Författare: vallterrier

Eftersom vi hållit oss till rätt korta transportsträckor så gav vi oss på måndagen iväg från nordväst om Kalmar till väster om Kalmar, dvs Glasriket. Vi slog läger på Orrefors Camping bland tyskar, belgare, danskar, schweizare samt en och annan svensk men vi var i klar minoritet. En liten mysig och välordnad camping som drivs av … en tüschk, i förskingringen.

Eftersom vi kom rätt tidigt på dagen lyckades vi kapa åt oss en plats med kvällssol (i den mån solen sken) vid sjön.

(Paradoxen: vin i plastglas – mitt i glasriket?!)

Att släppa loss mig i glasriket skulle kunna bli en mycket dyr historia! Jag älskar glas i alla dess former. Såväl bruksföremål som konstglas. Tyvärr är ju budgeten begränsad, liksom utrymmet hemma, och jag visade oanade talanger i självbehärskning även om jag naturligtvis handlade en del. Jag bad dock husse särskilt lägga märke till att jag kom ut från (minst) fem butiker UTAN någon kasse! 😉

Första dagen hann vi med Orrefors glasbruk där vi även även fick se lite glasblåsning live. Det är onekligen fascinerande?!

Förta kvällen bjöd på en vacker men ganska ”stillsam” solnedgång.

På tisdagen var det dags för den stora Tour de Glasriket. Vi betade av Kosta, inkl ett relativt snabbt och billigt besök på Kosta Outlet, Min hjärna var nämligen inte programmerad för annat än glas-shopping så sport-, jakt-, inrednings-, mode- och presentbutiker fick klara sig utan mig. Ett par sandaler blev dock införskaffade på skobutiken. Ett par svarta Teva, som är det enda min kropp fixar att gå i utan skoinlägg numera, till riktigt bra pris.

F ö hann vi med Sea, Bergdala, Pukeberg, Skruf och Åfors.

Det sistnämnda är tydligen den ursprungliga orten för paret Hydman-Vallien för detta möttes man av redan när man parkerade.

Där fanns, förutom den obligatoriska butiken, en utställning där man kunde se en del föremål av Bengt Vallien som, enligt skyltarna, städat i ateljén…?!

Om man nu hade haft väldigt svårt att göra av med sina pengar, och sett det som ett problem, kunde man ha investerat i en två meter lång glasbåt (nej, inte glassbåt!) för endast 360.000 pengar. Jag avstod… Visste inte riktigt var jag skulle ställa den? 🙂

Avslutningsvis körde vi en snabbrepris på Orrefors för en komplettering av första dagens inköp.

Tisdag kväll bjöd på en mer spektakulär solnedgång – milt uttryckt.

Väderfacit: växlande väder med en hel del kortare skurar och rätt svalt. Utom när man gärna hade sett lite moln. Med andra ord tillbringade husse en hel del tid vid bilen med uppfälld baklucka för hundarnas skull.

Summering; under hela första fasen av semestern har jag endast använt ”kortbyxor” och inte haft några strumpor på fötterna. Jag har klarat mig utan goretex-skor och den ”riktiga” regnjackan. Å andra sidan har jag inte känt något behov av att bada heller… Med tanke på hur det verkar ha varit i övriga delar av Sverige (facebook-rapporter) känns det som om vi klarat oss rätt helskinnade trots allt, och torra. 🙂

Dessutom har vi konstaterat att det här med förtält vissa delar (Karlskrona) och inte förtält andra delar inte är helt okomplicerat. Målsättningen för nästa år är nog att beta av lite färre platser med flera dagar på varje plats så att det är idé att sätta upp tältet.

Nu är vi hemma och jag tvättar, sanerar husvagn och packar om. Jag har konstaterat att det är rätt mysigt att bo i hus – trots allt. 🙂 Eftersom regnet nu vräker ner tackar jag gud för torktumlare och luftavfuktare. På lördag börjar Kindslägret och eftersom jag ingår i lägerkommittén börjar mina åtaganden redan fredag morgon. Fortsättningen på semesterbloggandet lär alltså dröja någon vecka (eller mer) om inget oförutsett inträffar.

(Dessa detaljerade inlägg skrivs onekligen väääldigt mycket för min egen skull. I början av den här semestern råkade vi nämligen in i en diskussion om vad vi gjort och var vi varit olika år. Eftersom bloggen och husvagnslivet är ungefär lika gamla så var det bara att ta fram bloggen och visa husse svart på vitt, eller snarare vitt på svart, att jag hade rätt. 😉 Det är väl inte helt omöjligt att liknande diskussioner uppstår i framtiden.)

Eftersom husse räknat ut att Elfsborg spelade mot Kalmar på söndag kväll så drog vi iväg ekipaget till en plats strax nordväst om Kalmar där vi hälsade på Lena och hennes aussiesar och deras husse.

Hussarna gav sig, alldeles frivilligt, iväg på fotboll och vi kunde prata hund, dricka vin och käka goda ostar i några timmar. 🙂

Ett par promenader hann vi också med, men för att undvika alltför mycket kaos tog vi en hundflock i taget.

Först fick Iza och Karlsson gå en sväng och käka blåbär.

