För exakt 10 år sen skrev jag mitt första blogginlägg. Tanken hade väl grott ett tag men när det började ”osa” valp tog jag tag i saken. Skrivklåda har jag ju alltid haft så…

Att valpen skulle bli Karlsson visste jag dock inte då, även om han ungefär två veckor senare var ett alldeles bedårande faktum på sex veckor och efter ytterligare två veckor flyttade in. 🙂

Ett drygt år tillbringade vi på Blogsome, ett annat bloggverktyg som sedan helt plötsligt, och utan förvarning, lades ned. När jag bytte till WordPress försökte jag förtvivlat importera inläggen från den gamla bloggen, utan framgång. På hösten 2006 fick jag dock den briljanta idén (?) att jag skulle skriva ut allt (hej, det papperslösa samhället!) men det projektet somnade snart. Utan den briljanta idén hade dock dokumentationen av Karlssons valptid varit helt borta så även om jag  sällan (aldrig!) läser mina utskrifter så finns de i alla fall.

Det första inlägget såg ut så här. Headern är, av naturliga orsaker, den som fanns när jag påbörjade utskriftsprojektet.
Vill man läsa kan man klicka på bilden för en större variant.

 

Nu är bloggandet något som sker mycket oregelbundet och väldigt sällan, tyvärr. Som jag flera gånger tidigare konstaterat så är det till stor del Facebooks fel, men även motviljan mot att tillbringa tid vid datorn när jag är ledig. Jag vågar inte lova bättring men jag ska försöka. Borde väl kunna göra en liten uppryckning från 2015 i alla fall?

Kvällen igår tillbringades i lugn och ro med husse och hundar på hemmaplan. Vi var bortbjudna, till ett icke hundvänligt ställe som dessutom är beläget i en tätort med allt vad det innebär en nyårsafton. Tack men nej tack! Ingen av hundarna har upplevt fyrverkerier på riktigt nära håll och det klarar de sig bra utan. De avlägsna smällar som hörs här på berget är inget som bekommer dem och våra närmaste grannar låg även i år lågt med fyrverkerierna.

Nytt år innebär att man ska ha en massa mål, helst nedskrivna. Det har jag inte. Några tankar och idéer om hunderiet finns dock.

• Jag vill prova vallningen med Maro
• Jag vill gärna tävla med Maro, appellen och/eller lydnadsettan men … då krävs det mer tid och ork än vad jag haft 2015 för, framför allt, träning av gruppmoment (platsliggning). Resten känns ganska ok även om det är en del kvar att slipa på, men platsen…?
• Starta avancerad klass i rallyn med Karlsson, men då krävs det mer träning.
• Rosta av Karlssons nosework. Tävling känns inte nödvändigt men NW är perfekt och enkel aktivering till den pigga pensionären.

Dessutom ska jag försöka hålla mig på benen för att undvika skador. Vad det gäller jobbet kan jag inte påverka så mycket men jag hoppas verkligen att arbetsbelastningen blir lägre så att jag kan vara ledig när man ska vara ledig. ALLT blir så mycket lättare då…

Sådär, det var ett blogginlägg. Bara 26 kvar för att slå antalet 2015. 😛

God fortsättning!

 

Nu hoppas vi på ett fantastiskt 2016, både för oss och för alla våra vänner!

Kvällen kommer firas i lugn och ro på hemmaplan där grannarna förhoppningsvis gör som de brukar; dvs OM det ska skjutas iväg fyrverkerier så görs det vid 12-slaget. Inte före, inte efter… Återstår bara att se om undertecknad lyckas hålla sig vaken? 😉

Som traditionen bjuder så får jag väl försöka göra en sammanfattning av året.

Även om bloggen inte är officiellt dödförklarad så är det banne mig ett gränsfall. 26 inlägg på hela året! Jag minns när jag började blogga och utan några som helst problem spottade ur mig flera inlägg om dagen ibland. Ja ja… det var väl nyhetens behag och allt det där, men det här året är ett bottennapp. Det har varit ett bottennapp på andra sätt också, med alldeles för mycket jobb och alldeles för många skador… Något det också har varit mycket av är hundkurser. Där har vi nog slagit någon form av rekord, räknat i antal. Alltid något positivt.

Jag har fotat extremt lite med ”finkameran” i år. Allt jobb har lett till mental datorallergi och fotar man med finkameran måste man oundvikligen tillbringa tid vid datorn för att ta hand om bilderna och för att undvika det är det ju enklast att låta bli att fota… 😛

Nåja, jag får väl leta i minnet och se vad jag får ihop för den här gången lär inte bloggen i sig själv vara till någon större hjälp.

Januari
Maro ställdes ut för första gången, på My Dog. Uppfödaren, Camilla, visade honom och det slutade med en andraplacering i valpklassen, endast slagen av sin bror som hade betydligt mer utställningsrutin och en duktig handler till matte. Fin kritik fick han i alla fall även om han tyckte det var onödigt att domaren skulle räkna hans kulor.

Året började snöfritt och med lite solsken, tydligen,. 🙂

Jag och Karlsson gjorde vår andra start i rally 1,5 år efter den första. Tävlingen gick inomhus i Ulricehamn och vi fixade ytterligare ett godkänt resultat.

Sen kom tydligen snön…


Månaden avslutades med den traditionella tjänsteresan till Norge.

Februari
Snön låg (tydligen) kvar, men några jättemängder blev det inte utan vi kunde gå våra vanliga, oplogade rundor.

Jag fick för mig att jag behövde en hobby (!) och började göra hundhalsband i paracord. Det gick dock över rätt snabbt, mest pga tidsbrist.
Mars
Jag och Karlsson gick Nosework-kurs under våren. Roligt, när det väl lossnade, men tyvärr lyckades jag inte hålla liv i den träningen. Jag har inte gett upp helt om att vi ska fortsätta träningen på egen hand.

Snön försvann och vi kunde ägna oss åt både spårträning och lydnad igen.

April
Månaden började med att Karlsson på långfredagen tog sitt tredje godkända resultat i rallylydnad, nybörjarklass, på 99 poäng och fick titeln RLDN. 🙂

Vi tränade spår och umgicks med goda vänner.

Foto ovan; Annelie Nilsson

Maro provade på sök för första och hittills enda gången. Lite läskigt var det men när det visade sig att figgarna hade baconost var det lite mysigt också.

Maj
Månaden inleddes med lydnadskurs för Lillemor Edström. Riktigt lyckat, om man bortser från min vurpa som slutade med en rejält ond axel som fortfarande inte är bra.


Karlsson (och jag) startade i rallylydnadens fortsättningsklass två gånger samma dag och fick två godkända resultat.

Juni
Vi startade med 1-årskalas för chokladtomten som bl a fick en ny spårsele i present.

Jag var i Tallinn över en helg med jobbet. En trevlig men fullspäckad helg och jag får svårare och svårare för att jobbet inkräktar på min fritid, även om det är med trevliga saker.

Sen fick matte en släng av hybris och anmälde det minsta djuret till avancerad klass i rallyn. Trots en otippat lätt bana blev det ett rejält magplask med pinsamt få poäng och vi åkte hem med svansen mellan benen.

