Höll på att glömma; bloggen fyller år! Åtta stycken närmare bestämt. Nästan jämngammal med Karlsson faktiskt. 🙂
OK, just den här bloggen har inte funnits i åtta år. Jag började på ett annat ställe men fr o m mars 2007 har vi ”bott” här. Tyvärr upptäckte jag här om dagen att den gamla bloggen inte längre existerar. Raderad från cyberspace utan någon som helst förvarning. Karlssons första år, drygt, är borta. 😦 Bilderna har jag kvar i datorn, och i början var jag så ambitiös att jag skrev ut en del, men långt ifrån allt. Känns lite trist, och jag blev än en gång påmind om att jag verkligen borde ta tag i projektet ”drifta egen blogg på webb-hotell” men tekniken spelade mig en del spratt när jag vid något tillfälle försökte exportera innehållet. Liknande problem uppstod när jag försökte exportera den gamla bloggen hit.
Nåja, ambitionen för året är att hålla igång bloggen betydligt mer än under förra året. Ungefär som jag faktiskt lyckats med under november och december. Och får jag inte till det får jag väl köra ”best of Facebook” en gång i veckan…
WordPress har, som vanligt, haft vänligheten att summera statistiken från året.
De där jäkla krypen som ligger på andra plats, och som WordPress tycker jag ska skriva mer om (!) undviker jag att nämna vid namn den här gången så kanske google tröttnar och de halkar ner ytterligare en placering till nästa år? 😉
Jag har verkligen börjat förlika mig med att kommentarer numera är sällsynta (men väldigt uppskattade när de kommer). Jag ser ju att besöksantalet rusar iväg när jag skriver något och inläggen automatiskt länkas till FB. Ibland får man en kommentar på Facebook, eller ett klick på gilla-knappen, men eftersom det är vad folk orkar med får man väl nöja sig med det. Jag är också ganska slö med kommenterandet numera. Som jag tidigare konstaterat; läser man från mobil eller padda är det rätt jobbigt att fylla i vem man är, varje gång. Från datorn går det lättare och jag försöker ändå att kommentera då och då hos dem jag känner. Men … bloggandet är för min egen skull. Det är min (censurerade) dagbok, och därför har jag slutat hänga upp mig på uteblivna kommentarer. 😉
Idag är sista dagen på ”jullovet”. I morgon är det avlönat arbete som gäller. Det har väl inte blivit riktigt så mycket oavlönat arbete som jag planerat under ledigheten men det har varit skönt och välbehövligt att bara vara också…
Nytt år, nya möjligheter – eller hur var det? Idag är vi lite ”schletna” i pälsen, både jag och Karlsson. Trevligt nyårsfirande hos goda vänner tar på krafterna även om det var stillsamt. 🙂 Husse körde så han är marginellt piggare.
Det brakade loss med lite fyrverkerier hos någon granne runt midnatt men terriern ”couldn’t have cared less”. 🙂 För säkerhets skull fick han en nyårspresent i form av pipleksak strax före 12-slaget och sen hade han definitivt fokus på annat än smällandet. Inte för att han någonsin har reagerat på dylika ting men jag vill ta det säkra före det osäkra och det var ju ungefär i den här åldern Iza började bry sig efter att tidigare i livet varit helt oberörd…
När det var dags att åka hem hade han tokdäckat på sin fäll mitt på golvet och tänkte inte gå någonstans. Alls. Det var bara att veckla ihop fällen, som en primitiv bår i krigstid, och bära ut allt i hallen. När vi skulle avancera ut till bilen fick jag handgripligen ställa honom på alla fyra tassarna. Är man trött så är man trött sa han. 🙂
Mål och meningar med det nya året då? Jodå, det har vi. 🙂
För exakt ett år sedan skrev jag så här: ”Men … målen för 2013 då, kanske någon tänker. Nej, vi skiter faktiskt i det. Har en känsla av att mina mål de sista åren varit ungefär desamma och de har inte uppfyllts en enda gång. Så nej, jag tänker inte plita ner några mål den här gången. Naturligtvis finns de, i mitt huvud, men de får stanna där – under sin korkek – så länge… ”
Ett av målen, som då fanns i mitt huvud, var att ta (minst) ett förstapris i lydnadsklass III och jag trodde faktiskt att vi skulle fixa det, kanske t o m ett LP? Det gjorde vi inte. 😦 Det är tveksamt om vi startar någon mer lydnadslydnad men OM jag får inspiration att träna med någon ordning, och vi hittar någon lämplig tävling på en klubb där vi aldrig varit innan, så kanske…? Han går ju faktiskt bättre på helt nya ställen.