Sen tog vi en promenad med aussie-flocken och finkameran, så här kommer ett gäng blandade aussies. Den merlefärgade är Monster, den lilla galna, röda (bruna) är Mello, fyra månader och den mer sansade röda (bruna) är Carrey, 11 år.

När vi ägnade oss åt att prata ikapp och dricka vin stod Mello för underhållningen. Tänk vad en murarhink och lite vatten kan roa. 🙂

Innan avfärd hade jag fått order från Mellos ”lillmatte” att fota honom med alla rosetter han kapat åt sig på Öland BK:s officiella utställning dagen innan.

Mello var dock måttligt road av våra planer men det blev trots allt några, aningen bättre, bilder innan vi var klara. 🙂

När detta var gjort var det bara att koppla på vagnen och fara vidare igen efter ett trevligt (knappt) dygn.

Väderfacit: inte en droppe regn…

Fortsättning följer…

Från Karlskrona drog vi upp till Öland där vi slog läger hos min kusin i den charmerande byn Vickleby. Faktiskt mitt allra första besök på denna ö, trots min aktningsvärda ålder.

Där fanns det inte plats att sätta upp förtältet men å andra sidan kunde vi plocka körsbär direkt utanför vagnen om vi ville. 🙂 Man kan väl också konstatera att vi var mycket nöjda med att ha en husse som är duktig på att backa med släp.

Men vi hade tillgång till en underbar trädgård och ett hus vid behov.

Under pergolans vinrankor tillbringade vi ett par sköna kvällar.

Kusinen bor fem minuters promenad från Alvaret och det var vi inte sena att utforska. Redan första hundpromenaden gick ditåt. Jag, som märkligt nog alltså aldrig varit på Öland tidigare, blev oerhört fascinerad av detta Alvar. Vilken märklig natur?!

Och vilken märklig hund?!

(Denna bild skickades sedan som vykort till ”släkten” via den utmärkta appen ”riktiga vykort” som jag fick nys om samma kväll. En riktigt rolig app som verkar fungera bra. 🙂 )

Nu skulle vi försöka ”göra” Öland på två dagar och det blev aningen stressigt.

Vi började med Solliden.

Och naturligtvis kunde jag inte låta bli att, som en riktig turist, låta Iza posera jämte ett lejon. Hon ser måttligt förtjust ut. 🙂

Sen fortsatte vi promenaden i den vackra trädgården.

Avslutningsvis tog jag en bild som kan vara inspiration när jag ska fixa till trädgården hemma, eller inte. 😉 Vackert var det i alla fall. Men jag tror faktiskt jag skippar statyerna som drällde omkring överallt på övriga Solliden. 😉

När vi var klara med Solliden tog vi kustvägen norrut, och det var verkligen en kustväg. Mycket glest trafikerad grusväg där 30 km/h gällde.

Ibland dök det upp små stenbrott och en del spännande skapelser.

I Sandvik åt vi lunch och tog sen den ”vanliga” (och något snabbare) vägen vidare norrut.

Slutmålet för dagen var Långe Erik på norra udden som man kunde se ur olika vinklar.

På vägen ut till udden fanns det gamla, fina träd.

Sen åkte vi vägen på östra sidan hemåt. Betydligt lugnare och mindre ”turistigt”, och rätt vad det var dök det upp en sån här nostalgiskylt:

Kvällen tillbringades med grillat under vinrankorna i trädgården. Varmt och skönt.

Dagen efter var det dags att klara av södra delen av ön. En kortare sträcka med mindre trafik och vackra utsikter.

Där hamnade vi bl a vid den här skylten!

Var är terrieriängen undrade Karlsson?

(OBS: bilden är extremt arrangerad eftersom skylten befann sig ca 2,5 meter över marken. 🙂 )

Sedan åkte vi vidare till Ottenby på södra udden och den därstädes stående fyren som inte lät sig fotograferas i sin helhet eftersom jag hade stora objektivet på kameran och inte kunde komma tillräckligt långt ifrån från södersidan.

En nyfiken ko hittade jag också på vägen. Det fanns massor av kor, och får, men bara en som orkade bry sig om alla människor som spatserade förbi.

Sen åkte vi östra vägen hem och tog en fika på Havtornsgården där man drack havtornssaft och åt havtornstårta. Tyvärr utan kamera närvarande. Mysigt ställe var det i alla fall.

När vi kom ”hem” tog vi ytterligare en promenad på Alvaret, den här gången med riktiga kameran på axeln.

Jag var oerhört fascinerad av alla skapelser av kalksten. Murar i oändligt antal meter, överallt…

…samt små hus, och garage, och…

På kvällen hann regnet ikapp oss på allvar men då hade vi ändå planerat en middag tillsammans med kusinen och hans fru på det här något udda stället i Vickleby.

Fascinerande inredning med många roliga detaljer. Endast några har fastnat på bild.

På söndagen, innan vi lämnade ön, hann vi med ett besök på Capellagården.

En hantverksskola där kusinens fru är rektor och där man kunde se utställning med många vackra alster samt en fantastisk trädgård.

Vi hann även med ytterligare en fotosejour på Alvaret där kusinen skulle få praktisera konsten att fota flygande terrier. Han är en mycket duktig fotograf men insåg att flygande Alvars-färgad terrier inte var plättlätt att fånga på bild. 🙂

Därefter lämnade vi den mysiga ön dit jag garanterat återkommer. Två och en halv dag hinner man inte mycket på.

