Samma träd som förra söndagen men med fräschare bakgrund. Jag hatar ju vintern rätt mycket, främst för att allt blir så jäkla krångligt, men jag kan inte förneka att den är rätt snygg på bild. För övrigt; frusna bilar, dåligt väglag, kläder i massor så att man knappt kan röra sig, etc etc. I morse höll jag t ex på att hamna på helt fel postadress när jag körde till klubben men ABS-bromsarna räddade upp situationen. 😛

En hel förmiddag med hundträning i trevligt sällskap, och inte en enda bild? Då är det väl tveksamt om det över huvud taget har hänt men jag ser det som ett friskhetstecken att jag fokuserar på träningen, egen och andras, istället för att fippla med mobilkameran. Finkameran var med idag men den fick vila i bilen. Vi var för få för att man skulle kunna koncentrera sig på att fotografera.

Film finns, från det ena av våra två pass, men den är ”for my eyes only”. 😛

Idag var första gången vi körde konceptet med externbelöning utomhus, och tredje gången totalt. Jag har fortfarande inte vant mig vid att jag har en hund som går som bäst när det varken finns godis eller leksak inom räckhåll, dvs i mina fickor, och när jag är helt tyst?! Maro har å andra sidan inte vant sig vid konceptet med externbelöning när den finns längre bort än 2-3 meter (som i Karlsson Arena). Viss förvirring uppstod när jag skickade honom på externen, boll utanför träningsväskan och godisburk i väskan, men han ska nog fatta det också. Har man guldfiskminne är det inte så lätt. 😀

Första passet körde vi igenom startklassen i en enda kedja (utom hoppet, pga viss halkrisk på plan) och sen ett långt pass med fritt följ. Visst tappar han lite i ögonkontakt och koncentration ibland men … han tappar inte mig. Han går ändå där han ska och är följsam även om blicken ibland flackar. Det kan jag köpa i det här läget, när jag har förändrat spelreglerna ganska radikalt senaste veckan. På den positiva sidan; han tränger inte lika mycket och nafsar inte alls lika mycket i mina kläder.

Pass två blev det ytterligare ett ganska långt fritt följ, dock med olydig matte som struntade rätt mycket i vad tävlingsledaren sa. Det kändes också som ett bra och nyttigt pass, för oss båda.

Vi avslutade med ett gäng budföringar på den oplogade (och därmed ohala) delen av planen. Nu har han superfokus och springer som en oljad blixt till mottagaren, utan att ha sett någon boll på marken innan jag skickar. Den kommer först när han nästan är framme. En gång fick han ta sig in i sittande position hos mottagaren innan han fick bollen och det var lite jobbigt/konstigt men sen avslutade vi med ett vanligt (i vår värld) bollskick och där var det inga tveksamheter alls. Det känns verkligen som om det äntligen finns hopp även om det momentet som har varit en riktigt svår nöt att knäcka. Att han tappar bollarna, och fullständigt glömmer var, på vägen tillbaka till mig är väl bara ytterligare ett utslag av guldfiskminnet. 😀

Den där känslan när man äntligen börjar förstå var knapparna sitter, efter att ha letat i drygt två år, den är rätt skön faktiskt. 🙂

För två år en gick jag en nose work-kurs med Karlsson. Det mest bestående minnet av den kursen är anvisningarna för hur ”smittat” och ”osmittat” material (behållare, hydrolat mm) skulle förvaras. Det optimala var ungefär; i hermetiskt tillslutna byggnader på minst 500 meters avstånd från varandra…

Det där gjorde mig lite anti och det hela kändes så jäkla krångligt så det blev inte så mycket mer när kursen var över.

En stor del av kursen, typ två av fem tillfällen, ägnades också åt att få hundarna att nosdutta (helst frysa) på en burk … med frolic i?! Dvs ren markeringsträning. Inte tillstymmelse till eucalyptus-hydrolat?

Sen fick jag skriftliga instruktioner om grundträningen av en kompis som är nose work-instruktör och då kändes det lite mer avslappnat.

