Tjatig men en smula rostig pensionär :)

I förmiddags blev det ett spår på hemmaplan till Maro. Det är så förbaskat tråkigt att lägga spår åt sig själv men vad gör man? Träna bör vi, annars…  Runt kom han iaf (ca 600 meter) och alla pinnar fick han med sig, även om de dolda (dvs de som låg osynligt i högt gräs el dyl) hade sällskap av godisdosor. Han har liksom inte riktigt tid och tålamod att rota fram apporter som inte syns, även om han noterar dem, men förhoppningsvis kan dosorna leda till lite större uthållighet på det området. Vi testar ett tag så får vi se.

Som vanligt glömde jag att sätta på appen när jag började lägga spåret och kom konsekvent på 5-10 meter efter apporterna att de skulle ”flaggas”. Hur svårt kan det va’?
Sen undrar jag ju varför ”start hund” måste ta så stor plats att en stor del av spåret inte syns? 😛

När vi kom hem igen stod det en pensionerad och mycket tjatig (men söt) terrier innanför dörren. Han hävdade bestämt att det var hans tur att träna och det kunde han ju faktiskt ha rätt i. 🙂 Inte heller idag lyckades jag lämna några spårapporter i spåret som jag tänkt, och lägga ett nytt spår med liggtid och allt fanns det inte utrymme för så det fick bli brukslydnad på gräsmattan istället. Vi har väl inte kört brukslydnad med någon ordning sedan våren 2014 när vi skulle tävla (och tävlade) lägre sök. Hösten 2015 rostades han väl av lite inför klubbmästerskapet men i övrigt har vi legat mycket lågt på den fronten.

Visst var han lite ringrostig idag också men vad spelar det för roll när man fyller 12 om några månader och är pensionär. ❤ Huvudsaken att vi har roligt och det hade vi. 🙂

Här kommer några små smakprov. Tyvärr vägrade samtliga filmredigeringsprogram, i såväl telefon som dator, samarbeta så filmen med ihopsatta klipp jag tänkt mig uteblir och istället blir det singelklipp, och en bild.

Efter ett uppvärmningskryp vid sidan fixade han detta. Inte helt lätt att krypa på egen tass, med en kamera (telefon) rakt i nyllet. 🙂

”Något sent kommando” på metallapporten, som en kompis skulle ha sagt. 😉

Väl tilltagna bromssträckor men vad kan man begära? 🙂

Träapporten hann vi med också, men metallen var roligare. Tungapport i rätt vikt hade vi inte tillgång till just där och då men lite framåtsändande fick vi till, samt fritt följ där det var ideliga spontana sidbyten à la rally. Karlsson var dock sjukt nöjd med sig själv, sin prestation och belöningarna i form av godis och boll med snöre och det var liksom huvudsaken. 😀

170826C

Det 15:e lägret, och det 40:e…

Vecka 30 var det lägerdags igen. Kindslägret! Det var mitt 15:e läger och för klubben var det läger nr 40! För fjärde gången var jag en del av lägerkommittén vilket för min del innebar mycket jobb framför allt före lägret, med bl a administration av anmälningar under våren och redan från hösten innan bokande av instruktörer. Sju grupper och totalt ca 60 deltagare är ju en del att hålla ordning på. Sena återbud från både instruktörer och deltagare gör det hela lite extra spännande men allt löste sig och när lägret väl är igång är det lite som ett självspelande piano. Det är naturligtvis lite extra jobb även under veckan men inte mer än att man kan träna egen hund i en grupp, åtminstone nästan fullt ut. 🙂

I år var jag och Maro med i spår/brukslydnads-gruppen för Lars Persson. Eftersom vi sällan har tillfälle att träna med mycket folk på lydnadsplan kändes det som en möjlighet jag inte ville missa. Det blev t o m lite mer brukslydnad än spår eftersom Lars konstaterade att det var vad de flesta behövde. 😉