Fortsättning följer…

Dagen efter tävlingen (i förra inlägget) kopplade vi på husvagnen på bilen och styrde mot Karlskrona och Dragsö Camping som är belägen ”mitt i stan”, på en alldeles egen ö men har broförbindelse med fastlandet. Där hade vi bokat en plats som visade sig vara nästan idealisk, om man bortser från avsaknaden av kvällssol.

Under dagarna i Karlskrona hade jag uppenbarligen kramp i avtryckarfingret för det blev inte mycket fotat, tyvärr.

Vi hade i alla fall havs- och stadsutsikt från förtältet.

Husse har en kompis som är bosatt strax utanför stan och en del tid tillbringades tillsammans med honom.

En dag var vi till exempel på sightseeing i Kristianopel. En alldeles bedårande liten by med det enda jag lyckades knäppa kort på var Karlsson uppsatt på en sten utanför ”ringmuren”…

…och två glassätande hundar.

En dag tillbringade vi i stan där jag lyckades ta en bild på en – byggnad…

…och några söta ”matroser” på rad utanför Åhléns! Trodde knappt det fanns sådana längre?

En dag hade vi planer på att ge oss ut på en båttur i skärgården och vi hade lagt upp en lämplig rutt som skulle ge oss två timmar i hamnen på Sturkö innan vi åkte tillbaka.

Som tur var ändrade vi oss och tog bilen, bland annat för att vi har en husse som blir sjösjuk när han ser en båt på TV. Och för att vi har två hundar som aldrig åkt båt. Jag kände att lite väl mycket ansvar skulle komma att hamna på mina axlar.

Med facit i hand var det ett klokt beslut. Hamnen på Sturkö visade sig nämligen inte ens innehålla så mycket som en glasskiosk och än mindre en trevlig lunchrestaurang. En brygga och några skamfilade fritidsbåtar var vad som fanns.

Sista kvällen tillbringade vi hos Olga och hennes husse.

Under dagarna i Karlskrona försökte jag stundtals övertyga terriern om att det fanns alternativa platser (till min axel) för att se ut ur förtältet, t ex trappan till vagnen.

Men det gick han tyvärr inte på. 🙂

Väderfacit Karlskrona – några lätta regndroppar som hann dunsta innan de nådde marken, någon halvmulen dag men hyfsad temperatur ändå och på det stora hela helt OK.

På torsdagen rev vi baslägret och drog vidare.

Fortsättning följer…

I lördags firade jag och Karlssons mattes nyfådda semester med att åka till Varberg för kvällstävling i lydnad. På vägen hämtade vi upp Camilla och Cirkus som också skulle tävla klass III. Alltid trevligt med sällskap. 🙂

Väderprognosen var rätt osäker och några regndroppar kom det på vägen ner men väl på plats klarade vi oss utan regn även om det var mulet och luftfuktigheten var rätt hög.

Klass III bestod av 11 ekipage och alla utom ett var av rätt ”normala” raser; dvs bc, flat, labbe, schäfer, malle, golden etc. .

Vi drog startnummer fyra så det var ju knappast någon idé att ränna tillbaks med K till bilen efter sitt i grupp och plats. Eftersom han taggade rätt rejält i stort sett hela väntetiden (som även inkluderade ca 45 minuter innan gruppmomenten) var jag osäker på om den lilla hjärnan skulle hålla ihop när vi väl kom in på plan men det får man väl säga att den gjorde, åtminstone ganska hyfsat.

Kvällens poäng:

Sitt i grupp: 10

Platsliggning: 8,5 (nos, flyttar) Att han nosat förstod jag redan när jag kom tillbaks eftersom han hade mossa i skägget. 🙂 Vad han flyttat framgår inte, men jag antar att det bara var en tass eller något i den stilen eftersom betyget ändå är så pass högt.

Fritt följ; 7,5 (tappar pos, långsam språng, snett sättande, pos sidled, avslut). Det kändes rätt kasst men jag försökte leva efter mitt nya motto ”gå rak, titta rakt fram och näsan i vädret). Det funkade väl inte hela tiden men det blev åtminstone inte sämre än innan. När jag tittar på filmen (som än så länge bara finns i videokameran) så ser det ändå bättre ut än det kändes.

Sättande: 9,5 (ngt sakta sitt) Ja det såg jag ju inte själv men det stämmer säkert.

Inkallning med ställande: 8 (tidigt kommando, ngt sent ställ, mkt fint tempo) Konen som markerade platsen för ställandet stod långt vid sidan av sträckan och det var jättesvårt att avgöra när det var dags för kommando. Och visst tog han några steg för mycket…

Rutan: 8 (2 tassar utanför, fint tempo) Efter veckans två pass där rutskicken gått åt fanders i första försöket var jag milt uttryckt skeptisk… Det lilla djuret for dock iväg som skjuten ur en kanon och när jag tyckte det verkade lagom att ropa så gjorde jag det. (Rutmarkeringen, röd sprayfärg, var nästan omöjlig att se på det avståndet och att avgöra enbart med hjälp av konerna är svårt.) Jag ropade ”stanna”, och han stannade?! Han la sig alltså inte som han gjort vid alla träningar sista tiden. Därefter kommenderade jag ”ligg”, fortfarande osäker på om han verkligen var innanför markeringen? Han la sig direkt och jag påbörjade min ”promenad”. När jag kom fram mot rutan ser jag att hela kroppen är innanför markeringen men att ett par tassar är utanför. Eftersom det är ”bordsprincipen” som gäller, dvs hade rutan varit ett bord skulle hunden ha kunnat ligga kvar på bordet och inte ramlat ner så blev det alltså poäng men med lite avdrag.

