Vi avslutade 2022 på ett riktigt trevligt sätt och började 2023 lika bra, om än något mer slitna. 🙂

På nyårsaftons förmiddag kom Maros syster Yra till stan, tillsammans med hela sin flock som består av matte Annette, Stila och lilla gulliga Gullan (matte kallar henne för Skojja 😉 ). Vi tog oss en inomhustimme med träning. Hade det funnit fler lediga tider hade det blivit två timmar men är man sent ute så är man. Maro fick inviga en av sina julklappar på riktigt. Inte den smidigaste saken att stoppa i ryggfickan men den var iaf väldigt uppskattad. 🙂

När vi tränat klart fortsatte vi hem till oss och efter att vi packat in hela gänget, och deras packning, i huset tog vi en skön promenad. Gullan/Skojja tycker fortfarande att Maro är himla häftig och han tycker uppmärksamheten är helt ok nu när hon växt till sig och, åtta månader gammal, förmodligen doftar lite mer tjej än konstig valp. 😉

De tålmodiga hundarna stod ut med att vi tog en liten nyårsbild med feststämning. Nåja, vissa (Gullan) tyckte nog det var festligare än andra (Yra). 😍

På kvällen blev det trerätters meny hämtad från restaurang i stan, kombinerad med goda drycker. Ibland får man ju lyxa till det. 😀 Jag glömde fota huvudrätten men förrätten och efterrätten var ändå det godaste.

De flesta av hundarna somnade långt före 12-slaget men Gullan kämpade febrilt för att hålla sig vaken, som alla småttingar som inte vill missa något viktigt. Tyvärr misslyckades hon och slocknade väl ca 15 minuter innan det var dags men det blev ett nytt år ändå och som alltid var det lugnt på fyrverkerifronten i vårt närområde. ❤

Dagen efter, alltså igår, var vi inte superpigga men tog oss samman och riggade lite specialsök i ladugården och Gullan fick ett litet spår. Yra och Maro var rörande överens om att kong som hänger mitt i luften var jättesvårt, även om det är en hel kong. De jobbade fint för att lokalisera doften men det krävdes lite hjälp på traven, på olika sätt. 🙂

Under tiden vi höll på med detta började det snöa något alldeles fruktansvärt. 🙈 Som tur är hade allt försvunnit till idag.

När hela gänget åkt hem slocknade Maro. Hur mysigt det än är med huset fullt av tjejer så tar det på krafterna. När han legat exakt så här i ett par timmar reste han på sig, gick ett par meter, tittade sig omkring, vände tillbaka till bädden och sov ett par timmar till. 😴

Det blev i alla fall en riktigt mysig helg och det är härligt att se hur fint hundarna funkar ihop. 🥰 Gullan/Skojja gillar jag väldigt mycket. Trygg, cool, social och klok liten (ja, liten på riktigt) tjej. Ska bli kul att se vad hon ska bli när hon blir stor. ❤

Idag har jag och Ki tränat rally i regnet och för första gången testat alla nya moment med skyltar. Vi har ju ”freestylat” sen tävlingen för en månad sedan men allt blir ju lite annorlunda när man ska förhålla sig till skyltar också. Det mesta funkade fint men det finns ett par frågetecken eller snarare panik-skyltar som känns långtifrån färdiga. Vi får väl se om och hur vi får till dem.

Det är dags att sammanfatta året igen, endast för min egen skull. Det är bra att ha när minnet sviktar och för att få ihop det här får jag friska upp minnet med hjälp av mina mobilbilder. 😀

Jag upptäckte att jag tydligen gjort någon form av sammanfattning av årets första månader, i slutet på maj, så dem lämnar vi därhän nu.

Juni
Den 3:e juni, dagen innan Karlsson skulle bli 16,5 år, var det dags att säga farväl. Det har jag redan skrivit om här så jag ältar inte det mer. Efter nästan sju månader är sorgen och saknaden fortfarande stor och det går knappt en dag utan att jag fäller några tårar.

Tre dagar efter att Karlsson lämnat oss gjorde jag och Ki debut i avancerad klass. Det var naturligtvis inga optimala förutsättningar och jag funderade på att lämna återbud men kände att det ändå var skönt att komma iväg och tänka på något annat. Banorna var galet svåra och några kvalificerande resultat blev det inte – naturligtvis – men det fattades inte så många poäng.

Jag (vi) orkade inte vara hemma i det tysta och tomma huset så vi packade husvagnen och drog till Öland där vi hamnade på Klinta Camping i Köpingsvik. Vi var där i nästan en vecka och det var skönt. Soligt, precis lagom varmt, solnedgångar och utflykter från norr till söder.

I juni var det även dags att kassera in ett av de corona-uppskjutna kulturevenemangen – Jesus Christ Superstar på Scandinavium. Det var maffigt och helt ok men det slog inte uppsättningen jag såg tre gånger på Göta Lejon i Stockholm. I slutet av maj såg jag även Så som i himmelen, även det ett uppskjutet evenemang. Tyvärr infriade den föreställningen inte mina förväntningar. 😦

Helgen före midsommar skulle lilla rally-Ki göra comeback på lydnads-SM tillsammans med sin matte, ett rätt hastigt påkommet beslut från mattes sida när det visade sig att de hade kvalresultat som räckte. Efter att bara ha tränat rally med mig i halvår fräschade matte upp lydnadsmomenten och tränade in de nya som började gälla vid årsskiftet – på bara några veckor! Samtidigt fortsatte jag att träna (och tävla) rally. Eftersom SM gick i Värnamo och alltså helt klart inom räckhåll åkte jag naturligtvis dit. När de dessutom gick till final fick jag åka dit två dagar i rad. Denna hund är verkligen one of a kind! ❤

Midsommar firades på hemmaplan med goda vänner och Ki som inneboende eftersom matte var på resande fot.

Juli
Detta blev en lägermånad. Vi inledde med ett traditionellt tvådagarsläger hos Jenny Wibäck. Trevligt, roligt och lärorikt som vanligt och i sällskap av ett gäng härliga värmlänningar. Några av dem hade jag träffat tidigare.

Sen var det dags för nästa försök i avancerad klass med Ki och den här gången gick det bättre. Kvalificerande resultat, med marginal, och klassvinst i den ena av två starter och ytterligare en rosett till samlingen. 🙂

Maro tvingades operera bort en liten framtand som gått sönder. Det läkte dock fint och han var fit for fight lagom till läger nr 2.

Kindslägret, som vanligt vecka 30, var nästa evenemang. Jag var på plats i god tid (och hade lite svårt att slita mig på slutet). Innan lägret drog igång på allvar var det galet hett. Minns jag rätt var termometern uppe och vände på 32-33°. 🥵 När vi väl skulle börja träna hund hade det dock sjunkit till mer rimliga temperaturer.

Instruktör den här veckan var Lars Persson och vi växlade hej vilt mellan spår, brukslydnad och uppletande. Jag gick ut stenhårt med att gå jättevilse första dagen. Jag som, av princip, inte går vilse?! Jag förstår fortfarande inte hur det kunde bli så galet på ett spår som skulle vara 300 meter? Jag kom dock tillrätta så småningom och resten av veckan gick ”smärtfritt”, förutom några onödigt dramatiska spår men jag har i alla fall en väldigt duktig spårhund. ❤ Vi hade en jättebra vecka i sällskap av bland annat lilla Skojja (Gullan) med familj. Skojja/Gullan utsåg Maro till sin stora idol. Han var dock inte helt övertygad om att han ville vara föremål för hennes idoldyrkan men det har lossnat efter det. ❤

Augusti
Eftersom jag var typ 30 år för gammal för att få ett nytt jobb i reklambranschen – eller någon annan bransch för den delen – blev jag pensionär 1/8, efter 14 månaders fruktlöst jobbsökande. Jag hade ju tur att det stämde så bra tidsmässigt och att gå i pension så tidigt som möjligt var en plan även innan jag (och alla andra på jobbet) blev uppsagda. Det är en fantastiskt skön känsla att rå sig helt själv, styra över sin egen tid och slippa förnedringen i att söka en massa jobb som jag visste på förhand att jag inte skulle få bara för att AF skulle bli nöjda.

Min födelsedag firades tillsammans med goda vänner. En härlig kväll med fantastisk mat på restaurang och tårta på altanen. 🙂

Maros förråd av mjuka leksaker utökades successivt och de överlevde! De på bilden lever fortfarande. ❤

Vi var lite kulturella och åkte till Tjörn på konstuställning – Skulptur i Pilane. En häftig upplevelse!

Jag och Ki åkte till Varberg – helt i onödan. Två starter i avancerad klass på galet svåra banor och noll kvalificerande resultat men jag ler fortfarande åt den andra starten. På första banan hade hon sånt fokus på mig att hon missade att det stod ett hinder i vägen som hon borde hoppat över. På andra banan fick hon syn på hindret när vi snurrade runt i åttans frestelse, lämnade min sida, sprang fram till hindret, blängde på det och klargjorde att hon minsann hade sett det och inte tänkte gå på några fler attentat. Sen kom hon tillbaka, vi fortsatte och hon hoppade galant över hindret (innan jag valde att diska oss). 😂

Månaden avslutades med en vecka i Dalarna hos A. Veckan bestod mest av rensning och röjning i hennes hus men vi hann med en dagstur till Rättvik och sen avslutade vi med ett par dagar på Bruks-SM i Leksand där jag bl a fick se två ekipage från Borås BK stå överst på pallen i skyddet. 🙂

September
Jag och min kulturkompis ”inkasserade” det sista evenemanget som skjutits upp under pandemin. The Ark! Utomhuskonsert i september lät ju inte helt optimalt på förhand men det blev en fin kväll med underbart väder och fantastisk show.

Jag och Ki tog ytterligare ett kvalificerande resultat i avancerad klass och hon tillbringade nästan en vecka hos oss eftersom matte var på jobbresa utomlands.

Vi gjorde en dagstur till Halland med shopping på Engelsons, lite hav (Ugglarp), lite Laxbutik och lite historia (Varbergs fästning). En härlig dag i strålande väder.

Maro kraschade sin andra och sista hörntand i nederkäken. Hur gör han? Vad gör han? 😦 Vi fick iaf en snabb tid hos veterinären och sen var han konvalecent i ett par veckor – igen. När det väl läkt (efter insats av antibiotika) tog vi tag i tungapporteringen som jag trodde skulle bli (ännu mer) problematisk men efter lite teknikträning gick det som en dans – nästan bättre än tidigare?

Oktober
Jag och Ki gick ut stenhårt med att, redan den första dagen i månaden, fixa titeln RLD A + ett bonusresultat . Innan dagen var över hann jag anmäla oss till en officiell mästarklass bara tre veckor senare så vi la oss i hårdträning.

Jag och Maro friskade upp fältspåren, precis som vi gör en gång om året, inför klubbmästerskapet.

Klubbmästerskapet gick av stapeln och förutom att vara delaktig i själva arrangemanget tävlade jag Maro i brukset och Ki i rallyn. Maro gjorde ett riktigt fint spår, ett katastrofuppletande som vi bröt och en lydnad som var ”sådär” men tungapporteringen funkade i alla fall fint utan hörntänder i nederkäken. Debuten, om än inofficiell, i mästarklass med Ki får väl räknas som godkänd och vi hamnade på en femteplacering.

Dagen efter KM debuterade vi officiellt i mästarklass men det blev ingen rosettbild efter de båda starterna. Jag lärde mig i alla fall vad vi inte hade tränat på. 🤣

Jag konstaterade att Maros ”smile” faktiskt ser bättre ut när båda hörntänderna fattas än när han bara hade en. Det blir liksom mer … symmetriskt. 😀

I övrigt verkar det inte ha hänt så mycket den månaden att döma av mina bilder, mer än att Maros förråd av mjuka leksaker expanderade i ganska jämn takt. ❤

November
Vi hade huset fullt av kelpies en hel helg. Maros syster Yra med familj (inkl lilla Skojja/Gullan ❤ ) var här och det var så mysigt. 🙂 Vi hann med två pass specialsök, spår och ett lydnadspass + god mat, goda drycker och trevligt prat. Det roligaste (förutom det trevliga umgänget) var att få en nytändning i specialsöket. Maro hade en helt annan attityd än när vi (jag) la ner det cirka ett år tidigare. Det blev ett par pass till innan månaden var över och vi ska definitivt fortsätta, om än bara på hobby- och aktiveringsnivå.

Första snön för säsongen ramlade ner. Inga stora mängder men ändå onödigt. Det blir så mycket svårare med träningen men jag gjorde så gott jag kunde, ffa med Ki eftersom vi anmält till ytterligare en mästarklass och haft turen att komma med i båda starterna trots lottning.

Jag upptäckte att Maro haltade efter vila och bokade genast tid hos hans fysioterapeut. Hon hittade lite ”skit” i bäcken och bog/nacke. Någon hälta såg jag inte till efter första behandlingen men han fick ta det lugnt – så lugnt det nu går. Han är ju tillräckligt explosiv inomhus så att gå koppelpromenader känns inte som om det gör varken till eller från. Han fick dock vara lös i skogen då och då, under mycket ordnade former.

December
Månaden inleddes på bästa möjliga sätt med två starter i mästarklass med Ki varav den ena resulterade i vårt första cert! Det var även mitt allra första cert, trots alla år av hundträning och tävling, så det kändes speciellt. 🙂 En utförligare beskrivning av den dagen finns här så jag går inte in närmare på detaljerna.