Före jul damp den här boken ner i brevlådan och vi började läsa och träna. OK, jag stod väl för läsandet, där hade inte Maro så mycket att tillföra (trots att det är kelpien Glenn på omslaget). 😛

Som vanligt, när det gäller facklitteratur, kom jag ungefär till hälften. Det spelar ingen roll att det är hundrelaterad facklitteratur som egentligen intresserar mig, jag kroknar ändå alldeles för fort. Nåja, när jag la av började det handla rätt mycket om upplägget på tävling och eftersom vi inte har några tävlingsambitioner (än, kanske är bäst att tillägga) kändes det inte så viktigt.

Efter gårdagens pass, med ett försök till rumssök som blev fiasko, insåg jag att jag som vanligt (!) gått för fort fram och börjat improvisera. ”Gör om – gör rätt” kändes som en bra strategi.

Idag backade jag rejält genom att flytta upp de kända behållarna från golvet till i noshöjd. Detta har vi nu gjort två gånger under dagen, med några timmars mellanrum och första söket varje gång gör han jättefint men när jag möblerat om behållarna för att köra ett nytt sök så ramlar han in i nosfrysbeteende på första bästa behållare och när han inte får ”cred” för det blir han ledsen och kommer inte riktigt igång igen. 😦

Ska det vara så att jag bara kan köra ett sök per tillfälle så känns det som väldigt mycket jobb för lite utdelning. 😦

Nåja, jag får väl läsa resten av boken och se om jag hittar några tips.

Resten av dagen har ägnats åt arkeologisk utgrävning i den stora byrån i hallen. Att döma av de fynd jag gjorde (detta är bara två av dem) så var det inte i förrgår jag rensade där, åtminstone inte i alla lådor…

Den fina sverigedräkten tvingades Karlsson, ett halvår gammal, spatsera omkring i på Getteröns camping under midsommaren 2006 när Sverige spelade VM-fotboll. Tur han var valp så att han inte insåg hur pinsamt det var. 😛

Kvittot väckte viss förvåning. Ville minnas att vi betalade mer än 6.500 för Iza men så var tydligen inte fallet. Oförskämt billigt för finaste schäfern. ❤

Igår kväll, efter Maros misslyckade rumssök, körde jag ett mer lyckat rallypass med Karlsson i köket. Det gick tydligen vilt till för Maro höll sig på behörigt avstånd, trots att det förekom godis (!) och till sist bytte han rum och tog skydd hos husse, men Karlsson hade hjärtans roligt. 🙂

Igår uppförde sig vädret allmänt illa och snöstormade praktiskt taget hela dagen. Utebilden är tagen på läsidan. Hur det såg ut på utsidan på södersidan fick man en aning om genom att (försöka) titta ut genom fönstret…

Det var så illa att hundpromenad i skogen inte var aktuellt, och över huvud taget inte på något ställe där det fanns träd i närheten. Att gå på vägen där det är öppet, i rak motvind var heller inget alternativ så det fick bli ett rejält i träningspass i Karlsson Arena istället vilket båda djuren verkade helt tillfreds med och de sussade sött hela eftermiddagen.

Det glädjer mig att Maro efter 2,5 år börjar tycka att bollarna är mer intressanta än snörena. Ibland behövs det mycket betänketid. 😛

Konceptet med externbelöning, såväl godis som leksak, fungerade lika bra igår. Det känns som om jag är en lösning på spåret. 🙂

Maro har ju ett stort intresse för det som rör sig under marken. Med ojämna mellanrum studsar han till i mossan och börjar gräva intensivt i några sekunder och sen rusar han därifrån lika fort.

Idag gjorde han likadant, med den skillnaden att han helt plötsligt blev stående och stirrade förvånat ner i backen. När jag kom dit hittade jag den här lilla rackaren. Vid god vigör men minst lika förvånad som Maro, och troligen en smula nyvaken.