Det blev en bra vecka med nyttig träning och vi lyckades till och med få viss fart på uppletandet som jag än så länge har förträngt. Har liksom stuckit huvudet i sanden när det inte fungerat, enligt principen ”jag vet inte vad jag ska göra så jag gör ingenting”. Dvs jag vet mycket väl hur ett uppletande går till och fick till ett kanonfint uppletande, som ofta genererade höga poäng på tävling, med Karlsson även om det inte kom gratis. Det som varit största stötestenen med Maro har varit hans ovilja att lämna mig. Jag har t o m gått ut i rutan, tillsammans med Maro, och lagt en hög med föremål men han har ändå inte velat gå längre ifrån mig än 10-15 meter… En del av den låsningen försvann säkert under vinterns och vårens intensiva budföringsträning så det är bara att tacka för den bonuseffekten.

Något som blev väldigt tydligt är dock hur känslig han är för min blick. Det har jag ju varit medveten om ett tag men här blev det extra tydligt, och en nackdel. Första gången vi körde så stannade han till och tittade på mig, från ca 20 meters håll. Naturligtvis tittade jag på honom, en ganska naturlig reaktion. När jag kom på mig och vände blicken upp i trädtopparna fortsatte han leta?! Kanske borde köra uppletande med solglasögon? 😛

170723G

Några spår blev det självklart också och vi började med upptag på riktigt. Iofs med väldigt kort startsträcka men så fint han gjorde det! Första gången kändes det mer som tur när han ramlade iväg åt rätt håll. Andra gången gjorde han en mycket tydligt analys, ca 1 meter bakåt, innan han gick iväg åt rätt håll. Det kan nog bli bra det där. 🙂

Det är ju bra att vara kompis med instruktören, det insåg han rätt snabbt, och passade gärna på att hångla lite med Lars vid spårsluten även om det blev en ovanligt sansad form av hångel för att vara Maro. Lars verkade ha en mycket lugnande effekt på Maro och tassarna var i backen förhållandevis ofta. 🙂

170723J

För övrigt innehöll veckan bl a uttagning inför kvällsaktiviteten ”uppletande” där det går ut på att hämta konstiga saker på appellplan. Doris var en av dem som blev uttagna. 🙂

170723L

Vi hade en fin vecka med bra träning, ganska lagom väder och bara lite regn, en eftermiddag. Här är lite blandade bilder från veckan, de flesta tagna med mobilen. Kelpien var i alla fall trött och nöjd och sussade gott i husvagn och bil. 🙂

 


När lägerveckan var slut, på fredagen, var det bara att ta tag i efterarbetet och på måndagen var det ”back to work”. En semestervecka till, för att vila upp sig, hade inte alls varit fel för trött är man efter en sån vecka, även om man inte haft uppdrag i lägerkommittén. 😛

Hur som helst det blev en väldigt bra vecka där både deltagare och instruktörer verkade väldigt nöjda och allt flöt på ungefär som planerat.

Flest apporter när hon dör vinner, eller…?

Idag har jag ägnat ett par timmar (hittills, det blir mer) åt att förbereda för inomhussäsongen i Karlsson Arena aka pelargonförvaringen (och husvagnsprylsförvaringen). Det blir bara ett skrap på ytan, hade behövt mycket mer tid än en halv söndag, men det får duga så länge.

Någonstans mitt i alltihop fick jag för mig att inventera apportförrådet. Det kanske jag inte skulle ha gjort? (Här hade jag velat lägga in emoji i form av apa med händerna för ögonen…)

170820A

Jag är rätt säker på att det finns ytterligare ett antal ”vanliga” träapporter, både små och stora, som inte ville vara med på bild och därför har gömt sig på något logiskt (?) ställe?
Den jag troligen/förhoppningsvis aldrig mer kommer behöva (4 kg tungapport) har jag ändå lite svårt att skiljas ifrån för man vet ju aldrig…? Det jag däremot behöver är en större metallapport med fyrkantiga ändar. Den jag har köptes till Karlsson och är för liten för Maro… Det finns alltså utrymme för ytterligare shopping. 😛

Och jodå, det finns ytterligare ett antal modeller man kanske borde ha men vi avvaktar med dem ett tag.