Enda vinsten med den dagen var att vi träffade A och Holly IRL för första gången. Karlsson, som trodde han skulle slippa chokladtomtar den dagen, var dock en smula skeptisk och mjuknade inte ens trots öronhångel. 😛

Midsommar firades på hemmaplan med goda vänner och månaden avslutades med trevligt 40-årskalas i Skåne.

Juli
Semester! Vi drog raka vägen ner till Skåne och tillbringade första veckan på Österlen. Basläger på en camping strax utanför Ystad, ett stenkast från stranden, och en hel de sightseeing och lite shopping. Veckan bjöd mestadels på ganska svalt och blåsigt väder men ändå en hel del sol. Detta ledde till att stranden var folktom och vi kunde promenera där med hundarna utan att störa någon. Bingo!

Sen var vi hemma en vecka och därefter var det dags för comeback på Kindslägret efter ett års uppehåll. Det började dock en smula olyckligt med att jag vurpade nerför trappan hemma dagen innan jag skulle åka till lägret och blev ganska rejält mörbultad, inkl. en spektakulär blåtira, och en stund trodde jag inte att vi skulle komma iväg alls men … det gjorde vi.

Spår stod på schemat den här gången, för min favoritinstruktör Geir Larsen. Jag var som sagt inte i toppform efter vurpan (stel och öm) vilket ledde till ytterligare några vurpor i skogen men vi hängde i så gott det gick i alla fall och lärde oss som vanligt en hel del.

Efter lägret mellanlandade vi hemma några dagar innan det bar iväg igen. Den här gången stod Falkenberg/Olofsbo på schemat enligt husses önskemål och när det visade sig att jag kunde kombinera det med en tvådagarskurs hos Jenny Wibäck (de första dagarna i augusti) så var jag definitivt med på noterna.

Augusti
Inleddes, som sagt, med två riktigt bra och trevliga kursdagar hos Jenny Wibäck.

Sen var det dags att, med Maros hjälp, göra en saltomortal igen. Den här gången slutade det med en rejält stukad fot som tog lång tid på sig att läka och en kraftig smäll i bröstmusklerna (alt ett par trasiga revben, ingen vet vad det egentligen var) men ont som f…n gjorde det iaf.

Maros höfter och armbågar röntgades med resultat B-höfter och armbågar 0. Det fick man väl vara nöjd med.

Jag och Karlsson var med och ”showade” på Hundens Dag på klubben.

Två norgeresor (i jobbet) på två veckor hanns med innan det var dags att åka till Kumla för att göra MH tillsammans med hela kullen. Detta har avhandlats i ett par helt egna blogginlägg så det lägger jag inget krut på här.

Sista helgen i augusti skulle tillbringas på bruks-SM i Malmö men allt blir inte som planerat och det slutade med en tur-o-retur på finaldagen.

September
Jobb, jobb och mera jobb. Och lite hundträning mellan varven men inte så mycket spår eftersom fotskrället tog mycket god tid på sig att läka och ”sprack” flera gånger.

Jag och Maro var på första kurshelgen (av fyra) med Game On Puppy. Ett spännande koncept med engagerade instruktörer, fyra helger under hösten/vintern, ungefär varannan månad och som grädde på moset, här i Borås, inomhus. Första kurshelgen bjöd dock på strålande väder så då hade vi kunnat vara utomhus. 😉

Oktober
Jobb, jobb, jobb… Många helger under hösten har gått åt till jobb och det var inte riktigt så jag hade tänkt mig det. 😦

November
Se oktober…

Tävlade tre klubbmästerskap på två dagar; lydnad med Maro, bruks och rally med Karlsson. Lyckades med ”complete failure” och kom sist i alla tre.

Helg nr 2 med Game On Puppy gick av stapeln. Kändes fortfarande mycket bra.

Sista helgen tog vi hundledigt och tillbringade en natt i Göteborg på hotell. Lite julmarknad, lite mat och lite Lisebergsteatern blev det också.

December
Karlsson firade sin 10-årsdag med buller och bång, eller åtminstone med tårta och en rosa, pipande plyschgris. 10 år, det är stort!

Förkyld! Eländet bröt ut i november och har när detta skrivs (i mellandagarna) fortfarande inte släppt taget utan istället tagit om, flera gånger. Det efterlängtade jullovet blev inte alls som jag tänkt mig pga detta.

Nu hoppas vi innerligt att 2016 blir ett bättre år med mindre jobb, färre skador och en friskare matte. Ska försöka att blogga liiite mera, för min egen skull, men jag lovar inget. Den som lever får se hur det går med det. 😉

Jag har två hundar med väldigt olika preferenser när det handlar om boll med snöre.

Den ena bryr sig bara om SNÖRET och kan springa och lattja hur länge som helst alldeles på egen tass.  Boll utan snöre lämnas däremot ganska omgående till matte. Här har vi ett problem i träningen när det kommer till avståndsbelöning eftersom jag får iväg en boll UTAN snöre ca fem meter och kastar jag en boll med snöre så har vi liksom tränat färdigt för den dagen… 😛

Den andra bryr sig bara om BOLLEN! Om bollen drunknar i snön skulle det aldrig falla honom in att dra upp den med hjälp av snöret. Nej man gräver sig ner till BOLLEN! När man har fått tag på BOLLEN springer man omedelbart till matte och kampar eller byter mot något gott. 🙂

Vem som är vem kan ni ju gissa. 😛

Ibland får man bollen i munnen ändå och då ser man lite förvånad ut. 😀

Avslutningsvis chokladtomte utan både boll och snöre.

Då har vi klarat av ännu en julafton och den här gången blev den, helt oplanerat, lugnare än någonsin. Inte för att det brukar vara särskilt stökigt men…

Besöket hos svärföräldrarna blev inställt eftersom både jag och husse är inne på femte veckan med en envis förkylning som dippar lite extra mellan varven. Husse dippade rejält igår och eftersom vi till varje pris vill undvika att smitta svärföräldrarna så fick vi hålla oss på hemmaplan tillsammans med hundarna.
En mycket lugn (och seg) dag blev det. Till och med Maro tog det lugnt (utom när vi var i skogen), förmodligen lite ”bakis” efter uppesittarkvällen med familjen J kvällen innan.

Julklappsfasen var också lugnare än någonsin men hundarna fick naturligtvis några paket. 🙂

Maro tyckte att den rosa kaninen var mysig men när Karlsson kom på att den gick att använda som kamptrasa hade den snart konverterat till fyra mycket små kamptrasor, separerade från kropp och huvud som i sin tur  hade separerat från varandra och omdisponerats till soporna.

Den här bollen var mer lämpad för kamplekar och är ”still alive”.

Den gröna bollen med kvackljud trodde jag i min enfald skulle vara rätt tålig men då hade jag glömt att vi hade en mördarterrier i huset… Den bor också i soporna numera, bollen alltså, inte mördarterriern.

Nu är det juldagen, en dag som traditionellt brukar vara den dagen på året när jag unnar mig att göra absolut ingenting (frånsett att valla hundar på promenad) men igår blev det ju en riktig slödag så idag får jag försöka uträtta lite vettigt istället.