Ikväll var det väldigt frestande att köra ytterligare ett lydnadspass men jag insåg att Maro kanske kunde behöva lite omväxling så det fick bli nose work. Planen var rumssök i den ”spännande” miljön i direkt anslutning till Karlsson Arena (dvs förrådshalvan av lokalen) men det kom av sig lite när det visade sig att jag förskingrat sugrören jag planerat att använda. Maro satt dock snällt och väntade i skamvrån medan jag letade. Försök hitta kelpien på den vänstra bilden om ni kan. 😛

Det fick bli behållarsök istället, med nytt rekord i antal behållare. På det stora hela skötte han sig oväntat bra men ibland blev det lite överslag och han försökte med apportering men det gav ju ingen utdelning.

Det blev nog faktiskt lite roligare att blogga med ny, fräschare design. 🙂 Vi får se hur länge nyhetens behag håller i sig?

Som jag har konstaterat tidigare; man skulle ha rätt mycket tid över för att lösa ekvationer, plugga tysk grammatik eller lösa andra världsproblem om man inte höll på med hundträning. 😛

Maro har ju alltid varit ”tokhet” i fria följet. Han tränger, plogar, nyper i mina kläder och är allmänt ostyrig. Följsamheten är det inget fel på, nästan tvärt om, men det ger nog inte så många poäng på en tävlingsplan, åtminstone inte utan en i det närmaste oändlig uppvärmning, för då brukar han tagga ner lite. Jag tror jag har provat nästan alla belöningssystem, och belöningsplaceringar, som finns, utan mer än högst tillfällig effekt.

Jag har t o m gått ner från jättegott godis till ganska mediokert godis, utan att det blev någon skillnad. Men … så kom jag på något jag inte provat – att skippa godiset helt, eller åtminstone inte ha det i fickorna.

Således inledde vi kvällens träningspass i Karlsson Arena med tomma fickor och silvertejp över mattemunnen. Det blev ett fritt följ på ca fem minuter med helt tyst matte, och utan en enda belöning. Sen fortsatte vi med ytterligare några moment innan det blev godisbelöning – från burken i hyllan. Han höll utan tvekan ihop och positionen i fria följet blev helt klart bättre, åtminstone efter en liten stund.

Något vi inte heller provat, i samband med fritt följ, är externbelöning. Det provade vi också ikväll, i form av turkos kampdutt, och det kändes lovande. Han köpte konceptet direkt och försökte bara smita iväg och ta den en gång, och det var i samband med en paus, alltså inte när vi jobbade.

Det känns verkligen som om några poletter ramlade på plats ikväll. 🙂

Vi avslutade med platsliggning med hakan i backen. Han fixade rätt rejäla störningar av mig, som t ex kort galopp i både höger och vänster varv, runt det stackars djuret. 😉 Så fick jag syn på Floppy, som haft siesta i något år, och då fick han bidra lite i träningen. Först var Maro lite fundersam men sen fogade han sig. Floppys öron har dock slutat floppa. Han kanske behöver nya batterier?

Glöm inte ljudet om ni orkar kolla på dagens dokumentär, som är lite längre än gårdagens. 😉

Idag har vi ”kampanjat” sitt-ligg och gårdagens problem är som bortblåst?! Hittills har vi väl gjort det i runda slängar 45 gånger, både inne och ute i snöslasket och inte ett enda fel hittills. Någon gång (i värsta vattenpölen) var tempot en smula tveksamt och han undrade nog om jag menade allvar men inte en tendens till att ställa sig istället för att lägga sig. Man undrar ju onekligen vad som sker mellan de där två öronen ibland? Nåja, jag är tacksam att det (kanske) inte var värre än så och inser att man nog inte ska förstå allt.

Här följer det som troligen är världens kortaste dokumentärfilm. 😛

På lunchpromenaden kom jag också till insikt om varför jag föredrar svarta koppel…

Halsbandet är turkost, kopplet är turkost men milde himmel så ont det gör i ögonen när man kombinerar de två!

Nåja, vi får väl använda det kopplet hemma i skogen, där ingen ser oss och både halsband och koppel oftast är nedstoppade i fickan.