Maro fick ok-stämpel i rumpan vid återbesöket hos terapeuten och kunde sen fira lucia som drag-queen. 😀

Ki var här som inneboende i några dagar och vi fick till mycket träning. ❤

Julförberedelserna drog igång lite försiktigt med pepparkaksbak och annat. Kvällen före julafton återupptog vi traditionen med uppesittarkväll tillsammans med våra goda vänner efter ett par års pandemiuppehåll. Maro gick all in när hans favoritmänniskor (förutom husse och matte) var här. ❤

Julafton tillbringade vi här hemma med husses närmaste familj. Det var tillräckligt mycket julstämning utomhus med lite pudersnö och frost och Maro verkade nöjd med sina julklappar. 🙂

Nu tänker vi avsluta året med en timmes inomhusträning tillsammans med Maros syster Yra och resten av hennes flock. Sen tar vi med dem hem och hoppas på en lugn och trevlig avslutning på året med huset fullt av kelpies, god mat och goda drycker. ❤

Som vanligt, de senaste åren, avger jag någon sorts nyårslöfte om att blogga oftare nästa år men nyårslöften är väl till för att brytas eller… 😉

För ett par månader sedan debuterade jag och Ki i mästarklass och det gick väl … sådär. I ena starten brann säkringarna i mitt huvud vilket resulterade i ett gäng ”felö” eftersom Ki då hamnade på fel sida några skyltar framåt i banan. I andra starten brann säkringarna på oss båda och det slutade med en disk. Nåja, sådant händer även i de bästa familjer.

Igår var det dags igen. Marks BK hade hyrt in sig i ett ridhus i ”obygden”. Vi hade tur i lottningen och kom med i båda starterna och turen tog inte slut där. 😉

Jag fick låna henne redan dagen innan så att vi hann köra ett par rejäla träningspass och sen fick hon sova över. På morgonen stack hon in en klo i mitt öra när hon ansåg att det var dags att gå upp. Hon är iaf tydlig, det får man ge henne. 😂

Eftersom vår klass var planerad till tidig eftermiddag skulle vi hinna med ett rejält träningspass innan så jag bokade inomhushall i Borås. Det var dessutom åt rätt håll geografiskt. Vi körde intensivt i en timme och jag tror kanske inte att vi lärde oss så mycket nytt men hon fick ur sig en del av kolsyran i tassarna iaf. 😀

När vi kom fram visade det sig att det hela var försenat av olika orsaker men det var bara att vänta. Ridhus (med tvärdag) i december med utetemperatur runt nollan (eller strax under) är lite svalt men man får offra sig för konsten. 🥶 Det var första gången jag tävlade i ridhus men Ki har ju vanan inne sen alla äventyr hon varit på med sin matte så hon tog det med ro.

Första starten kändes riktigt, riktigt bra. Vi var båda samlade och koncentrerade och jag tänkte att det kanske hade gått vägen. Den känslan var rätt! Även ett par kompisar som tittade på sa att det sett mycket bra ut. 95 p och cert! Vårt första! ❤

Andra starten kändes ”fladdrigare” och inte som någon cert-runda även om jag inte trodde vi skulle vara sååå långt ifrån. Jag hade rätt men inte alls av den anledningen jag trodde?!

När jag fick protokollet visade det sig att chauffören (jag) hade gjort två dyra missar som kostade 20 poäng! 🙈 Utan dem hade vi fått 95 p, och cert, igen. Ridå…

Första missen var att Ki glömde att sätta sig en gång. Det hade jag enkelt kunnat rätta till om jag bara slängt ett litet ”getöga” på henne.

Andra missen var på bärande av föremål. Där ska man ju ta föremålet i farten och hinna stoppa undan det innan nästa skylt/moment. Eftersom det var högerhandling där skulle jag naturligtvis ha tagit föremålet, och stoppat ner det i ryggfickan, med vänster hand för att ha höger hand ”ledig”. Det gjorde jag tyvärr inte och pga bråttom halkade inte den lilla apportjä#%&n ner i fickan som den borde ha gjort. 😫 Detta kostade ytterligare 10 p. Snopet, men man lär sig förhoppningsvis av misstagen. 🤔

Det momentet ändras för övrigt vid årsskiftet, då gör man halt innan man tar föremålet och inte mig emot, alls faktiskt. 😉

Enda trösten är väl att föremålet matchar smurfmössan som tanten har klämt ner på huvudet. 🤣
(Skärmdump från film därav bildkvalitén men vi ser ju rätt snabba ut. 😂)

Nåja, ett cert är jag mer än nöjd med, och känslan… ❤

Det förekommer ju vissa ljudeffekter på den lilla bäcän som oftast genererar några poängavdrag så några 100-rundor känner jag inte att vi kan åstadkomma, om domaren inte har extremt dålig hörsel, men allt från 90 och uppåt är ok. 😉

Nu är det ju extremt dåligt med tävlingar under vintern men med tanke på regelrevideringen där det tillkommer några nya moment som kommer kräva mycket klurande och träning är det kanske lika bra. Jag hade dock inte haft något emot att ha nuvarande regler ett år till. 😛

Men visst glittrar det lite extra om rosetter som man faktiskt har jobbat sig till?

Jag har ju ett antal blågula rosetter på väggen tack vare Maros utställningskarriär men där har ju mitt jobb bara bestått av att jag råkade köpa en snygg hund och sen ruskade fram duktiga ”handlers” som kunde visa honom på ett bra sätt.

Jag har naturligtvis fått mycket gratis med Ki, tack vare hennes långa lydnadskarriär, men det är även mycket vi gemensamt tränat oss fram till. Framför allt högerhandlingen som inte alls var något självklart i början. Det är ju heller inte helt självklart att man som ny förare lyckas jobba ihop sig med en gammal, garvad tävlingshund (där man dessutom har begränsat med träningsmöjligheter) men där tycker jag vi lyckats riktigt bra. ❤ Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon håller sig fräsch och att vi kan få fortsätta med detta ett tag till. Det ger mig så oerhört mycket och jag är ganska säker på att Ki också gillar arrangemanget. ❤

I fredags fick vi besök av Maros syster Yra och hennes familj. Maro var nog lite i chock över att helt plötsligt ha tre tjejer i huset. Det var Stila, snart 12 år, som är lite av en Häxan Surtant och som man måste behandla med respekt. Det var, som sagt, syster Yra som är allmänt glad och go och … så var det lilla fröken Skojja, eller Gullan som jag kallar henne. ❤ Hon är sex månader och Maro är hennes stora idol, åtminstone bland de som fanns att välja på här. 😂

Han är inte riktigt van att bli dyrkad på det sättet och visste inte hur han skulle hantera hennes slick i mungiporna och andra ömhetsbetygelser men han tog det med fattning – snäll som han är. 🙂

Mattarna åt gott och drack gott och lugnet la sig även i hundflocken så småningom.

På lördagen skulle det naturligtvis tränas och vi började med specialsök i vår ladugård. Jag tröttnade ju lite på specialsöket för något år sedan. De kändes mest som om Maro nosade runt för min skull, inte för att han hade någon egentlig vilja att hitta de små röda gummibitarna och då kändes det inte så roligt. Men … uppehållet verkar ha gjort honom gott. Hemma i den bekanta miljön var han väl inte supertaggad men jobbade ändå bra och han var snabbt helt på det klara med vad han skulle göra.

Vi avslutade dagen med spår här hemma i skogen när det började mörkna. Mörkerspår är inte riktigt min ”cup of tea” men vi överlevde utan brutna ben (och utan pannlampa) och på kvällen var hundarna ännu lugnare. Gullan/Skojja somnade en decimeter från Maros öra. ❤

På söndagen åkte vi iväg och tränade lydnad en stund. Kändes en smula orättvist att den ena av oss hade tre hundar att träna och jag bara en men Maro hade nog inget emot det. 😉

Sen var det dags för specialsök utomhus i miljö som var ny även för Maro vilket brukar tagga igång honom lite mer och jodå, han skötte sig riktigt fint. Det är rätt roligt att se hur pass lika syskonen är i sitt sökarbete och det är nog bara naturliga egenskaper. Djupa gömmor är svårt och låga gömmor som det går att markera underifrån vill de gärna markera ovanifrån även om det är tydligt att de haft gömman i näsan även från den låga positionen.

När vi var färdiga med detta åkte de andra hem till sitt och vi till vårt. Maro sov rätt gott resten av den dagen. Vi hade i alla fall en jättehärlig helg med massor av hundprat och hoppas på repris inom en inte alltför avlägsen framtid.

Igår hade vi en date med en av våra lokala specialsökkompisar. Maro har varit på det stället en gång tidigare men det var nog någon av de sista gångerna vi körde för ett år sen, eller kanske t o m den allra sista.

Jag är mycket nöjd med gårdagens prestation! Han var noggrann på ett sätt jag sällan sett förut och jobbade sig verkligen fram till de flesta gömmorna av egen kraft. Förut kunde jag se att han hade gömmorna i näsan men liksom inte brydde sig om att reda ut det utan gick vidare istället. Igår gjorde han några riktigt fina sök och det värmer mattehjärtat. ❤

Vi kommer nog aldrig att tävla i det men det är ju en relativt enkel och rolig aktivering och om han nu verkligen (och äntligen) tycker att det är roligt så är det väl bara att köra.

Något har hänt här i huset sedan Karlsson lämnade oss. Vi har blivit fler, till Maros stora glädje.

För att undvika konflikter mellan hundarna när Karlsson fanns var tillgången på leksaker inomhus väldigt begränsad och bestod i princip av några rätt tråkiga nylontuggben och ett par bollar.

När det var dags för julklappar och födelsedagspresenter blev det ofta något gosedjur till Karlsson för han älskade verkligen att … slita dem i bitar och obducera dem, grundligt. 🙈 Detta innebar att han oftast bara fick ha dem i 10-15 minuter sen åkte de i karantän och blev kvar där.

Några veckor efter att han lämnade oss hittade jag en råtta från det stora möbelvaruhuset i gömmorna. Den var faktiskt en födelsedagspresent till Maro för några år sedan men åkte snabbt i karantän, även den, för att överleva.

Han fick återuppta bekantskapen med råttan till sin stora förtjusning. Sen hittade jag en rosa kanin (med pip) som vi fått i samband med någon tävlingsprestation på klubben. Den var lika rolig som råttan sa Maro och han, som inte tycker om pipleksaker var t.o.m. fascinerad av att den pep. Skräckblandad förtjusning kan man nog kalla det. 😀

Sedan dess har flocken utökats. 😂

Från vänster ser vi: Råtta, Kanin, Ludde, Apa, Dogge, Mojji, Zebra, Panda och Tiger.

Dessa nya familjemedlemmar har tillkommit lite stötvis under hösten. De flesta är faktiskt hittade i gömmorna här hemma men några (Apa, Dogge och Panda) är nyinköpta. Jag kunde väl aldrig tro att det skulle vara så roligt att köpa gosedjur?! 🤣

Han sover med dem. ❤

Han bär runt på dem och försöker byta dem mot något gott.

Apa och Panda får sig rejäla åkturer ibland och jag tror båda ligger i riskzonen för hjärnskakning. Vissa får åka tvättmaskin ibland och där är väl risken för hjärnskakning överhängande i samband med centrifugeringen.

När det bara var Råtta och Kanin började jag träna in namnen och det verkade fungera men vartefter flocken utökats har det blivit svårare.

Vi har ju inga barn men nu på äldre dagar har jag fått en insikt i hur det kan vara. Jag får väl bara vara glad så länge han inte vill ha Lego för de här leksakerna gör i alla fall inte ont att trampa på och Maro är nöjd. 😉

Efter det orimligt långa minnesinlägget om Karlsson gick bloggluften, milt uttryckt, ur mig. Nu är det dock läge att försöka dokumentera hur rallykarriären med Ki fortskrider.

I förrgår (30/9) var det exakt ett år sedan vi tränade tillsammans för allra första gången. Bortsett från bristen på tävlingar under vintern så gick nybörjar- och fortsättningklass som på räls. Fem starter – fem kvalificerande resultat, varav två 100-poängare, en i varje klass. Någon RLD F-titel blev det dock inte pga av att hon gick på antibiotika så vi fick stryka oss från en dubbelstart. Då valde jag att ”luta” mig på 100-poängaren i F som gör att man har rätt att flytta upp en klass.

I juni debuterade vi i avancerad klass. Tidpunkten var inte optimal – tre dagar efter att vi hade låtit Karlsson somna in. Den spontana tanken var att lämna återbud men samtidigt kändes det skönt att komma iväg och tänka på något annat.

Vi fick trots allt ihop 68 resp. 74 poäng så helt ”borta” var vi ju inte. 80 är gränsen för kvalificerande (godkänt) resultat. Den ena banan bjöd dessutom på kombinationer som jag inte ens visste fanns. 🙈 Det blev i alla fall tydligt vad vi (jag) ”glömt” att träna på så någon nytta var det med tävlingen.

I juli var det dags för nästa försök och då gick det bättre, ja till och med riktigt bra. 😀 Den ena klassen vann vi på 96 poäng och i den andra fattades det bara två poäng. Hade inte jag fått hjärnsläpp och gjort en halvhalt (minus 3 poäng) hade det räckt till även i andra starten. Om inte om fanns… 😉

I augusti åkte vi till Varberg, helt i onödan med facit i hand. Två extremt knepiga/svåra banor! I första starten fick vi ändå ihop 65 poäng vilket jag inte trodde när jag såg banskissen och gick banvandringen. På andra banan blev det extremt mycket strul så där valde jag att diska oss och leka istället.

Den tävlingen genererade dock ett mycket minnesvärt ögonblick som förtjänar att dokumenteras. På första banan var hon så fokuserad på mig att hon helt missade att det stod ett hinder i vägen, som hon borde ha hoppat över. Hon plöjde bara rakt igenom det. Tack och lov var det bara en bom och inget ”fast” hinder så inga fysiska skador uppstod.