Apportering: 5 (litet ljud, sent kommando, flera dk, tugg). Stämmer så bra! Jag glömde att säga apportkommandot när han var över hindret utan det kom efter landningen. När han var framme vid apporten tappade han fokus och blev intresserad av något utanför plan så jag fick ta till extra kommando. Positivt: jag sa inte ”sitt kvar” när jag kastade och då drog han iväg på första kommandot. Jag tror ärligt talat inte ens att jag sa ”sitt” utan nöjde mig med fotkommandot när vi ställde upp.

Metallapport: 8 (riktning in) Här sa jag nog ”sitt” när jag kastade och han drog direkt när han fick apportkommandot – igen 🙂 . På vägen in blandade han ihop mig med domaren (som jag känner) så jag fick ropa i med ett ”hit” för att få honom åt rätt håll. När jag kommenterade att vi inte var särskilt lika konstaterade hon att ”apa som apa”, och det är ju faktiskt sant. 😉

Vittringsapportering: 5 (tveksam ut, dk, lyfter fel, ngt tugg). Här var han väldigt ofokuserad och ägnade sig åt något som hände/luktade i publiken. När jag vände mig om tittade han stint mot publikplats och hade nog ingen aning om att vittringspinnarna var utlagda? Därav det något förvirrade utförandet av momentet…

Fjärr: 6 (dk x flera, mkt ljud, flyttar) Det ÄR vår stora käpphäst, och det var mest synd om Karlsson i hela Halland, åtminstone om man ska döma av hans läten? Att jag helt ska bli av med förflyttningarna framåt, och med ljuden tror jag knappt. Men om han åtminstone kunde göra skiftena direkt utan flera kommandon så har vi ändå en eller två poäng till.

Helhet: 9 (härlig fart).

Att detta inte skulle räcka till  något förstapris (uppflyttning) var jag ju helt klar över, men det fanns de som sett oss på lite mer avstånd och missat alla dk:n och andra ljud (samt domarens poängvisning) som hävdade att det nog borde räcka. Jag var dock helt säker på motsatsen och jag hade rätt. Att ha rätt är ju viktigt, så…? 😉

När det blev dags för prisutdelning räknades ekipage efter ekipage upp, med start bakifrån i resultatlistan, utan att mitt namn dök upp. Men när det var dags för ekipaget på andra plats så blev det vår tur! Vi var alltså näst minst dåliga, typ, med 235,5 p! Inget (av elva) ekipage fick förstapris!

Förra året tror jag vi kom näst sist, i ett startfält som var minst lika stort, så visst är näst först ett fall framåt. 🙂 Och på två tävlingar i rad har vi haft poäng på alla moment. Med lite medvind och bättre koncentration hos hund och matte kan det kanske lösa sig?

För första gången i Karlssons liv (och i mitt också tror jag?) fick han kliva upp på en prispall! Vi har ju kommit på mer eller mindre hedrande prispallsmeriterande placeringar tidigare, men aldrig när det har funnits en prispall tillgänglig. Karlsson tyckte inte alls att det var märkligt att stå där och ta emot folkets jubel (nåja) och bli fotograferad utan fann sig väl tillrätta i situationen. 🙂

Som tidigare konstaterat får man ju suga i sig de små guldkornen när resultatet inte blir riktigt som önskat. Den här gången är det onekligen 9:an på helheten som värmer mest. Farten ut till rutan var också fantastisk men att jag fick stopp på honom just där jag fick var mer tur än skicklighet. Sen ska jag väl inte sticka under stol med att det faktiskt är lite kul att ”slå” nio hundar av mer traditionella lydnads- och bruksraser. 🙂

Mest synd den här kvällen var det onekligen om min reskamrat som genom att ställa och lägga hunden för tidigt i rutan (det är uppenbarligen fler som har problem med avståndsbedömningen) nollade momentet och därmed missade förstapriset. Samma utförande men med stopp en meter längre fram hade garanterat gett minst betyg 8 och det hade räckt… 😦

När prisutdelningen var över anträdde vi hemfärden och vi landade hemma strax efter midnatt. Tur att det varit en trevlig kväll, med trevligt ressällskap, där jag träffade en del gamla (och en del nya) bekanta. En del väntade och andra inte alls väntade. Och det är ett trevligt arrangemang på en trevlig klubb vilket jag konstaterade redan förra året så dit återkommer vi nog vid tillfälle.

Den här hundsporten är dock en lite märklig hobby. Ibland går man upp klockan mittinatten för att åka till tävling och ibland kommer man hem klockan mittinatten?! Det är väl tur att de båda extremerna inte inträffar samtidigt…

iPhone-bild tagen i ganska djup skymning … tja, det blir som det blir. 🙂

I tisdags tog vi tag i lite sistaminutenpanikträning inför tävlingen på lördag. De flesta av treans moment, med kommendering (!), på Elfsborgs BK.