För övrigt fick vi se ett utmärkt exempel på ”instant karma” när den taggade chokladtomten nästan högg fingret av mig (nåja) när han skulle ta en godisbit ur min hand och sedan sätter exakt den godisbiten i halsen. Ingen blev dock skadad, på riktigt. 🙂

Idag har vi tränat med gänget, som var ovanligt stort, på klubben. Vi fokuserade på raka sättanden eftersom jag igår, när vi tränade i Karlsson Arena, upptäckte att han satte sig ruskigt snett ibland. Idag hade vi inspektör som gick bakom och klickade när det blev rätt, vilket det blev otippat ofta. Gäller bara att jag inte stannar för snabbt utan gliiider in i halten lite mer, typ.

Lite annat pill hann vi också med, som t ex sättande under marsch (enligt startklass) och apportering. Båda gick väl hyfsat. Det som bekymrar mig är att kelpien helt plötsligt fått för sig att ”ligg” betyder ”stå” vilket ju kan få oanade konsekvenser. Improvisation är sällan av godo när det handlar om tävlingslydnad. Nåja, det ska väl gå att rätta till, jag är inte särskilt orolig utan mest förvånad.

Plats med hakan i backen i grupp var svårt sa kelpien. Det var ju bara andra gången vi tränade det med andra hundar nära så det var nog inte så konstigt. Dessutom var det kanske en smula kallt om hakan, men jag tror inte det var största problemet utan det var nog närvaron av alla spännande bc-brudar och några andra fyrfotingar. 😛

Lyxpyjamasen överlevde dagens experiment. Det var kanske mest tack vare Like som satt i buren bredvid och var tillsagd att hålla koll så att Maro inte skulle får några anfall av produktutvecklingsiver (eller produktavveckling :O ).

Bitvis var det dimmigt på hemvägen, i kombination med några minusgrader. Enda fördelen med dimma är väl att man kan ta rätt läckra bilder. Nu hade jag bara mobilkameran och trött och frusen som jag var orkade jag inte ens kliva ur bilen så bilderna är inte alls några mästerverk, men här kommer de ändå.

 

Börjar känna mig rätt nöjd med den nya bloggdesignen och av bara farten åkte även hemsidan på en uppfräschning. Egentligen bara bestående av att jag bytte ut en del svart mot vitt. När jag gjorde den skulle den ju matcha bloggen var tanken… När jag la länken i högermarginalen här insåg jag hur det ”skar” sig så det vara bara att göra om och göra rätt. 😛

Har även kommit till insikt om att Maro inte har en egen sida på bloggen, och att det nästan bara finns valpbilder av honom  på hemsidan?! Men det tar vi en annan dag. Har lätt att fastna i sådant här när jag väl börjat och lite annat har man ju faktiskt att göra. 😉

Jag har säkert konstaterat det förr, även här i bloggen, men det tål att upprepas; den där kelpien är ”one of a kind” och olik allt, i hundväg, jag tidigare upplevt på nära håll. Man får sig många goda skratt (och en hel del gråa hår).

Man får i alla fall ge honom att han försöker, även om det inte alltid blir rätt när han improviserar. Han bjuder på beteenden hej vilt mellan varven, oavsett om jag har bett honom eller inte. Men, för att göra en lång historia kort, så har vi ju haft vissa problem med ”ägande” av föremål vilket gjort att jag förstärkt alla frivilliga avlämnanden av föremål inomhus (ja självklart utomhus också) vilket han naturligtvis inte varit sen att utnyttja. Korkad är han inte. 🙂 Ofta ligger det någon liten godisbit i fickan och då får han den.

Det har ju också lett till att jag fått något av en servicehund. Tappar jag något på golvet är han väldigt kvick med att plocka upp det, nästan oavsett vad det är. (Tack och lov har han iaf lärt sig att skor inte är ”tappade”, så de får stå kvar.)

Vårt senaste projekt, när det gäller momentträning, är ju platsliggning med hakan i backen och i förrgår kväll kolliderade hjärncellerna en smula innanför pannbenet på chokladtomten. Jag kom in genom ytterdörren och han kom, som vanligt, med en boll för att byta mot något gott. Går det så går det är hans motto.