Bloggen har inte dött men den har definitivt legat i koma ett bra tag nu. Hösten har varit hyperventileringsstressig rent jobbmässigt vilket lett till att jag utvecklat mental datorallergi och tillbringat minimalt med tid framför skärmen på ledig tid. Men nu, när världens bästa Karlsson fyller 10 år, måste man ju faktiskt göra ett återupplivningsförsök. 🙂

10 år! Hur gick det till? Vart tog tiden vägen? Ingen aning, men jag vet att det varit 10 fantastiskt roliga år och att Karlsson troligen är min ”once in lifetime”-hund. Till viss del beror det nog på att han överträffat mina förväntningar så till den milda grad när det gäller träning och tävling men till största delen på att han är den han är: min alldeles underbara Karlsson.

En go, glad och vänlig hund. Enkel att ha, snäll mot både folk och fä, extremt lättlärd och hänger glatt med på allt matte hittar på. Soffpotatis när det passar sig och pigg och alert när det händer något.

När vi hämtade honom i Malmö en kall dag i slutet på januari 2006 kunde jag inte i min vildaste fantasi ana hur mycket vi skulle uppleva tillsammans. 🙂

Den lilla ”aktiva sällskapshunden” blev min kompanjon i spårskogen och så småningom även i sökskogen. Han fick mig att börja tävla lydnad och på senare år rallylydnad. Vi har även gjort sällskap i utställningsringen några gånger och provat på nosework. Vi har varit på otroligt många roliga läger och kurser för duktiga instruktörer och jösses så mycket vi har tävlat. Det är väl sannolikt ingen merit att (troligen) inneha svenskt rekord i antal spårtävling i högre klass utan uppflyttning (även om det var svindlande nära några gånger) men vi lärde oss mycket på vägen. 😉 I söket blev det bara en tävling men själva söket skötte han bäst av alla just den dagen och så roligt vi hade på vägen dit. 🙂

Allt har ju inte gått på räls när det gällt tävlandet och med tiden fick han en hel del låsningar på lydnadsplan men han ville ändå göra rätt även om det blev tokfel ibland.

Han har krupit in under skinnet på mig på ett sätt som ingen annan lyckats med… Älskade lilla hund!

Den inofficiella meritlistan är lång; årets hund hit och årets hund dit, på olika klubbar och i olika grenar, men det vi är mest stolta över är nog att han tre gånger blev ”Årets Bruksborder” och att vi tog hem den bucklan för gott. 🙂 Ingen vacker pjäs men det kan vi leva med. 😉

Han var världens bästa lillebror till Iza och nu är han världens bästa storebror till Maro.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om denna guldklimp på nio kilo men jag nöjer mig där och skickar ett stort tack till Karin och Tommie på kennel Öresund för att vi fick köpa honom.

Ikväll blir det kalas med tårta och presenter.. 🙂

Avslutningsvis ett fyrfaldigt leve för 10-åringen:
HIPP HIPP HURRA HURRA HURRA HURRA!

Det är inte alltid det blir som man har tänkt sig. Just nu borde jag och Maro ha varit på god väg mot bruks-SM i Malmö för att titta på duktiga ekipage, heja fram klubbkompisen och andra vänner, mingla och shoppa, men det är vi inte. Den här gången är det inte jag som ställt till det. Har inte gett upp hoppet helt om att komma iväg men det återstår att se. Just nu kan jag inte göra annat än vänta…

I avvaktan på det beslutet kan jag ju plita ner det där inlägget jag klurat på sen förra helgen. 🙂 När jag fixade till Maros MH-protokoll till hemsidan gjorde jag det självklart lätt för mig och tog en kopia på Karlssons protokoll och sen flyttade jag bara på färgmarkeringarna där det behövdes. Det visade sig att det behövdes på förvånansvärt få ställen?!

I vardagen är ju Karlsson och Maro extremt olika. Karlsson har alltid varit en ”cool” kille. Inte ens när han var ung var det så mycket, om ens något, i vardagen som gjorde honom upprörd. Till viss del förlitade han sig säkert på Iza men han var ju ute på många äventyr utan henne också.

Maro är ju mycket mer ”reaktiv”. Fort går det och upprörd blir han, i synnerhet av sådant han upplever som märkligt på hemmaplan. Det han visade på mentalbeskrivningen verkar dock ligga i det normala spannet för rasen enligt spindeldiagrammet vilket troligen bevisar att det är mig det är fel på, eller åtminstone jag som varit van vid ”coola” hundar.

Det som sticker ut lite är aggressivitet. Orsaken till det är ”attacken” han gjorde på dumpe. Nu pratar vi om en hund som fortfarande står bakom matte men förflyttar sig en liten smula framåt vid ett par tillfällen, samtidigt som han skäller och raggar på stela ben. Det var ju inte direkt som att han försökte slita dumpe i slamsor. Den som inte har sett filmen från det momentet kan se den här. Man kan naturligtvis diskutera definitionen av ordet ”attack” men ok då, det finns nog ingen bättre ruta att sätta krysset i. 😉 Att det skulle ge så stort utslag i spindeldiagrammet var dock lite otippat.

En annan sak att ha i åtanke är att lekföremålen bytt form sedan Karlsson gjorde sitt MH. Jag är rätt övertygad att om Karlssons fått dagens lekföremål hade han lekt ”sämre” än vad han gjorde. Hade Maro fått en vanlig trasa, som gällde på Karlssons tid, hade han lekt bättre och då hade de varit ännu mer lika.

Nåväl, nu har den lilla terriern och chokladtomten fått ett gemensamt MH-protokoll där jag markerat rutorna där de hamnat exakt lika med blått. Och där de inte är exakt lika ligger de ganska ofta intill varandra. Det är få ställen där det skiljer sig radikalt.
Gult = Maro
Orange = Karlsson

Klicka på protokollet för att se den läsbar form (kan kräva förstoring på skärmen). 🙂

Sen kan man ägna en minut eller två åt att fundera på det där med arv och miljö. Hur mycket hinner vi påverka våra hundar på ett drygt år? Karlsson var drygt 16 månader när han gjorde MH och Maro var drygt 14. Jag har inga svar, bara frågor. 😉

(Nu är det inte bara långt mellan inläggen, nu har den kronologiska ordningen också havererat. Dessutom skrevs merparten av detta förra veckan  men har inte kompletterats med bilder förrän nu…)

Det förra inlägget avslutades ju med något av en cliffhanger men nu vet vi hur det gick…

Jodå, jag var åtskilligt mer mörbultad morgonen efter vurpan i trappan. En rejäl blåtira var pricken över i. Nej, det blir inga bilder på den, även om de finns.

Jag ska redan nu meddela att ni som ev. redan nu har planer för vecka 29 nästa år gör klokt i att planera om. Det blir nämligen ingen vecka 29 2016, och inte 2017, och inte… Förra året skaffade jag mig ju en rejäl brännskada på vaden under den veckan och i år, som sagt… Det är möjligt att även vecka 32 kommer ställas in men mer om det senare.