Rutan strulade vid första skicket, men sen gick det bättre. Som bekant har man ju liksom bara första skicket på sig på tävling…

I övrigt skötte han sig riktigt bra. I fria följet låg min koncentration på att gå rak i ryggen och titta rakt fram med näsan i vädret. Och att hålla tempot uppe. Det funkar! Han går riktigt bra då, jämfört med när jag går lätt framåtlutad med blicken snett ner till vänster… Inte konstigt alls, men det ÄR knepigt när man har en liten hund. Återstår att se om jag har nerver att göra det på lördag? Men jag ska försöka, jag lovar!

Jag fick stöd för min teori om att det är mitt ”sitt kvar” på hopp och apporteringar (bl a) som dragit på oss flera extrakommandon på de sista tävlingarna. Om jag bara säger ”sitt” när jag kastar så sticker han fint på första kommandot. Likadant var det igår så jag börjar nästan våga tro lite på upplägget? Om min teori stämmer så kan man ju fundera lite på på hur en hund efter sex år kan börja övertolka kommandon på det viset, alldeles på eget initiativ? 🙂

Vi körde även fjärr med störning. Störningen bestod av att tävlingsledaren gick omkring bara någon meter bakom K och kommenderade med diverse lösryckta fraser. Han var störd i början men kopplade sedan bort det och var riktigt duktig. Lite förflyttningar framåt, naturligtvis, men just nu ligger fokus på att hålla koncentrationen uppe och verkligen utföra skiftena istället för att drömma sig bort mellan kommandona.

Igår bar det iväg till Kind och en ny kommendering. Den här gången av en något ovan tävlingsledare, med biträdande tävlingsledare i sjuårsåldern. Detta fick oväntade, och riktigt bra, konsekvenser. 🙂

I stort sett körde vi repris på tisdagens upplägg, men med ett par små undantag.

Pga bristfällig information från mig så hamnade pinnarna på vittringsapporteringen huller om buller på en yta av ca 50×50 cm. Dessutom var det nio pinnar. Varav biträdande tävlingsledare tagit i fyra för att hjälpa till. 🙂 (”På riktigt” är det sex pinnar som ligger antingen på en linje som är två meter lång eller i en ring med två meters diameter. I elitklass hanterar ju tl pinnarna med händerna men i trean ska de hanteras med tång för att det bara ska finnas mänsklig vittring, åtminstone färsk sådan, på en av pinnarna; den man själv hanterat.)

Detta visste jag ju inget om eftersom man står med ryggen vänd mot tl under utläggningen av pinnarna, men att de låg tätt såg jag ju innan jag skickade. Liten hund rusade ut, nosade, tog rätt pinne, släppte den, kollade några pinnar till tog sen rätt och kom in med den. Naturligtvis ska han inte ta pinnen och sen släppa den, men med tanke på det extremt, och mycket hastigt, försvårade upplägget tycker jag han skötte sig alldeles lysande. 🙂

På fjärren körde vi igår störning de luxe. Bakom sig hade han en pratande tl, ungefär som i tisdags, och två meter framför sig, alltså mellan mig och Karlsson, promenerade den biträdande tävlingsledaren fram och tillbaks på en linje. 🙂 I början var han klart störd, framför allt av den som störde utsikten mot matte, men han diskriminerade bort båda två rätt fort och skötte sig sedan ungefär lika bra som i tisdags.

Det är ju den här typen av träning man behöver. Ofta! Och det är roligt. Men när man inte har något fast träningsgäng där man har möjlighet att återgälda insatserna så blir det ju tyvärr bara när man känner sig modig och vågar be någon om hjälp, och så modig är man ganska sällan.

För övrigt så går vi snart in på första semesterveckan :), och tredje förkylningsveckan… 😦 Funderar på om det finns någon marknad för välanvända, högpresterande (och då syftar jag inte luftgenomströmningen) näsor på Blocket?

Som en fullständigt naturlig avrundning på det här inlägget kommer här … några trädgårdsbilder?!

Och till sist man konstatera att ibland blir det rätt läckert även om man, by mistake, har helt tokiga inställningar på kameran. 🙂

De här bilderna är t ex tagna från min stol på altanen under de minuter morgonsolen lyckades tränga igenom granväggen på andra sidan vägen.

Idag skulle mamma ha fyllt 80 om hon fått leva så de här bilderna/blommorna får vara till henne. Hon hade älskat dem!

…eller åtminstone till Småland?!

Det började redan i april, när jag skulle åka till Olofström nordvästra Blekinge på sökläger. Jag hade rätt klart för mig hur jag skulle ta mig dit men för skojs skull kollade jag Eniro. Sen kollade jag Hitta. Och slutligen michelinguide.com.

Alla tre var, mycket överraskande, rörande överens om att jag skulle åka … via Jönköping?! Förklara logiken i det den som kan. Tittar man på kartan känns det alldeles ”bortitok”, som mamma skulle ha sagt. Jag gick dock inte på det utan valde den rödprickiga vägen på kartan istället, som kändes avsevärt mer logisk.