Det var tomt i min ficka och medan jag fiskade upp en liten gotta ur burken vid ytterdörren råkade han tappa bollen. Jag stod kvar med godisbiten (torr foderkula!) i handen och väntade på att han skulle ta upp bollen igen och lämna den i min hand för sådana är reglerna, typ. Det gjorde han inte. Däremot började han hänga med huvudet, samtidigt som han höll ögonkontakt med mig. Hakan åkte sakta, sakta längre och längre ner och till sist kom han till insikt om att hakan inte skulle nå ner till ”backen” om han inte vecklade ihop benen också. Matte fick sig ett mycket gott skratt och kelpien fick sin foderkula. 😀

Bilderna nedan är nytagna men det är samma boll, samma dörrmatta, samma hall och … samma kelpie. 🙂

Jo, du har kommit rätt. Har ju varit hjärtligt less på den svarta designen ganska länge men inte orkat göra något åt det – mest på grund av beslutsångest. Men igår kväll hade jag en stund över och helt plötsligt hade bloggen en ny design. Tog ett tema i högen och testade och det blev ju … ljust och fräscht tycker jag. 🙂 Känner mig faktiskt rätt nöjd, även om det är lite småpill och justeringar kvar. Vi får väl se om den nya designen får fart på inläggsfrekvensen också? Jag känner mig tyvärr inte helt säker på det…

---

Idag bar det av till My Dog, utan en enda hund. Rätt skönt faktiskt, och jag tror inte någon av hundarna hade varit ledsen om de vetat vad alternativet var till att vara hemma och gå skogspromenad med husse. 😉

Jag var lite lat, klok och klimatsmart (!) och tog bussen ner. Den stannar ju precis utanför dörren till mässan och det var rätt skönt att slippa köra som omväxling. Var på plats redan 08.30 och hann rusa runt och shoppa det mesta som stod på den mentala listan medan det var nästan folktomt bland montrarna. Bland annat blev det ett Back On Track-täcke till Maro. Han har ju haft sina billiga täcken på sig i bilen rätt många gånger nu, och inte en tråd är krökt på dem – till min stora förvåning. Jag har dock inte visat honom kvittot på dagens inköp för om han inser att det är ett lyxtäcke kanske kreativiteten kommer igång. 😛

Lite annat smått och gott blev det naturligtvis också i ryggsäcken och i påsarna innan dagen var över men inte ett enda nytt halsband (även jag höll i flera stycken) så lite stolt känner jag mig. 🙂

Jag hann även träffa nästan alla jag planerat att träffa, och se nästan allt jag planerat. Det enda jag tokmissade var Nose Work-tävlingarna som tagit paus när jag väl kom dit och jag orkade inte vara kvar tills det drog igång igen. Innan jag satte mig på bussen hem blev det även en fika ”på utsidan” med Anne-Lie. En riktigt trevlig dag blev det, även om man är lite slut i rutan nu.

När jag kom hem fick jag en känsla av att jag varit efterlängtad när jag hörde hur det lät inne i huset. Roligt nog hade husse lyckats filma också. 😀

Fixar lite med ny design på bloggen så ser det lite konstigt ut så … gör det. Vi får se hur det slutar. 😛

Höll nästan på att glömma, men bloggen, eller åtminstone bloggandet fyller 11 år idag. I början gick det bra, nu går det … mindre bra.

Några veckor senare dundrade Karlsson in i våra liv men det visste jag inte då. En hund till på gång, men att det skulle gå så fort anade jag inte.

Iza var fortfarande the one and only och myste i sin fåtölj, helt ovetande om vad som väntade. Att döma av bildens namn, i bloggbildsarkivet, bör det ha varit den första bilden men den bloggen är tyvärr försvunnen så jag vet inte säkert.

Nyårsaftons kväll tillbringade vi i lugn och ro på hemmaplan. Strax efter midnatt drog en granne iväg några fyrverkeripjäser men det var allt. Maro blev förbannad men inte mer än vad han kan bli på vilket ovanligt ljud som helst.