På andra banan låg åttans frestelse före hindret. Mitt i åttan ”släpper” hon mig och springer fram till hindret. Det syntes sååå tydligt vad hon tänkte. ”Nu har jag sett dig din j*vel, jag vet exakt var du står och hur du är konstruerad. Du tar mig inte en gång till!” 😂🤣

Sen kom hon tillbaka till mig, vi körde klart frestelsen och sen hoppade hon över hindret som en gasell. Hon är verkligen one of a kind! 😂 ❤

Det blev september och dags för tävling på hemmaklubben. Ett par minuter innan det var vår tur att gå in på första banan smällde det en ”bomb”, inte alls långt bort. Är man en skottberörd/skotträdd bc är det verkligen inte optimalt. 😢 Som tur är flyr hon inte men hon blir jättelåg… Jag funderade intensivt på vad som var bäst att göra och bestämde mig ändå för att gå in och köra några skyltar. Banan började med vänsterhandling och där kändes det trots allt hyfsat. På vänster sida är hon självklart tryggare än på höger. Men när det efter bara två-tre skyltar byttes till högerhandling blev det för jobbigt för henne så vi bröt och gick av banan och belönade. Efter ca en timme och ett konsulterande telefonsamtal till matte, som sa att det brukar släppa relativt snabbt, var det dags för start nr 2. Det var nog varken snyggt eller prydligt men hon var med mig och vi landade på 83 p.

Bomben? Det visade sig vara golfklubben som brände av en fyrverkeripjäs mitt på blanka dagen, som startskott för en tävling, och vår hemmaklubb är belägen i princip mitt i golfbanan. 🙈

Igår (oktober, vi tävlar tydligen en gång i månaden?!) var det dags igen, i Ulricehamn. Samma dag som jaktsäsongen drog igång på allvar. Klubben gränsar direkt till ”storskog” så det kändes lite spännande. Dock skulle avancerad-klasserna gå på eftermiddagen och just när det är rådjursjakt brukar inte jägarna vara lika ihärdiga som under älgjakten. Här hemma brukar de lägga av någonstans runt lunch, om inte tidigare. När jag kom dit talade klubbkompisarna om att det hörts ett par skott på förmiddagen…

Nåväl, banorna såg trevliga ut – rimligt svåra – och det visade sig att de passade oss bra. 85 p i första starten. -10 för ett ”dubbelsitt”, dvs hon satte om sig i en halt. Poängen fladdrar iväg fort ibland men där blev titeln (och uppflyttningen) klar! ❤

Det var skönt att kunna gå in och köra andra banan utan press. Om det var pressbristen eller något annat som gjorde det vet jag inte men där skramlade vi ihop 93 p. 🙂 Det var dessutom för en domare som jag i stort sett nästan aldrig lyckats för så det var skönt att komma över den mentala spärren.

Älskade lilla hund, det är verkligen sann glädje att träna och tävla med dig. ❤ Du gör ditt bästa hela tiden och vill så gärna förstå mina flaxande händer och muntliga kommandon som inte alltid är supertydliga och konsekventa men du gör verkligen så gott du kan! 😍 Du vill gärna förstå vad som står på skyltarna också men där är vi inte riktigt än. Det är väl tur att jag har något, förutom godis och leksaker, att tillföra i ekvationen. 😂

Nu kämpar vi vidare mot mästarklass. Rent momentmässigt är det väl inte så mycket vi inte redan fuskat lite med men banorna bjuder förmodligen på en del överraskningar (i kombination med begränsade träningsmöjligheter). Vi får se hur långt vi kommer. Vid årsskiftet tillkommer dessutom en del moment (skyltar) som verkar knepiga och kräver att den gamla lydnadshunden tänker om rejält.

För övrigt funderar jag fortfarande på vad som hände med den där ”männschan” som tyckte rosetter var fånigt? 🤣 I förra veckan var jag t o m tvungen att utöka rosett-tavlan så att Ki numera har en egen sektion. Var lite rädd att jag skulle jinxa ev. framtida framgångar men det verkar inte som om det blev så. 😀

Maro då? Jodå, han tassar på men just nu ligger träningen tyvärr nere pga tratt och stort hål efter en tandfraktur. För 1,5 vecka sedan upptäckte jag att hans enda kvarvarande hörntand i underkäken satt löst och den hade även en fraktur. 😢 Vi fick tid dagen efter för operation. Magen kraschade pga Onsior och när den var ok igen visade det sig att såret efter tanden var lite infekterat så nu går han på antibiotika också. 😦 Återbesök (igen) i mitten på kommande vecka.

När detta är över misstänker jag att vi har ett hårt jobb med framför allt tungapporten. Den har ju strulat redan innan, sen han blev av med den första hörntanden, så om vi någonsin får ”snurr” på den igen har jag ingen aning om. 😦

I juli hade han en fraktur på en liten framtand i överkäken (som tack och lov hann läka lagom till lägret) och jag har ingen aning om vad eller hur han gör?! Han får inga märgben eller andra hårda ben, han attackerar inte apporter eller har särskilt ”häftiga” gripanden över huvud taget mer än av leksaker och de är mjuka. Enda misstanken är slow feed-skålen men den tog jag bort i somras, efter frakturen på tanden i överkäken. Hoppas verkligen det räcker nu för han har färre tänder i munnen än Iza och Karlsson hade när de somnade in vid 13,5 resp. 16,5 års ålder.

En förändring i huset är att Maro, när det inte finns någon Karlsson längre, har fått tillgång till fler leksaker, framför allt gosedjur, och han älskar det. De är betydligt fler än vad som framgår av bilderna. ❤

Dagen innan jag upptäckte skadan på hörntanden tog vi en utflykt till Halland. Vi hade en underbar dag med sol, hav, strand, god mat, shopping och historia. Det var tur vi verkligen åkte just den dagen för det var en batteriladdare som behövdes mer än vad vi då förstod.

Idag (3/7), när jag börjar skriva detta inlägg, är det exakt en månad sedan Karlsson somnade in. Det här kommer bli lååångt, och ta ett tag att få ihop, men det blir en form av terapi för mig. När jag blir färdig, och publicerar, har jag ingen aning om just nu men å andra sidan så skriver jag det allra mest, eller bara, för min egen skull. Om någon orkar läsa till slutet är jag grymt imponerad.

Vi har börjat landa i att han inte finns rent fysiskt längre men han, min ”once in a lifetime-hund”, kommer alltid ha en mycket stor del av mitt hjärta (och husses såklart). Han som blev så mycket mer än jag kunde drömma om när han flyttade in, den där kalla januaridagen. Jag har fått många kommentarer om hur många fina minnen jag måste ha av honom och naturligtvis är det så. Vi har upplevt så oerhört mycket under dessa 16,5 år. De mest konkreta minnena är förknippade med träning och tävling men han var en fantastisk hund även i vardagen. En underbar lillebror till Iza och en klok, tålmodig storebror till Maro när den tiden kom. Hur jag ska sammanfatta allt detta och illustrera med bilder är lite oklart men vi får se var, och hur, det slutar. Jag har nog ett femsiffrigt antal bilder på honom, av varierande kvalité, och jag har försökt vaska fram några (läs: ganska många) guldkorn men säkert missat betydligt fler. Då ska man ändå betänka att det inte fanns mobiler med vettig kamera under hans första fyra år…

Vintervalpen Karlsson
När vi hämtade honom hos Karin och Tommie på kennel Öresund i Malmö i slutet av januari 2006, var det isande kallt och massor av snö – t o m i Skåne! Hemma var det naturligtvis ännu mer snö och ännu kallare och det höll i sig fram till april. Utetiden var minimal, miljöträning ännu sämre. Vi var inne i stan en gång men det gick inte att stå still ens en minut innan han frös så han skakade. Bortsett från kylan tog han alla nya intryck med ro och när en buss släppte tryckluften från bromsarna när vi var precis intill utan att han brydde sig det minsta konstaterade jag att han var en cool kille och att det nog inte skulle bli några problem med varken stadsmiljö eller andra miljöer i framtiden. Jag hade rätt, och när det var dags för MH (mentalbeskrivning) gjorde han ett riktigt fint sådant, protokollet finns här.

Iza, som var en klok hund, tog sig an honom direkt. Första kvällen tänkte han ta en titt i hennes matskål när det var tomt i hans egen. Hon lekte grottlejon i två sekunder och sen var det slutdiskuterat. Det var i stort sett enda gången hon var tvungen att prata med stora bokstäver på deras sju och ett halvt år tillsammans.

Vintern övergick sakta i vår och i april någon gång fick han gräs under tassarna och vi kunde för första gången ta oss ut i skogen men det var inget konstigt, det heller. 🙂 Han har tagit det mesta i livet med ro och snabbt anpassat sig/gillat läget. ❤

Spårhunden Karlsson
När jag bestämde mig för en borderterrier (husse hade ingen talan i rasvalet) var jag väl medveten om att det var en hund som behövde jobba för att må bra. Tanken var att han skulle bli en aktiv sällskapshund med träning som aktivering, inte för tävling. Det ändrades dock ganska snart när jag upptäckte hur lyhörd, lättlärd och förig han var. Tanken på att testa appellklass spår dök upp och så hade vi plötsligt ett mål med vår träning. 🙂 Spårintresset fanns helt klart men det fanns ju annat roligt man kunde göra i skogen också så det gick inte helt på räls. När blåbärssäsongen började blev det dessutom mer fokus på att äta blåbär än på spårarbete.

När han var 1,5 år fick han vara min ”huvudhund” på Kindslägret. Han var med redan året innan men då var han bara ett halvår gammal och fokus låg fortfarande på Iza så han var bara ”hang around” men året efter var det dags. Instruktören (min absoluta favoritinstruktör i spår) slet sitt hår över den lilla blåbärsätaren men året efter hade han medicinen klar, när Karlsson fortfarande hade svårt att fokusera på rätt saker. När vi gick fram till påsläppet, tillsammans med resten av gruppen, placerade han sin schäfertik vid bilarna, utryckningsberedd med sele och lina. När Karlsson började pyssla med annat ropade han på sin hund som kom susande förbi Karlsson och tog över spåret. -WHAT THE FUCK! vrålade Karlsson och hängde på i spåret. Efter några meter hittade han en pinne – hur han nu hade tid med det är fortfarande en gåta – och sen gick det i full fart. Efter den upplevelsen var det slut på blåbärsätandet. 🙂

Konkurrens var alltså rätt medicin för den lilla strävhåriga jycken! 😀 Den insikten hade vi mycket nytta av under resten av hans karriär.

Våren därpå debuterade vi i appellen med den äran. Uppflyttning och en tredjeplacering i ett rejält gäng med ”riktiga” brukshundar! Jag har nog aldrig varit så stolt. ❤ Jo det skulle väl möjligen vara när vi samma år på hösten debuterade i lägre klass och även det slutade med uppflyttning och en tredjeplacering i ett gäng med ca 15 hundar av brukshundstyp.

Sen tog det lite stopp och vi kom aldrig ur högre klass trots att vi kämpade länge. Ja faktiskt längre än de flesta skulle ha gjort. I början gick det bra med lydnadsdelen medan specialen strulade lite för mycket (i synnerhet uppletandet). När vi fått ordning på det och specialen funkade riktigt bra (om vi bara kom runt spåret på tid) så började lydnaden halta för då hade han lärt sig att det inte skulle komma några belöningar när det var tävling. Är man en smart terrier så är man. 😉

Men det finns många starka minnen ändå från alla dessa starter i högre klass och här kommer några.

På en tävling i Småland väckte vi två rådjur som sov i spåret och de for iväg 15-20 meter framför näsan på honom. När första chocken lagt sig (hos oss båda) fortsatte han spåra och hittade en apport ungefär där rådjuren legat. En stund senare tröt dock koncentrationen och vi fick bryta.

En annan gång (även det i Småland) kom vi fram till en smärre flod. 5-6 meter bred med forsande vatten och några hala stenar som stack upp. Karlsson var mycket fast besluten att vi skulle över där medan jag var lika säker på motsatsen och hävdade envist att vi (han) skulle leta spår på hitsidan av vattendraget. Han hittade naturligtvis inget spår där eftersom … det gick över ”floden” vilket spårläggaren berättade när vi slokörade kom tillbaka. Jag fick bära dumstrut i två veckor efter det. 🙈

När han, en annan gång (i Småland, varför händer allt minnesvärt i Småland?), i 25° värme (i skuggan) tog oss runt ett högrespår (1200meter) i gassande sol på knastertorr vitmossa på 20 minuter med alla pinnar var jag grymt imponerad. Annat strul under dagen gjorde att uppflyttningen uteblev men det var nära ganska många gånger.

Lydnads- och brukslydnadshunden Karlsson
Jag har aldrig tävlat lydnadslydnad med någon av mina andra hundar men med Karlsson tänkte jag ”varför inte” och så körde vi igång. Platsliggning var onödigt tyckte han så i början var det nog mest det som strulade till det. Han brydde sig aldrig om de andra hundarna men kunde ställa sig upp om han fick tråkigt eller tyckte det var för kallt och/eller blött så det slet vi länge med och vi fick till det. Det tog några starter att komma ur klass 1 men sen hade vi plötsligt ett LP II på fyra starter. Till elitklass kom vi dock aldrig även om det var nära (1,5 p från uppflyttning från klass III).

Brukslydnaden kunde bjuda på både det ena och det andra. Krypet var något vi slet med. På träning kröp han för 12 poäng men på tävling oftast inte alls vilket naturligtvis var tråkigt och varken jag eller diverse meriterade instruktörer lyckades lösa den knuten.

Generellt har jag nog mest konkreta träningsminnen när det gäller lydnad, och då framför allt hur enkelt han lärt sig vissa saker som man slitit i månader och år med, med andra hundar.

Krypet: jag la honom ner vid sidan, sa kryp och tog några steg och han … kröp?!
Skallet: ungefär samma som med krypet. Jag satte honom vid sidan och sa ”skall” och han … skällde?!
Framförgående: det tog ungefär tre träningstillfällen, på garageinfarten mitt i vintern, innan jag hade ett fungerande moment.
Rutan: inlärningen kanske inte var plättlätt men när han väl kunde den hade han inget emot 20 repetitioner i rad utan att tröttna det minsta eller fråga ”varför?”.
Vittringsapporteringen: raka motsatsen till rutan. Blev det rätt pinne i första försöket kunde man inte repetera direkt. Då trodde han att han gjort fel och blev väldigt osäker.
Metallapporten: avhandlas i nästa stycke

Efter ett antal tävlingar i klass III, där han bara fick fler och fler låsningar i alla moment som innebar att han skulle springa från min sida (ruta, apporteringar, vittring, hopp) insåg jag att den karriären var över men det var roligt så länge det varade.