Nåja, dagen efter vurpan lyckades optikern trolla ihop glasögonen (ja, de måste ha trollat!) och med några timmars försening kom jag kom iväg på lägret i alla fall. Ont krut förgås inte så lätt, eller hur det nu var. 😛

Lägerveckan var i stort sett perfekt! Jag hade iofs inte väntat mig något annat med världens bästa instruktör; Geir B Larsen. Det var mitt tredje läger för honom. Det första var 2006 med Iza och det andra 2007 med Karlsson. Maken till engagerad instruktör tror jag inte finns?! På alla mina läger har jag bara träffat på en som varit i närheten och han finns tyvärr inte med oss längre…

Både Maro och jag har fått en hel del att fundera på. Pga av oförutsedda händelser (mer om det senare) har vi inte fått så många tillfällen att praktisera våra nya kunskaper men nu är vi nog snart på banan igen. 🙂

Vädret under veckan var i stort sett perfekt för hundträning. Vi hade bara en riktigt regnig dag men vi överlevde den också. Annars var det 16-17° och växlande molnighet (som det så vackert heter). OK, någon liten skur då och då men det kunde vi leva med.

Första riktiga träningsdagen lyckades jag med bravaden att ramla, igen. När man är stel och har ont blir man ju ännu mer osmidig än vanligt och det är inte optimalt när man ska traska omkring i skogen. Dag två var det dags igen och då var jag rätt sugen på att strunta i alltihop och åka hem men jag lyckades samla ihop mig efter ett smärre sammanbrott. Sen stod jag faktiskt på benen resten av veckan!

Som sagt; en toppenvecka med många skratt i en riktigt trevlig grupp. Det hela kröntes med att vårt uppträdande på avslutningsmiddagen vann. Geir som Farbror Frej (från Galenskaparna), anpassat till veckans bravader, var liksom oslagbart. 😀

Finkameran? Nej, den blev inte rastad på hela veckan. Enbart ajFån-bilder blev det…

Vi hade en söt fripassagerare under veckan, lilla WiFi, och Maro blev kär.
Dock tveksamt om det var besvarat. 🙂

Den regniga dagen fick min bil tjänstgöra som whiteboard, typ… 🙂

Maro var lycklig när han fick springa i skogen med WiFi.

Norska spårpinnar.

Nåväl, lägerbubblan sprack och det var dags att åka hem igen.

Det blev några dagar hemma (med lite hundträning) innan det bar iväg på nästa utflykt. Det börjar bli något av en tradition att vi avslutar semestern med några dagar i Olofsbo utanför Falkenberg. Passade mig jättebra också med tanke på kursen jag anmält mig och Maro till. 😉 Sista kvällen i Olofsbo kom Karlssons uppfödare, Karin & Tommie, för en mellanlandning. Det var länge sen vi träffades så det var himla roligt.

 

På spaning…

Mycket märklig hund sa Maro när han kollade in Cirkus Maximums kameler.

Glass fanns i Falkenberg också.

Ett spår hann vi med i skogarna utanför Slöinge.

Semestern avslutades på bästa sätt; med två dagars lydnadskurs hos Jenny Wibäck. Två riktigt givande dagar i en trevlig grupp.

Träningsbilder, foto: Daniel Eidenskog

Att hångla upp fröken ingår tydligen i konceptet när vi är på lydnadskurs. 🙂

Vi var supertaggade att träna vidare när vi kom hem, men det är ganska sällan (verkar det som) det blir som man har tänkt sig…

Sen blev det vecka 32 och vardagen knackade på.

Jag hann jobba två dagar innan det var dags för nästa vurpa. När jag tog ut Maro ur bilen på klubben lyckades jag trampa snett samtidigt som han gjorde ett rejält ryck. Då var det dags igen. Stukad fot (mindre problem) och en rejäl bristning i bröstmusklen och/eller några kraschade revben? Efter några dagar var det så illa att jag var tvungen att ringa hem husse från jobbet eftersom jag inte ens vågade ta ut hundarna själv – så ont gjorde det. Jag kunde inte andas. Ännu mindre hosta, nysa, skratta…  eller sova. Det fick bli ett besök på vårdcentralen för utskrift av något starkare i pillerväg. Läkaren konstaterade (precis som jag anade) att oavsett om det var revben eller muskler så gick det inte att göra något åt. Bara att vänta, och det har jag gjort. Nu, två veckor senare börjar det kännas ok igen och inatt sov jag ordentligt för första gången.

Innan vurpan hann vi dock träna. Vid det tillfället påbörjade vi rutan, med target. Jag tror inte han förstår riktigt vad han håller på med men han älskar sin target (en liten kakelplatta) så han sprang gladeligen till den från 20-25 meter efter några få skick från kortare avstånd. Känns iaf som en lovande start.

 

Jag har även hunnit röntga höfter och armbågar på Maro. Eller, nåja… det var väl inte jag som röntgade direkt men jag körde honom dit (och hem) samt assisterade. Och …. utförde någon sorts målvaktsräddning när han fem minuter efter att han fått uppvakningssprutan hoppade från stillastående upp på receptionsdisken och hamnade mitt på tangentbordet!!! (Möjligen inte ett optimalt upplägg för min skadade kropp?) Ingen förstod hur det gick till men det finns flera vittnen. Det är ju inte direkt vad man är förberedd på med en hund som just varit drogad. Så här såg han ut fem minuter efter panterhoppet – ett riktigt fyllo!

 

Resultatet? B på höfterna och 0 på armbågarna.

Att träna hund har jag inte ens vågat tänka på, inte ens gå promenader har funkat. Mina rastningar har bestått av att stoppa något i munnen på dem (boll, whatever…) och sen stå och titta på när de sprungit sig trötta, en i taget, men nu vågar jag nog börja fundera både å promenader och träning. 🙂

Detta är alltså anledningen till att jag funderar på att avskaffa även vecka 32 men än så länge kör jag på teorin att en gång är ingen gång… Två gånger är däremot en gånggång så därför ingen vecka 29 nästa år. 😉

Förra veckan var det dags för tjänsteresa till Norge, och nu sitter jag på ett norskt hotellrum igen, med anledning av jobbet. Den här gången inne i Oslo, på ett rum som är ca 35° varmt (med fönster som går att öppna ungefär 3 cm) och med spårvagnar och fyllon som dundrar förbi utanför. Helt plötsligt känns ”tråkhotellet” jag brukar bo på som rena rama lyxen… Nåja, två nätter kanske jag klarar.

Jag och Karlsson har även hunnit med att showa på Hundens Dag i lördags. Han körde bland annat sina paradnummer IPO-apporten och vittringsapportering där ett barn i publiken fått skriva sitt namn på pinnen. Han löste båda delarna fint, liksom sina övriga uppgifter. Viss förvirring uppstod ibland men med tanke på att tiken i uppvisningsgänget var i höglöp var det kanske inte så konstigt. Filmen nedan är dock inte från själva uppvisningen utan från en av repetitionerna.

 

När jag kommer hem från den här norgetrippen är det bara att, i princip på studs, åka till Kumla för MH (och det är alltså gjort och avhandlades i förra inlägget. Ingen ordning på någonting numera, som sagt).

Igår var det alltså dags för den lilla chokladtomten att visa vad han gick för. Mentalbeskrivning var bokad för hela kullen på Kumla BK.

Vi åkte upp i fredags eftermiddag och sammanstrålade med hans fyra systrar på klubben. Snacka om tuppen i hönsgården. 🙂 Mysigast var ändå lilla Yra, även känd som den lilla lifterskan, dvs det var hon som åkte med oss till Borås för vidare leverans när det var valphämtningsdags. 🙂

Sen checkade vi in på vårt B&B, Hästen & Hunden, som visade sig ligga perfekt i förhållande till bl a brukshundklubben. Ett mysigt ställe som varmt kan rekommenderas. Det var t o m förberett med vattenskål till Maro. 🙂

På kvällen blev det pizza hemma hos Fia/Vickulas tillsammans med uppfödare Camilla och ytterligare tre (eller fyra, beroende på hur man räknar) mattar.

