Dan före dan…

…och vi önskar God Jul!

Julkort_2017_FB

Några extra dagars ledighet blir det. Redan igår körde vi ett lydnadspass inomhus och minst två till blir det under nästa vecka. Snön som legat ett par veckor har släppt taget under dagen så med lite tur får vi till ett spår eller två.  Kanske något lydnadspass utomhus rent av, innan nästa omgång snö ramlar ner. Vi har även som mål att skaka liv i bloggen. Den tog tydligen lite vintersemester…

Drömhundar & hunddrömmar…

Vad en drömhund är varierar ju från person till person så det ska jag inte gå in på här. Något jag däremot började fundera på här om dagen var hunddrömmar. För några veckor sen la jag ut denna bild, på drömmande Maro med raggen på ända.

171026B

Han drömmer mycket och ofta, om det nu är det hundar gör när de gnäller, sprattlar och gruffar i sömnen. Jag har dock svårt att tro att det handlar om något annat än drömmar. Detta är enda gången jag sett ragg på en drömmande hund i det här huset så vitt jag minns. Oftast verkar det ju vara rätt trevliga drömmar, tack och lov.

Här om dagen började jag fundera på hur det här med aktivt drömmande, som alltså syns ”utanpå”, är kopplat till hundens personlighet.

De gånger jag sett/hört Karlsson drömma kan jag nog räkna på ena handens fingrar – efter snart 12 år. Karlsson är en cool och grundtrygg hund, både socialt och miljömässigt.  Han hanterar nya situationer, miljöer, två- och fyrbeningar alldeles utmärkt och har väldigt lätt att slappna av på ställen där han inte förväntar sig aktivitet. Samtidigt är han ju en väldigt aktiv hund när så förväntas och tränar man så bryr han sig inte om vad som händer runt omkring utan går in i en bubbla (där förhoppningsvis även jag är med) som endast störs av de intryck som når hans näsa. 😛 Men drömmarna verkar inte vara så vanliga eller så gör kanske hans coola personlighet att det inte märks på utsidan?

Maro är ju inte direkt någon cool hund och ger inte heller intryck av att vara det. Alla känslorna sitter utanpå och han reagerar blixtsnabbt, på olika mer eller mindre relevanta sätt, när han tycker att det behövs. Han är aktivitet ut i klospetsarna även om han också kan slappna av när inget händer och koncentrera sig på jobb när vi tränar.

Tredje exemplet är Iza, min schäfer som blev 13,5 år. Hon hamnar någonstans mitt emellan Maro och Karlsson. Socialt och miljömässigt mycket grundtrygg och cool men utåtriktad på så sätt att hon var väldigt observant och nyfiken på omgivningen vilket resulterade i ganska rejäla koncentrationssvårigheter. Hon var alltså inte orolig för vad som hände runtomkring, bara nyfiken.

Iza kunde också drömma väldigt syn- och hörbart, men … nästan bara när vi hade gjort något utöver promenader/träning på hemmaplan och dagens intryck varit många.

Varken Karlsson eller Iza genomgick heller någon ”spökålder”. Iza övervann allt med sin nyfikenhet och Karlsson har nog helt enkelt utgått från att världen är ofarlig. På MH:t blev han arg/rädd på dumpe och spöken men avreagerade snabbt. Det är nog enda gången jag sett honom arg faktiskt. 😀 Iza fann ingen anledning alls att bli arg på något i MH-banan. Enda gången jag sett henne arg var när en IPO-figurant lyckades agera ”farlig” istället för lekfull när uppfödaren på ett kennelläger ville att vi skulle testa…

Maro verkar å andra sidan vara i någon sorts konstant spökålder, åtminstone på hemmaplan där han reagerar stort och snabbt på allt som inte är som det brukar. Det kan räcka med att vi möter någon på promenaden (vilket iofs sker ganska sällan) för att han ska spela ut hela registret. På andra ställen hanterar han, tack och lov, omgivningen med förutsättningslöst och det är väl en himla tur. 😀 På MH:t blev han både rädd och arg men hade fina avreaktioner så det är nog inte så farligt som det ser ut och låter i vardagen heller. Bara känslorna utanpå som sagt…

Nåja, lite lösa spekulationer om hundars personligheter relaterat till deras drömliv.

Hur är din hunds personlighet och drömliv? 😉

Multikompetent och halvbra?