Apportören Karlsson
Han apporterade glatt allt! Under de första åren var det ingen garanti för att han kom till mig med apporterna men det löste sig också med tiden. Förutom det som illustreras av bilderna minns jag (med skräckblandad förtjusning) hans första metallapportering. Han hade inte ens sett en metallapport på vykort när jag fick ett infall och slängde iväg den, bara av ren nyfikenhet. Döm om min förvåning när han utan att ens fundera plockar upp den och kommer in med den i full galopp, som om han inte gjort annat i hela sitt liv. ❤

IPO-apporten, 2 kg tung och ungefär lika bred som Karlsson var lång, hade han vissa problem att få styr på i första försöket men visst kom han in med den. Sen lärde han sig att galoppera med den och till och med att göra snygga ingångar. ❤ Det blev ett uppskattat uppvisningstrick. 🙂

Uppletandehunden Karlsson
Detta gick inte lika enkelt som en del av lydnadsmomenten jag beskrev ovan. Han ville gärna äga grejorna och helst inte lämna dem till mig. När vi väl fick till det så hämtade han ofta ett föremål men sen började det krångla med att han inte ville fortsätta leta. Det fanns en lösning på det också; fabror Bosse, mer känd som Lindjax Botox. Kompisens malle med SM-meriter från bl a skyddet.

Vi vallade en ruta, la ut föremål och skickade Karlsson. När han, helt enligt plan, började ”klibba” efter första föremålet fångade jag honom och höll honom i famnen medan Bosse fick hämta nästa föremål.
Karlsson vrålade som en stucken gris och kämpade febrilt för att komma loss ur mitt grepp. När Bosse levererat till sin matte fick Karlsson hämta resten och det gick som en dans. Här skulle det minsann inte komma någon malle och sno hans föremål (och belöningar). På tävling fanns det ju nästan alltid andra hundar i närheten inför uppletandet. Då kunde jag peka på random pudel, eller vad som råkade finnas till hands, och fråga honom -Ser du mallen? -Japp, jag ser mallen, sa Karlsson och sen letade han som om det inte fanns någon morgondag. Ett par gånger hade han faktiskt tävlingens bästa uppletande trots stor närvaro av ”riktiga” brukshundar. ❤

Fabror Bosse fick också göra en insats eller två när vi tränade spårupptag på djupet. När Bosse seglade förbi och tog spåret vaknade Karlsson till och sen hade vi i princip löst problemet.

Det var väl för väl att vi hittade den där konkurrens-knappen för annars vet jag inte hur det gått.
Och stort tack till Bosse och andra tålmodiga statisthundar (och deras mattar) som ställde upp på våra knäppa idéer, eller rent av kom med egna idéer, om hur vi kunde använda den där knappen. 🙂

Sökhunden Karlsson
När jag började känna att vi verkligen inte skulle komma ur högre klass spår (hösten 2011, Karlsson var då sex år) fick jag en idé. Vi kanske skulle prova på sök? Något jag tidigare dissat eftersom det är mer komplicerat att träna. Dels var det nytt för mig, det kräver ett hyfsat stabilt träningsgäng och … det tar mycket tid. Då var det många år sedan vår norska favoritspårinstruktör uttryckt att Karlsson nog skulle passa som sökhund eftersom han gärna tog till luftvittring i spårarbetet. Men sagt och gjort, jag kollade med sökgänget på klubben och jo, vi kunde få vara med och prova på. Enligt de som kunde betydligt mer än vad jag kunde så skulle vi sikta på att göra honom till ”rullhund”. Om inte det fungerade kunde vi satsa på skallmarkeringar istället.

För att göra en lång historia åtminstone lite kortare; Karlsson älskade söket men det gick inte så bra med rullmarkeringarna. Efter 1,5 års träning och rätt mycket frustration kläckte jag ur mig till det årets instruktör på Kindslägret att jag hade funderingar på om inte skallmarkeringar skulle passa honom bättre. -Vi kör, fick jag till svar och det gjorde vi. 😀

Jag har många häftiga minnen av alla år med denna lilla hund men den här veckan hamnar definitivt på topplistan, tillsammans med vår första (och enda) söktävling. När vi skulle göra första hittaövningen med skallmarkering hade Karlsson just haft en dejt med ett gäng pissmyror. 😬 Han hoppade fram på tre (ibland två!) ben till figgen och skallade som om han aldrig gjort annat! Innan veckan var slut var han i princip tävlingsklar. Vi körde ”flying” och den lilla hunden gick som tåget och skällde glatt ut alla figgar i utbyte mot pipleksaker. ❤

Det dröjde dock till våren därpå innan vi vågade oss ut på vår första tävling och som han gjorde det den lilla hunden! ❤ På första skicket (vänster sida) drog han iväg utom synhåll, långt ut i rutan och sen framåt och så började han skälla. Han hade hittat den dolda figgen som låg väl gömd i en hålighet i en klippa precis i slutet av rutan (som är 100 meter lång i lägre klass)! Efter påvis tog vi oss tillbaka till stigen, ett skick på andra sidan och figge nr 2 var klar. Jag trodde inte att jag skulle få ut honom på vänstersidan igen, han hade ju redan varit där, men jodå, ett snyggt framslag blev det och sen direkt över till höger sida där han hittade tredje figgen. 😀 Jag kommer inte ihåg hur lång tid vi hade men marginalen till maxtiden var ganska god. Betyget blev 9 efter lite avdrag för glest skall på första figgen. Det tog ju en stund att ta sig dit så han funderade nog på var jag var. Det visade sig sen att han var den enda hunden den dagen som hittade den dolda figuranten! Då hade han ändå konkurrens av bl a mallar, bc, kelpie och rottweiler i högre klass och elit!

Tyvärr räckte inte lydnadspoängen till uppflyttning. Hade han bara fått en 6:a på krypet hade vi klarat det men det nollade han, som vanligt på tävling. 😦 Helgen efter skulle vi tävla igen men i samband med träning under veckan visade det sig att han plötsligt blivit skottberörd och reste sig på platsen när det sköt?! Jag vet fortfarande inte vad som hade hänt. Skott hade aldrig varit något problem innan. Jag insåg dock att jag inte var beredd att lägga all tid som skulle krävas på att försöka få en terrier på åtta år att ligga på platsen när han väl hade kommit på att det gick att resa sig. Dessutom skulle det komma en valp till familjen under sommaren, med allt vad detta innebar i form av att prioritera sin tid.
Där tog allså hans karriär som brukshund slut. 😦

Rallyhunden Karlsson
Hösten 2013, någon vecka efter att jag bestämt mig för att lägga ner lydnaden efter en bruten klass 3-tävling, fick jag ett infall. Rallylydnad! Hur svårt kunde det vara liksom? Det finns ju skyltar där det står vad man ska göra. Vi efteranmälde till tävling på hemmaklubben, började träna på tisdagen med lite korta råd från en klubbkompis, och startade på söndagen. Jag höll på att gå vilse på banan flera gånger men lyckades ändå navigera rätt på något vis och ut kom vi med 88 poäng. 70 var gränsen för ”godkänd” och 100 max.

P g a bortlottningar och andra prioriteringar hos mig tog det 1,5 år till nästa start men vi fick ihop till RLD N och RLD F så småningom. Avancerad klass var inte helt enkel med en terrier som med ålderns rätt tog fler och fler egna initiativ och älskade sidbyten. 😂 Med andan i halsen, på annandag jul 2016 innan poänggränserna för kvalificerande resultat skulle höjas vid årsskiftet, tog vi det tredje och sista resultatet och fick RLD A-titeln. Mästarklass? Med 90 som ny poänggräns insåg jag att det knappast var lönt att försöka men vi startade en gång, mest för att faktiskt ha fått starta i högsta klassen i något.

Den starten blev minnesvärd! Dels blev han sjövild i frestelsen och jag höll på att trampa ihjäl honom flera gånger när han for runt mina fötter för att komma fram till burken som luktade så gott. 🙈 Hur domaren hann räkna alla fel är för mig en gåta. Sen försökte han kompensera genom att göra ett fantastiskt snyggt bakombyte på exakt rätt ställe innan jag hann ge kommando/handtecken. 😂
Hade 70 fortfarande varit gränsen för kvalificerande resultat hade vi nog försökt några gånger till för det fattades inte så många poäng.

Ett annat starkt minne är en start i avancerad klass när hopphindret var andra skylten på banan. Karlsson stängde öronen och skenade direkt över hindret, utan att bry sig om att jag tyckte vi skulle göra något vid första skylten också. 😛 Älskar man att hoppa så gör man. ❤ Detta hände på min födelsedag och vi saknade bara ett resultat för att få RLD A-titeln vilket hade varit en fin present men icke… 🤣

Något championat blev det alltså inte men vi hade himla roligt när vi klurade på inlärning av högerhandling och allt annat konstigt som dök upp i de högre klasserna.

När vi på senare år körde lite rally bara på skoj krävde han ”action” varje meter. Tre meter mellan skyltarna (och sidbytena) var på tok för långt vilket han meddelade genom ihärdigt skällande.

Den inofficiella Karlsson
Vi kanske aldrig fick några fina titlar i bruks och lydnad men när det gällde inofficiella titlar visade han sig på styva linan. 😀
Årets bruksborder 2008, 2009 och 2011. Bucklan blev vår för gott.
Årets lydnadshund, Borås BK, 2009
Årets lydnadsklass II-hund, Borås BK, 2009 och 2010
Årets högreklasshund, Borås BK, 2009, 2010 och 2011
Årets lydnadshund, Kind BK, 2012
Sjuhäradsmästare i lag, 2009
Sjuhäradsmästare i lydnadsklass II, 2009 och 2010
Årets rallylydnadshund, Kind BK, 2015

Bilderna är från första gången han blev Årets Bruksborder. Då kunde jag inte drömma om att det skulle bli två gånger till och att bucklan (hur anskrämlig den än är 🙈) nu skulle ha en permanent plats i hyllan. 🙂

Pip-Karlsson
Pipleksaker var det bästa han visste, från första början och ända till slutet. Det sista året hörde han nog inte att det pep men han visste. ❤ God tvåa på listan var bollar, i alla storlekar. Pip-leksakerna kunde han springa runt med hur länge som helst när han var yngre, jag kunde ropa och kalla i oändlighet. Bollar, som inte var riktigt lika roliga, kom han tillbaka med för att kampa. 🙂

Lillebror Karlsson
Karlsson och Iza var en fantastisk kombination. ❤ De sov oftast tillsammans och fungerade så fint ihop hela tiden. Även om Karlsson var en trygg hund i sig själv är jag övertygad om att Iza gjorde honom ännu tryggare och jag märkte t ex aldrig av någon spökålder hos honom.

Karlsson utarbetade en fantastisk taktik om Iza hade något (t ex boll eller tuggben) som han gärna ville ha. Han skulle aldrig ha drömt om att försöka ta det ifrån henne även om hon säkert inte hade protesterat. Resursförsvar var liksom inte hennes grej. Men då stod han först och försökte hypnotisera till sig det åtråvärda. När det inte fungerade tog han sats och sprang skällande mot ytterdörren varvid Iza släppte vad hon hade för tänder och sprang med i tron att det hade knackat på dörren eller hänt något annat spännande. När hon var halvvägs till ytterdörren tvärvände han och tog det han för tillfället suktade efter. 😂 Iza brydde sig inte om det men gick på hans trick varje gång.

Varje kväll efter maten var det viktigt att tvätta öronen, ja hela huvudet för den delen, och det var ett rättvist utbyte av tjänster. Iza var dock mest noga med att det blev gjort. Om Karlsson glömde ”jagade” hon honom tills han kom ihåg. ❤

När Karlsson såg Iza med tratt första gången var han mycket skeptiskt men det tog bara någon dag innan han stod med sitt huvud inne i den stora tratten och tvättade hennes öron och Karlsson fick inte dispens när han hade tratt. 🙂

Storebror Karlsson
När Maro kom in i familjen fick Karlsson fullt upp. När han fick en stund över efter någon månad kapade han bloggen och skrev ett inlägg om sin upplevelser som storebror. Det är nog det mest lästa inlägget i bloggens historia och det finns här.

Karlsson gjorde iaf sitt bästa för att lära lillebror hur man skulle leva livet och han lyckades rätt bra. ❤
Det tog dock ett tag innan Maro förstod att det var en usel idé att tackla Karlsson i full fart, framför allt när lillebror vägde mer än dubbelt så mycket som storebror. Ibland har de drabbat samman om något annat och Karlssons normalt långa stubin har brunnit av men lika fort har allt varit glömt och de var vänner igen.

De fick aldrig samma tighta band som Iza och Karlsson men det kanske man inte ska begära av två fertila hanar. Det där med att sova tillsammans ”gick över” någonstans när Maro var runt två år men de var söta så länge det varade. ❤

Semester-Karlsson
Hösten innan Karlsson kom in i våra liv skaffade vi husvagn. Det har blivit många turer under åren, från Ystad i söder till Jokkmokk i norr, Öland i öster och Jylland i väster och naturligtvis ett oändligt antal turer till mina föräldrar i Dalarna. Han har tagit allt med samma ro och bara hängt med på alla äventyr. Det bästa med semester tyckte han nog var att man regelbundet fick äta glass 😋 (utom de sista åren då magen blev känslig).

De få gånger vi skulle göra något utan hundar var det inga som helst problem att lämna honom till någon kompis/bekant. Han gillade läget direkt och fanns sig tillrätta överallt. De sista åren blev han dock väldigt verbal så då undvek vi att lämna bort honom. Han kunde lätt tjata hål i huvudet på de flesta. 🙉

Jakthunden Karlsson
Eftersom bordern i grund och botten är en jakthund la jag mycket tid på inkallning i början och det betalade sig. Han kunde alltid gå lös i skogen med mig. En gång i ca 1-årsåldern lullade han iväg, lika döv för mina rop som han var sista året. Troligen var det något viltspår och borta var han. Panik! Jag hann t o m ringa polisen och anmäla honom som borttappad. Efter 45 minuter hittade husse honom panikslaget irrande på ett hygge en bit hemifrån. Efter det var han väldigt noga med att hålla koll på mig.