Igår, den stora dagen, hade vi startnummer sist. Strålande sol och varmt men tack och lov bra parkeringar i skuggan. Det var för övrigt ett mycket välordnat MH med en ”snabb” bana (första gången jag upplevt att tidsplaneringen hållit hela vägen!) och duktiga funktionärer. Charmigast var nog testledaren som relativt obehindrat växlade mellan flytande finska (för de finska mattarna), engelska (t ex när det krävdes för att kommunicera med matte och spöke samtidigt) och svorska (dvs norska och svenska blandat, med finsk brytning). Allt fungerade utmärkt och det är inte illa att kunna erbjuda både finsktalande  TL och beskrivare när det finns finska deltagare. 🙂

Naturligtvis har man sina tankar om hur hunden ska bete sig på MH och naturligtvis tror man nästan aldrig rätt. Trots att jag varit testledare i många år och sett många hundar så blir det ändå aldrig riktigt som man tror när det gäller de egna hundarna.

Det visade sig finnas mer innanför den där bruna pälsen än vad jag trodde. 🙂

Han lät sig hanteras, han följde med TL på ”promenad” och han lekte ganska bra. Han gillar även att springa omkring och ”stila” med det han kommit över *host*. Hade lekföremålet varit av den gamla sorten hade nog leken med TL varit bättre men de här bitstockarna från Biltema är väl i ärlighetens namn inte det allra roligaste om kelpien själv får välja.

På lilla jakten frågade han om lov innan han noga kollade konstruktionen och så småningom tog sig fram till trasan. När det var gjort behövde man inte göra det en gång till. 😉

På aktiviteten traskade han omkring, kissade, käkade lite gräs etc. Ingen hysterisk aktivitet iaf.

Han tog sig fram till den pratande avståndsleks-figgen (efter att ha frågat om lov och funderat en stund) och lekte med henne tills hon släppte och blev passiv. Sen körde han sitt eget race.

Hans undanmanövrar på dumpe och skrammel blev inte alls så långa som jag trott och han avreagerade fint och snabbare än jag förväntat mig.

På dumpe och spöken blev han rejält förbannad men flydde inte (vilket jag hade väntat mig) även om han backade undan. När han insåg att det fanns människor under spökdräkterna blev han både lättad och glad.

Den avslutande leken var ungefär som i början och skotten brydde han sig inte om och hamnade således på en 1:a.   🙂

Den som orkar och vill kan se film på valfria moment nedan. 🙂

Moment 1, kontakt
Moment 2, lek
Moment 3, förföljande
Moment 4, aktivitetsnivå (skippar film eftersom det tar evigheters evigheter att ladda upp och jag ändå inte tror att någon orkar titta på den i tre minuter…)
Moment 5, avståndslek
Moment 6, överraskning (dumpe), ”promenaden”
Moment 7, ljudkänslighet, ”promenaden”
Moment 8, spöken
Moment 9 och 10, lek och skott

Sammanfattning; han blir rädd och därmed arg när någon skrämmer honom men han litar på mig när jag säger att det är ok och släpper sen det som hänt. Ibland behöver han lite betänketid och frågar om lov. Inget negativt i det enligt mig, och han gillar att hålla handen. (Kolla dumpe och skrammel… :D)

Protokollet finns här.

Så här trött och långtungad är man efter ett genomfört MH i värmen. 🙂

Vi fick även till en gruppbild med alla valparna innan vi skingrades åt olika väderstreck. Vi skippade dock idén med ”sitt i grupp”. Det fick bli med vidhängande förare, eller inte alls. 😉

Fr v Yarra, Perri, Fara, Frank, Yra, Maro och Viira.

På vägen hem stannade vi till i Karlsborg. Det kändes som om vi båda kunde behöva ett fotbad efter en varm och lite jobbig dag. 😉 Vi kan väl enkelt uttryck säga att matte fotbadade mer än kelpien men till sist fick han i ett par tassar i alla fall. Simskola blir nog nästa projekt i ”väx upp-skolan”. Det finns tydligen ett par hugade simlärarinnor i flat coated retriever-format som t o m har lyckats lära en fransk bulldog att simma! 😀

När jag skrev rubriken ovan insåg jag att jag nog inte har avslutat förra årets semester än, här i bloggen alltså. Det blev lite mycket kelpie där, när jag väl borde ha skrivit avsnittet som avhandlade hämtning av den nya familjemedlemmen. Nåja, det kanske kommer, en annan dag. 😉

Sen sist har vi hunnit fira midsommar på hemmaplan med goda vänner, åka till Skåne på ett rasande trevligt 40-årskalas och … åka till Skåne på semester. Tyrvärr var det en (arbets)vecka mellan kalaset och semesterns utbrott men husvagnen fick bo kvar på kalasstället så slapp vi åtminstone släpa den fram och tillbaks.

Jag älskar ju Skåne, och framför allt Österlen. Fem år sen sist och det var väl det första riktiga besöket. Eftersom vi klarade av husses önskesemester (Norrland) förra året var det min tur att önska i år och då blev det alltså raka motsatsen till Norrland. 🙂 Dessutom har vi flängt runt något alldeles infernaliskt de sista åren så nu hade jag ”beställt” en vecka på samma ställe med förtält uppsatt. Lugn och ro skulle det vara!

Första natten tillbringade vi på en grusparkering på Ystad Camping, uppsatta på väntelista och med hopp om att någon skulle checka ut nästföljande dag. Morgonen efter åkte vi, efter tips från grannarna på grusparkeringen, och kollade upp Nybrostrands camping, några kilometer längre österut, och där fick vi en kanonfin plats så vi lämnade Ystad Camping utan någon sorg i hjärtat alls, faktiskt. Den var trång och ”gyttrig” och egentligen alldeles för livlig för vår smak. Nybrostrand däremot var lugnt, luftigt och bara ett stenkast (nåja) från havet. Det var i alla fall riktigt nära, typ 2 minuters promenad, och den låg på rätt sida om vägen, dvs på havssidan.

När vi kom ner var det infernaliskt varmt men natten mellan söndag och måndag byttes värmen, via ett åskväder, ut mot mer hanterbara temperaturer, framför allt för hundarna. De lägre temperaturerna och blåsten gjorde att stranden var folktom och varje morgon/förmiddag kunde vi ta en rejäl promenad på den helt folktomma stranden och hundarna kunde vara lösa. Helt ljuvligt!

Maro, som knappt sett annat vatten än det i vattenskålen, blev lite övermodig första morgonen och gjorde en frivolt i vågorna. Frivolten hann jag inte fotografera… Sen gick han inte nära vattnet igen. Karlsson som är lite mer härdad plaskade runt i strandkanten lite. Temperaturen gjorde väl att suget efter riktigt bad inte var så stort.

Vi höll en ganska lugn takt hela veckan. Någon utflykt per dag, kortare eller längre, men mycket tid tillbringades med att ”bara vara”. Inga tider att passa och inga krav. Precis vad jag behövde efter den här våren och försommaren. Flera morgnar sov vi till framåt 8.30!!