Men i söket ska vi ut och tävla om inget oförutsett inträffar. Förhoppningsvis med en uppflyttning till högre innan året är slut?
Rallylydnad? Jo, vi kommer väl att starta när det finns lämpliga tävlingar inom räckhåll som passar in i kalendern men jag kommer inte åka land och rike runt för att tävla i den grenen, åtminstone inte som det känns just nu. Någon form av resultatmål känns rätt oväsentligt där eftersom det, rent tävlingsmässigt, får bli en bisyssla.
Sen hoppas jag ju, som sagt, att det tassar in en ny liten fyrfoting här under året. Vad, när och om står dock skrivet i stjärnorna än så länge men det ligger en del krokar ute. Jag har dock siktet inställt åt ett bestämt håll och avvaktar utgången där, till att börja med. Med en liten Karlsson i huset har jag ju ingen panik utan väljer att vänta på det som känns helt rätt. Det var ju dessutom exakt därför jag köpte den lilla ”aktiva sällskapshunden” (?!), för att jag inte skulle behöva rusa iväg och göra något panikköp den dagen Iza inte fanns. Han fyller sin funktion mycket väl måste jag säga. 🙂
Avslutningsvis vill bloggen önska sina läsare en god fortsättning på det nya året!
Snart nytt år och läge att göra en resumé av det som gått. Det får bli en sammanfattning, huvudsakligen bestående av bilder, den här gången också.
Facebook försökte sig på att göra en sammanfattning av året och misslyckades å det grövsta. Här kommer alltså min egen version.
JANUARI
Snö hade vi, om än inte i några större mängder. Den årliga snöfotograferingen av Iza, inför födelsedagen, ägde rum. Vi besökte Ullared, vecka 2, och konstaterade att det var helt rätt tidpunkt. Det var 21 år sedan sist för min del och kanske dröjer 21 år till nästa? Vi hann även med lite sökträning innan det blev för mycket snö. På My Dog, under trettonhelgen, var vi i rasklubbens monter en eftermiddag. Jag toklessnade på min krånglande Passat och köpte ny (begagnad) bil.
FEBRUARI
Började, av bilderna att döma, med mer frost än snö. Karlsson fick titeln Årets Lydnadshund 2012 i Kind BK. Vi firade Izas trettonårsdag med ett lydnadspass (vilket endast verkar ha fastnat på film) och tårta! Min nya bil, Lill-Nisse, flyttade hem till oss. Mer snö mot slutet av månaden.
MARS
Vi toklessnade på vintern och drog till Lanzarote med kort varsel. Det var bara ett marginellt uppköp vädermässigt. Rätt kallt, en del regn och ett jäkla blåsande. De två sista dagarna blev i alla fall ganska ok. Hemma behöll vintern sitt grepp med snö och kyla. Jag hann även med en tripp till Stockholm för att se Jesus Christ Superstar – för tredje gången… 🙂
APRIL
Vintern släppte sitt grepp till sist och lydnadsträningen tog lite fart. Månaden avslutades med sökhelg i Halen i Blekinge bland goda vänner och i strålande väder.
MAJ Jag och L åkte till Stockholm för att se Bruce Springsteen. Det var en upplevelse även om ljudet i Friends Arena lämnade en del övrigt att önska. Kristi Himmelfärdshelgen tillbringade vi med goda vänner i Tylösand. Jag hann även klämma in en lydnadstävling i Laholm, årets första och bästa. Vi slutade endast 1,5 irriterande poäng från 1:a priset…
JUNI Vi tävlade vidare i lydnaden med sämre och sämre resultat och jag funderade på att pensionera terriern från lydnadstävlandet. Lydnads-SM i Falkenberg fick naturligtvis ett besök. Jag var på clinic för ”lekgurun” Siv Svendsen och åkte sedan hem och byggde lite nya leksaker. Midsommar firades på hemmaplan med goda vänner.