En gång snubblade han på en klantig katt och jagade den en liten bit innan han vände och en annan gång snubblade han på en suicidal hare men vände när jag tog till panikfalsetten. I de lägena är det nog få hundar som inte hade gjort ett försök.

Möss, inomhus, var han dock riktigt duktig på att både lokalisera och avliva snabbt och effektivt. 😀

Han utarbetade en listig metod för att få lite fart på godisransoneringen på promenaderna. När han började vädra mot skogen kallade jag naturligtvis in, i tron att han vädrade vilt, och så fick han godis för att han var lydig. Första gångerna var det säkert vittring av vilt men han lärde sig blixtfort att det lönade sig att stanna och sniffa ut mot skogen med näsan i vädret. Jag vet fortfarande inte hur länge han fejkade innan jag insåg vad han höll på med. Men … han var ju duktig som kom och fick godis varje gång. 😂

Utställnings-Karlsson
Det där med utställning var inte riktigt vår grej. Jag tycker inte det är särskilt kul och då tyckte inte Karlsson heller att det var roligt. Den finaste meriten i de sammanhanget var när han kom 2:a i öppenklassen på Årets Border (rasspecialen). Även om det är en inofficiell utställning så går det nog inte att uppbåda större konkurrens på en SKK-utställning och domare är rasspecialister från England så ganska fint ändå. 😉

Lennart Karlsson
Vid 4 års ålder fick han ett förnamn! När vi var på väg att åka hem ifrån den ovan beskrivna rasspecialen var det en bekant som sa ”Nu blir väl B (husse) glad när det gick så bra för Lennart!”.
Vi tittade förvånat på varandra och började asgarva. 😂 Inte ens hon visste var hon fått ”Lennart” ifrån?! Jag åkte hem och på ett litet kick hade han accepterat att han hette Lennart också – tänk vad lite godsaker kan göra. 😀 Om han någon gång inte lyssnade på ”Karlsson” var det bara att ropa på Lennart istället och han kom som ett skott. ❤

Vardags-Karlsson
Hur mycket vi än har upplevt i samband med träning, tävling, kurser, läger och semestrar så är det ju ändå vardag för det mesta och där var han också en underbar hund, på alla sätt och vis. En cool kille, i grunden rätt ointresserad av andra hundar (de bjöd ju sällan på godis) men desto mer intresserad av människor (som ofta bjöd på godis). 😀 Vänligt inställd till alla hundar dock om det inte bedde sig dumt, då ignorerade han dem bara. Han var inte i slagsmål, eller muckade men en annan hund, en enda gång i sitt liv. En enkel hund att ha med sig överallt och lika trygg i alla miljöer. Som valp åkte han ibland med husse i lastbilen när husse körde asfalt. Den miljön bekom honom inte det minsta men han var nyfiken på alla bullrande maskiner, som de flesta pojkar. 😉

Han älskade sol och letade raskt upp minsta solstrimma på våren. Han låg gärna på köksbordet och spanade, eller bredde ut sig i någon hundsäng, helst i minst schäferstorlek. Han var ingen knähund men älskade mjuk fleece så la jag en fleecefilt över benen kunde jag få rå om honom en stund.

Han avstod aldrig en promenad, oavsett väder. Han älskade inte snö men det fanns inte på kartan att han skulle avstå bara för att snön vräkte ner och det var -15°, eller spöregnade vid något högre temperaturer.

Svansen! Svansen! SVANSEN! Den viftade nästan alltid utom när han sov. Började man prata med honom när han sov så viftade svansen innan han vaknade riktigt. Jag älskade verkligen den svansen! Den var också en mycket tydlig indikator på om han mådde bra. När han kände av sin mage eller mådde dåligt av annan anledning hängde den rakt ner och då skällde han inte heller, ens på kommando. ❤

Det året han var ensamhund, mellan Iza och Maro, var han morgontrött och kunde sova till 10-11 på förmiddagen. Då fanns inte risken att någon annan skulle äta upp hans mat. ❤ Där hade vi konkurrensknappen igen. 🙂

Han var underbar med valpar. Om de var lite försiktiga vände han andra kinden till, eller rättare sagt bakänden, och så fick de nosa på honom i sin takt medan han själv engagerade sig i något spännande grässtrå eller vad som fanns till hands. Var de väldigt tveksamma satte han sig hos mig med ögonkontakt och så fick valparna ta det precis i sin egen takt. Oftast tinade de upp fort och så slutade det med att de fick springa och jaga honom om platsen lämpade sig för det. ❤

Toarulleapportering! När vi slet som mest med den vanliga apporten och att han skulle lämna den till mig tränade vi en del inne på toaletten. Mycket begränsat utrymme och inte läge för några ärevarv. När vi slutade med det skaffade han sig en egen arbetsuppgift – att apportera tomma toarullar ur papperskorgen, fyra gånger, varje kväll innan vi gick och la oss – mot betalning givetvis. Det höll han på med i nästan hela sitt liv. Det resulterade i att papperskorgen aldrig var fick tömmas helt, det måste alltid finnas några rullar kvar.

Han var helt makalös på att smita in i förråd, större garderober och kattvindar – nyfiken som han var. Ganska ofta märkte man det inte och så hittade man honom efter en timme eller två, lugnt väntande på att bli utsläppt. En gång hade jag åkt till frisören när husse ringde och ylade att han inte hittade Karlsson trots att han letat överallt och alla fönster och dörrar var stängda. När jag var på väg ut genom dörren igen för att åka hem hade husse hittat honom, på ena kattvinden! Trots att Karlsson gärna skällde så var han alltid tyst i de lägena?! Tydligen var det genetiskt för hans pappa gjorde likadant. ❤

Karlsson – once in a lifetime-hunden
Vad var det då som gjorde honom till min once in a lifetime-hund? Många faktorer förstås, och de flesta framgår nog av de orimligt många orden jag plitat ner här ovanför (och jag skulle kunna skriva lika många till). Huvudskälet tror jag dock var mina, och omgivningens, lågt ställda förväntningar.
Jag köpte ingen tävlingshund! Allt som sen blev var liksom ren bonus, både i mina och omgivningens ögon. Nu kanske man inte ska lägga allt för stor vikt vid omgivningen men det är ju helt klart att det ses som en större bedrift att bli uppflyttad ur appellen med en terrier på 8 kg än med en (bruks)schäfer eller kelpie. Några av våra konkurrenter, ffa i brukset, har nog också varit lite bittra att hamna efter den lilla terriern i resultatlistan men det bjöd vi gärna på. 😉

Avslut
Nu ska jag försöka avrunda den här halva romanen (tillika mitt terapiarbete). Jag vet inte ens om det är lagligt med så här långa blogginlägg? Men … det har nog varit bra för mig. Jag har gråtit, fnissat, lett för mig själv och gråtit lite till medan jag skrivit och letat bilder. Fler och fler händelser och minnen har dykt upp. Vissa har hamnat på pränt här men långtifrån alla.

Att vi fick 16,5 år med denna fantastiska lilla hund, mitt livs bästa impulsköp, är en gåva och jag tror ingen tvivlar på min kärlek om man orkat läsa ända hit. Att han fick vara förhållandevis pigg in i det sista med humör och åsikter i behåll känns skönt liksom att han fick ett lugnt och fint avslut med obegränsad tillgång på korv och köttbullar. ❤

När jag hämtade hem hans aska infann sig ett visst lugn i kroppen, även om tårarna fortfarande rinner med ojämna mellanrum, men nu är han i alla fall hemma. ❤
Det mesta av hans saker är nedpackade i en låda men kopplet hänger fortfarande kvar. Jag klarar inte att lägga undan det. 😦 Det tog exakt sex veckor innan Maro vågade sig på att ligga i den ena av Karlssons stora sängar. Inte för att att Karlsson hade brytt sig men det verkade vara en oskriven regel. Hans andra stora säng är fortfarande orörd.

Om jag kommer våga skaffa en borderterrier igen känns osäkert. Jag tror det skulle bli alldeles för svårt att fylla hans ”skor” men den som lever får se. ❤

Bilder
De flesta bilder är naturligtvis tagna av mig men här finns även bilder tagna av Dan Ferhm, Ulf Ekström, Christine Ehrlander, Martin Ehrlander och Camilla Venerot. En del bilder är tagna andra personer som jag stoppat min kamera i händerna på och bett ta bilder i samband med träning och tävling och vilka dessa är minns jag inte.

Karlsson, den lilla bruksterriern (eller vallterriern, som gav namn åt bloggen) finns inte längre. Det är så svårt att greppa att han är borta, efter 16,5 år, så när som på en dag. Nu har det gått en dryg vecka sedan vår älskade lilla hund tog sitt sista andetag.

Den här texten hittade jag för ett par veckor sedan på FB och jag kände igen mig i allt, även om jag trodde han skulle stanna hos oss lite längre än han gjorde.

Living with a very old dog means feeling your heart speeding up every time you see them a little more still than usual and approaching with the fear that they have stopped breathing.

Living with a very old dog means being aware that some of the things you’ll do together may be the last.

Living with a very old dog means thinking ′′ this is their last summer ”, ′′ this is their last July ”, ′′ This could be the last morning”.

Living with a very old dog means they bark at any noise at any time, not because they know what they are barking at, its they feel they need to bark and let us know.

Living with a very old dog means, you have to lift them up into the truck, the bed, the couch, the stairs.

Living with a very old dog means putting off commitments because it’s important to be close to them.

Living with an old dog means we trip over them because they are so sound asleep they don’t hear us approaching them.

Living with an old dog means accidents in the house, its ok they don’t mean to do it.

Living with a very old dog means feeling guilty because you know you could have done more, giving them more runs, more travel, more hugs, more caresses, more everything.

I would like to say that living with a very old dog also puts us in the face of our own death, fragility, vulnerability.

Living with a very old dog means we got to experience life with a very old dog, which is one of the best joys on earth!

I ungefär en månad hade jag känt att det började närma sig även om han fortfarande hade många väldigt pigga stunder och dagar. Han var lika bestämd och envis som vanligt och gick promenader varje dag. Han hade dock börjat trassla lite med maten men åt om man ”spetsade” maten lite. Det fick dock göras med försiktighet pga hans gastrit.

Ett par veckor innan blev han plötsligt orolig på nätterna. Han ville inte längre sova i sovrummet och kunde vakna redan vid 02 och vara förvirrad. Det slutade med att jag och husse turades om att sova i husvagnen med Maro för att åtminstone en av oss skulle vara någorlunda pigg på dagen. Vi insåg ju att vi inte skulle kunna hålla på så hur länge som helst men sen lugnade det ner sig och han sov hela nätterna igen – bara han fick sova på nedervåningen. Under de här sista två veckorna fanns dock tanken flera gånger att ”i morgon ringer jag”. Alltså ringer det svåraste samtalet man som djurägare kan/måste göra. 😢 Men så var han pigg dagen efter och vi sköt på det…

Sista veckan ”spetsade” vi maten med hans gastrofoder i burkform – något som han älskade – och till sist fick han bara det. Men så kom fredagen den 3:e juni och han ville inte äta alls. Han såg ut att må illa och gick bara iväg. Jag lyckades handmata honom med några gram men mer blev det inte. Tidig eftermiddag var det fortfarande lika illa. En hund med gastrit behöver äta ofta och slutar de äta går det raskt riktigt illa och det ville vi inte vara med om. Det var dags att ringa det där samtalet.

Vi fick en tid 1,5 timme senare – tack och lov – för när jag väl bestämt mig vill jag inte vänta. Sista stunden hemma fick han äta korv och köttbullar – som han inte fått på några år – och det slank ner. Vi gick några varv i trädgården i sakta mak och vi låtsas-pusslade vilket innebar att jag ”hittade” korvbitar i hans aktivitetsspel vilket han tyckte var fascinerande. ❤

Sen åkte vi. Husse körde och Karlsson låg lugnt i mitt knä, han som inte var någon knähund… ❤

När vi kom till djursjukhuset fick vi komma in på en gång och allt var förberett på ett fint sätt. Han låg i mitt knä och snaskade nöjt korv och köttbullar, som husse matade med, ända tills den lugnande sprutan gjort sitt och det tog inte många minuter. Han somnade in lugnt och stilla, utan det minsta motstånd.

Det kändes verkligen som om han var ”klar” – och det var väl vi också på sätt och vis. Vi var, och är, helt säkra på att beslutet och tidpunkten var rätt – ingen tvekan om det. Har man en hund som är så gammal så är man ju på sätt och vis förberedd – även om sorgen och saknaden inte på något sätt blir mindre. Jag har gråtit många tårar. De kommer även nu och kommer nog göra det länge. 😢

Denna fantastiska lilla hund, som blev min ”once in a lifetime”-hund. Åtta kilo med ett hjärta av guld och så många andra fina egenskaper. Vi har upplevt så mycket tillsammans både på tävlingsplanerna (i fyra olika grenar), på kurser och läger, på semesterresor och på hemmaplan. Han har skapat så många fina minnen åt mig och husse men det inlägget kommer en annan dag, när jag har landat lite mer i att han faktiskt inte finns längre.

Nu hoppas och tror jag att han och Iza är tillsammans igen för de älskade verkligen varandra. ❤

Avslutningsvis den sista filmen på honom, tagen två dagar innan han somnade in. Jag vill ändå tro att vi inte drog på det för länge…

Vissa skriver dagbok, andra skriver lite mer sporadiskt. Flera gånger varje vecka tänker jag att jag borde uppdatera bloggen. Vad är det för fel på många korta inlägg, som förr i tiden? Det blir dock inte av och sen får man köra ett uppsamlingsheat och där är vi nu.