Det hade troligen tagit ungefär lika lång tid att åka via Jönköping eftersom det är bättre (läs: snabbare) väg men eftersom jag visste vad som komma skulle så avstod jag. Dessutom kändes det väldigt ologiskt…

Första helgen i maj åkte jag inte heller till Jönköping. Då åkte jag närmare bestämt ingenstans, åtminstone inte utanför kommungränsen.

Andra helgen i maj åkte jag och min kulturkompis till Jönköping för vidare resa mot Stockholm.

Kristi Himmelfärdshelgen åkte vi till Malmö, utan att passera Jönköping. Jag vågade inte ens kolla vad Eniro & Co tyckte. Men på hemvägen tog vi Nissastigen från Halmstad till Gislaved och hann se lite småländsk skog.

Sista helgen i maj åkte jag till Gislaved och tävlade både lördag och söndag.

Första helgen i juni bar det iväg till Arboga – via Jönköping. Det är inte den vägen Eniro & Co tipsar om, men deras förslag är så urbota tråkiga så jag väljer alltid effektiva E4 istället.

Andra helgen i juni åkte jag – till Jönköping och därifrån vidare ett par mil till Forserum för spårtävling.

Tredje helgen i juni åkte jag – till Jönköping och vidare till Åtvidaberg på fredagen och hem igen på lördagen. På söndagen åkte jag till Jönköping och vidare till Nässjö för spårtävling.

Det känns onekligen som om jag fått nog av rv 40 mot Jönköping för ett tag framöver. Småland kommer vi köra igenom och även stanna till i på semestern, men Jönköping ska vi nog försöka undvika.

Det märkliga med det här är att … jag har faktiskt aldrig varit i Jönköping!

Jag har alltså aldrig varit i själva stan, i centrum. Vid ett par tillfällen ha jag varit på Elmia, och jag har tävlat på Jönköpings BK, men i stan; nej. Inte ens IKEA har lockat. Då har jag åkt till Göteborg istället. Så man kanske skulle ta chansen på semestern och kolla in Jönköping? Eller nej, jag tror jag skippar det, åtminstone i år. 😉

För övrigt har jag nog aldrig kört så mycket bil som under de här sista månaderna. Förra året var det ju mycket bilåkande, men då körde husse för det mesta. Känner mig hyfsat mätt på långkörningar just nu så på semestern ska jag vara kartläsare, eller nå’t. 🙂

(Ber om ursäkt för ett rätt tråkigt och trist inlägg, men vad gör man när det bara är sport på TV? 😉 )

Efter sista veckans midsommarförberedelser, midsommarfirande och därpå följande sommarförkylning från helvetet så kändes terriern rätt understimulerad. ”Aktiviteterna” har bestått av koppelpromenader med husse. Dessutom rätt korta, och sena, sådana eftersom han jobbat både tidigt och sent… Båda jyckarna är dock förvånansvärt förstående när matte är dålig och vilar sig igenom dagarna utan större protester.

I morse kändes det som om febern gett med sig så jag vågade mig ut på en promenad av modell kort idag, och nu på kvällen tog jag med mig kameran och terriern ut på gräsmattan. Har ju inte haft tillfälle till någon riktig test av kameran sedan jag fick lite bättre ordning på kamerainställningarna men efter den här fotosejouren kan jag konstatera att jo – det funkar nog, åtminstone med den kontinuerliga autofokusen. Sen finns det säkert mycket mer att göra om jag lär mig lite mer…

Fotningen blev en riktig latmansvariant. Det visade sig att han var så understimulerad att jag kunde stå still på samma fläck, kommender ”framåt” varvid han sprang i full fart rakt ut ända tills jag ropade ”stå”. Då la han sig… 🙂 Och så kunde jag kalla in och ta en ny serie bilder, och sen kommendera ”framåt”, och… ja ni fattar.

Vi tränade också, och jodå, han minns en del. Största käpphästen är väl, som vanligt, fjärren. Jag har nog tränat för mycket stå från ligg, så nu lyssnar han inte utan ställer sig oavsett vad jag säger. Och säger jag inget tillräckligt snabbt efter ett skifte så improviserar han. Får bli lite intensivträning på ordförståelse, och att avvakta kommando, en vecka framöver tror jag för sen vankas det tävling.

Hopp-apport körde vi också och jag kanske har kommit på varför han envisats med att sitta kvar när jag kommenderat apport på de sista tävlingarna. När jag kastar apporten säger jag nämligen ”sitt kvar”, vilket jag i och för sig alltid gjort, och det är möjligt att han nu börjat ta mig lite väl mycket på orden? Testade att säga bara ”sitt” vid kastet och då stack han på första hopp-kommandot, men sa jag ”sitt kvar” vid kastet så gjorde han just det – satt kvar. Han kommer ju till en del intressanta, och oväntade, insikter alldeles på egen hand ibland. Inte alltid helt lyckade, men han försöker ju i alla fall. 🙂

Terrier som inte springer åt samma håll som sina ben…

Terrier som bara har två ben?

Terrier som är misstänkt lik Harry Hare i förra inlägget. 🙂

Terrier med schäferkomplex?

Galen terrier utan öron men med många tänder (och ett onödigt stort halsband).