JULI
Semester! Den blev inte så vilsam… Först ett fasligt flängande med husvagnen (Nora, Rättvik, Falun, Katrineholm, Västervik, Gränna…) i ett strålande väder. Därefter Kindslägret där jag innehade den (för mig) nya rollen som ”lägerhäxa” vilket var rätt … tufft. Sommarens absoluta höjdpunkt var dock att jag, med stöd av instruktören, beslöt att bygga om Karlsson till skallhund i söket. Det var klockrent! Allt blev genast mycket roligare för både hund och matte och vi utvecklades jättemycket.
Juli månad avslutades på sämsta tänkbara sätt. Den allra sista dagen i månaden blev Iza lite dålig i magen. Fram emot kvällen var hon rejält dålig och vi började förstå att detta var slutet. 😦 Hon hade i alla fall fått vara med på semestern; nya platser, nya människor, glass, bad och att bara vara med, dygnet runt. Det som hon älskade. Det kändes i alla fall bra mitt i all förtvivlan…
AUGUSTI På morgonen den 1:a augusti ringde jag veterinären och bokade akuttid åt Iza och på förmiddagen gjorde hon sin sista resa. Ett beslut som inte var svårt att fatta eftersom hon då var rejält dålig men chocken var ändå stor. Vem kunde tro att det skulle gå så snabbt? Från pigg och frisk morgonen innan till… Många tårar rann. Det fattades bara några dagar till 13,5-årsdagen. Älskade hund! Hon satte spår i många människors hjärtan…
Livet återgick dock så sakta till det normala, men ändå onormalt, naturligtvis. Jag och Karlsson tävlade lydnad igen, med en bra känsla även om ett par nollor gjorde att vi var långt ifrån 1:a priset. Vi var även på lydnadskurs en hel helg utanför Falkenberg. Vi tränade vidare i söket och avslutade månaden med en dagstur till bruks-SM som gick av stapeln på Mantorp. Där träffade Karlsson Runa och matte träffade en massa bekanta! Pelargonerna blommade som aldrig förr, efter en varm och torr sommar.
SEPTEMBER
Vi tävlade lydnad igen, och bröt efter tre moment. Vår sista lydnadstävling kanske? Husse åkte till New York, jag och Karlsson åkte till Skåne. Trevlig helg med hundkompisar och sökträning i bokskog samt ett besök hos Karlssons uppfödare. Kameran var inte sig själv under den resan, tyvärr. Karlsson började bete sig som en lipizzaner (!) och vi avslutade månaden med att, helt otippat, tävla rallylydnad. Började träna på tisdagen och tävlade på lördagen med ett godkänt resultat. 🙂
OKTOBER Vackra färger i naturen och mestadels behagligt väder. Karlsson mötte sist livs första padda (på nära håll) och vi var på trevligt helgläger på klubben med sökträning och lydnad. Kameran var fortfarande inte på humör så lägerbilder blev det inga. Vi tränade rallymoment … i köket.
NOVEMBER
Lite frost, lite snö, lite sök, lite massage och … Iza i Brukshunden. Rallyträningen på hemmaplan fortsatte.