Karlsson …
… tuffar på även om genomsnittshastigheten sjunker sakta men säkert. När jag skriver detta har han två veckor kvar till sin 16,5-årsdag så man kan nog inte begära så mycket. Han har riktigt bra dagar och ibland någon sämre och då misstänker jag att det är magen som besvärar honom. Det är dock fortfarande han som talar om (högt!) när det är dags för frukost. I morse var klockan 05.15 när han talade om det. 😴 Han meddelar även när det är pusseldags, lunchdags och dags att gå ut och han skulle aldrig missa en promenad. Vilja och humör finns helt klart kvar. ❤ Ibland verkar han lite vimsig men det beror nog mest på att det endast finns mycket små spår av hörsel kvar. 😦

I januari var vi inne på djursjukhuset på återbesök för ultraljud av det lilla hjärtat. Ingen märkbar förändring sen förra året och veterinären tyckte inte att det skulle behövas någon mer koll. Antagligen för att ingen av oss faktiskt tror att han finns kvar i januari 2023. 😢 I mars blev han kemiskt kastrerad pga förstorad prostata så nu har jag två kastrater – jag som egentligen är emot kastrering. 🙈 Nåja, det verkar ha avsedd effekt och det är huvudsaken.

Vi fortsätter med regelbundna besök hos fysioterapeuten och i mars fick han sin första dos med Librela ”mot ledstelhet” (som det står på kvittot) och det verkar fungera. Ny dos en gång i månaden. Effekten håller nog inte i sig i en hel månad men eftersom hans mage inte klarar NSAID-preparat är ju detta helt klart ett alternativ, eller t o m det enda alternativet. Jag håller tummarna för att det inte blir restnoterat igen men han har iaf två doser till reserverade.

Förra veckan fick vi besök av Karin och Tommie som fött upp den lilla guldklimpen som jag fick förtroendet att ta hand om. Det var ett kärt återseende (för oss alla) och Karin fick krama om honom rejält. ❤️

Den gula ankan är ett kärt promenadsällskap och vi försöker göra det bästa av varje dag vi har varandra, jag och Karlsson alltså. Ankan är bara bonus och hade troligen inte ens överlevt en promenad när Karlsson var yngre. ❤

Maro …
…tuffar också på, dock med betydligt högre snitthastighet än sin lilla storebror. Kastreringen har delvis haft önskad effekt. Han är betydligt mindre ”nosig” på träning men tyvärr visade det sig att beteendet kom tillbaka så fort vi gick in på en riktig tävling. 😦 I april testade vi att tävla spår på bortaplan, på en ställe han aldrig varit förut (Gislaved). Förutsättningarna var väl inte optimala – jag hade sovit max en timme på natten och funderade på att lämna återbud men bestämde mig trots allt för att åka. Spåret gick helt ok. Bakspår och två pinnar bort + ett rejält tapp i mitten som han (vi) redde ut. Uppletandet gick inte alls bra men det skyller jag inte på bortaplan i sig utan mer på en typ av terräng han aldrig varit med om. Superhögt ris (blåbär?) som var riktigt svårt att ta sig fram i. Han fick mest koncentrera sig på att skutta för att komma framåt och det gick naturligtvis ut över själva letandet så det lägger jag inte jättestor vikt vid. Slutligen var det dags för lydnaden och han kändes jättefin och ”med” när vi värmde upp och även när vi gick in på plan för att vänta på att bli framkallade till startpunkten. Sen havererade allt. Näsan i backen och alla andra gamla felbeteenden återkom. När vi kom till skallet, som är hans ”paradnummer”, satt han jämte mig med näsan fast monterad i backen. Då bestämde jag mig för att bryta, med gråten i halsen. Inte gråt i halsen för att vi bröt utan för att känslan var så genomusel. Det kan hända att det var vår sista officiella tävling men den som lever får se. 😦

Vi tränar vidare men jag tappar lite riktning när jag inte har konkreta tävlingsmål, även om de är avlägsna. Något måste han ju sysselsätta hjärnan med (och jag också) så vi får se var vi hamnar.

Då och då får han också en genomgång hos Karlssons ”terraputt” och nu har han kommit på att det faktiskt går att ligga ner men det tog ett tag att komma dit. Närmare två år …

Ett par dater med syrran Yra (med familj) har vi också hunnit med. 🙂

Ki
Rallyprojektet fortsätter, om än med lite lägre intensitet för tillfället eftersom matte bestämt sig för att avbryta hennes pensionering från lydnadslydnaden och tävla SM. Kvalpoängen är fixade sen länge (pga uteblivna SM under pandemin) så varför inte? Lite färre träningsmöjligheter för oss (och färre sleep overs) just nu alltså men jag lånar henne när det finns möjlighet.

På långfredagen gjorde vi våra två första starter i fortsättningsklass. Det slutade med 100 p och klassvinst i första starten och 92 i andra (där hon var mer vild än tam 😂). Domarens kommentarer på protokollet värmde även om jag är medveten om att jag inte kan ta särskilt mycket cred för andra raden. 😉

Två veckor senare skulle vi försöka ta det tredje resultatet och titeln men då fick lilla fröken UVI, antibiotika och … tävlingskarens. 😦 Istället för att leta ny tävling i fortsättningsklass bestämde jag mig för att, med 100-poängaren i ryggen, flytta upp till avancerad klass. Det är ett stort hopp men nu tränar vi högerhandling, sidbyten mm så fort det finns möjlighet. Hur långt det räcker kommer vi märka men räcker det inte i första försöket kommer det väl fler chanser. 😉

Att hon fyllde 11 på annandag påsk är svårt att tro för hon är så pigg och fräsch i både kropp och knopp. Må det förbli så länge till för hon är verkligen en stor ljuspunkt i mitt liv. ❤

(Btw, jag vet inte riktigt vad som hände med hon den där som tyckte rosetter var fånigt? 😆 Senaste gången skyllde jag på att rosetterna för kvalresultaten var turkosa. 😂 Den lila i mitten fick vi för 1:a placeringen. Jag lyckades iaf stå emot den GIGANTISKA rosetten man kunde köpa för ”klassvinst”. 😛 Att Ki känner sig en smula kränkt av att behöva sitta på ett bord med en massa tingeltangel runt halsen försöker vi bortse från. 😉 )

För övrigt …
…händer det inte jättemycket av spektakulärt slag men nu i veckan tillbringade vi några dagar med husvagnen vid havet. Närmare bestämt Tylösand. Många strandpromenader blev det i alldeles lagom väder. ❤

Ja just det, jag håller på och utbildar mig till tävlinssekreterare i rallylydnad också. Jag är ju redan TS i bruks och lydnad så varför inte liksom. 😉

Igår gjorde jag och Ki vår tredje officiella start i rallylydnad. Även denna gång bar det iväg till Värnamo eftersom det tydligen är den enda klubben inom rimligt avstånd som arrangerar tävlingar den här vintern.

Husse hade kraxat som en olyckskorp i flera dagar om dåligt väglag, ishalka, snö och mörker. Ingen information som jag själv inte hade men jag hoppades på att de som sköter vinterväghållningen skulle vara lite på tå efter att ha fått på moppo av Trafikverket under veckan. Jag hade nog rätt för väglaget var inga som helst problem.

Vid lottningen kom vi bara med i ena klassen men det borde räcka. Jag kände mig ganska trygg i att jag inte skulle lyckas slarva bort 30 poäng på en nybörjarbana, även om jag kan klanta till det, och Ki litar jag på. ❤

Jag hade rätt. Jag lyckades faktiskt inte slarva bort en endaste poäng och Ki var en klippa som gjorde exakt det jag bad henne om. Ber man om rätt saker så får man rätt saker, så enkelt är det tydligen. 😀

Jag fokuserade mycket på banskiss och banvandring och la extra energi på de skyltar som jag vet att jag har lätt att förväxla, alltså dessa. Ska hunden sitta före och/eller efter? Det är mitt stora problem. Även om jag vet, och ser, mönstret så kopplar det inte alltid rätt i hjärnan när jag är inne på banan.

Fyra av dessa skyltar var med på gårdagens bana och jag lyckades hålla isär dem. 🙂
Att det skulle bli en ”hundrarunda” fanns inte riktigt på min karta men sååå himla roligt.
Jag kunde faktiskt läsa rätt, gå rätt, stå rätt, säga rätt och vifta rätt och Ki var med mig till 100% –
så härlig känsla! Älskade lilla (låne)hund vad du gör mig glad! ❤

Högst upp på prispallen fick vi stå också, som enda ekipage med 100 p. Domarens ord vid prisutdelningen minns jag inte riktigt men det var många fina superlativer. Jag tror att det ingick bl a ”snyggt”, ”lugnt”, ”samlat” och ett par till. 🙂 Om jag någonsin mer får se ett sånt här protokoll är tveksamt? Jag och Karlsson gjorde en 99-runda i nybörjarklass och med Maro fick jag till 99 på ett inofficiellt KM, men 100 var första gången.

Jag tror det var nyttigt för mitt självförtroende också – att jag faktiskt kan göra allt rätt. Det borde hjälpa även i fortsättningen även om det då kommer finnas ännu fler skyltar att förväxla och blanda ihop. 🙈
På sätt och vis var det nog bra att jag åkte till tävlingen ensam, och knappt kände en människa på plats. Jag kunde fokusera helt och fullt på Ki och på banskissen – det var inget som ”störde”. Sen är det ju alltid trevligt att ha sällskap också. 🙂

Det kändes onekligen lite snopet att bara åka och lämna av Ki hemma efteråt. Hade gärna velat fira lite med henne på kvällen men jag hoppas hon blev firad av matte, och Maro var troligen nöjd med att jag kom hem ensam. 😉

Nu slänger vi det där jobbiga kopplet och tränar vidare mot fortsättningsklass och det som kommer därefter. Jag vågar nog köra på lite med högerhandlingen också för det är ett bra tag till nästa möjliga tävling. Lite ”hjärntvätt” med vänsterhandling inför nästa start får det bli för att inte råka ut för spontana sidbyten i onödan. 😉

Idag tar vi det hyfsat lugnt här hemma. Vi har varit ute och provat väglaget och det var varierat. Blankis förekommer också men borde snart vara borta om man kollar väderleksprognosen för veckan.

Jag började fundera på mina första rallystarter och jämföra med nutid och kom fram till … rubriken!

När jag plötsligt fick för mig att prova rally med Karlsson gick det fort. Fick impulsen på en tisdag och efteranmälde till tävling på hemmaklubben på söndagen. Vi tränade in ”sitt framför” och högeringång under veckan, det var det den lilla bruks- och lydnadshunden inte redan hade på repertoaren. Hur svårt kunde det vara – bara att läsa innantill liksom?! Rallyskyltar hade jag bara sett i periferin och jag hade aldrig satt min fot på en rallybana före domargenomgången. Vi lämnade banan med 88 poäng! Sen tog det ett bra tag till nästa start, dels pga bortlottningar men främst för att söket var prio 1. Rally tränade vi lite med vänstertassen när vi hade tid över och vi tränade aldrig banor. Resterande två tävlingar till titeln hade vi 76 resp. 99 p.

Fortsättningklassen klarade vi av på fyra tävlingar; 81-66-92-87. Fortfarande utan att träna på banor eller skyltar och avancerad klass löste vi på samma sätt men det tog ett gäng tävlingar. Titeln fixade vi i sista sekunden, på annandag jul året innan poänggränsen för kvalificerande resultat höjdes till 80.

Med Maro började jag träna på riktigt efter att vi gick och blev klubbmästare efter två rundor med 94 resp 99 p, nästan helt utan träning och helt utan banor. RLD N gick hyfsat smärtfritt men sen gick det inte lika enkelt. Det skyller jag till stor del på hans extrema doftintresse och allt det medfört i form av irritation, frustration och osäkerhet.

Men med Maro har jag sedan tränat förhållandevis mycket banor och det är inte många gånger jag tar mig igenom utan att läsa fel någonstans. Nu är det förvisso ofta banor för avancerad och mästarklass men ändå?!

På de två officiella starterna med Ki har jag ”läst fel” en gång…

Jag vet inte om jag kan skylla på att Karlsson är liten och att jag därmed hade lite mer betänketid mellan skyltarna? Eller kanske det tillkom ett antal skyltar i regelrevideringen som är väldigt lätta att förväxla? Kan det vara så att jag har insett att rally inte är så enkelt som jag trodde inför Karlssons första start och att min hjärna börjat slå kullerbyttor när jag insett exakt hur komplicerat det kan vara? Jag har faktiskt ingen aning … 🙈😆

Det jag däremot vet är att jag har Ki-abstinens! Nu har jag inte träffat henne och tränat på nästan två veckor, av olika skäl, men den här veckan hoppas jag att vi får till en date. ❤

Som traditionen bjuder får jag väl, för min egen skull, försöka göra en sammanfattning även av detta, ganska märkliga, år. Utan mitt bildbibliotek hade jag inte fått ihop mycket men det friskar onekligen upp minnet en hel del. Corona låg ju som en blöt filt även över detta år, i alla fall under vinter/vår och sen gick rullgardinen ner lagom till jul igen …

Januari
😐 Karlsson på återbesök hos veterinären för provtagning. Frågan var om värdet för hjärtproteiner i blodet blivit bättre efter en ”extra” antibiotikakur. Det hade det inte. Tid bokades för ultraljud av hjärtat. Ett litet läckage hittades och några andra små defekter men egentligen inget anmärkningsvärt för en hund i den åldern och inget som behövde medicineras, åtminstone inte då.
🙂 Månaden bjöd på både snö och en hel del barmark så jag och Maro varvade spår, uppletande, specialsök och lydnad – beroende på väglag.
🙂 Karlsson tilldelades utmärkelsen Kånjakskransen (ja, det stavas så) från rasklubben för lång och trogen tjänst, typ. Något man som matte (eller husse) får ansöka om och så utses mottagaren av styrelsen.
🙂 Januari var för övrigt den av årets månader när jag åstadkom flest vanliga blogginlägg, sen svimmade bloggen igen …

Februari
🙂 En månad fri från veterinärbesök och mediciner. ❤
😐 Började med kallt och snö men slutade med barmark.
🙂 Ganska mycket träning, utomhus när vädret medgav och annars i diverse inomhushallar.
😦 Pelargonväckning, som vanligt, men det var inte många som överlevt mössens härjningar.