Vi hann dock med bl a Kivik, Sandhammaren, Simrishamn och Ystad och lite shopping blev det på vägen. Dessa kylskåpsmagneter kunde jag bara inte motstå. Påminner väldigt mycket om någon jag känner…

Vid Sandhammaren kom man tyvärr inte mycket längre än parkeringen pga ”hundförbud”. Maro fick i alla fall sin alldeles första egna glass vilket var uppskattat. Karlsson fick naturligtvis också glass men det har vi ju sett på bild förr.

I Simrishamn var hundar ”självklart” välkomna och serverades isvatten snabbare än vi hann blinka. Isvatten var dock skumt sa Maro som tuggade is en stund för att sen välta skålen…

Dessutom fick jag utöka pelargonsamligen i samband med ett besök på http://www.havenosterlen.se/haven/. Ett jättefint ställe med fantastiska ”sticklingar” som i verkligheten var välväxta plantor – för 30,-/styck. Fick dock behärska mig lite eftersom de helst skulle komma hem helskinnade också.

Jag älskar verkligen havet och inser varje gång jag kommer i närheten att jag borde bo närmare det. Även om sydkusten inte bjuder på lika spektakulära solnedgångar som västkusten så är det otroligt vackert.

Maro tyckte det var spännande att bo på camping och hade mycket att hålla ordning på. Karlsson var tyvärr ovanligt ”hetsig” och skulle skälla på det mesta. När jag analyserade det hela kom jag fram till att när Iza var med så var hon chef. Om inte hon skällde (vilket hon mycket sällan gjorde) så gjorde inte han det heller. Förra sommaren var han ju ensam campinghund och det fanns ingen att larma så då var han också tyst och fin, men nu … har han en bror som gladeligen hänger på. 😛 En del onödig tid gick alltså åt till att försöka få tyst på hundarna…. Nåja, sååå farligt var det nog inte och som vanligt är det nog man själv som har mest ont av det.

Han sov i alla fall gott på kvällarna, i diverse olika ställningar. 🙂

Ibland satt han också. 🙂

I lördags var det tyvärr dags att riva tältlägret och åka hemåt igen. Vår plats var bokad av någon annan fr o m den dagen så även om vi rent praktiskt kunde ha stannat några dagar till så var det inget alternativ att riva förtältet och sätta upp det på någon annan plats.

En sista liten morgonpromenix till strande hann vi i alla fall med.

På vägen hem blev det ett stopp på Teba i Höör för att inhandla diverse förnödenheter till hundarna. 😉 Men faktiskt; jag köpte nästan bara ”nyttiga” saker. Bara en leksak och inte ett enda halsband! (Halsband hade jag däremot shoppat på Arken-butiken i Ystad som var vansinningt välsorterad jämfört med motsvarande butik här i stan.

På min semesterönskelista stod även ”några dagar hemma”, och det blir nästan en vecka faktiskt innan jag och Maro drar på spårläger på fredag.

Dessa dagar hemma har också varit underbart lugn och sköna. Igår och idag har vi tränat, både spår och lydnad, med goda vänner. Det kan faktiskt vara så att träning ger resultat?! 😉 Det märktes stor skillnad på både spår och lydnad bara från igår till idag. Att jag börjat skärpa till mig, rotat i minnesbanken efter gamla spårkunskaper och strukturerat upp det hela lite har gett riktigt bra resultat bara under veckans tre spår. Men nu stundar en vecka (nästan) för min favoritinstruktör; Geir B. Larsen! Precis vad vi behöver. 🙂

(Detta inlägg skrev jag igår och har kompletterats med bilder idag. Nu ikväll gjorde jag en frivolt i trappan och landade med huvudet före vilket resulterade i kraschade glasögon, en rejält bula i pannan, blodvite och ett ömt ben. Maximalt dålig timing inför det stundande lägret. Kommer säkert känna mig ännu mer mörbultad när jag vaknar i morgon… Men ok, det kunde ha varit värre. Jag bröt i alla fall inget men just nu är jag hyfsat ledsen… Så typiskt, inför den här veckan – av alla… 😦  Någon grundligare korrkturläsning orkar jag inte med just nu så ev. stav- och syftningsfel bjuder jag på.)

Efter vårt tredje godkända resultat i rallyns fortsättningsklass drabbades jag av antingen:
1. Hybris
2. Hjärnsläpp
3. Sinnesförvirring

Troligen var det en kombination av alla tre diagnoserna för jag anmälde oss till en avancerad klass, drygt tre veckor senare. Hur svårt kan det va’, liksom?

Igår inföll ”drygt tre veckor senare” och med facit i hand borde vi ha hållit oss till den ursprungliga planen, dvs: någon gång efter sommaren, utan att specificera vilken sommar, vilket år. Något jag inte heller riktigt tog hänsyn till var bristen på träningstid med massor av jobb, krävande kelpie och en helg i Tallinn…

Gårdagens start i avancerad vill vi nog förtränga snarast möjligt. Samma domare som ropade upp oss först på förra tävlingen, för att vi vunnit, ropade nu upp oss först – för att vi kommit sist (om man bortser från diskade ekipage). 😛

Jag kan bara skratta åt eländet och vet ärligt talat inte riktigt hur vi bar oss åt för att tappa så många poäng? Hur många poäng som blev kvar? HA! Det tänker jag inte tala om!

Jag har inte ens orkat sätta mig och jämföra banskissen och protokollet för att försöka räkna ut vad som hände. Några saker vet jag naturligtvis, men långtifrån alla. Det fåniga är att jag tycker nog att banan var ganska lätt, åtminstone jämfört med en del banskisser jag sett, och jag kände mig inte alls särskilt orolig innan.

Nåja, alltid lärde vi oss något men dagens största behållning var i alla fall att träffa Anne-Lie och Holly som kommit dit för att supporta oss. Det tackar vi för, men om de haft lite fler banderoller och pompoms så hade det nog gått bättre, eller inte… 😀

Nåja, vi fick en mycket trevlig pratstund, mestadels på temat jag-har-inte-haft-någon-kelpie-förut-ska-det-va’-såhär?! Intressant att dela erfarenheter med en annan nybörjare i kelpieträsket och dessutom med en kelpie som är bara två veckor yngre än Maro. Vi kan väl säga att vi har en del gemensamt… *host*

Karlsson var nog inte fullt lika imponerad av vår ”date”. Här lämnade vi äntligen chokladtomten hemma för att göra något bara han och jag, och vad blev det; jo vi träffade en annan chokladtomte! Han som levt i trygg förvissning om att det bara finns en drabbades av existensiella funderingar av typen ”hur många chokladtomtar finns det i världen?”. Vi kanske kan skylla poängbristen på det? 😛

Inte ens öronhångel hjälpte. Karlsson var tämligen ointresserad. 🙂

Nedanstående bilder är tagna av Anne-Lie. Tack för lånet. 🙂

Till sist några bilder från själva tävlingen. Vid startskylten var vi fortfarande på samma planet, även om Karlsson höll på att diska oss genom att springa in på banan i förtid men jag hann hejda honom med några centimeter tillgodo!