DECEMBER
Började bra med lite solsken men förbyttes i storm och ymnigt snöfall, på tvären. Karlsson fyllde åtta år och fick en Bertil av husse. Snön försvann igen, tack och lov. Adventsmusen underhöll oss med att samla mandlar till pensionen, bakom micron! Sen blev det jul, det här året också…
Och med det avslutar vi 2013 och ser fram emot ett lysande 2014, ev. med utökning av familjen. Den som lever får se… 😉
Idag har vi tränat sök. I uppehållsväder! Matte endast iförd t-shirt, tunn fleecetröja och väst. Det är ändå den 29 december men det är helt ok för mig faktiskt. 🙂
Vi var lite kort om folk så jag lyckades, mirakulöst nog, lura med husse ut i sökskogen – för första gången. Jag tror han tyckte det var ganska OK men nästa gång får jag nog klä på honom lite bättre alternativt vänta tills det är vårvindar friska som blåser istället. 🙂
Vi vallade ca 250 meter och Karlsson, som var mest rutinerad i gänget, körde så gott som hela. Vi började med ”tävlingsfigge” (i form av husse) och fortsatte sedan med ett par ”vanliga” figgar och sen ett gäng tomslag. Hyfsat rakt och snyggt gick det men det är en ruta som inbjuder till raka skick, även om man har kort ben. 🙂
Sen körde vi en närafigge och därefter en på djupet, rakt utanför. Det löste han kanonfint. Efter ytterligare några tomskick skulle vi avsluta med en på höger sida. När jag kom ut insåg jag att vi faktiskt vallat en bit till och skickade fram figgen istället. Ut sprang det lilla djuret och sen var han borta? Efter ett par minuter (max, men det kändes som en kvart!) började jag bli lite skärrad men då hade husse varit nära en hjärtinfarkt en bra stund. Efter ett tag, och en del ropande, kom han farande i full karriär från skogen – och hittade figgen som jag då nästan var framme hos, och där han nästan varit framme när jag skickade ut honom men vikit av framåt i rutan några meter innan. Med tanke på hur vinden (huvudsakligen) blåste borde han ha fått vittring där men…? Puh…
Utan min vetskap har han tydligen stiftat någon form av avtal med kommunen om tillsyn? Dessutom har han tydligen missuppfattat vad som är kommunal mark och inte? Vi befann oss nämligen på en klubbkompis mark, men de kanske har någon form av avtal – vad vet jag? Nåja, tack och lov att han kom tillbaks, det var länge sedan har var ute så länge…
När vi påbörjat hemfärden kom regnet…
På vägen hem tog vi en omväg förbi en kompis som ville ha hjälp (av Karlsson) att kolla var hennes labbetik befinner sig i löpet, om hon är mogen för parning. Antingen var det inte höglöp eller också tyckte hon inte att Karlsson var något ”ämne” som älskare (trots att jag tog av honom hans blå pyjamas med rosett på ryggen innan jag plockade ut honom ur bilen? 😛 ) utan bara en kompis?
Hur som helst; tanken var att se om tiken ställde upp sig och det gjorde hon inte, trots att Karlsson till sist vågade sig fram och sniffa i ”rumpen” på henne. Hon var mer intresserad av att tigga godis av tvåfotingarna och Karlsson var inte överdrivet intresserad av hennes bakände heller. Så kan det gå?
Jag vet inte vad som tog mest på krafterna; sökträningen eller att vara löptikstestare (eller kombinationen) men han sussade sött en stund när vi kom hem. 🙂
Eftermiddagen har tillbringats på klubben. Först träningstävling och sedan julfest med massor av god mat och julklappar.
Det är supersvårt att få den lilla terriern att tro att det är tävling (när det inte är det) men idag tror jag faktiskt han gick på det? Först värma upp lite när några andra ekipage körde med kommendering, domare, skrivare och hela ”kitet” och sen gå in och köra själv. Det bästa av allt var att hans matte för en gångs skull lyckades tävlingsTRÄNA! Jag har otäckt lätt att hamna i ”tävlingsmode” och glömma allt vad belöningar (och ev korrigeringar) heter. Men idag … gjorde jag inte det. Efter linförigheten (vi körde lägrelydnaden, som förberedelse inför vårens övningar) slet jag upp en pipleksak och kampade med honom. Efter krypet (som iofs inte var särskilt bra) slängde jag iväg en boll för att förhoppningsvis komma över låsningarna, och när han faktiskt hoppade på första kommandot kom det en boll farandes över huvudet på honom. Dessutom ”spottade” jag godis några gånger under programmet. Han var nog rätt förvirrad, på ett bra sätt, när det hela var över. Var det tävling eller var det träning? Exakt det jag ville uppnå. 🙂 Det blev inte särskilt många poäng i protokollet men det var inte heller det som var syftet. Han gjorde dock flera fina moment, bl a framförgåendet, som troligen varit lika fina utan belöningsförväntan.