I helgen var det dags för tre klubbmästerskap. Maro var anmäld till lydnad (klass 1) och bruks (lägre). Karlsson var anmäld till rally (mästarklass). Tänkte att vi kunde ta chansen att snubbla runt bland skyltarna en stund när det fanns möjlighet, utan att behöva skämma ut oss officiellt. 😉

Första grenen ut var lydnaden och eftersom jag liksom har släppt taget om klass 1 och träsnar för högre mål (!) blev det en del missar. Han har t ex köpt det där med ”flygande upphämt” efter stå/ligg/sitt under marsch och det bara lyste om honom när jag kom traskande bakifrån efter den lilla promenaden. ”Jag kan, jag vet” sa han och började gå när jag var intill. Det är ju bara den lilla detaljen att han i klass 1 ska stå kvar och inta utgångsposition när jag har gjort halt. En av de små detaljerna som kostade poäng för att matte förträngt momenten i klass 1 och bara tittat framåt i två månader. Man glömmer fort…

Vi nollade fjärren eftersom han blev distraherad och missade första skiftet men i övrigt kändes det helt ok och på helheten stod det bl a ”verkar kunna momenten” och det är ju en himla tur eftersom vi är uppflyttade. 🙂 Det mest glädjande var att nafsandet i mina kläder nästan var helt borta! Han stötte till med nosen ett par gånger men det är en himmelsvid skillnad mot hur det varit på höstens två officiella tävlingar. Nu återstår att fixa till positionen men fokus har ju varit att få bort nafsandet och om vi fortsätter det vi påbörjat där tror jag mycket av det andra kommer mer eller mindre automatiskt.

Vi slutade på plac 4 och det visade sig bli en trend för hela helgen.

Under lunchpausen utbröt det en våg av efteranmälningar till eftermiddagens KM i rallylydnad och vi föll för grupptrycket. Helt plötsligt var Maro anmäld till nybörjarklassen. WTF? Han hade aldrig satt en tass på en rallybana! Men … vi hade väl ca 15 minuter på oss att träna in ”sitt framför”, ”gå runt”, ingång bakom och ”tysksvängen”, dvs helt om hund bakom. Det gick väl sådär… Sitt framför köpte han direkt men det där med att gå bakom mig vägrade han konsekvent. 😀 Han såg bara allmänt förtvivlad ut stackar’n. Nåja, vi tråcklade oss igenom banan på något vis och slutade på 73 poäng (godkänt om det varit officiellt!). Två tokmissade moment/skyltar (det var gå runt-varianterna) men i övrigt bara sju poängs avdrag. Med tanke på våra förberedelser får det väl anses helt ok. 😀 Karlsson fick ju 88 poäng i debuten men då hade vi haft hela fyra dagar på oss att träna! (Jo, jag efteranmälde lite spontant då också.)

Karlsson och jag tråcklade oss igenom mästarklassbanan med något färre missar än första (och enda) gången vi försökte. Med omräkningsfaktorn som används på vårt KM så slutade han på placering 3, och Maro på – just det – placering 4.

171111J

171111E

Alla ”barnen” fick påsar… 😀

Sen var det bara hem och ladda om för brukset som skulle avgöras på söndagen.

Den lilla chokladtomten levererade dagens bästa spår och var en av två hundar som hittade alla apporter i appellspåret. (Jo, alla klasser har appellspår på KM.) På lydnaden visade det sig att matte borde ha tänkt till, läst reglerna och kört några lägganden under marsch innan vi gick in på plan, eller rent av under veckan innan. Men nej, sättande under marsch är det vi tränat (inför lydnaden). De som såg momentet (jag hade ju ryggen mot Maro) påstod dock att det var ett djävulskt snyggt sättande. 😛 Inte riktigt det som efterfrågades kanske så dumstrut på mattehuvudet får det bli. Jo, jag sa ligg men kelpien kunde tydligen själv, trodde han.

Krypet blev inte heller bra så ytterligare en nolla blev det där, och med avstådd budföring räckte inte poängen till mer än – placering 4.

Vi har i alla fall fått bra påminnelser om vad vi ska göra under vintermånaderna och ingen behöver bekymra sig över att vi ska vara sysslolösa. Maro har fått tre blommiga, flytande (tror jag) pipleksaker och Karlsson har fått en (icke flytande) pipleksak.

Igår eftermiddag var Karlsson lite sur på det faktum att han fått färre starter och därmed färre chanser att förvärva pipleksaker. Dessutom tycker han att han är bäst, alltid och som vanligt, och förstår inte att lillebror som fick tre chanser inte kunde komma bättre än fyra när det räckte med en start för en tredjeplacering?! Därför bestämde han sig för att det var dags att sälja lillebror. Jag vet dock inte hur det gick med annonsen eftersom han inte har något kort att betala med (såvitt jag vet) och än så länge bor kelpien kvar. 😛

171112A

Varför inte se till att vara förberedd?

