fullständigt spontant och oplanerat NW-pass (rumssök). Vi har inte kört något sen förra vintern men varje gång han kommer in i träningslokalen/pelargonförvaringen/förrådet drar den lilla nosen igång och han far runt som en skållad iller. Igår tog jag en droppe eucalyptus-hydrolat på en möbeltass som jag gömde på några olika ställen och jäklar så han letade. 😀 Lite oklart om han visste exakt efter vad i början men det klarnade rätt fort. Vi har ju inga tävlingsambitioner och det känns rätt skönt, då kan man köra lite halvslarvigt – bara som aktivering. 🙂 (Ännu fler usla bilder tyvärr, men det går fort när han jobbar och då blir skärpan därefter.)

Vår gröna äggboll, som jag beställde efter balanskursen, har landat och när den åker fram i träningspose är det snudd på slagsmål. Båda gillar den skarpt och Karlsson har testat om de får plats båda två samtidigt. Det får de! Dock finns det inte på bild och just två hundar på bollen är inget vi eftersträvar heller.

Nu laddar vi för ett par timmar i fina Kinnaredshallen i eftermiddag. 😀

Balansakter & uppletande

För någon månad sedan anmälde jag mig som åhörare till en föreläsning och introduktion till balansbollsträning (för hund, om nu någon trodde något annat). Vi har ju fuskat lite här hemma men peanutbollen, som är perfekt för Karlsson, är för liten för Maro. Det struntar iofs han i eftersom det är roligt men någon optimal träning blir det inte.

Igår var det dags och eftersom det var på samma ställe där vi brukar träna tyckte jag det var lika bra att boka en timmes lydnadsträning innan föreläsningen. Och när jag ändå skulle ha hund med mig kunde jag ju lika gärna uppgradera min åhörarplats till en plats med hund eftersom det fanns en plats kvar. Snacka om att ta saker i fel ordning?!

Först blev det alltså en timmes lydnadsträning, eller åtminstone nästan en timme. Jag var ju tvungen att rasta och promenera av honom innan föreläsningen. Sen fick han pausa i buren en timme innan det var dags för prova på. Lite yr i mössan blev han av att hallen där vi nyss varit ensamma, och oftast är ensamma, innehöll sex hundar till och ännu fler människor. Att han dessutom blev störtförälskad i en söt whippetbrud spädde inte direkt på koncentrationen. 😛

Nåja, vi provade oss igenom de olika stationerna och de kommer nog att sluta med att vi införskaffar en äggboll (som på bilden uppe till vänster) i lämplig storlek. Snuskigt dyra är de (och svåra att härbärgera), men det är ändå den modellen som är mest lättarbetad för mig och där jag ser vad han gör. Jag tror på den sortens träning, där han får stärka upp de små, stabiliserande musklerna. Måste bara hitta en i lämplig färg eftersom den kommer fungera även som inredningsdetalj. 😛

Idag hade jag tänkt ”spår”. Det är ju bara lite snö i skogen, fläckvis, så det gäller att passa på. Men … så kom jag till insikt om att vi nog borde lägga krut på uppletandet istället. Den där lilla detaljen som jag bara förtränger, och förtränger, och förtränger… Vi har ju stött på en hel del svårigheter av olika art, allt från rusa runt och ”äga” föremålen till att inte vilja lämna mig med mer än 10-15 meter. Det blev ju lite fart på det på lägret i somras men efter det har vi nästan inte gjort någonting. Nåja, nu var det dags.

Direkt när vi landat i skogen, där terrängen är hyfsat för den sortens aktivitet, uppstod första problemet. Det var vindstilla! Eller i alla fall så vindstilla det kan bli här på berget. Jag vill ju gärna ha mot- eller åtminstone sidvind under inlärningen så jag fick konstultera både väderapp och kompass innan jag kunde bestämma mig för åt vilket håll jag skulle lägga min korridor. 😀

En rätt smal korridor med fyra föremål blev det, och han fick se på när jag vallade och droppade föremålen. Första omgången var det mer ben än hjärna och näsa men när han lugnat sig något fick han in tre av de fyra föremålen. Det fjärde tog han när vi gick en liten sväng tillsammans. Till min stora glädje fanns inte en tendens till att rusa runt och ”äga” föremålen utan raka spåret in till mig i full karriär när han hittat, och fina ingångar vid avlämnadet hade han också – helt spontant. 😀 Han hade inte heller några problem att gå ut på djupet. Detta kanske helt enkelt var ett moment som behövde mogna innanför det bruna lilla pannbenet? Det ju långt ifrån ”klart”, men de två stora stötestenarna såg jag ingenting av idag. Att han inte brydde sig så mycket om vallningen utan glatt körde på en full ruta är ett mindre problem. 😛

Vi körde en omgång till. Samma korridor – fyra föremål. Även denna gång fick han in tre av dem snabbt och utan hjälp men hade lite problem med det fjärde. Tempot i den omgången var dock betydligt bättre anpassat för att leta saker.