Jag hade redan på förhand bestämt mig för att avstå platsliggningen. Även om vädret var förhållandevis snällt, +4° och uppehåll, så kände jag ändå att det inte fanns någon anledning att lägga den lilla frusna hunden. Med facit i hand var det nog årets bästa beslut. Det uppstod rätt rejält kalabalik under platsliggningen och då var det skönt att stå på sidan av…
Efter det utbröt julfesten och därifrån åkte vi mätta och nöjda. Eller… terriern kanske inte var så mätt, han fick bida sin tid i bilen tillsammans med en bc-kompis,
Sen konstaterade jag att den där ån, som till hälften omgärdar klubben, må vara pittoresk på sommaren. Under regnperioden är den inte lika rolig….
Halva appellplan står under vatten och det är inte så långt kvar till stugan (som tack och lov står på plintar). I den lilla stugan på bilden brukar vi bl a hysa in en instruktör under lägerveckan…
Här på ”udden”, som inte syns på bilden, brukar det vara massor av husvagnar uppställda på lägret. Just nu hade det lämpat sig bättre med husbåt… När det körs mentalbeskrivningar äger ”lilla jakten” rum här. Hade det varit MH idag hade det väl kanske funkat med vattenapporterande fågelhundar?
Det är ju inte första gången det händer, och säkert inte den sista, men man blir ändå chockad varje gång…
Den 7:e november skrev jag det här inlägget. Då var det helt omöjligt för terriern att rallybacka stående vid sidan. Rumpan ramlade ner så fort jag tänkte tanken…
Idag ser det ut såhär, ungefär… 🙂 (5 sekunder film)
Det tar sig! Det är inte perfekt men väldigt mycket bättre. Dock; han behöver vara rakare, han behöver dämpa sig lite, inte hamna i sken baklänges utan hålla positionen och han behöver bli ännu säkrare i att hålla sig på benen. På filmen belönar jag genom att kasta godis framåt. Det är för att få drag framåt istället för ner i sittande position bakåt. Jag varierar med att belöna vid mitt knä. Rätt eller fel? Det känns som om mixen funkar rätt bra för tillfället.
Dessutom behöver nog jag bli helt på det klara med hur momentet ska utföras?
”Tre steg bakåt. Under gång backar ekipaget tillsammans 3 steg utan att hunden sätter sig. Därefter fortsätter ekipaget tillsammans framåt.”
Glasklart, eller…? Men – hur är det med de där jäkla fötterna? Mina alltså? Ska de vara samlade innan jag börjar backa och ska de vara samlade innan jag fortsätter framåt efter avslutad backning? Tips, råd och instruktioner mottages tacksamt.
Jag är ju fortfarande inte alls säker på att rallytävlande är något vi kommer ägna oss åt men det är faktiskt himla kul att ha något nytt att träna på, med konkreta mål. Att se de, stundtals, snabba framstegen. Att se hur poletten ramlar ner i terrierhjärnan. Hur han vill, och försöker, förstå. Blir glad när det blir rätt. 🙂
Det är nog så klurigt även för mig. Hur ska jag få honom att förstå? Vilka kommandon ska jag använda? Vilka handtecken? Belöningsplacering? Massor av nytt att fundera på.
Och sist men inte minst; nu tränar vi enskilda moment, utan skyltar, ofta i köket (due to uselt väder och mörker). Matten i sällskapet behöver mycket träning på att snabbt tyda skyltar och gå bana. Att låta det ögonen ser passera hjärnan, tolkas korrekt och sen fortplantas ut i armar, ben, fötter och tunga så att terriern har åtminstone en chans att göra rätt. Det är utan tvekan där den största haken sitter! Annars ”har” vi nog (med lite solsken och medvind) de flesta momenten, åtminstone upp till avancerad klass.