171102A

Foto: Christine Ehrlander

Ganska ofta diskuteras det i olika FB-grupper vilken apport vissa hundar/raser ”ska” ha. Det diskuteras gram hit och gram dit. En bc skulle t ex ha svårt för en apport med vikten 400 gram?! Det tror jag inte på en sekund. Inte om den är tränad för det.

När jag började träna för tävling med Karlsson och siktade på brukset i första hand insåg jag ju rätt snart (innan debuten) att tävlingsledare faktiskt också bara är människor och att det skulle kunna köra ihop sig med dålig tillgång på små apporter. För att slippa onödiga avbrott och att behöva lämna ”bubblan” bestämde jag mig för att träna på alla tillgängliga storlekar och det har vi haft nytta av.

Det är mer än en gång som tl, när det varit dags för apportering, sagt ”oj, jag har ingen liten apport – vill du att jag hämtar?”. Det har inte bara hänt i brukset utan även i lydnaden där små hundar ändå inte är helt ovanliga. Att då tryggt kunna säga, nej det är ok med en träapport (eller metallapport) i schäfersize och bara fortsätta programmet har gett en skön känsla. En gång har vi fått invänta en apport i korrekt storlek och då handlade det om tungapporten. 4 kg kändes lite tufft för 8,5 kilo hund. 😉 Hade det funnits en tvåkilos tillgänglig hade jag dock valt att köra vidare för det fixar han.

Sen förstår jag ju att det finns vissa mycket små raser som har svårt eller t o m omöjligt att greppa en fullstor apport, men det är en annan diskussion. Jag kan ju även erkänna att när alla storlekar varit tillgängliga har jag ofta valt en liten, främst för att den oftast varit mindre ”slabbig” och tuggad än den större.

Ganska nyligen aktualiserades dessa tankar när det på en tävling fanns en hund av icke traditionell bruksras (men betydligt större än Karlsson) som tydligen omöjligt kunde apportera en ”normal” träapport och det blev ett avbrott när ”rätt” apport skulle hämtas vilket uppenbarligen störde både hund och förare. Den tävlingsledaren var inte heller mer än människa…

Bilden ovan är tagen för snart 10 år sen. Det är en IPO-apport på ca 2 kilo och det var första gången Karlsson ens såg en sådan. Han hade vissa problem att balansera den men han fick ordning på det också. 😀 Den typen av apporter förekommer ju endast i IPO så för vår del har det bara varit ett party- och uppvisningstrick – men ett uppskattat sådant.
Numera kan han t o m galoppera in med den, och göra en fin ingång. Eftersom jag inte gillar att vara med på bild (eller film) har jag dock redigerat bort ingången.

Sensmoralen av detta är alltså; träna på olika apporter och hundar klarar mer än man tror. 😉

När chokladtomten imponerar

I söndags hade vi en träningsdate med Annette och syster Yra, och Yras ”syster” Stila. Yra hade bara varit hemma en vecka efter att ha haft en valpkull med åtta små yrväder. Återseendet mellan syskonen var kärt men Maro imponerade faktiskt genom att kunna sitta still en lång stund när vi skulle ta en gruppbild. För ett år sen kunde han inte hålla sig i mer än några sekunder innan han var tvungen att köra ett race med Yra, som inte var sen att hänga på, men han kanske har mognat lite sen dess? 🙂 Förvisso placerade vi Stila som ordningsman och buffert mitt emellan syskonen men något säger mig att det troligen hade fungerat ändå.

171029A

Maro fick även agera statist (med lite extra hjälp) i gruppmoment enligt klass 3 och det skötte han också fint. Det kanske finns hopp?

Vi fick med oss mycket nyttigt också i den övriga träningen och konstaterade att det där med andra ögon som ser vad man gör för dumheter är oerhört nyttigt. Det kom ju i och för sig inte som någon överraskning men är tyvärr något vi har tillgång till alltför sällan. Det visade sig att hans raka sättanden i halter och ingångar tydligen är ett minne blott?! Jag vet inte riktigt när de gick sönder men nu får vi se till att laga dem och det ska väl inte vara omöjligt…

Det var väl spenderade och trevliga timmar och nu har vi lite nya, och några nygamla, projekt att jobba på.

Finkameran var med för omväxlings skull men som vanligt lyckades jag inte helt med inställningarna och actionbilderna blev mest sudd, tyvärr. Men med lite tur så har jag lärt mig något av mitt misstag så nästa gång…

Först några bilder på Stila.

Och så lite Maro.