Helt plötsligt känns det roligt med uppletande och inte bara motigt. Jag håller tummarna för att det fortsätter så (och att vi slipper större snömängder). 😀

 

Att tänka utanför metallboxen

Det sägs ju alltid att man ska dela upp momenten i mindre delar innan man sätter ihop delarna. Jag blir bättre och bättre på detta även om jag – enligt gammal tradition – ändå går för fort fram ibland. Det finns dock tillfällen där det, uppenbarligen, kan vara bättre att sätta samman alltihop. 😉

En av våra stötestenar är metallapporten. Han gillar den inte och tar därför ett ganska löst grepp. För att den inte ska skallra mot tänderna så springer han sen försiktigt – dvs travar – in med den. Vi har testat rätt många olika varianter (jag ska inte redovisa dem alla) men jag lyckas inte riktigt förklara för honom att det är galopp som är det rätta. Det är ju inte så lätt att förstärka något som aldrig händer liksom… Jo, visst kan det komma några galoppsprång ibland, om jag peppar ordentligt, men vi gör inte direkt några framsteg.

Idag bokade jag en timmes inomhusträning och på vägen dit fick jag en galen idé. De galna idéerna, som dyker upp när jag tänker utanför boxen, har ju faktiskt ganska ofta varit framgångsrika med Maro. I klass 2 är det ju hopp som gäller i samband med metallen och jag har fastnat i tänket ”huuur ska jag få honom att hoppa med metallen när han inte ens vill galoppera med den”, men så tänkte jag om. 😀

Han älskar ju att hoppa, och då måste han galoppera både före och efter hindret. Varför inte testa metallen i kombination med hinder? Galet, jo visst, och det kunde ha blivit fel men det kändes inte som om vi hade så mycket att förlora på ett försök.

Det funkade! Han galopperade både före och efter hindet och höll fint i apporten. Det roliga hoppet tog liksom udden av skallrande metall mot tänderna. Jag testade även en ”slät” apportering men då ramlade han tillbaks i trav så det får bli en period av hjärntvätt där all metallapportering sker över hinder. I brukset är det ju ”slät” metallapportering som gäller så han måste ju kunna det också men där har vi mer tid på oss, det kommer ju inte förrän i elit… Några bilder från dagens övning finns inte eftersom han konsekvent vägrar att hoppa om jag riktar en kamera mot honom och det ville jag inte riskera. Men … jag känner visst hopp om att vi kanske är på väg att lösa knuten. 😀

Igår blev det en utflykt till My Dog, utan hund(ar). Mingel och lite shopping stod på programmet, samt trevligt umgänge med A-L som mötte upp på plats. Efter en djupdykning i leksaksförrådet här om kvällen insåg jag att vi egentligen inte behövde någonting – utom en till julklappsboll i snöre. Äntligen har jag hittat en boll i snöre där han faktiskt prioriterar bollen framför snöret så en till sån, i reserv, letade jag efter – och hittade.

180107D

Jag kom även hem med en fågel, som kvittrar när man trycker på den. Jag trodde att det skulle vara intressant för den lilla ornitologen men han blev mest chockad när han hörde den idag. Det var med mycket tvekan han gick innanför säkerhetsavståndet på 3,5 meter. 😀 Kanske inte mitt mest lyckade köp?

180107B

Man kan även konstatera att det börjar smyga sig en hel del prylar i orange i både leksaks- och halsbandsförrådet. Håller vi på att byta teamfärg? Den som lever får se. 😛

Kelpien och hans träbitar…

Ibland måste man backa i träningen, som t ex när man har tappat den där lilla detaljen med raka sättanden i ingångarna (när tappade vi det liksom?), eller när framtassarna börjar fladdra onödigt mycket i fjärren.

Fjärren backar vi i ganska ofta, dvs vi tar fram hans älskade lilla planka och då klamrar han sig fast i den och gör rätt fina skiften. Ok, det fladdrar lite i ena tassen men han flyttar sig åtminstone inte framåt, för då skulle han ju tappa plankan. :P. (Ursäkta den usla filmkvalitén men det är rätt mörkt i Karlsson Arena och youtubes redigeringsmöjligheter och jag är inte riktigt kompatibla.)