Jag bestämde också att vi skulle korka upp den fådda champagneflaskan, av fint märke, som jag en gång i tiden bestämde mig för att spara tills Karlsson blev uppflyttad till elit spår. Vi nådde ju aldrig dit och flaskan glömdes bort. Men nu kom jag ihåg den, och bestämde att uppflyttning till ”elit” i rallylydnad i kombination med nyårsafton var tillräcklig anledning. Lagringen, under alla dessa år, har väl inte varit optimal och så himla gott var det inte – tyvärr. Men varsitt glas sörplade vi i oss, husse och jag.

Idag har hundarna fått köra varsitt pass utomhus på hemmaplan. Karlsson uppfinner ständigt nya moment, som t ex ”bärande av föremål med sidbyte bakom”. Det är inget fel på hans fantasi i alla fall men det är inte alltid matte hänger med i svängarna.

Jag konstaterade också att just ”hemmaplan” är den svåraste planen för Maro. Är man självutnämnd ordningsman och måste hålla koll på allt som händer inom den närmaste kilometern så är det t ex jättesvår att ligga plats med hakan i backen. :O
Tur att man kan vinkla öronen åt olika håll sa han, och ögonen, till viss del. 😛

Rent bloggmässigt började ju året bra, 16 inlägg bara i januari, och ambitionen var verkligen att skaka liv i bloggen igen. Nu vet vi hur det gick. Det gick inte så bra. Det här blir dock inlägg 30 under året så snäppet bättre än 2015 i alla fall.

I augusti körde jag en sammanfattning av första (dryga) halvåret så det behöver jag inte bry mig om nu. Från augusti och framåt har det väl inte hänt så mycket revolutionerande men kanske ändå värt en liten återblick.

I augusti åkte vi till Göteborg och hälsade på A-L och Holly och … satte Maro i simskola. Så mycket simmat blev det kanske inte men han kom troligen till insikt om att det inte är livsfarligt att bli blöt för blöt var han, upp över öronen. Tänk vad en söt brud kan göra för att man ska visa sig åtminstone liiite modig. 😛

SM i bruks och IPO arrangerades här i stan sista helgen i augusti och min klubb var medarrangör av skyddet. Jag var uppknuten till sekretariatet och vår husvagn blev i sista sekund uppgraderad till sekretariatsfilial vilket innebar att jag campade inne på tävlingsplatsen! Inte vad jag hade planerat men ganska praktiskt. 🙂 Jag tillbringade dock ganska mycket tid vid själva tävlingen vilket jag inte hade väntat mig. Speaker på skyddsgruppens lydnad (med fullständigt värdelös speakerutrustning) och preliminärpoängsberäknare vid planskyddet så jag fick ändå se en hel del på nära håll. 🙂

I oktober var vi ett gäng som åkte till Stockholm och såg Phantom of the Opera. Den var helt ok men INGET slår Jesus Christ Superstar i min värld, så är det bara. 😛

Annars har väl det mesta (utöver jobb och vardagssysslor) handlat om hundträning. Vi får hoppas att det ger resultat under 2017. 😉

Jullovet har varit perfekt, vilket i min värld innebär barmark (och uppehåll). Det har inneburit lagoma doser av hundträning (och tävling!), rensningsprojekt (om än inte i den planerade omfattningen, precis som vanligt) och ”göraingenting”, i den mån jag nu är kapabel till det sistnämnda. Karlssons bravad på annandagen, RLD A-titeln, satte lite extra guldkant på det hela. 🙂

I onsdags hade vi en bra träningdag (i solsken) på klubben med S och Me’gas. För en gångs skull hade jag med mig finkameran och det blev några härliga bilder. 🙂

Me’gas bjöd också på några roliga ögonblick. 😀

Nu är det alltså nyårsafton och någon form av plan för nästa år borde man väl ha, och det har man. Den får dock hålla sig i mitt huvud tills vidare och så håller vi tummarna för att den fungerar. En del av planen är iaf att uppdatera bloggen lite mer frekvent. Vi får se hur det går med det?