Och beviset för att han hoppade agilityhinder i högerhandling!

Så lägger vi den tävlingsdagen djupt ner i något arkiv där vi aldrig hittar själv tävlingsdelen igen. Resten av dagen var dock trevlig. Jag tror dock att Karlsson stoppar Holly djupt ner i samma arkiv. 😛

Idag har jag och Maro återupptagit spårkarriären (efter att jag jobbat ett försvarligt antal timmar). Vi börjar om lite från början för att se om vi kan hitta hans motivation och fokus igen. Därför blev det ett kort spår på 200 meter med favoritleksaken fastbunden i slutet. Han var nog lite snopen att det var slut där, men det kan han fundera på ett tag. Nu ska vi gå försiktigt fram. Om en dryg  månad är det ju dags för läger också, för min spårguru. 🙂

För första gången i historien kommer vi, efter denna urusla vår och försommar, att ha blommande syrener till midsommar. De har inte riktigt slagit ut än! I morse såg de ut så här, efter nattens regn. För att återkoppla lite till det här inlägget: första och sista bilden här nedanför är tagna med ca 1,5 timmes mellanrum, i den uppåtgående solen bakom granskogen. Samma syrén, samma vinkel… 😉

Och på tal om försenad växtlighet; vår rhododendron ser ut så här idag! Blomning någon gång i juli kanske?

Det går inte så bra det här. Nedanstående inlägg författades redan i måndags eftersom jag insåg att jag inte skulle hinna igår, dvs på rätt dag. Problemet var bara att jag glömde att publicera det igår… Fördelen med det är att det nu kan kompletteras med kalas- och presentbilder. 🙂

******************

Idag fyller den här filuren, A-Amaroo eller till vardags; Maro, ett år.

Ett år! Hur gick det till? För ett år sedan visste jag dock inte ens att han fanns eftersom jag gick och väntade på en kull med valpar som skulle födas två veckor senare… Nu blev det  bara tikar i den kullen, besvikelsen var stor men så dök det upp en möjlighet som jag tog och nu har vi tillbringat 10 månader tillsammans.

Efter två ”coola” hundar (Iza & Karlsson) är ju livet med kelpie onekligen lite … annorlunda. Det händer mycket och det händer fort. Alla reaktioner är kanske inte helt logiska 😉 men jag tror det blir bra när han landar, framåt 8-9-årsåldern eller så. 😀 Just nu är det även mycket hormoner i omlopp som han inte riktigt vet var han ska göra av och träningen går både upp och ner, hit och dit men oftast är han duktig och väldigt rolig att träna med. Just nu är han dock för ”vimsig” för att man ens ska våga tänka ordet ”tävling”. Vi stressar inte utan vill ha en ordentlig grund att stå på innan vi ens funderar på det. Han är i alla fall glad, positiv, social och positivt inställd till det mesta.

Så mycket mer hinns inte med att skriva idag men ikväll blir det kalas med tårta och presenter. 🙂

Så här såg han ut första gången vi träffades, då han var ca 4 veckor gammal. Då visste jag dock inte att det var han som var HAN, liksom. Han gjorde dock sitt bästa för att charma mig så jag blev inte alls ledsen när de andra, som stod före i kön, hade valt och det visade sig att han ”blev över” åt mig. 🙂

Ett par dagar efter hemkomsten såg det ut så här:

 

Ett par färskare bilder, tagna med iPhonen på gårdagens promenad.
Nedan en högst spontan uppställning (med blöt mage).

Maro och Karlsson är oftast goda vänner även om det inte alltid låter så. Det är dock mycket snack och liten verkstad. 🙂

GRATTIS MARO!

**************

På födelsedagens kväll var det ett himla kalasande. Först kalasade vi för att fira att en klubbkompis kvalat in till lydnads-SM. En trevlig liten tillställning på klubben med tårta och bubbel. Självklart fick även födelsedagsbarnet, iklädd blinghalsband dagen till ära, smaka på SM-tårtan. 🙂

När vi kom hem ”bakade” matte pannkaksleverpastejbaconosttårta som slank ner snabbare än någon hann säga ”tårta” och sen var det presentutdelning. En ny bädd av favoritmodellen, en ny leksak och en ny spårsele i rätt storlek. Det var ju mycket lägligt att Björkis levererade beställningen lagom till födelsedagen. 😉

Idag har han blivit vaccinerad och vägd (18,5 kg). Han var inte lika imponerad av den tillställningen som av gårdagens spektakel. Själva sprutan märkte han nog inte ens men de täta och ganska jobbiga besöken i vintras har satt sina spår i den lilla kelpiehjärnan. Får ta mig i kragen och springa in till veterinären titt som tätt, även när vi inte har något ärende dit egentligen. Har de bara tid så har de erbjudit sig att bara gosa med honom och mata honom. 🙂 Har de inte tid får jag väl stå för gos och mat själv. 🙂

Igår kväll, på en vanlig sprillans tisdagkväll, bärgade vi en ny titel i rallylydnaden – Världens Bästa Karlsson och jag. Efter dubbeltävlingen i Angered förra helgen lyckades jag efteranmäla mig till Göteborgsavdelningen och det var ett smart drag.

Blev lite svettig när jag såg banskissen, mycket långsamt tempo och till råga på allt en 360° vändning mitt i det långsamma. Det var ju mitt dålig korttidsminne som ställde till det i vår första start i fortsättningsklassen när jag väldigt snabbt glömde bort att jag skulle gå långsamt. Vi kan väl säga som så att jag nötte den delen av gräsmattan ganska mycket på banvandringen. 😉

Det lönade sig! 87 p, vinst och ett RLD F att lägga till på visitkortet som skulle kunna se ut så här:

Jag är mycket väl medveten om att den raden inte alls är särskilt varken imponerande eller lång men att det helt plötsligt, vid nio års ålder, börjar ramla in titlar (två på en månad) är ju onekligen lite komiskt. 😀

Det tog oss alltså ca 19 månader och tre tävlingar till RLD N. Förra året gjorde vi inte en enda tävling. För exakt en månad sedan igår gjorde vi vår första (misslyckade) start i fortsättningklassen och igår var det dags för RLD F. Nu ska vi träna högerhandling och annat nytt under sommaren så får vi se vad vi hittar på till hösten. 😉

Det där med kvällstävling på en vardag var förresten ett genidrag av Göteborgsavdelningen. Helt perfekt att slippa lägga en ”hel” lördag eller söndag. De körde bara en klass, snabbt och effektivt. Banvandring 18.30, prisutdelning kl 21.

Prisutdelningen var f ö lite chockartad när det visade sig att vi vunnit, på hyfsat blygsamma 87 poäng?! Det brukar ju alltid vara någon som fixar 99 eller 100. Det roligaste var dock att det på protokollet stod ”Snygga tempoväxlingar!”. Det som var min stora ångest innan… 🙂

I helgen var vi ute och spårade med efterföljande lydnadspass. Spåret har börjat strula och jag tror det beror på att jag inte har lika snabba tassar som den lilla chokladtomten. När jag inte hänger med i hans tempo blir han frustrerad och börjar pyssla med annat. Jag la ett spår åt honom i måndags också, på hemmaplan. Gick ut spåret själv, terrängen var perfekt (mjuk och fin, fuktig mossa) och det var praktiskt taget vindstilla. Det gick mycket bättre än i söndags men vi har mycket att jobba på. Har jag nämnt att jag ser fram emot lägret i sommar, med min spårguru som instruktör. 😉 En ny spårsele har jag också beställt eftersom den han har börjar bli för liten. Jag var ju förberedd på att den kanske inte skulle hänga med till vuxen ålder när jag beställde den.