Bra dag på nya spårmarker

Idag skulle vi iväg och spåra med Syster Ysters (Yras) matte och syrrans storasyster. Låter det rörigt? Det var inte så farligt faktiskt. Syster Yster är på kollo för att valpa om ett par veckor men matte och Stila var tillgängliga. 🙂

Frågan var bara var vi skulle vara? Ingen av oss kände till markerna i Mark (jo, kommunen heter Mark!) men efter att ha konsulterat diverse kartor på webben gav vi oss iväg och det blev riktigt bra!

När vi åkt en bit i det tänkta området och sett massor av fin skog men inte hittat någonstans att ställa bilarna (bommar, precis ute vid vägen överallt där det gick in skogsvägar) stannade vi till i en korsning och bestämde oss för att åka in på en mindre grusväg. Vi hann dock inte mer än svänga in på den förrän vi hittade en liten p-plats, perfekt för två bilar och inte nog med det, där fanns även ett par bänkar och en liten (hund)badplats i ån. Vad mer kan man begära? 🙂

170819C

Efter att vi lagt spår, A till Maro och jag till Stila, var det ett perfekt ställe att tillbringa ”liggtiden” på, med lite gott fika. 🙂

Det är alltid lite spännande att lägga spår på helt ny mark som ingen i sällskapet känner till men det blev två riktigt trevliga spår och det finns potential för längre spår än de vi la idag, om man går mer ”på djupet”, men det behövdes inte idag. Dit tror jag vi kommer tillbaka. 🙂


Vi gick spåren på egen tass, dvs utan spårläggare i släptåg. Mycket nyttigt och något jag gör ofta numera, de gånger jag har tillgång till annan spårläggare. Har man ingen med sig i spåret är man tvungen att läsa hunden och lita på den. Jag kan faktiskt inte minnas någon gång när jag gjort så på träning och vi inte kommit runt? Nåja, det har säkert hänt någon gång men oftast går det bra och mer tävlingslikt än så blir det ju inte på träning. Det funkade utmärkt även idag, för båda hundarna, och alla apporter kom med in. 🙂 Maro hade ett par små ”tappt” men löste det utmärkt. Han är väldigt lätt att läsa i motsats till framför allt Iza, som glatt kunde skena iväg på något korsande viltspår, utan att man märkte något på henne. Karlsson kunde ju också byta spår ibland utan att visa något särskilt och sen var man borta. Maro däremot är än så länge ”glasklar” och det hoppas jag att han förblir.

170819A

Dagens spår ser ju lätt hysteriskt ut när det gäller apporterna och visst var det tätare än vad det är i ett tävlingsspår men de var ändå utspridda på en sträcka av nästan 600 meter. Den första är dessutom inte en apport utan bara en godisburk som förstärkning. 🙂
Helt fräscha spårapporter var det också. De har legat ute under bar himmel i drygt ett år. Jag plockade dem med tång i morse och la dem i en plastpåse. Det var inget problem för någon av hundarna men det hade jag väl inte väntat mig heller.

Tyvärr glömde jag (som vanligt!) att lämna apporter efter mig i spåret så det blev inget spår för Karlsson. Det är ju fan att den där reflexen att stoppa dem i midjeväskan är så djupt rotad? Nåja, på tävling är det ju bra men jag får försöka skärpa mig till nästa gång han är med i spårskogen.