Till sist, efter detta rallyinlägg, konstaterar jag att vi i morgon ska träningstävla. Brukslydnad, lägre klass. Planen är ju fortfarande lägre sök till våren och det är definitivt högre prioriterat än rallyn. För övrigt finns det inte ens möjlighet till rallytävlingsträning i morgon, så valet var inte ett dugg svårt… 🙂
Efter gårdagens relativa julkoma, där det enda ”städprojekt” jag lyckades med var att rensa en del i mottagarlistan i internetbanken, har jag idag åtminstone lyckats tvätta några maskiner tvätt och gått en promenad, modell längre, med djuret. Lite träning blev det också. I övrigt har vi hållit en låg profil, det är ju ändå jullov. 😉
I morgon måste jag nog sätta fart på riktigt om jag ska lyckas ro iland åtminstone en del av allt jag planerat att hinna med på jullovet.
Karlsson har tillbringat eftermiddagen ungefär så här, med korta avbrott för att skälla uppmuntrande/instämmande/förvånat/tillrättavisande (?) när husse ropat ”jaaaa” i samband med att Leksand gjort mål…
Det där med att fota djur och barn i ”icke spontana” situationer är inte enkelt. Även om Karlsson var förvånansvärt samarbetsvillig när årets julkort skulle tas så gick det inte som på räls hela vägen. Han hatar ju att posera, åtminstone när matte står bakom kameran. När matte regisserar funkar det lite bättre. Dock inte hela tiden…
Foto: Dan Fehrm
Av en lycklig slump lyckades vi bege oss ut på juldagspromenad när det uppstod en lucka i dagens regnväder. OK, det var inte årets längsta promenad men vi hann istället träna en stund när vi kom hem innan regnet återupptog sitt strilande. Man får vara glad för det lilla. 🙂 Dessutom är jag extremt glad att nederbörden inte kommer i fast form…
Samtliga inblandade överlevde julafton, mer eller mindre utmattade. 🙂 Nu är det ju en lugn och sansad tillställning för vår del och lugnare blir det för varje år som går verkar det som, och inte mig emot. 🙂 Ganska sparsmakad jullunch, Kalle Anka, kaffe och julklappar hos svärföräldrarna och … sen åkte vi hem. Där åt vi en minivariant av julmiddag. Resten får vi väl gå loss på idag misstänker jag?
Det faktum att regnet öste ner (utan uppehåll – hela dagen – i kombination med stormvindar!) och termometern visade ett försvarligt antal plusgrader bidrog naturligtvis till lugnet eftersom risken för utryckning med salt-/plogbil var obefintlig och hela familjen kunde vara med hela dagen.
Karlsson stod för tindrandet och förväntningarna. Han fick ingen ro i kroppen förrän julklapparna var slut, i dubbel bemärkelse. 🙂 Han har nu förbrukat sitt livs andra, och troligen sista, oink-gris. Han fick ju en på födelsedagen, i början av december, också. Den kostade hälften så mycket och höll dubbelt så länge, dvs ca 12 minuter! Troligen eftersom det var den första och han inte var riktigt säker på taktiken. Nu hade han helt klart för sig hur man snabbast möjligt dödar en gris, och det gjorde han. Dramat illustreras av några usla iPhone-bilder. IPhone+blixt+action är ingen bra kombination. På bilden nere till höger försöker han begå brott mot griftefriden eftersom han vägrar acceptera att julegrisen är död och begraven, bland julklappspapper.
Kvällen tillbringades sedan med bevakning av skumma tomtar. Mycket ihärdig bevakning. 🙂
Att bevaka skumma tomtar tar på krafterna och när uppdraget var utfört (=tomtarna var slut) såg det ut så här. 🙂
Strax därefter somnade även ägaren till jeansbenet och sov sig igenom julupplagan av ”Alla är fotografer”. Det tar på att vara vaken från 04.00… Idag sov hon aningen längre (05.45) och har hunnit ta igen det hon missade via SVT Play.
Och regnet det bara öser ner… Vad det gäller gårdagens tävling mellan de olika väderprognostisörerna (?) så känns det onekligen som om yr.no vann kampen, med sitt värstescenario. 😦
Regnet smattrade mot taken
Endast matte var vaken (kl 04.00)
…och på den vägen är det. Regnet smattrar och jag är vaken. En rätt usel tradition jag lagt mig till med; att endast i undantagsfall kunna somna om efter att jag vaknat vid 3-4-tiden, och det har inte med tomten att göra utan gäller, typ, året runt.