Och avslutningsvis syskonen. Ljuset varierade så Maro ser tyvärr helt galen ut i färgerna men han är en rätt stilig pojk ändå, bilderna ovan till trots. 😀

 

Alla känslorna utanpå

När jag och Maro senast stormade in till veterinären konstaterade en i personalen att ”han har verkligen alla känslorna utanpå” och det är faktiskt en perfekt beskrivning av kelpien. 😛

Han försöker inte ens behärska sig vare sig han är glad, rädd, förbannad eller… Det både syns och hörs. När jag eller husse kommer hem blir han så glad att jag tror han ska svimma – varje gång. När vi går till veterinären, som är lite läskigtochspännandeochrättläskigtändå är han högt och lågt och gör tappra försök att riva stället samtidigt som han försöker gå därifrån och krypa in under skinnet på veterinären.

Har jag varit borta en kväll så ska han helst ligga i min halsgrop när vi går och lägger oss. Då går det liksom inte att komma tillräckligt nära.

Något han använder sig av rätt flitigt är ryggpälsen, eller raggen. Är det något som är läskigt så ställer den sig på ända, som t ex här, för tre år sen när det flög en flock gäss över huvudet på oss. Då var han bara en valp på drygt fyra månader och idag tar han liknande scenarion med i alla fall en liten gnutta självbehärskning men det finns rätt gott om andra tillfällen när han tycker den där pälsen är användbar.


Idag, mitt på blanka dagen, måste han ha drömt något riktigt läskigt för när jag snurrade på arbetsstolen fick jag se detta!


Där låg han, djupt sovande och drömmande, med öppna ögon – och raggen på ända. Det var inte så mycket ljud och sprattel men raggen…! 😀

Jag insåg att det var bäst att väcka honom varsamt (när jag fotat och filmat färdigt) och när han vaknade föll ryggpälsen ihop som ett korthus och allt var som vanligt.
______________________________________________________________________________

Idag kom posten med en liten överraskningspresent till hundarna. Torkat nöthjärta – bättre blir det inte tyckte dom! Båda hundarna tar normalt godis ganska varsamt men här höll jag på att bli ett finger eller två kortare… 😀

Karlsson var väl inte lika imponerad över att matte igår la ut en halv förmögenhet på ett nytt regntäcke (när hon kunde ha köpt gooodis istället), men med hällregnet som var igår (och det lär väl ske fler gånger) kändes det faktiskt som en vettig investering. Tack och lov så går det att ta av huvan, nå’n måtta får det ju vara på förnedringen. 😛

171026E

Handtecken hit och handtecken dit

Så här års blir jag alltid lite desperat. Om man inte gillar att träna när det är mörkt och man inser att man är inne i näst sista veckan för året där det finns möjlighet att träna i dagsljus efter jobbet så tar man chansen. Det blev alltså ett pass på Borås BK ikväll igen.

Det blev ett bra träningspass med en duktig liten chokladtomte. Det roliga är att jag tror vi börjar få till fjärren riktigt bra. Jag har ju experimenterat med kommandon både med och utan handtecken och tidigare kommit fram till att han koncentrerar sig mer och gör snyggare skiften utan handtecken och i klass 1, ligg-sitt, fungerade det bra med bara en liten vinkling med handflatorna framåt på ligg. Nu när vi håller på med ligg-stå-ligg resp. stå-sitt-stå (ja, vi har inte lagt ihop det än utan kör varje skifte för sig) har behovet av små handtecken för ligg och stå visat sig underlätta. Vi har dock haft ett litet problem att han vridit rumpan successivt lite åt sidan (sin vänstra) i varje ligg. Så började jag testa att bara göra tecken med ena handen, både vänster och höger, och det visade sig att vridningarna försvann när jag bara gör tecken med vänster hand? Rent logiskt tycker man ju att det borde vara tvärt om, att min högra hand borde kompensera upp för vridningen, men den lilla kelpiehjärnan är ju inte alltid logisk… 🙂 För ”stå” har jag börjat med ett litet tecken med min högra hand och det köper han fint. Sitt kör vi än så länge utan handtecken. Det ska bli spännande att se hur det utvecklas men än så länge gör vi framsteg och det börjar se riktigt snyggt ut, åtminstone i mina subjektiva ögon.

Vi hann med ganska mycket annat också, bl a en ganska lång platsliggning, utan grupp men med aktivitet av andra hundar och förare på plan och det löste han fint.


På hemmaplan började vi idag med 3:ans frestelse (dvs rundamomentet i klass 3) ”på riktigt”. Dvs med två hinder, två apportbockar och kon, och så gällde det att runda konen och komma in till mig utan att bry sig om apporter och hinder. Avstånden var självklart kortare än de ska vara men man måste ju börja någonstans. 🙂 Efter ett par försök att apportera började han förstå vad det handlade om. Det finns en dålig film på det men den orkar jag inte ladda upp. Det känns dock hoppfullt inför framtiden.