Ett lyft med bismak

Förra gången vi tävlade lydnad (i juni) gick det ju käpprätt åt… Vi bröt efter 2,5 moment pga hund som låste sig i nosande. Vi har jobbat på det under sommaren, bl a på lägret (jo, jag ska blogga om lägret också, vilken vecka som helst), och det har uppenbarligen gett resultat. Det gäller dock att påminna den lilla kelpien ibland om att oavsett hur smaskigt det luktar på marken är det inte ok att sticka ner näsan, ens när man ligger ner… Insikten om att andra än matte brydde sig om näsans position, och sa ”nej” när så krävdes, gjorde honom helt klart överraskad. 😛

I lördags var det dags för andra försöket i klass 1 och jag kände, precis som förra gången, att jodå, vi skulle nog kunna fixa 1:a pris och uppflyttning men var ju också medveten om att allt kan hända. Och ”allt” hände, typ…

Nåja, några 10:or blev det, några halvbra poäng och en mycket irriterande nolla! Den kostade oss 1:a priset. Numera får man ju välja mellan sättande och läggande under marsch. Jag valde läggande, helt enligt plan. Mycket medvetet har vi inte tränat sättande under marsch på länge för att inte riskera någon förväxling men när jag vänder mig om så sitter djuret?! Inte ett helt övertygande ”sitt” iofs, så han hade nog varit på väg att lägga sig men bromsat. Med facit (=protokollet) i hand kunde jag konstatera att det hade räckt med en 6:a för 1:a pris/uppflytt. Surt sa räven…

Ett annat moment att minnas (jo, han var faktiskt väldigt söt just då) var apporteringen. Jag kastar apporten, Maro startar med bra fart, springer förbi apporten som han uppenbarligen inte ser, och stannar 2-3 meter längre fram, vid ”kinahatten” som markerade startpunkten för fria följet och några andra moment. Där tittar han frågande på den och sen på mig. ”Men matte, det var inte den här du kastade, hur gör jag nu?” Efter lite hjälp på traven fick han syn på apportbocken och kom in med den. Note to self; träna apportering bland andra föremål och även där apporten landar i lite högre gräs så att den blir ”osynlig”. Det projektet är redan påbörjat. 😉

170817A

Det som gav den något bittra eftersmaken var dock momentet fjärrdirigering. Maro har naturliga förutsättningar för låsta framtassar. Det noterade jag redan när han var valp och det märks även i vardagen. Det har alltså känts som en bra idé att köra fjärr med låsta fram. Totalt sett är det ju ett ganska nytt påfund men det har ändå förekommit ett bra tag (inte minst på SM och VM) så jag trodde inte det skulle förorsaka några problem. Det gjorde det…

Betyg 7 fick vi, för hans snyggaste fjärr någonsin, träning inkluderat?! Framtassarna var helt stilla, han lyfte dem inte ens som han kan göra ibland, och han (liksom alla andra hundar med låsta fram) var naturligtvis tvungen att flytta bakdelen ”ut och in” för att kunna ändra position mellan sitt och ligg. Något annat är ju fysiskt omöjligt.

När jag såg protokollet och det stod ”förflyttar sig” frågade jag domaren som säger att hen dragit för att han ”flyttat kroppen” i varje skifte… Att framtassarna var kvar på samma ställe hela tiden och att han slutade på exakt samma ställe där han börjat räknades tydligen inte.

Nu hade ju inte ens en 10:a på det momentet räckt till 1:a pris (trots en i övrigt ganska generös bedömning) men uppenbart är att man måste säga till att man har låsta fram innan momentet på tävling och hoppas på att domaren då kan se och tolka vad som händer.

Alltid lär man sig något men det där var surt eftersom det var så snyggt, på riktigt… 😛

Totalt skrapade vi ihop 244,5 p (256, eller mer, krävs för 1:a pris) och jämfört med att bryta efter 2,5 moment så var det ju onekligen ett lyft. Det är väl bara att ”på’t igen”. Problemet är bara att det är väldigt ont om lydnadstävlingar i närområdet under hösten men ev. får jag väl åka lite längre…

Dagen efter fick jag hjälp att filma fjärren på hemmaplan. Helt ouppvärmd, hyfsat speedad och ofokuserad hund som fladdrade lite med tassarna men om man tänker sig helt stilla tassar ger det en hyfsad bild av vad som hände på tävlingen dagen innan. Det sista uppsittet berodde på hjärnsläpp hos matten. Frågan är ju om man ska behöva träna om momentet till låst bakdel bara för att det ska bli ”enklare” för domarna? Nej, så fan jag tänker göra, framför allt inte efter att ha sett hur fint han faktiskt kan utföra det på tävling.