Mars
😦 2 mars var det dags igen. Hängig Karlsson med hög feber, hög sänka mm. Han fick tillbringa ytterligare en natt på Blå Stjärnan med dropp och antibiotika + 10 dagar antibiotika hemma. Samma snabba förbättring som tidigare och vid återbesök med provtagning var allt ok.
🙂 Att döma av bildarkivet en snöfri månad, eller har jag bara raderat snöbilderna?
🙂 Mycket hundträning – ”tjänstebefriad med full lön” hade onekligen vissa fördelar.
🙂 Som vanligt regelbundna besök hos terraputten i Vårgårda för Karlsson. Något mer oregelbundna besök för Maro men han började tycka att det var helt ok efter att ha varit mycket skeptisk i början.

April
🙂 Vårkänslor och mycket hundträning, framför allt specialsök i många olika och roliga miljöer att döma av bildarkivet.
🙂 Spår, uppletande och brukslydnad blev det självklart också mycket av.
🙂 Karlsson höll sig frisk och fräsch och firade påsk på hemmaplan, precis som resten av familjen.
🙂 Vi avrundade månaden med en heldag på GMBK tillsammans med Maros syster Yra & Co.

Maj
🙂 Vår på riktigt!
😦 I mitten på månaden blev jag officiellt arbetslös och övergick i Arbetsförmedlingen ”vård”. En märklig känsla och hoppet om ett nytt jobb var inte stort. Det var dessutom en hel del ”tråcklande” innan all administration var klar.
🙂 Massor av hundträning, som vanligt.
🙂 Kristi Himmelfärdshelgen tillbringade vi på Björkängs camping och det var inte bara havet som var blött…
🙂 Covid-vaccin nr 1 – man började känna hopp om ett normalt liv igen.

Juni
🙂 Finkameran var framme flera gånger – både för att fota egna och andras hundar. Tillbringade bland annat några timmar med att fota goldens i olika storlekar.
🙂 Covid-vaccin nr 2 och lagom till midsommar var vi ”good to go”.
🙂 Midsommaren tillbringades med goda vänner som som vi inte träffat sedan ”pre corona” – mycket trevligt.

Juli
🙂 Karlsson fick vara på kollo hos en kompis när jag och Maro skulle på läger. Han hade en rejäl packning.
🙂 Jag och Maro åkte till Slöinge tillsammans med Lotta & Kakan. Vi bodde på B & B och tillbringade två kanondagar på kurs hos Jenny Wibäck tillsammans med goa klubbkompisar från Borås. Mycket framåtsändande blev det.
🙂 Sen drog vi till Rättvik med husvagnen. Det blev några olidligt varma dagar på Siljansbadets camping så vi orkade inte göra så mycket som vi tänkt. Jag och Maro fick i alla fall till lite spårträning tillsammans med hans uppfödare. Vi avrundade med ett par, lika varma, dagar i Falun hos Anna och Gino.
🙂 Nästa punkt på schemat var Kindslägret som äntligen blev av efter ett års corona-paus. Spår, med fokus på spårupptag, för favoritinstruktören Geir ägnade vi veckan åt. Lika givande och trevligt som vanligt men det blev dåligt med bilder.
🙂 Vi avbröt vår lägervistelse två dagar innan det var slut för att åka iväg och fira husses jämna födelsedag på Tanumstrand i Bohuslän. Maro var med, Karlsson var på kollo igen. Maro hade mycket att titta på och skötte sig fint. Vi åt gott, inspekterade Grebbestad och vädret gick inte heller att klaga på.

Augusti
🙂 Jag och Maro låg i hårdträning inför årets brukstävling.
🙂 Karlsson började få mer och mer svårt att sitta still och bli fotograferad, det har man ju inte tid med när man snart fyller 16 år, så det finns nästan bara film på honom – eller stillbilder när han sover… ❤
🙂 Maro fick åka på SPA eftersom han skulle iväg på utställning
🙂 I slutet av månaden skjutsade jag honom till Bjuvs BK för att springa några vänstervarv och vara snygg. Han skötte sig fint med inlånad handler. SE UCH kunde han titulera sig när jag körde hem honom. Mer utförlig beskrivning av detta finns här.

September
🙂 Karlsson tassade, och pusslade, på.
🙂 Jag och Maro startade på årets spårtävling (högre klass) på hemmaklubben. Ett mycket minnesvärt spår som jag nog aldrig kommer glömma. Uppletandet var katastrof och lydnaden medioker men vi förbättrade iaf vårt ”personbästa” från 2020. En fylligare beskrivning av spårtävlingen finns här.
😦 Vi startade i rally fortsättningsklass efter ett längre uppehåll. Det gick inte vägen den här gången heller. Lusten att ge upp för gott var stor…
🙂 Efter den officiella tävlingen övergick vi från skogsspår till fältspår för att ladda inför KM.
🙂 Karlsson fick spåra en bit av Maros begagnade spår. Det gjorde han jättefint och han uppfann ett nytt sätt att markera apporterna – skall! Mycket fyndigt sätt att kombinera spår och sök. ❤
🙂 I slutet av september tränade jag och lånehunden Ki tillsammans för första gången. ❤
En utförligare beskrivning av det projektet finns här!

Oktober
🙂 Räddade förhoppningsvis livet på en liten bergfink som flugit in i ett fönster. Häftig upplevelse
att ha en livs levande, vild fågel i handen. Den försvann från busken jag satte den i så jag tror den klarade sig. ❤
😦 Vi upptäckte att Karlssons ena testikel var större än den borde. Veterinärbesök där veterinären konstaterade att han inte visade några tecken på att ha ont och att det inte går att avgöra om den är godartad eller malign utan att ta bort den genom kastrering. Att utsätta en nästan 16-årig hund för narkos – ingen bra idé. Vi bestämde att det får gå så länge det går. Så länge han inte har ont eller är besvärad av den så får det vara som det är. När/om det ändrar sig är det dags att ta farväl. 😢
🙂 Tränade vidare med Ki.
🙂 Med Maro var det fokus på förberedelser för bruks-KM.
🙂 KM i bruks och rally – vi kom på plac 4 i brukset. Höjdpunkten var uppletandet som var åtskilligt mycket bättre än på den officiella tävlingen i september. I rallyn bröt vi, helt enligt min plan, när han som vanligt stack näsan i backen.
🙂 Debut med Ki på rally-KM, 2,5 vecka efter vår första träning. Superkänsla, och hade inte jag klantat till det hade vi haft 100 p men det räckte ändå till en tredjeplacering. ❤
🙂 Jag och Maro var på endagkurs för Karin Haglund på Borås BK. Fokus: framåtsändande. En bra dag!
🙂 Ki kom på övernattning för första, men inte sista, gången. ❤
🙂 Påbörjade en studiecirkel i mental träning för Eva Marie Wergård. Spännande, intressant och nyttigt!

November
🙂 Månaden var … novembrig, dvs rätt blöt men ingen snö förrän i slutet – gott så.
🙂 Tränade med Ki så fort det fanns möjlighet och hon sov även över ett par nätter.
😦 Var snubblande nära att få ett jobb, som jag inte ens sökt, men det stupade på målsnöret.
🙂 Karlsson tuffade på och hade synpunkter och åsikter om det mesta – precis som vanligt.
🙂 Åkte till Värnamo för den officiella debuten med Ki. Två kvalificerande resultat (och två rosetter) blev facit av dagen. Hon är så rolig att träna (och tävla med). ❤ Ser fram emot fortsättningen men utbudet av tävlingar under vintern är tyvärr minimalt.
😐 Efter att ha funderat och ältat i fem år – kastrera Maro eller inte – så bestämde jag mig. Jag är definitivt inte för att kastrera ”bara för att” men nu har vi brottats så mycket med hans överaktiva hormoner att det inte kändes som om vi hade något att förlora. Vi avslutade alltså månaden med en resa till veterinären – i vinterns första riktiga snöoväder. Operationen gick bra och jag åkte hem med en trött hund.

December
😦 Snö större delen av månaden. Lite barmark strax före jul sen kom det igen men töade bort lagom till nyår.
🙂 Karlsson fyllde 16 år och firades med en pepparkaksgris. Pigg och glad för sin ålder. ❤
🙂 Maro läkte fint efter kastreringen och vi kunde börja träna igen, mest inomhus.
🙂 Dejtade Ki så fort det fanns möjlighet. I mellandagarna bodde hon hos oss i tre nätter och det blev massor av träning.
🙂 Påfyllnadsdos av covidvaccinet veckan före jul.
🙂 Söndagen före jul började jag få förkylningssymptom. Bokade tid för covid-test dagen för julafton. Provsvar efter jul – negativt! Detta ledde ändå till att vi fick fira en mycket lugn jul hemma, bara jag, husse och hundarna.
🙂 På julafton hade hundarna en liten diskussion om något vilket resulterade i en skada, med inflammation, på Karlssons ena öga. Tack och lov inte själva ögat utan ögonlocket men det blev veterinärbesök på annandagen. Där var det inte mellandagsrea… Vi avslutar alltså året med att ge honom ögondroppar (två olika sorter) sju gånger om dagen i 10 dagar men det ser redan mycket bättre ut och det är huvudsaken. ❤

För övrigt kan jag konstatera att det inte är helt problemfritt att stå till arbetsmarknadens förfogande. Jag har sökt många jobb hittills, och en hel del av dem har jag varit antingen under- eller överkvalificerad för men har AF bestämt att man ska söka ett visst antal så är det bara att lyda. Tyvärr är ett stort antal av de potentiella arbetsgivarna extremt dåliga på återkoppling men det är bara att gilla läget.

Jag är oerhört glad att vi har Karlsson kvar. Det som spökat, med feber, hög sänka osv har inte återkommit sen i mars. Ingen vet vad det beror på och det känns mycket märkligt men nu har det varit lugnt så länge att man kanske kan andas ut, åtminstone vad det gäller det mysteriet.
Han har viljan och humöret i behåll och styr och ställer här hemma. Hörseln är det inte mycket med men vad kan man begära? Vi hoppas att han hänger med ett tag till men jag tvivlar tyvärr på att han fortfarande är med när det är dags för nästa årskrönika men vem vet? Så länge svansen går, stämbanden är aktiva och han hänger med på promenaderna så… ❤

När det gäller Maro så väntar jag spänt på att se fulla effekten av kastreringen. Hittills märker jag ingen större skillnad, mer än att han inte ska kissa på varenda buske längre, men det kan väl ta någon månad till, eller mer, innan vi vet hur det blev. Huruvida vi fortsätter med rallyn hänger mycket på det men brukset ger vi inte upp än. Specialsöket fortsätter vi med som hobby, jag tror inte han har vad som krävs för tävling.

Projekt Ki fortsätter och det är en riktig energigivare. Jag är så glad att jag fått den här möjligheten och jag är oerhört nyfiken på framtiden. Bara utomhussäsongen kommer igång, och inte corona sätter käppar i hjulet, ska vi tävla så mycket vi kan och hinner. 🙂 Jag ska även försöka lära mig läsa rallyskyltar. 😉

Nu hoppas vi på ett bättre 2022 där alla får vara friska och krya och coronaviruset äntligen släpper taget om världen. Det är väl inte troligt men man måste ju hoppas.

Ofta handlar livet om att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt och halka på rätt bananskal. Ibland blir det bättre än man kunnat drömma om… 🙂

I september, när jag och Maro tävlade spår på hemmaklubben (föregående inlägg), stod jag och pratade med klubbkompisen Emelie i en paus. Hon har en bordercollietik på 10 år som hon tävlat lydnad med, på riktigt hög nivå, i många år. Lilla Ki är en fantastiskt häftig hund med stor utstrålning. Jag har alltid har haft ett gott öga till henne och hon har ofta hamnat framför min kameralins, såväl på klubben som på mästerskap och under en period till och med i sökskogen.

Emelie och Ki hade nyss tävlat VM i lydnad med fint resultat. Nordiska mästerskapen var nästa punkt på schemat, ett par veckor senare, och sedan skulle Ki pensioneras från tävlingslydnaden, åtminstone på landslagsnivå, eftersom Emelie ville satsa på sin yngre hund som fått stå tillbaka en del under landslagssatsningen. Hon var lite fundersam på vad Ki skulle pyssla med i fortsättningen och jag föreslog rally men det var inte Emelie så sugen på. Hon jämförde med hästar, där man kan ha medryttare, och jag sa (på skoj) att jag skulle kunna köra rally med Ki. 😉 Jag trodde verkligen inte att Emelie skulle nappa men det gjorde hon! Jag vågade inte riktigt tro på att det skulle bli av men när NM var avklarat (även där med fint resultat) hörde hon av sig och frågade om jag ville börja träna med Ki. Om jag ville! 😀

Arrangemanget innebär dock vissa logistiska problem, som t ex att Ki bor ungefär 4 mil från mig, men å andra sidan är det nära till min hemmaklubb när jag väl är där. Det blir dock inte träning flera gånger i veckan som jag egentligen skulle vilja, men ett eller två pass i veckan brukar vi iaf få till. Två gånger sedan dess har hon även övernattat (två nätter varje gång) och då har vi utnyttjat tiden väl.

