Jag erkänner; det är inte kronologisk ordning på inläggen här men vem bryr sig? Nu backar vi till något som ägde rum första helgen i september, alltså mellan utställningschampionatet och den katastrofala rallytävlingen. Lite oklart hur jag ska klassficera detta men det kommer nog också någonstans mitt emellan, åtminstone när jag ser till resultat.

Förra året startade vi högre spår för första gången. Målet var ett godkänt resultat (när man inte lägger plats måste man vara realist) och det fick vi, om än med ganska liten marginal. . Som jag tidigare skrivit måste jag ha tävlingsmål för att få till träning och en tävling om året, utan konkret chans till uppflyttning, kan man väl unna sig tycker jag.

I år var det dags igen. Högre klass spår på hemmaklubben och målet var ”mer godkänd” och det lyckades vi med, även om jag hade hoppats på lite större differens till förra årets mycket blygsamma poängsumma. Det finns dock en händelse från dagen som aldrig kommer lämna min näthinna. Det var ståpäls i massor!

Spåret började med ett fint upptag där han inte riktigt lyckades bromsa i tid vid spåret utan fick backa en liten bit men sen bar det iväg åt rätt håll. Det är det alltid lika spännande innan man vet om någon ska ropa ”bakspår – tillbaka till rutan” men det slapp vi. Terrängen i början var dock så jävlig så jag uppfattade inte ens när vi passerade rutkanten – jag hade fullt sjå med att hålla mig på benen. De första 150-200 metrarna ylade jag mest ”Maro stanna!”, ”vänta”, ”stanna” osv. medan jag försökte undvika att stå på näsan i den risiga terrängen. Den stackars hunden har onekligen blivit härdad under åren för han klarade de täta avbrotten alldeles utmärkt och lyckades till och med hitta en spårapport där, trots kaoset som pågick längst bak i linan. ❤

Sen rullade det på och han hittade apporter med hyfsat jämna mellanrum. När jag anade att vi närmade oss bilarna och snart borde hitta slutapporten hände något som varken jag eller Maro någonsin råkat ut för. Vi möter ett av de andra ekipagen, på väg i princip rakt mot oss! De hade precis passerat en bred grusbilväg. Alltså ingen liten skogsväg utan bilväg där två bilar kan mötas utan problem. Hade det varit min hund som ville över den vägen hade jag nog blivit mycket tveksam och troligen avbrutit spåret för att inte förstöra för någon annan. Det har jag t o m gjort på tävling med Karlsson vid ett tillfälle, vid en betydligt mindre väg, och den gången gick spåret verkligen över vägen. 😦

Nåja, misstag sker och jag lyckades få stopp på det andra ekipaget och föraren insåg att de var ”ur spår” men jag hann tänka mycket på några sekunder där. Tanken överst på listan var ”hur f*n ska jag nu får Maro att fortsätta spåra?” Han är, eller har varit borde jag kanske skriva, väldigt störningskänslig och har tappat fokus för mindre saker än att möta en söt och glad tik i spåret.

Nåja, jag väntade någon halvminut (klockan tickade!) tills de åtminstone kommit utom synhåll och sen sa jag bara ”nu fortsätter vi”. Den fras jag använder efter apport/belöning och även när det blir oväntade stopp i spåret. Jag kände mig långt ifrån säker på att det skulle fungera men det gjorde det. Han stack näsan i backen och drog iväg lite snett åt höger, bort från där den andra hunden varit!

Ståpälsen var ett faktum (på mig) och när han hittade slutapporten var tårarna nära. Vilken liten spårhund jag har! ❤ När vi räknade apporter, jag och spårläggaren, visade det sig att han lämnat en i skogen men det förlåter jag honom.

Jag kan ju inte låta bli att fundera på vad som hänt om vi kommit en minut senare, den andra hunden hade tagit vårt spår och hittat slutet?! Omspår, jovisst, men hade vi fixat det? Jag tvivlar… Nåja, det slapp vi ju som tur var.

Tillbaka till klubben för uppletande och där landade jag rejält. Jag förstår fortfarande inte vad han höll på med? Uppletandet är, och har alltid varit, problematiskt men det där var ett riktigt bottennapp som gav 0 i betyg, trots att han fick in två föremål av tre. Jag ifrågasätter verkligen inte betyget, det var en klockren nolla, inget snack om det, men jag skulle gärna vilja veta vad som hände innanför pannbenet på honom…

Lydnaden blev bättre än förra året och bara det faktum att vi lyckades samla ihop oss och samarbeta, efter katastrofen på uppletandet, var ju en bedrift. Framåtsändandet nollade vi, inte helt oväntat, men förra året avstod jag och det gjorde vi inte i år. Även tungapporten blev en nolla. Där vet jag inte riktigt vad som hänt men vi har backat rejält i träningen nu, och håller på att bygga upp momentet igen. I övrigt var det lite blandad kompott på poängen men 8,5 på inkallningen tar vi med oss. Det momentet som jag så sent som förra sommaren trodde att jag aldrig skulle få ordning på. 🙂
7,25 på fria följet var också helt ok med våra mått mätt.

Det finns förbättringspotential på många områden men vi siktar väl på en tävling nästa år också om vi får vara friska. Då får målet vara VG, dvs väl godkänd, för det finns fler poäng att hämta och så har vi ett mål att träna mot. 🙂