Igår tävlade vi igen. Vår tävlingssäsong blev extremt kort i år. Närmare bestämt två veckor om man inte räknar utställning som tävling (vilket jag inte gör) för då blev det tre veckor.
Rallylydnad, fortsättningsklass, kvällstävling, hemmaklubb och jag kände att chansen att få skriva RLD F på hans visitkort faktiskt fanns, men det gick åt pipsvängen – igen… 😦
Upplägget var bra. Hemma (jag trivs med hemmatävlingar i motsats till många andra), kvällstävling och alltså möjlighet att hinna ”trötta ut” honom under dagen och banorna såg trevliga ut. Inga konstigheter egentligen, mer än möjligen första banan som började med en snurr men det har vi tränat massor på sista tiden och han snurrar mer än gärna. 🙂 Dessutom hade vi startnummer två i första starten, med en hane före. Det var bara 13 ekipage och inga löptikar alls – åtminstone inte som skulle tävla.
Allt kändes lugnt, jag hade en plan (som jag följde så gott det gick) och Maro var med mig – cool och uppmärksam och vi hade inga nämnvärda konflikter om nosande på uppvärmningen. Det kändes lika bra inför båda starterna ända tills jag kopplade loss och vi närmade oss avgränsningarna till banan. Då brann säkringarna innanför det lilla brunpälsade pannbenet, som så många gånger förr, och det blev likadant i båda starterna… 😦
Jag förstår verkligen inte vad som händer? Det är nästan ett år sen vi tävlade rally senast. Då var det kanske lite dålig stämning (pga ett fullkomligt hysteriskt nosande) men jag hoppades på att han hade glömt det nu eftersom vi haft många roliga träningspass, på riktiga banor, sedan dess men kanske inte?
Han slet i min väst och framför allt – nosade! 😦 Det blev inte så många poäng kvar i slutänden. Det blev dock bara en ”felövning” i första rundan och det var snurren. Resten försvann på ”nos”, ”fys” och ”bris”.
Kvällens andra bana såg ut att passa oss bättre. Den började med hopp över hinder och han älskar att hoppa, men inte igår, tydligen. Han ”knôdde” sig mellan hindret och mig, i fotposition. Den rundan hade dock betydligt mindre nosande och han var med mig betydligt bättre men med fyra ”felö” är det mer än kört. Förutom hoppet missade han snurren (igen). Dessutom satte han sig en gång för mycket, och en gång för lite.
Om jag ska försöka se några positiva bitar så var det:
• Jag höll ihop hyfsat, utan att börja koka inombords
• Vi bröt inte, även om det var nära ett par gånger
• Det var väldigt många hundar som nosade sig igenom första banan så det var nog, på riktigt, något intressant som varit där. Det var alltså inte bara Maros försök att lugna en irriterad matte som det nog till stor del varit tidigare
• Han var en av få hundar som inte brydde sig om frestelsen på första banan (på andra banan var den inte med)
• Jag läste rätt på alla skyltar
• När han är med mig så gör han momenten fint
• Det blev mörkt och tränat i strålkastarbelysning har vi inte gjort på jag vet inte när men det verkade inte störa honom
Jag hatar dock känslan som uppstår när jag försöker kommunicera med honom och han ba’ ”vem är du och vad vill du?”. När man vet vad han egentligen kan är den inte rolig.
Nu ska jag ta mig en rejäl funderare på fortsättningen. Faktum är ju att rally egentligen inte är min idé, om man kan uttrycka det så. Jag tänkte mer att det kunde bli en pensionärssport för honom (och mig) men när vi deltog i KM 2018, och blev klubbmästare, verkade Maro tycka att det var väldigt roligt. När vi la ner den vanliga tävlingslydnaden 2019 tänkte jag att vi kunde försöka köra det lite mer seriöst. Sen behöver vi nog lite mer än brukslydnaden att träna på för att få variation. Och ja, man kan träna utan att tävla – har jag hört. Dock har jag extremt svårt för det. Jag måste ha ett tävlingsmål om det ska bli av.
Nåja, vi får se vad som händer men i år blir det inget mer tävlande, i någon gren, förutom eventuellt på vårt klubbmästerskap om en månad.
Bilden är från vår tidiga uppvärmning igår, när han fick rasa ur sig ordentligt, men det hjälpte tyvärr inte…
vallterrier.com 