Kvällen tillbringar vi hemma, där våra närmaste grannar ytterst sällan ägnar sig åt idotiska fyrverkerier, och OM de gör det brukar det vara isolerat till 12-slaget. Vi var bjudna till två olika ställen ikväll men tackade nej till båda, av hänsyn till hundarna. Inte för att någon av dem är skottberörd (nåja, Karlsson på äldre dagar men enbart bundet till platsliggning vad jag har märkt hittills), eller har varit påverkad av det de upplevt, men jag vill verkligen inte riskera något.  Vi lider verkligen med alla våra vänner som bor i områden som mer eller mindre liknar krigszoner den här tiden på året, och hoppas att det trots allt går bra för både hundar och människor. 😦

Eftersom det är populärt med återbruk så återanvänder vi en gammal nyårshälsning. Vädret idag är dock av annan karaktär; blåsigt, regnigt och +6°.

Med förhoppning om ett strålande 2017, på alla plan, för både oss och våra vänner!

Vem kunde, för bara ett par månader sen, drömma om att vi skulle kliva upp i ottan på annandag jul för att … åka och tävla rallylydnad?!

I somras, när vi tävlat ganska intensivt en period, bestämde jag mig för tävlingsvila. Karlsson bara ”dog” när vi gick över banden till banan. Jag hade alltså gått i fällan igen och tävlat för mycket och är det något han lär sig snabbt så är det när det är tävling och därför inte vankas belöningar. Det där sista kvalificerande resultatet i avancerad klass skulle vi alltså få vänta på och i ärlighetens namn var jag inte alls säker på att det skulle komma, någonsin.

I oktober startade vi på vårt KM men utom tävlan och sist av alla, just för att jag skulle kunna belöna upp honom med godis trots tävlingssituationen. Sen var siktet inställt på vår hemmatävling i påsk. Dock kunde jag ju inte låta bli att kolla SBK Tävling och hittade då den här tävlingen och varför inte liksom? Bara en halvtimme hemifrån och efter tävlingsvila sedan augusti? Dessutom sista chansen innan de nya reglerna, och poänggränserna, börjar gälla vid årsskiftet.

Det var en klok strategi visade det sig. Han var taggad och ”med”, och det blev säkert inte sämre av att banan började med ett hopp. Det brukar tagga igång honom och frånsett några förarfel och -10 på honnören (precis som vanligt :O ) så kändes det riktigt, riktigt bra.

Det är alltså tur att det är vardag i morgon så att jag kan beställa hans nya visitkort. 😛

För första gången är vi alltså nu berättigade att tävla i högsta klassen i en gren. I både lydnaden och brukset har det varit ruskigt nära men vi har inte nått ända fram. Nu ska jag bara fundera på om vi verkligen ska göra det? Fr o m nästa år höjs poänggränsen för godkänd i mästarklass från dagens 70 poäng till 90 (av max 100). Det känns inte sannolikt att vi skulle ta oss över 90, trots att honnören (där vi tappat mest poäng) försvinner. Vi kanske helt enkelt ska nöja oss här istället för att avsluta karriären med att misslyckas, vilket mycket väl skulle kunna bli fallet. Om man dessutom ska tänka sig typ en tävling i halvåret, för att inte tävla för mycket, så blir det en flerårsplan… Nåja, jag får väl fundera på det en stund.

Den där jäkla honnören förresten… Han får ju alltid myror i brallan och har svårt att ligga/sitta still. Otålig till tusen, trots sin mogna ålder. 😉 Hade jag fått ställa mig på andra sidan banan är jag övertygad om att han hade legat/suttit stilla men när jag står precis intill måste det ju hända något?! När tiden var ute idag viskade jag till honnörsfunktionären att ”nu kommer han säkert ligga som ett ljus” och mycket riktigt, resten av tiden låg han blick stilla och bara tittade på mig men sina vackra, mörkbruna ögon. 😛 Well, den försvinner som sagt fr o m 2017 och lika skönt är väl det – för alla.