De där borttappade raka sättandena i samband med ingångar, som har försvunnit någonstans på vägen – oklart när och hur – har vi jobbat med ett tag utan någon större framgång. Den lilla rumpen hamnar snett utåt nästan varje gång… Igår tog jag fram hans andra djupt älskade träbit, den lilla hemsnickrade klossen. Han blev sååå lycklig, för då visste han precis hur han skulle göra och jäklar vad han snurrade på. När jag sen körde ingångar, med klossen vid min vänstra sida, blev det rakt och fint. Jag tror inte han har sett den på 1,5-2 år men vad man skulle ha den till tvekade han inte på en sekund. 🙂

180103A

Det är alltid lika roligt att se hans min när han får en träbit under tassarna; hela hunden andas lyckligt ut och tycks säga att ”NU vet jag hur jag ska göra” och så gör han det. ❤
Den lilla detaljen att man inte får ha träbitar med sig in på plan på tävling tar vi tag i en annan dag. 😉

Den seriösa kelpien

171231A
När jag i förrgår insåg att jag inte ägnat det där med nyårskort (till webben) en tanke så fick jag en halvgalen idé – att få Maro att hålla i ett champagneglas. Alltså ett riktigt, i glas. Han plockar ju upp allt som ligger på golvet, på eget initiativ, men glas brukar vi av förklarliga skäl inte ställa på golvet och tappar vi ett glas förpassas hundarna blixtfort till ett annat rum medan vi städar upp. Med tanke på att han tycker metallapporten är ganska äcklig var jag långt ifrån säker på att det skulle fungera med glas men det var värt ett försök.

Vi förpassade oss till sovrummet där jag placerade ett stycke kelpie i sängen, så att glaset skulle landa mjukt om han spottade ut det. Han tyckte dock att det var helt ok?! Med klicker och några torra foderkulor var det ”klart” på ett par minuter. Igår var det dags att praktisera den nya kunskapen. Husse bakom kameran, jag regisserade, golvet var rejält vadderat (om utifall att…) och Karlsson bredvid. Om det inte blev riktigt som jag tänkt mig så var det i alla fall inte Maros fel. Han höll snällt i glaset i flera olika omgångar. 😀

Trots att det ofta är mycket flams och trams både mellan öronen och på utsidan så har han en seriös ådra att ta till när det krävs och den använde han igår. 🙂 Det märks faktiskt även i träningen att han tar mer och mer seriöst på sina arbetsuppgifter. Det kanske har med åldern att göra? 😉

När det gällde julkortet så fick jag antydningar (från en icke hundmänniska) om att det skulle vara photoshoppat och visst, det är photoshoppat en hel del. Jag har tagit bort bakgrunden (en ful garderobsdörr), jag har gjort det svartvitt pga gräsliga färger (kombiljus blixt-halogenspottar) och fixat och trixat med lite annat också, men att Maro drar i Karlssons mössa är helt och hållet på riktigt. Mina kunskaper i photoshop tar slut ganska långt innan dess. Även detta lärde vi in på några minuter, med hjälp av klicker. Först utan terrier i mössan, sen med terrier i mössan på golvet och sen uppe på trimbordet där bilderna togs. Jag vet inte hur många gånger han greppade mössan under den fotosessionen men det blev många och han gjorde det med liv och lust, varje gång.

Karlsson och champagneglaset då? Jo, jag gjorde ett försök men den lilla pensionärsterriern var bara flamsig och tramsig. Nosa på glaset, försöka high fiva det ur min hand och vara allmänt odräglig gick bra, men hålla i glaset – nej det gick han inte på. 😀

Nyårsaftonen tillbringade vi hemma, för hundarnas skull. Vi hade fått inbjudningar till två olika ställen men båda belägna där det troligen skjuts rätt friskt både vid 12-slaget och vid andra tidpunkter under kvällen. Alltså valde vi att vara hemma i år igen, för att inte riskera att hundarna skulle bli skrämda. Här var det lugnt och stillsamt. Icke ett enda fyrverkeri såg vi i närområdet. Några dova smällar från stan och från ”byn” hördes när man var utomhus men det ljudet dämpades rejält av blötsnön på träden och det kändes faktiskt som om det var mindre aktivitet än vanligt även där.

Avslutningvis ett grattis till bloggen som fyller 12 år idag. Eller snarare fyller mitt bloggande 12 år. Den första bloggen är tyvärr spårlöst försvunnen…

Så, då tar vi tag i 2018 och hoppas att det blir ett riktigt bra år! 😀

2017 – summeringen

När det är årets sista dag kanske jag bör försöka mig på en sammanfattning, mest för min egen skull. Vissa år har den här resumén varit väldigt genomarbetad men så blir det inte i år. Varken tiden eller kraften finns just nu men ett litet ”hopaplock” ska jag nog kunna få till.

Hundarna
Maro
I januari genomförde vi chokladtomtens officiella tävlingsdebut. Vi startade i startklass (ganska logiskt?) på en inomhustävling i Ulricehamn och trots några missar räckte poängen till uppflyttning.

