Efter det orimligt långa minnesinlägget om Karlsson gick bloggluften, milt uttryckt, ur mig. Nu är det dock läge att försöka dokumentera hur rallykarriären med Ki fortskrider.

I förrgår (30/9) var det exakt ett år sedan vi tränade tillsammans för allra första gången. Bortsett från bristen på tävlingar under vintern så gick nybörjar- och fortsättningklass som på räls. Fem starter – fem kvalificerande resultat, varav två 100-poängare, en i varje klass. Någon RLD F-titel blev det dock inte pga av att hon gick på antibiotika så vi fick stryka oss från en dubbelstart. Då valde jag att ”luta” mig på 100-poängaren i F som gör att man har rätt att flytta upp en klass.

I juni debuterade vi i avancerad klass. Tidpunkten var inte optimal – tre dagar efter att vi hade låtit Karlsson somna in. Den spontana tanken var att lämna återbud men samtidigt kändes det skönt att komma iväg och tänka på något annat.

Vi fick trots allt ihop 68 resp. 74 poäng så helt ”borta” var vi ju inte. 80 är gränsen för kvalificerande (godkänt) resultat. Den ena banan bjöd dessutom på kombinationer som jag inte ens visste fanns. 🙈 Det blev i alla fall tydligt vad vi (jag) ”glömt” att träna på så någon nytta var det med tävlingen.

I juli var det dags för nästa försök och då gick det bättre, ja till och med riktigt bra. 😀 Den ena klassen vann vi på 96 poäng och i den andra fattades det bara två poäng. Hade inte jag fått hjärnsläpp och gjort en halvhalt (minus 3 poäng) hade det räckt till även i andra starten. Om inte om fanns… 😉

I augusti åkte vi till Varberg, helt i onödan med facit i hand. Två extremt knepiga/svåra banor! I första starten fick vi ändå ihop 65 poäng vilket jag inte trodde när jag såg banskissen och gick banvandringen. På andra banan blev det extremt mycket strul så där valde jag att diska oss och leka istället.

Den tävlingen genererade dock ett mycket minnesvärt ögonblick som förtjänar att dokumenteras. På första banan var hon så fokuserad på mig att hon helt missade att det stod ett hinder i vägen, som hon borde ha hoppat över. Hon plöjde bara rakt igenom det. Tack och lov var det bara en bom och inget ”fast” hinder så inga fysiska skador uppstod.

På andra banan låg åttans frestelse före hindret. Mitt i åttan ”släpper” hon mig och springer fram till hindret. Det syntes sååå tydligt vad hon tänkte. ”Nu har jag sett dig din j*vel, jag vet exakt var du står och hur du är konstruerad. Du tar mig inte en gång till!” 😂🤣

Sen kom hon tillbaka till mig, vi körde klart frestelsen och sen hoppade hon över hindret som en gasell. Hon är verkligen one of a kind! 😂 ❤

Det blev september och dags för tävling på hemmaklubben. Ett par minuter innan det var vår tur att gå in på första banan smällde det en ”bomb”, inte alls långt bort. Är man en skottberörd/skotträdd bc är det verkligen inte optimalt. 😢 Som tur är flyr hon inte men hon blir jättelåg… Jag funderade intensivt på vad som var bäst att göra och bestämde mig ändå för att gå in och köra några skyltar. Banan började med vänsterhandling och där kändes det trots allt hyfsat. På vänster sida är hon självklart tryggare än på höger. Men när det efter bara två-tre skyltar byttes till högerhandling blev det för jobbigt för henne så vi bröt och gick av banan och belönade. Efter ca en timme och ett konsulterande telefonsamtal till matte, som sa att det brukar släppa relativt snabbt, var det dags för start nr 2. Det var nog varken snyggt eller prydligt men hon var med mig och vi landade på 83 p.