Idag slogs jag än en gång av hur fantastisk han är att ha med sig i sådana här situationer. Det var rätt trångt i hallen, där alla som inte var inne på banorna uppehöll sig, men han bryr sig inte om någonting. En stor rhodesian ridgeback gjorde lekinviter på 50 cm håll och en labbe trampade praktiskt taget på honom och inte en min han rörde. Bilden är tagen strax innan det var vår tur att gå in på det något mer folk- och hundtomma uppvärmningsområdet. ❤

Nu inväntar vi den utlovade stormen så får vi se vad det blir av den. Gasolkaminen är på plats och vattenflaskor och -hinkar är påfyllda. Så mycket mer kan vi inte göra. Innan det blåser igång på allvar kanske jag och Maro hinner ta oss ut i Karlsson Arena och träna lite nose work. Den träningen inleddes igår och han var faktiskt riktigt duktig. Mest fascinerad var jag över att han alldeles självmant gjorde kanonfina frysmarkeringar?! Och nej, vi har inga tävlingsambitioner i den grenen men jag tror det kan vara nyttigt för honom och det är ju perfekt aktivering om man vill ha en trött hund. 😉 Jag får väl rosta av Karlssons ”skills” också, för lite lärde han sig ju på kursen för två år sen, men det blir inte idag.

Det här med att göra egna julkort med hundar har ju blivit en tradition och man kan ju göra det mer eller mindre svårt för sig.

En hund, stillastående (eller -sittande/-liggande) – ganska enkelt.
En hund – actionbild, lite svårt.
Två hundar, stillastående (eller -sittande/-liggande) – mera svårt.
Två hundar, actionbild – rätt jä…la svårt, faktiskt. 😛

I år hade jag en vision. Den innefattade två hundar, en tomte, snö och … action.

Snön infann sig redan i början av november så det var bäst att passa på, tomten infann sig och hundarna fanns. Så, då traskade man ut i snön med hela gänget och finkameran.

389 bilder och sju minuter senare trodde man att man hade något. Tomten hade dessutom sett sina bästa dagar och var inte längre särskilt fotogenique.

På den tiden hinner man inte kolla vad det blir, om det blir och framför allt inte ställa om kameran när ljuset ändras. Bilderna är tagna i motljus och medljus, i skarp sol och i molnigt väder. Det går fort ibland. 😛

Att det blir mycket ”skit” när man fotar helt oregisserade actionbilder kom ju inte som någon överraskning men att det var så extremt få bilder som ens var i närheten av att se vettiga ut var minst sagt en besvikelse. Att kameran dessutom var helt tokigt inställd, på ett ställe jag hade glömt att det fanns, gjorde inte saken bättre.

Här kommer ett urval av ”bloopers”, som visar hur tokigt (och tokroligt) det kan bli. De flesta är bara med Maro eftersom Karlsson inte riktigt hängde med i svängarna. Bilderna är helt oredigerade, bara beskurna.

Och jo, det fanns en eller två som var användbara. Allra sist i inlägget ser man det som blev årets julkort, i både analog och digital form.

GOD JUL på er!

 

Facebook kämpar ju på med sina ”minnen” och det är – i ärlighetens namn – en rätt rolig funktion. 🙂

Igår kom detta upp.

Då dök den här kommentaren upp: ”Går inte annat än att älska honom ”

Tro mig, det går. 😛

Det finns stunder när han är extremt billig. En av dessa stunder infaller cirka varje dag, på morgonen. Ungefär två sekunder innan man själv inser att man är vaken har Maro insett det. :O

Då tar han en rejäl ansats, gör ett språng värdigt en attackpanter och … landar på mig. Oftast vaknar jag på rygg vilket innebär att 20 kilo kelpie landar på min mage. Aj! Magen är förvisso ganska väldämpad men när han trycker in en bakhas i höjd med urinblåsan och en armbåge i revbenen samtidigt som han ger mig multipla örfilar med framtassarna och attackhånglar med blöta tungkyssar (kan ibland bytas ut mot, eller kombineras med, ”kärvänligt” tugg på hakan) då … älskar man honom inte sådär jättemycket, faktiskt. 😛

Vid behov, dvs om man inte släpar sig upp direkt när han släpper taget, kan man råka ut för samma kärvänliga behandling flera gånger, samma morgon. Han snålar inte med sin kärlek i alla fall men det finns alltså stunder när ”man” inte älskar honom. 😉