Sol, vind & vatten – bilddagboken

Semesterns första del är avklarad och just nu befinner vi oss mitt i ”mellanakten”.

För två år sen fick hundarna rabiesvaccin och pass. Dels kändes det klokt med tanke på all ”skit” som flödar in över gränserna men tanken fanns väl på att någon gång våga ta med dem utanför Sveriges gränser och i år var det alltså dags. Till Danmark bar det iväg, inte så långt och inte så exotiskt men ändå alldeles underbart.

Siktet var inställt på Klim Strand på nordvästra Jylland. Där i närheten hyrde svärföräldrarna hus på somrarna i herrans massa år och husse har tillbringat ett antal somrar där också och ville gärna dit av nosalgiska skäl. Det var ett bra val, men vi börjar med båtresan.

För två veckor sedan tog vi Stena-färjan från Göteborg till Fredrikshamn. När vi bokade biljetterna fick man även boka in hundarna och det fanns plats för max sex hundar (eller katter) ombord. Jag såg ju framför mig hur vi skulle få en egen ”kuppe”, dvs alla djur inklämda i ett litet rum, så döm om min förvåning när det visade sig att hundplatserna var belägna utmed väggen i en relativt smal korridor där alla som ville ut på däck skulle passera?! Den ena av hundarna tog spektaklet med ro, som vanligt, medan den andra var en smula mer exalterad… Efter ett par timmar insåg vi att den exalterade hunden (som i ärlighetens namn var ganska jättejobbig) var mer bekväm utomhus, på däck, där det inte var så trångt, och eftersom det fanns ett vindskyddat utrymme funkade det fint.

När vi kommit i land styrde vi raka spåret mot Klim Strand och som visade sig vara snudd på paradiset för en hundägare som är lite lätt folkskygg. 😉
Lugnt och stillsamt med oerhört glest mellan husvagnarna och höga granhäckar som gav ett utmärkt skydd mot blåsten och delade in campingen i mindre ”rum”. Det var dessutom nära till den långa och oftast folktomma stranden. Där vid horisonten (250 meter?) var stranden (bilden nedan).

170716_6

170716_47
Men det bästa av allt var faktiskt den totala avsaknaden av skyltar som den här. Inga pekpinnar, inga förbudsskyltar. Läste man noga i broschyrerna kunde man se att hundar skulle vara kopplade på stranden men det var det enda.
Detta struntade dock både vi och de flesta i så länge man var ensam där eller övriga hundar/människor fanns på långt avstånd. Funkade alldeles utmärkt faktiskt.

Nåja, vi installerade oss och sen var det dags för den första riktiga strandpromenaden och som jag njöt! 🙂 Misstänker att det har med åldern att göra men havet är verkligen balsam för själen numera, även om det är bråkigt. Maro gillade också det hela och blev kaxigare och kaxigare med vågorna under veckan även om han inte blev blöt mer än på magen. Karlsson tyckte nog mest att det var knöligt att gå på stenarna. 😛

Sen blev det stranden morgon och kväll varje dag, och var vi inte på utflykt så blev det en sväng vid lunch också. 🙂 Det gäller att passa på när tillfälle finns för man vet aldrig när det blir nästa gång.