Ganska söt, och förhållandevis normal, terrier. :)

Note to self: TA FÖR F… AV HALSBANDET, eller sätt åtminstone på ett annat, när det ska fotas actionbilder…

Idag på förmiddagen satt jag (som vanligt) i arbetsrummet på övervåningen och jobbade. Karlsson började skälla på bottenvåningen och det är väl i och för sig inget ovanligt när han ligger/sitter och tittar ut genom fönstret i vardagsrummet och får syn på något spännande. Men den här gången ändrade skallet karaktär; från det vanliga ”larmet” till ett försynt, och nästan förskräckt, litet ”gläfs”.

När jag gick ner såg jag hur Harry Hare i sakta mak kom skuttande från åkern, in på vår gräsmatta och – rakt mot fönstret. Och rakt mot Karlsson. En Karlsson som tyckte det hela var mycket skumt! SÅ brukar ju inte Harry och hans kompisar göra. Skutta rakt mot liksom?! Vid det laget hade terriern tystnat helt och hållet. Eventuellt av pur chock?

Jag hann hämta kameran och faktiskt knäppa en bild på föreställningen, och publiken. Att ställa in kameran var det dock inte tal om så det blev som det blev.

Direktsändning när det är som bäst. 🙂

Så är den över – midsommarhelgen – och vi kan andas ut, för inte heller i år flöt vi bort eller frös ihjäl. Märkligt nog, med tanke på hur prognoserna ändrade sig från dag till dag – och det var inte åt det positiva hållet.

Sista veckan har jag gjort vad jag har kunnat för att enbart andas ut när jag befunnit mig i närheten av husse, för att undvika att andas in förkylningsbacillerna från helvetet. Min taktik höll… nästan hela vägen.

Midsommaraftonen skulle tillbringas här hemma med M, T, T och T (+hundar) som på den gamla goda tiden, men den här gången campandes i husbil. Även svågern fanns på plats och campade i vår husvagn. Det blev en jättetrevlig eftermiddag och kväll, och vi klarade av sillen + några timmar till utan regn och i riktigt behaglig temperatur – kors i taket. Men när vi började andas ut kom det. Regnet. Eftersom det mirakulöst nog inte blåste så klarade vi oss ändå riktigt bra under vårt stora altantak och kunde både grilla och äta utomhus. Faktum är att de mest härdiga av oss (dvs de som inte var oemotståndligt intresserade av andra perioden i fotbollen) satt ute till runt 23-tiden och det får väl betraktas som godkänt. Dock trodde vi nog att vi skulle kvala in som femstjärnig camping innan kvällen var slut. För det krävs tydligen pool på campingen och det var nära.

Jag hade väl känt lite under kvällen att förkylningen var på G men att det skulle gå så fort…? Natten tillbringade jag med diverse förkylningssymptom som kröp på i en faslig fart och inte mycket blev sovet. När vi vinkat av campinggästerns igår eftermiddag ägnade jag mig åt några timmars feberfrossande under duntäcket men konstaterade samtidigt att OM jag nu nödvändigtvis skulle bli förkyld så var det väl timat för en gångs skull. Precis när vi klarat av vårtävlingssäsongen och midsommarafton. Och dessutom med två veckors marginal till semestern. Jag lär ju hinna bli fit for fight igen tills dess. Och jobba kan jag ju alltid göra, nästan oavsett hur eländigt jag mår, åtminstone med den sortens arbetsuppgifter som för tillfället står på schemat – dvs hyfsat intelligens- och kreativitetsbefriade. Och som kan utföras hemma.

Resten av helgens aktiviteter (hundträning förrådsröjning etc), som var på planeringsstadiet, har det inte blivit något med men å andra sidan kanske lite ”påtvingad” vila inte var fel heller efter en hektisk vår och försommar.

Några bilder från aftonen.

De här två gräsätarna fanns med bland campinggästerna.

De kunde inte bara äta gräs. De kunde springa också.

Karlsson hittade en ny axel att hänga på…

…och fram på nattkröken var han rätt trött men höll trots allt koll på sitt ben. 🙂

Karlsson är kär.

I sin, sedan 10 år tillbaks, kastrerade storasyster!

Sedan Karlsson kom in i huset har jag ju blivit varse att hon nog, trots kastreringen, har någon form av hormonella svängningar för periodvis har Karlsson varit mer intresserad än vanligt. Dock har det nog aldrig varit så här intensivt?

Står hon upp så trycker han gärna in hela huvudet under svansen på henne och filosoferar över livet och kärleken, med glasartad blick. Iza tar det med ro. Det vore ju praktiskt om hon kunde ryta till åt honom men hennes värsta vapen är att – sätta sig ner…?

När hon ligger så försöker han para sig. Med hennes skulderblad!

Han ser totalt förvirrad ut, vilket han bevisligen också är, åtminstone i den här frågan. 🙂 Han verkar inte veta varför han gör som han gör, och han är vid det här laget väl medveten om att det inte är något önskvärt beteende så det räcker med en blick från mig så slutar han, men är sen där nästan lika snabbt igen.

Han har dock inte kommit så långt att han plockat ut snoppen ur fodralet än, och vi hoppas väl alla att den stannar där.