I april var det dags för appellen. Första försöket lyckades inte, främst pga av att han vägrade lämna mottagaren på budföringen! Nåja, han hade varken fått boll eller godis så det kanske inte var så konstigt. Dumstrut på matte men eftersom problemet varit det omvända (vägra gå till mottagaren) var det nog inte så märkligt att jag missat den lilla detaljen.

Efter en veckas intensivträning av budföring gjorde vi ett nytt försök och då gick det bättre både i spåret och på budföringen och poängen räckte till uppflyttning med god marginal. 🙂

170408A

I juni debuterade vi i lydnadsklass 1 och … bröt i tredje momentet. Någon som varit på planen innan oss luktade uppenbarligen extremt gott och Maro låste fullständigt i luktfläckar. Besvikelsen var rätt stor för momenten i sig borde inte ha varit några problem.

I augusti gjorde vi ett nytt försök. Det gick betydligt bättre men poängen räckte inte riktigt ända fram pga en trist nolla men i september satte vi det. Uppflytt och delad klassvinst. 🙂

Helgen efter var det dags för lägre klass och tro’t eller ej men den lilla virrpannan kutade runt spåret med mig på släp och bärgade dessutom alla apporter. Lydnaden lämnade väl en del övrigt att önska men med de nya reglerna räckte det till uppflytt ändå, utan både platsliggning (som vi avstod) och budföring (som vi också avstod). 😀

I juni var vi på lydnadsläger hos Jenny Wibäck, i juli var det Kindsläger i vanlig ordning och under hösten hann vi med ytterligare en lydnadskurs.

Han har även vänstervarvat en gång, tillsammans med min kompis Veronica som är duktig på att visa hund. Det gjorde de så bra att det blev excellen, ck och BIR. Då saknades bruksmeriten för cert men nästa gång är han kvalificerad för det.

På det stora hela har han utvecklats riktigt fint under året. Hans spårmotivation har blivit extremt mycket bättre och även hans fokus på lydnaden. Jag litar på honom på ett helt annat sätt och han bryr sig mindre och mindre om vad som händer runt omkring, på både träning och tävling.

Nu dröjer det tills vi äntrar en tävlingsplan igen. Vi har några riktiga nötter att knäcka först. De har förvandlats till nötter eftersom jag liksom inte tagit tag i träningen ordentligt, av olika orsaker. Det är t ex uppletandet, vittringsapporteringen och framåtsändandet. Men om matte skärper till sig kanske det kan bli starter framåt hösten…

Ja just det… han har varit på simskola hos H också, i våras. Hon lyckades inte få honom att simma den här gången heller men har har åtminstone blivit mindre skeptisk till att bli blöt om tassarna. 😀

170522K

Karlsson
Den lilla pensionärsterriern är pigg som en unghund men blir ju tyvärr lite satt på undantag när min tid inte räcker till, och utan tävlingsmål saknas även min motivation.
Vi snubblade runt en rallybana i mästarklass i våras med 55 poäng vilket får anses klart godkänt med tanke på den nästan obefintliga träningen och att vi snubblade bort 19 poäng i frestelsen (!). Det är ytterst tveksamt om vi gör något mer försök men nu har vi i alla fall startat i högsta klassen i en gren, äntligen. Det blev inte spår, inte sök och inte lydnad. Att det skulle bli i rally var ju tämligen otippat i början av karriären (fanns den grenen ens då?) men så blev det.

170414D

Under hösten genomgick han en munsanering (och blev två tänder fattigare). Efter det blev han ännu piggare. Det är ju eländigt att hundar inte visar tydligare att de har ont…? Men nu är han fräsch som en nyponros igen och rullar på sitt 12:e år.

Semestern
I år drog vi för första gången iväg utanför landets gränser med hundar och husvagn.
Närmare två veckor i Danmark satt fint och största delen tillbringade vi på nordvästra Jylland med husvagnen uppställd vid Klim Strand . Vi hade helt ok väder. Inte särskilt varmt men ganska mycket sol (och vind).

Ett par kortare turer, till Björkängs Camping, har det också blivit. Älska havet!


Kultur
Som vanligt har det blivit en del evenemang av skiftande slag.
Skifs & Körberg
Hedvig and the angry inch
Brynolf & Ljung
Hair
Les Misérable
Champions of rock… och kanske något jag har glömt.

Hem & jobb
På den fronten har det varit lugnt. Inga renoveringsprojekt och en ”normal” arbetsbelastning, utan en massa övertid.

På det stora hela ett riktigt bra år, utan skador på både folk och fä och med vissa (om än blygsamma) framgångar på tävlingsbanorna. 😀

Därmed ”stänger” vi det här året och önskar er alla ett…GottNyttAr2018_webb