170716_15

Vi trivdes nog förträffligt alla fyra. 🙂

Att bara ta det lugnt i förtältet, utan en massa stökiga grannar tätt inpå, var också guld värt. Maro läste kartan och verkade vara sugen på Legoland men där sa vi stopp. 😛

Dagarna gick och den planerade avfärden på fredagen sköts upp med två dagar. Vi fortsatte att gå på stranden och bara ladda batterierna med sol, vind och vatten. En dag var det faktiskt mulet men temperaturen var behaglig och vinden avtog så vi klagade inte ens då. Termometern visade runt 18-19 grader hela veckan. Precis lagom – man behövde inte frysa och man orkade göra det man ville utan att det var för varmt för varken folk eller fä.

170716_19

Vi åkte som sagt runt lite också, på dagsutflykter. Bl a mellanlandade vi i Thisted som verkade mysigt men den här gången nöjde vi oss med en glass i hamnen. Det syntes tydligt på åtminstone en av oss. 🙂

170716_20

Men som sagt; stranden! Himlen! Solen! Havet! Vågorna! ❤

En eftermiddag tog vi oss i kragen och körde ett träningspass på den enorma appellplanen (eller var det kanske en campingplats? 😛 ) mellan husvagnen och stranden. Även Karlsson fick sig ett litet pass som inte fastnade på bild. Ser ni kelpien på bilden till vänster? Och då använde vi ca 1/12 av den totala ytan. 🙂

Solnedgången missade jag inte en enda kväll, inte ens när det var mulet. 😉
(Det är en salig blandning mellan bilder tagna med Fånen och med finkameran. Vi kan väl konstatera att Fånen ”tar i” lite mer. 😉 )

Sista dagen blåste det rejält, jag misstänker att det var snudd på storm men det hindrade inte oss, varken på dagen eller kvällen.

Dagen efter hade det lugnat sig något, när vi tog sista promenaden (för den här gången) på detta underbara ställe. Sen packade vi ihop och åkte vidare för att se lite mer av Danmark. Jag känner mig dock ganska säker på att vi kommer tillbaka, kanske redan nästa år, och hade det inte varit så förbaskat dyrt och krångligt att ta sig dit hade jag
t o m kunnat tänka mig en säsongsplats. 😛

Vi drog vidare söderut på Jyllands västkust, närmare bestämt till Hvide Sande där vi planerade att stanna två nätter. Ingen idé att sätta upp förtältet alltså…

Lite snopet var det att se den makalöst vackra stranden samtidigt som man insåg hur krångligt det var att ta sig dit. Väldigt höga sanddyner så både upp- och nedfärd hade blivit av det mer äventyrliga slaget. :O Andra (och sista) kvällen kom vi dock underfund med en ner- och uppväg som vi förmodligen hade överlevt men det får kanske bli en annan gång.

Den hela dagen vi var där hann vi utforska både byn Hvide Sande och Ringkøbing som var en riktigt mysig liten stad.

Sedan lämnade vi Jylland och mellanlandade två nätter i Bogense på Fyn där det slumpade sig så att vi kunde sammanstråla med Karlssons gammelhusse och -matte som var på väg västerut i Danmark. Mycket trevligt och bra timing. 🙂

Mer havsnära än så bodde vi inte på hela semestern. Var man sugen på att vara inomhus, i vagnen, kunde man studera solnedgången från köksfönstret. 🙂 Tyvärr fanns det ingen strand, varken lång eller bred, men vi överlevde ändå. Maro tyckte att Karlssons kusin Yla var en mysig liten pryl och när vi var ute och gick fick han en faslig massa att hålla ordning på. 🙂 Lite blandade bilder från dessa två dagar…

Efter detta lämnade vi Danmark via bron till Malmö och tog oss ändå till Ängelholm innan nästa mellanlandning, men sen bar det iväg hem och det är ju faktiskt lite mysigt att bo i hus också. 😛

170716_43

Nu är det full fart mot lägret som börjar på lördag. Mycket som ska förberedas, fixas och arrangeras men det känns som om jag har hyfsad koll nu iaf. 😉

Många bokstavskombinationer på 10 minuter

Jag är ju inte jätteintresserad av det där med utställning och efter Maros skräckupplevelse på My Dog, som valp, har jag tänkt att vi skiter i det, tills vi eventuellt behöver utställningsmerit för ett brukschampionat (om vi skulle råka komma dit).
Dessutom är jag inte kapabel att löpa runt i en utställningsring i den takt som krävs för att han ska bli korrekt visad och i övrigt är jag inte heller någon klippa på att visa hund.