Efter söndagens spår fick Karlsson busa av sig lite med Like. Det blev väl inte så mycket bus som vi trott, han hade fullt upp med att pinka in reviret (!), men efter en stund kom han igång.

Efter lydnadspasset, som utspelade sig i någon sorts stormvindar, skrev jag så här på FB:

I lördags körde vi ett lydnadspass på Borås BK. Dock tror jag att det är mycket hormoner i omlopp för ibland är det verkligen dåligt med responsen. ”Ligg – vad är det? Har aaaldrig hört det ordet…” typ. Andra stunder är han jätteduktig… Det är inte lätt alla gånger, för varken honom eller mig. 🙂 Leka och kampa kan man dock alltid göra och då tar han i för kung och fosterland. 🙂

Igår hade det regnat rejält på förmiddagen och på lunchpromenden lyckades jag fånga dessa bilder med Fånen. Inte världens bästa skärpa men rätt talande ändå. Det är då man önskar att man haft finkameran med sig.

Vi har ju kämpat ett tag med att man faktiskt sitter kvar i bilen tills man får tillåtelse att hoppa ut. Det har gått bättre och bättre och på slutet riktigt bra. Idag ”levlade” han dock upp det hela lite.

– Jag går inte ut förrän du mutar mig. 🙂

Den taktiken kör alltid Karlsson när vi kommer hem (aldrig annars) och det är ju inte utan att man börjar fundera på hur mycket de egentligen snappar upp från varandra? Jag kanske skulle försöka få Karlsson att lära honom framåtsändande, kryp och skall trots allt. 😀

Nej, nu ut och träna lite. Känner att jag tappade lite fokus på vad jag och Maro borde göra. Är mest sugen på att träna nya rallymoment med Karlsson. Roligt med en nytändning! Det är ju nu utmaningarna börjar. Nybörjar- och fortsättningsklassen handlar ju mest om att matte ska kunna läsa (och förstå) skyltar när man har en hyfsat rutinerad lydnadhund men nu blir det en ny dimension av det hela. 🙂

Puh… idag fick jag en sån där attack av ”ärdetsåhärlivetskavara?” igen. Det känns som om jag aldrig hinner göra varken det jag vill eller det jag borde. Hypermycket på jobbet, ideella plikter som kallar, hundar som ska tränas, ett hus som håller på att gro igen, blommor som ska vattnas osv. Bloggen hamnar alltså långt ner på prioriteringslistan. Ett inlägg i månaden ligger väl snittet på nu… Något jag lär sörja om några år när/om jag vill kolla vad vi hade för oss våren 2015.

Sen sist har jag dock hunnit ägna mig åt en hel del hundaktiviteter, även om jag önskar att jag hunnit ännu mer.

Jag och Maro har bl a haft en stunds privatträning för Jenny Wibäck i samband med att hon höll ett kanonbra föredrag på klubben. Vi fick många bra tips i vår träning. Jenny var den största förespråkaren för att det var en Australian Kelpie jag skulle ha, så nu fick hon stå sitt kast. 😉

Karlsson och jag har debuterat i fortsättningsklassen i rallylydnad på Marks BK. Det kan inte vara lätt att ha en matte med taskigt närminne och tunghäfta… 😦 Jag brände hela 20 poäng på att jag glömde gå saaakta mellan momenten när så skulle ske. Hade jag bara kommit ihåg det en av gångerna hade det godkända resultatet varit ett faktum men nu landade det på 66 poäng… Helgen efter fick vi en rejäl genomkörare av klubbens rallyexpert, på två knepiga banor. Det tackade vi för. 🙂

Förra helgen (1-2 maj) var det lydnadskurs för Lillemor Edström på klubben. Jag hade med mig husvagnen och tog en (mycket välbehövlig) minisemester med god mat, gott vin och gott snack på kvällarna. Kursen var egentligen tänkt som en uppföljning av kursen i höstas men pga en massa avhopp var vi bara 1,5 ekipage som var med förra gången och resten var nya. Men det spelar ju ingen roll egentligen, eftersom alla körs individuellt. Vi fick med oss massor av bra tips! Maro överraskade verkligen åt det positiva hållet genom att ha ett fokus som jag inte riktigt förväntade mig. Han var, som vanligt, sjövild utanför ”planen” men när det var skarpt läge fokuserade han och skötte sig jättefint. På förmiddagen dag 2 körde vi igenom klass 1 tävlingsmässigt, dvs med kommendering, folk på plan, publik och utan belöningar (utom en liiiten korvbit efter linförigheten) och den prestationen var verkligen en överraskning. OK, det finns många detaljer att pilla i men han höll ihop hela programmet och utförde även moment vi knappt tränat på långt över förväntan och på ett klart betygsmässigt sätt. Det finns hopp! 🙂

Vårt fokus under helgen låg annars på fritt följ/linförighet, fjärrdirigering och apportering.

Några bilder tagna av Sofia Christiansson med min kamera.

Fjärrdirigering med målet ”låsta framtassar”. Han har ett naturligt rörelsemönster som gör det svårt att sikta mot någon annan modell.

Mellan varven försökte han hångla upp instruktören, och lyckades ganska bra. 🙂

Apporteringen är vi inte helt överens om hur den ska utföras men det tar sig. 🙂

”Men nu kan vi väl göra något annat matte!”

Spårat har vi också gjort sen sist. Inte så mycket som vi vill och borde, och resultatet har varit blandat… Mer tid och engagemang på den fronten krävs. Jag ser fram emot sommarens läger där vi ska köra spår för Geir B. Larsen. Det är den bästa spårinstruktör jag någonsin haft och både Iza och Karlsson har utvecklats mycket under hans ledning så det ska bli kanonkul!

Igår var jag och Karlsson på Angereds BK och svingade våra lurviga på rallylydnadsbanorna. Ja, pluralis. Det var nämligen dubbla klasser. Två banor helt utan tempoväxlingar och därmed snälla mot mattes närminne. Det hela slutade med två godkända/kvalificerande resultat; 81 och 92 poäng och 92-poängaren resulterade dessutom i en delad andra-placering (och rosett! 😉 ) av ca 28 startande. Det kände vi oss mycket nöjda med, men det känns extra surt att vi missade poänggränsen i Mark. Hade vi bara råddat hem den hade han kunnat skriva RLD F också på visitkortet. 😉 Nåja, vi får försöka hitta någon annan lämplig tävling inom rimligt avstånd.

Idag har större delen av dagen gått åt till att försöka komma ikapp mitt liv, mitt hem och mina blommor. Samtliga ruskigt eftersatta den här våren.

Jag har också, med husses hjälp, hämtat hem en sån här som jag hade lagt undan i en butik. Frågan är bara när/om jag och Karlsson ska hinna gunga i den? Maro har lite svårt för möbler som inte står still så jag inbillar mig i alla fall att jag och Karlsson får ha den för oss själva, när/om…