Nåja, julafton är det i vilket fall som helst och därför vill vi önska bloggens läsare en riktigt skön sådan!
23 december är en dag fylld av traditioner; gamla, nya och kanske blivande? Den som lever får se.
Granen står i alla fall grön och grann i stugan och klädd är den också. Skinkan, mer minimalistisk än någonsin, är klar. Risgrynsgröten är kokad. ”Janssons” är klar. Klapparna är inslagna, de sista igår faktiskt. Kanelförrådet är (som vanligt) gott (och borde räcka till år 2022 ca). Brandvarnaren i köket är testad. Tja, jag skulle nog kunna rabbla ett tag till. Känner mig ”cool” och färdig. Eftersom det inte blir fler än jag, husse och terriern (och Bertil) här hemma i år så finns det ingen anledning att stressa ihjäl sig. Det blir jullunch hos svärföräldrarna och sen blir det hemmakväll. Känns skönt!
Jag konstaterar också att Karlsson fullt ut axlat Izas ansvar för matlagningen. Han hade full koll på skinkan när den var i ugnen t ex. Övriga hemmavarande familjemedlemmar (=matte) förlitade sig på stektermometern men Karlsson hade inget som helst förtroende för den sa han? Nåja, det gick bra till sist.
Några saker har dock inträffat idag som jag verkligen inte önskar ska bli traditioner. En utav dem var … åska?! Det small och blixtrade rejält på förmiddagen och sen började det … snöa?! OK, åskan var väl kanske mer anmärkningsvärd än snöfallet, men det hängde i alla fall ihop. Tack och lov försvann snön nästan lika fort som den kom. 🙂
På långpromenaden konstaterade jag också att jag kanske borde ha köpt ett presentkort på dykcert i julklapp åt den lilla terriern? När leksaken hamnade i diket fick jag fiska upp den? Den lilla hunden plaskade gladeligen omkring i det iskalla vattnet men att sticka ner den söta lilla näsan? Näe, det kom inte på fråga…
Nu återstår att vem som vinner kampen om julaftonsvädret? Den handlar otvetydigt om regn. Mycket eller JÄTTEMYCKET?! Yr.no är inte ens överens med sig själv, och nu varierar prognoserna från ca 7 mm till över 50?! SMHI spår ca 20 även om det inte framgår här. I morgon vid den här tiden har vi väl en aning om vem som vann. Jag håller på Klart.
Avslutningsvis ett par bilder på min nya favoritjulblomma – vita snittamaryllis. Tokvackert!
Och just det; husse är ute och saltar. Även det en tradition som inte får glömmas bort…
När ”vanliga” människor förmodligen ägnat dagen åt julstök var vi fem tappra som ägnade oss åt julsök istället, eller åtminstone dan-före-dan-före-dan-före-dan-sök, typ. En mycket bättre sysselsättning faktiskt. 🙂
När vi klev upp i morse blåste det stormvindar och regnade rejält så det kändes väl … sådär. När jag kom ner på låglandet var det dock inte så farligt med blåsandet och regnet avtog rejält.
Efter förra söndagens ”springiga” pass, med vissa problem att hitta figgarna, började jag fundera lite smått på om det var en attack av noskvalster – igen? Det är ju ungefär ett år sedan sist. En del underliga beteenden när han skulle hämta boll igår på promenaden förstärkte mina misstankar men nu är de lagda åt sidan. Idag var det definitivt inga kvalster i terriernäsan!
Trevlig, ganska lättsprungen (och lättgådd) bana, ca 200 meter lång, med lite uppförslut på stigen. Ganska stabil medvind, som omväxling. Det ökar onekligen risken för framslag. 😉 Min tanke var egentligen inte att köra hela banan men det flöt på och älgtornet i slutet var onekligen lockande. 😉
Vi började med en figge i varje hörn, ett par tomslag och sen en figge i en ”vedtrave”. Det gick att ta sig in om man var i flugviktsformat, och det gjorde naturligtvis den lilla flugviktaren. 🙂 Nåja, han hittade i alla fall, och skällde en stund innan han kröp in mellan stockarna. Bilden är från när nästa hund hittat figg på samma ställe.