Han är dock rätt snygg och de av hans syskon som har ställts ut har gjort bra ifrån sig.  När en kompis, som kan det här med utställning, i vintras erbjöd sig att visa honom så såddes ett litet frö. När jag sen såg att det skulle vara en kvinnlig australiensisk domare på SKK-utställningen här i stan började fröet att växa. Kvinnlig domare = trevligt ur Maros synvinkel (domaren på My Dog var en stor, rätt brutal man). Australiensisk = kul, ur min synvinkel. Alltid roligt med en domare från rasens hemland. Jag vet inte om det stämmer men jag inbillar mig att man då borde kunna rasen extra bra.

Nåja, jag kollade med den tilltänkta handlern som gick igång på idén och jag skickade in en anmälan. Det höll dock på att få ett snöpligt slut när det visade sig att kompisen/handlern hade missuppfattat datumet och därför var dubbelbokad. Första tanken var ”ok, då skiter vi i det”. Sen började jag scanna av bekantskapskretsen och hittade rätt snart en annan duktig kompis som kunde tänka sig att visa honom.

Igår var det alltså dags för vildhunden att för första gången i vuxen ålder äntra en utställningsring. Utställningen började kl 10 och han var nr 1 i ringen. Eftersom han heter A-Amaroo så blir han automatiskt nr 1 i rätt många sammanhang, åtminstone när man sorterar i bokstavsordning. 😛 OK, hade det funnits valpar, unghundar och juniorer anmälda hade det ju inte funkat men den här gången gjorde det inte det.

Veronica baxade runt det något motsträviga djuret efter bästa förmåga och se det dög bra. Det viftades med ett rött kort (som i det här sammanhanget är bra). Sen var det dags för dagens andra (och sista) kelpie; en tik. Eftersom den inte fick rött kort fick Maro och V gå in i ringen igen och hämta en röd-gul rosett.

Facit av den korta och effektiva tillställningen blev alltså ett antal bokstavskombinationer (och två rosetter):
EXC (excellent)
CK (certkvalité)
BIR (bäst i rasen)

Den där sista bokstavskombinationen lägger jag inte alltför stor vikt vid eftersom konkurrensen inte var särskilt stor (dagens underdrift). Exc och ck däremot känns ju lite kul. 🙂 Det är ju en ren kvalitetsbedömning och har inget med befintlig eller obefintlig konkurrensen att göra. 🙂 Att han inte fick cert beror på att han (vi) saknar bruksmeriten som krävs; uppflyttad till högre klass. Nu ligger vi alltså lågt med utställningar åtminstone tills vi har fixat det. 😉

170702A
Inte helt korrekt uppställd men vi orkade inte ”bråka” mer med honom. Han fick göra lite som han ville för nu har han ju papper på att han är ett snyggo. 😉

Nu återgår vi till ordinarie program; dvs bruks och lydnad. Vi har hämtat oss lite efter den pinsamma lydnadstävlingen och matte har en plan för hur vi ska hantera problemet som uppstod då. Det är bra att ha en plan – har jag hört. 😛

Närmast på det riktigt seriösa programmet står Kindslägret v 30 och tyvärr har jag haft alldeles för mycket administration och fix med det sista tiden vilket har gått ut över träningen, men det får vi försöka ta igen under den veckan om inte förr.

För övrigt var han lite högfärdig när jag försökte skåla med honom igår kväll. ”Jag har papper på att jag är snygg, det har inte du” tror jag att han tänkte. 😀

170702F