Bomben? Det visade sig vara golfklubben som brände av en fyrverkeripjäs mitt på blanka dagen, som startskott för en tävling, och vår hemmaklubb är belägen i princip mitt i golfbanan. 🙈

Igår (oktober, vi tävlar tydligen en gång i månaden?!) var det dags igen, i Ulricehamn. Samma dag som jaktsäsongen drog igång på allvar. Klubben gränsar direkt till ”storskog” så det kändes lite spännande. Dock skulle avancerad-klasserna gå på eftermiddagen och just när det är rådjursjakt brukar inte jägarna vara lika ihärdiga som under älgjakten. Här hemma brukar de lägga av någonstans runt lunch, om inte tidigare. När jag kom dit talade klubbkompisarna om att det hörts ett par skott på förmiddagen…

Nåväl, banorna såg trevliga ut – rimligt svåra – och det visade sig att de passade oss bra. 85 p i första starten. -10 för ett ”dubbelsitt”, dvs hon satte om sig i en halt. Poängen fladdrar iväg fort ibland men där blev titeln (och uppflyttningen) klar! ❤

Det var skönt att kunna gå in och köra andra banan utan press. Om det var pressbristen eller något annat som gjorde det vet jag inte men där skramlade vi ihop 93 p. 🙂 Det var dessutom för en domare som jag i stort sett nästan aldrig lyckats för så det var skönt att komma över den mentala spärren.

Älskade lilla hund, det är verkligen sann glädje att träna och tävla med dig. ❤ Du gör ditt bästa hela tiden och vill så gärna förstå mina flaxande händer och muntliga kommandon som inte alltid är supertydliga och konsekventa men du gör verkligen så gott du kan! 😍 Du vill gärna förstå vad som står på skyltarna också men där är vi inte riktigt än. Det är väl tur att jag har något, förutom godis och leksaker, att tillföra i ekvationen. 😂

Nu kämpar vi vidare mot mästarklass. Rent momentmässigt är det väl inte så mycket vi inte redan fuskat lite med men banorna bjuder förmodligen på en del överraskningar (i kombination med begränsade träningsmöjligheter). Vi får se hur långt vi kommer. Vid årsskiftet tillkommer dessutom en del moment (skyltar) som verkar knepiga och kräver att den gamla lydnadshunden tänker om rejält.

För övrigt funderar jag fortfarande på vad som hände med den där ”männschan” som tyckte rosetter var fånigt? 🤣 I förra veckan var jag t o m tvungen att utöka rosett-tavlan så att Ki numera har en egen sektion. Var lite rädd att jag skulle jinxa ev. framtida framgångar men det verkar inte som om det blev så. 😀

Maro då? Jodå, han tassar på men just nu ligger träningen tyvärr nere pga tratt och stort hål efter en tandfraktur. För 1,5 vecka sedan upptäckte jag att hans enda kvarvarande hörntand i underkäken satt löst och den hade även en fraktur. 😢 Vi fick tid dagen efter för operation. Magen kraschade pga Onsior och när den var ok igen visade det sig att såret efter tanden var lite infekterat så nu går han på antibiotika också. 😦 Återbesök (igen) i mitten på kommande vecka.

När detta är över misstänker jag att vi har ett hårt jobb med framför allt tungapporten. Den har ju strulat redan innan, sen han blev av med den första hörntanden, så om vi någonsin får ”snurr” på den igen har jag ingen aning om. 😦

I juli hade han en fraktur på en liten framtand i överkäken (som tack och lov hann läka lagom till lägret) och jag har ingen aning om vad eller hur han gör?! Han får inga märgben eller andra hårda ben, han attackerar inte apporter eller har särskilt ”häftiga” gripanden över huvud taget mer än av leksaker och de är mjuka. Enda misstanken är slow feed-skålen men den tog jag bort i somras, efter frakturen på tanden i överkäken. Hoppas verkligen det räcker nu för han har färre tänder i munnen än Iza och Karlsson hade när de somnade in vid 13,5 resp. 16,5 års ålder.

En förändring i huset är att Maro, när det inte finns någon Karlsson längre, har fått tillgång till fler leksaker, framför allt gosedjur, och han älskar det. De är betydligt fler än vad som framgår av bilderna. ❤

Dagen innan jag upptäckte skadan på hörntanden tog vi en utflykt till Halland. Vi hade en underbar dag med sol, hav, strand, god mat, shopping och historia. Det var tur vi verkligen åkte just den dagen för det var en batteriladdare som behövdes mer än vad vi då förstod.