Sen blev det ett antal rätt snygga tomslag (inte perfekta, men ok) innan det var dags för hans första älgtornsfigge, ute på ett hygge. OK, vi gjorde ett försök på lägret i somras, på hans andra dag som skallhund. Det var inte min idé. På tok för tidigt och det gick därefter… Därför räknar vi dagens älgtorn som det första. Han löste det faktiskt bra idag. Han kom inte igång med skallet på en gång, men ändå ganska snabbt. Lite konstigt var det tyckte han, men bjöd ändå på ett ”vägledande” skall. Bra så! Nöjd matte och nöjd hund. På det hela taget en bra dag för alla inblandade, och mycket roligare än julsTök. 🙂
Även om det inte regnade så mycket på oss var det ju en hel del att hänga på tork i pannrummet när man kom hem; snitslar, cammo-skynken, kläder, leksaker mm. Min assistent skulle naturligtvis hjälpa till att packa upp och då kan det sluta med att man ser ut så här.
Jag kunde inte begripa varför det fattades en snitsel – förrän jag vände mig om. 🙂
I morgon är det tyvärr risk att åtminstone hälften av ekipaget måste ägna sig åt en viss grad av julsTök istället, men den smällen tar vi då.
Ett ovanligt välbehövligt jullov har invigts. Vid lunch klappade jag ihop locket på jobbdatorn och det kommer inte öppnas igen förrän nästa år.
Första punkt på jullovet var hundpromenad med en del rallyinslag. Snurr åt vänster är lätt säger terriern. Snurr åt höger är svårt… Sen bar det väg till frisören för att få ordning på mattefrisyren. Därefter gav jag mig, med lätt dödsförakt, iväg mot staden stora köpcentrum för att stödköpa en boll, som ersättning för den jag kastade upp i granen här om dagen.
Bollen är numera försedd med snöre och produkttestad av det lilla djuret. Den fick klart godkänt! Nu har djuret utfärdat kastförbud om det finns träd inom en radie på 50 meter.
Sen har vi tränat lite rally i köket. Nu bjuder han på högerfot! I didn’t see that coming? Det går kanske att lära gamla hundar… etc, trots allt? Det finns att jobba på; position, rakhet mm, men han bjuder! Om jag råkar säga ”fot” så är han dock blixtsnabbt tillbaks på vänster sida. Det gäller alltså att lära matte prata också och det kan bli nog så tricky. 🙂
Helt plötsligt kunde han även backa stående vid sidan i hela tre (matte)steg?! Flera gånger? Mycket kvar att jobba på även där men ändå ett stort steg för terrierheten. 🙂
Efter snart fem månader med Karlsson som enda hund i huset kommer jag ibland på mig med att tänka; ”så stor han är!”. Självklart har han inte växt, och han är inte stor. Han väger fortfarande sina knappa nio kilo och är 38 cm hög (antar jag, även om inte höjden blivit mätt på några år). Men … har man inte 26 kilo schäfer att jämföra med så…?
Ibland kommer jag även på mig med att tänka; ”vilken mjuk päls han har!”. Självklart har han inte mjuk päls. Den är fortfarande lika sträv (och för tillfället lite … luddig). Men … har man inte en mjuk schäferpäls att jämföra med så…?
Det är märkligt hur verkligheten kan te sig olika beroende på vad man har att jämföra med? Jag minns när vi haft vår första schäfer i några veckor, hon var väl ca 3 månader gammal, och vi skulle träffa pappas schäfrar för första gången. När de kom ur bilen backade jag en aning – de var ju gigantiska!
Nåväl, förr eller senare får jag nog något att jämföra Karlsson med igen. Mindre, större, mjukare, strävare? Ingen vet, det får framtiden utvisa.
I morgon ska vi inviga jullovet med sökträning. Jag är grymt imponerad över att vi fått ihop nästan hela sökgänget, lördagen före jul! 🙂
Dessutom är jag tacksam att den där vita skiten försvunnit. Julen ser ut att bli helt i min smak; grön! Kanske skulle återinföra den gamla traditionen med julaftonsspår?
vallterrier.com 