Första träningen var Ki lite skeptisk. Hon ville inte leka med mig och tyckte nog situationen var konstig, framför allt när matte och ”syrran” tränade i närheten. Dessutom var det någon vecka innan älgjakten och någon höll på att skjuta in sitt vapen (långt bort) och eftersom hon är skottberörd blev hon ”låg”. Då var jag skeptisk till om det över huvud taget skulle fungera mellan oss men fr o m vårt andra träningstillfälle har det bara gått uppåt. Hon tycker uppenbarligen att det är superroligt så vi är två om den känslan. 🙂

Emelie har inte lagt sig i utan gett oss tid att hitta varandra och det har vi gjort riktigt bra tycker jag. 🙂 Tre veckor (och fyra-fem träningstillfällen) senare startade vi på vårt klubbmästerskap och hade inte jag klantat bort 17 poäng (🙈) hade vi fått full pott, dvs 100 poäng men det räckte ändå till en tredjeplacering. 🙂

I lördags var det dags för den officiella debuten. Emelie ville gärna följa med och det tackade jag inte nej till. 🙂 En start i Värnamo blev två eftersom de fått många sena återbud i den klass där vi bara hade en reservplats. Facit av dagen blev två kvalificerande resultat, 81 och 89 poäng. Ingen skugga må falla på Ki, hon gav verkligen allt. De tappade poängen får jag ta på mig helt och fullt, och lära mig utav. Det finns även filmer som har analyserats med hjälp av min rallycoach. 😉 Det lustigaste avdraget är ”-1 förarfel (tjuvstart)”. Det är ändå en viss tröst att jag i något sammanhang är snabbare än border collien. 😂 På protokollen stod det ”Mycket fin kontakt! Bra jobbat” resp. ”Fin följsamhet och samarbete” så nog känns det som om vi är på rätt spår.


Tyvärr är det extremt ont om tävlingar i närområdet under vintern men vi får se om det dyker upp några möjligheter att ta ett tredje resultat så att vi kan köra fortsättningsklass när utomhussäsongen börjar.

Vi har naturligtvis redan börjat förbereda oss för de högre klasserna genom att träna högerhandling och de nya moment som kommer. Att gå på höger sida är skumt, konstigt, och roligt och … skumt och roligt säger Ki. 😀 När hon var här på sleep over förra helgen ramlade det dock ner några poletter och hon började kännas tryggare och mer bekväm även på höger sida så jag är inte särskilt orolig. 🙂

Hur som helst är det en fantastisk lyx att få träna, och tävla, en hund av den kalibern även om det inte är helt enkelt att köra formel 1. Det är nog tur att jag tränat på Maro i några år. 🙈 Skillnaden är att Ki har huvudet med sig hela tiden i motsats till Maro där det ofta blir mer ben än hjärna. Där går det också fort men Ki spelar ändå i en annan division och gör saker fortare än jag hinner spotta ur mig kommandon. Behövs det mer än ett kommando på ett moment får jag problem. Jag måste träna på att prata fortare (och att läsa rätt på skyltarna). 😂

Jag är naturligtvis väl medveten om att jag inte kan ta särskilt mycket ”cred” för det hon kan, än så länge. Hon har ju en mycket god grund (milt uttryckt 😉 ) för det mesta som krävs i nybörjar- och fortsättningsklass men de högre klasserna kommer kräva betydligt mer och det är upp till mig att jobba fram. Under resan till och från tävlingen i lördags fick jag lite generella Ki-relaterade inside-tips från Emelie som jag självklart tog till mig och ska använda mig av. 🙂 Det är hur som helst väldigt roligt att Ki accepterat mig fullt ut och verkligen vill jobba med mig. En riktig feelgood-hund är vad hon är och jag har fått en härlig påminnelse om hur hundträning ska kännas. ❤️ Med Maro är det ju inte helt enkelt alla gånger men jag älskar honom ändå. Han har väldigt många goda sidor men även några som leder till irritation och frustration hos både honom och mig.

Vad Maro tycker om det här arrangemanget är lite oklart. I skogen tycker han att det är kul, Ki springer ju fortare än både matte och Karlsson (vilket iofs inte är så svårt). Han bryr sig nog egentligen inte om att jag tränar med Ki eftersom han inte är särskilt konkurrensinriktad och han får ju också träna, före eller efter. När hon är här hemma håller han en låg profil. Ki klev in här som den mest naturliga sak i världen och gjorde sig omedelbart hemmastadd och till chef, i kraft av både ålder och kön. 😂 Tycker hon att han är ohyfsad, eller vill stjälpa till i onödan, så säger hon ifrån direkt och då skärper han till sig. Karlsson bryr sig inte, han är ju helt ointresserad av andra hundar så han sa bara ”jaha, ska hon bo här nu” och så var det bra med det vilket passade Ki utmärkt. De känner även varandra sen förr i tiden.

Ja vi får se hur långt vi kommer, jag och Ki. Hon fyller 11 år till våren men är fantastiskt pigg och fräsch i både kropp och knopp så jag hoppas hon hänger med länge till. Jag är oerhört glad och tacksam att ha fått den här möjligheten och vi får ta vara på tiden så gott som logistiken tillåter. Och vi ska ha roligt under tiden. ❤

Jag erkänner; det är inte kronologisk ordning på inläggen här men vem bryr sig? Nu backar vi till något som ägde rum första helgen i september, alltså mellan utställningschampionatet och den katastrofala rallytävlingen. Lite oklart hur jag ska klassficera detta men det kommer nog också någonstans mitt emellan, åtminstone när jag ser till resultat.

Förra året startade vi högre spår för första gången. Målet var ett godkänt resultat (när man inte lägger plats måste man vara realist) och det fick vi, om än med ganska liten marginal. . Som jag tidigare skrivit måste jag ha tävlingsmål för att få till träning och en tävling om året, utan konkret chans till uppflyttning, kan man väl unna sig tycker jag.

I år var det dags igen. Högre klass spår på hemmaklubben och målet var ”mer godkänd” och det lyckades vi med, även om jag hade hoppats på lite större differens till förra årets mycket blygsamma poängsumma. Det finns dock en händelse från dagen som aldrig kommer lämna min näthinna. Det var ståpäls i massor!

Spåret började med ett fint upptag där han inte riktigt lyckades bromsa i tid vid spåret utan fick backa en liten bit men sen bar det iväg åt rätt håll. Det är det alltid lika spännande innan man vet om någon ska ropa ”bakspår – tillbaka till rutan” men det slapp vi. Terrängen i början var dock så jävlig så jag uppfattade inte ens när vi passerade rutkanten – jag hade fullt sjå med att hålla mig på benen. De första 150-200 metrarna ylade jag mest ”Maro stanna!”, ”vänta”, ”stanna” osv. medan jag försökte undvika att stå på näsan i den risiga terrängen. Den stackars hunden har onekligen blivit härdad under åren för han klarade de täta avbrotten alldeles utmärkt och lyckades till och med hitta en spårapport där, trots kaoset som pågick längst bak i linan. ❤

Sen rullade det på och han hittade apporter med hyfsat jämna mellanrum. När jag anade att vi närmade oss bilarna och snart borde hitta slutapporten hände något som varken jag eller Maro någonsin råkat ut för. Vi möter ett av de andra ekipagen, på väg i princip rakt mot oss! De hade precis passerat en bred grusbilväg. Alltså ingen liten skogsväg utan bilväg där två bilar kan mötas utan problem. Hade det varit min hund som ville över den vägen hade jag nog blivit mycket tveksam och troligen avbrutit spåret för att inte förstöra för någon annan. Det har jag t o m gjort på tävling med Karlsson vid ett tillfälle, vid en betydligt mindre väg, och den gången gick spåret verkligen över vägen. 😦

Nåja, misstag sker och jag lyckades få stopp på det andra ekipaget och föraren insåg att de var ”ur spår” men jag hann tänka mycket på några sekunder där. Tanken överst på listan var ”hur f*n ska jag nu får Maro att fortsätta spåra?” Han är, eller har varit borde jag kanske skriva, väldigt störningskänslig och har tappat fokus för mindre saker än att möta en söt och glad tik i spåret.

Nåja, jag väntade någon halvminut (klockan tickade!) tills de åtminstone kommit utom synhåll och sen sa jag bara ”nu fortsätter vi”. Den fras jag använder efter apport/belöning och även när det blir oväntade stopp i spåret. Jag kände mig långt ifrån säker på att det skulle fungera men det gjorde det. Han stack näsan i backen och drog iväg lite snett åt höger, bort från där den andra hunden varit!

Ståpälsen var ett faktum (på mig) och när han hittade slutapporten var tårarna nära. Vilken liten spårhund jag har! ❤ När vi räknade apporter, jag och spårläggaren, visade det sig att han lämnat en i skogen men det förlåter jag honom.

Jag kan ju inte låta bli att fundera på vad som hänt om vi kommit en minut senare, den andra hunden hade tagit vårt spår och hittat slutet?! Omspår, jovisst, men hade vi fixat det? Jag tvivlar… Nåja, det slapp vi ju som tur var.

Tillbaka till klubben för uppletande och där landade jag rejält. Jag förstår fortfarande inte vad han höll på med? Uppletandet är, och har alltid varit, problematiskt men det där var ett riktigt bottennapp som gav 0 i betyg, trots att han fick in två föremål av tre. Jag ifrågasätter verkligen inte betyget, det var en klockren nolla, inget snack om det, men jag skulle gärna vilja veta vad som hände innanför pannbenet på honom…

Lydnaden blev bättre än förra året och bara det faktum att vi lyckades samla ihop oss och samarbeta, efter katastrofen på uppletandet, var ju en bedrift. Framåtsändandet nollade vi, inte helt oväntat, men förra året avstod jag och det gjorde vi inte i år. Även tungapporten blev en nolla. Där vet jag inte riktigt vad som hänt men vi har backat rejält i träningen nu, och håller på att bygga upp momentet igen. I övrigt var det lite blandad kompott på poängen men 8,5 på inkallningen tar vi med oss. Det momentet som jag så sent som förra sommaren trodde att jag aldrig skulle få ordning på. 🙂
7,25 på fria följet var också helt ok med våra mått mätt.

Det finns förbättringspotential på många områden men vi siktar väl på en tävling nästa år också om vi får vara friska. Då får målet vara VG, dvs väl godkänd, för det finns fler poäng att hämta och så har vi ett mål att träna mot. 🙂

• 

• 

Igår tävlade vi igen. Vår tävlingssäsong blev extremt kort i år. Närmare bestämt två veckor om man inte räknar utställning som tävling (vilket jag inte gör) för då blev det tre veckor.

Rallylydnad, fortsättningsklass, kvällstävling, hemmaklubb och jag kände att chansen att få skriva RLD F på hans visitkort faktiskt fanns, men det gick åt pipsvängen – igen… 😦

Upplägget var bra. Hemma (jag trivs med hemmatävlingar i motsats till många andra), kvällstävling och alltså möjlighet att hinna ”trötta ut” honom under dagen och banorna såg trevliga ut. Inga konstigheter egentligen, mer än möjligen första banan som började med en snurr men det har vi tränat massor på sista tiden och han snurrar mer än gärna. 🙂 Dessutom hade vi startnummer två i första starten, med en hane före. Det var bara 13 ekipage och inga löptikar alls – åtminstone inte som skulle tävla.

Allt kändes lugnt, jag hade en plan (som jag följde så gott det gick) och Maro var med mig – cool och uppmärksam och vi hade inga nämnvärda konflikter om nosande på uppvärmningen. Det kändes lika bra inför båda starterna ända tills jag kopplade loss och vi närmade oss avgränsningarna till banan. Då brann säkringarna innanför det lilla brunpälsade pannbenet, som så många gånger förr, och det blev likadant i båda starterna… 😦

Jag förstår verkligen inte vad som händer? Det är nästan ett år sen vi tävlade rally senast. Då var det kanske lite dålig stämning (pga ett fullkomligt hysteriskt nosande) men jag hoppades på att han hade glömt det nu eftersom vi haft många roliga träningspass, på riktiga banor, sedan dess men kanske inte?

Han slet i min väst och framför allt – nosade! 😦 Det blev inte så många poäng kvar i slutänden. Det blev dock bara en ”felövning” i första rundan och det var snurren. Resten försvann på ”nos”, ”fys” och ”bris”.

Kvällens andra bana såg ut att passa oss bättre. Den började med hopp över hinder och han älskar att hoppa, men inte igår, tydligen. Han ”knôdde” sig mellan hindret och mig, i fotposition. Den rundan hade dock betydligt mindre nosande och han var med mig betydligt bättre men med fyra ”felö” är det mer än kört. Förutom hoppet missade han snurren (igen). Dessutom satte han sig en gång för mycket, och en gång för lite.

Om jag ska försöka se några positiva bitar så var det:
• Jag höll ihop hyfsat, utan att börja koka inombords
• Vi bröt inte, även om det var nära ett par gånger
• Det var väldigt många hundar som nosade sig igenom första banan så det var nog, på riktigt, något intressant som varit där. Det var alltså inte bara Maros försök att lugna en irriterad matte som det nog till stor del varit tidigare
• Han var en av få hundar som inte brydde sig om frestelsen på första banan (på andra banan var den inte med)
• Jag läste rätt på alla skyltar
• När han är med mig så gör han momenten fint
• Det blev mörkt och tränat i strålkastarbelysning har vi inte gjort på jag vet inte när men det verkade inte störa honom

Jag hatar dock känslan som uppstår när jag försöker kommunicera med honom och han ba’ ”vem är du och vad vill du?”. När man vet vad han egentligen kan är den inte rolig.

Nu ska jag ta mig en rejäl funderare på fortsättningen. Faktum är ju att rally egentligen inte är min idé, om man kan uttrycka det så. Jag tänkte mer att det kunde bli en pensionärssport för honom (och mig) men när vi deltog i KM 2018, och blev klubbmästare, verkade Maro tycka att det var väldigt roligt. När vi la ner den vanliga tävlingslydnaden 2019 tänkte jag att vi kunde försöka köra det lite mer seriöst. Sen behöver vi nog lite mer än brukslydnaden att träna på för att få variation. Och ja, man kan träna utan att tävla – har jag hört. Dock har jag extremt svårt för det. Jag måste ha ett tävlingsmål om det ska bli av.

Nåja, vi får se vad som händer men i år blir det inget mer tävlande, i någon gren, förutom eventuellt på vårt klubbmästerskap om en månad.

Bilden är från vår tidiga uppvärmning igår, när han fick rasa ur sig ordentligt, men det hjälpte tyvärr inte…