Jag tycker nog lite synd om honom, trots allt. Emellanåt kommer han och tittar uppgivet på mig och ser ut att be om hjälp. Exakt med vad är oklart. 🙂 Han kanske borde få en lektion i det här med blommor & bin? Eller inte…

Och undrar man över anledningen till att Iza har tratt så kommer den här.

 

Hon är för tillfället utrustad med kommunens löjligaste svans. Ett litet sår (hudirritation?) på svansen ledde till att jag var tvungen att raka ett rätt stort område för att se var det tog stopp, och eftersom hon inte kunde ge f…n i att slicka på det så… Sen har väl tratten tveksam effekt för om hon verkligen vill så når hon ändå. Dock ser det nu fint och torrt ut och hon verkar inte bry sig, men tratten får sitta på ett par dagar till, för säkerhets skull.

Eller…

Fan ta Bambi!

Men vi tar det från början, typ.

I fredags åkte jag till Åtvidaberg för begravning. Den ursprungliga planen var att husse skulle med, och om jag kom med på dagens tävling i Nässjö skulle vi ta med oss husvagnen och ägna gårdagen åt att ta oss från Åtvidaberg till Nässjö och ställa upp vagnen på klubben där över natten. Sträckan Åtvid – Nässjö är ju ungefär densamma som Borås – Nässjö så det kändes onödigt att åka hem och vända.

Nu visade det sig att husse inte kunde vara ledig på fredagen och dessutom blev hans bil (=dragbilen) lite trött på torsdagkvällen och ville åka bärgare istället för att rulla av egen kraft. Jag åkte alltså ensam till Åtvidaberg och stannade över kvällen och natten hos min kusin. Om man bortser från själva begravningen (begravningar är väl aldrig ”trevliga” men det var däremot så fint man kan begära) så var det ett trevlig dygn med härligt sällskap och god mat.

Igår begav jag mig hemåt för att förverkliga min teori om ”misslyckat spår dag 1, lyckat spår dag 2”. Jag gick ut ett spår som inte var särskilt långt och efter att jag släppt på Karlsson fick husse och Iza enligt mina anvisningar korsa spåret, gå parallellt en bit och sen korsa igen. Deras spår var alltså ungefär en timme färskare än mitt spår. Karlsson spårade jättefint men missade ett par pinnar. Och … när vi kom fram dit där de korsat spåret så – heureka – tog han naturligtvis deras spår. Han fick följa det i ca 20-30 meter sen talade jag om för honom att det han höll på med var alldeles tokigt, selade av och gick till bilen. Del 1 av experimentet blev alltså lyckad.

I morse när det var dags att åka såg det ut så här i hallen. Man skulle nog kunna tolka det som att Iza tyckte att vi skulle stanna hemma. Jag fick dock loss Karlsson och vi begav oss.

Jag drog startnummer 1 och vi började med platsliggning. Inga konstigheter och betyg 10 av åtminstone den ena domaren. Det var ju rätt kallt och blött men som tur var sken solen igenom lagom till platsliggningen.

Sen var det utfärd till spåren. När jag såg åt vilket håll vi styrde (jag har tävlat i Nässjö förr) for en tanke genom mitt huvud. ”Det blir ju åtminstone närmare hem när vi har brutit spåret…”. Vafalls? Jag bör nog jobba lite med min attityd kanske? Men efter alla dessa tävlingar är det väl inte så konstigt att man är lite uppgiven?

Även idag blev det framspår. Han drog sig dock åt höger i rutan och när han kom till ”kanten” gick han ut en bit till och plockade upp spåret – åt vänster. Vi tassade på i inte alltför hög fart och hittade en pinne efter ett tag. Det kändes som om vi gått rätt långt så jag misstänkte att vi missat första pinnen. Sen kom vi fram till en bred bäck, men i motsats till förra gången vi var i Nässjö fanns det en del mellanlandningspunkter så till och med jag tog mig över. En bit efter bäcken kom pinne nr 2 och sen hoppade vi tillbaks över den något avsmalnade bäcken och hittade pinne nr 3.

När han spårat ytterligare en bit så händer det! Ca fem meter framför terriernäsan far det upp två rådjur, som svampar ur marken. Väldigt snabba, stora och ytterst förvirrade svampar i och för sig. De sprang högervänsterhitochditochrunticirkel innan de lämnade platsen i full fart. Kvar stod jag och Karlsson – lika förvånade bägge två?! Så påtaglig viltkontakt har vi aldrig haft i ett spår, varken på träning eller tävling. Efter ett kort utvecklingssamtal fick jag honom trots allt att fortsätta spåra, såg det åtminstone ut som, och efter 30-40 meter fick vi pinnen nr 4! Yes, vi var fortfarande med i matchen, men det var tyvärr inte terrierns hjärnceller skulle det visa sig. De var i allra högsta grad osams. 0,5 hjärncell ville fortsätta spåra människa och 1,5 hjärncell ville utforska var Bambi och hans kompis tagit vägen. Det blev rätt många stopp med nyfikna blickar åt det väderstreck där de försvunnit. Efter en liten stund kom vi fram till en skogsväg/bred och väl upptrampad stig. Där valde Karlsson att spåra åt vänster och efter ca 40 meter vika höger. Det kändes logiskt, och visade sig vid debreafingen med spårläggaren också vara helt korrekt. Problemet var bara att Karlsson ångrade sig och gick tillbaks till stigen och spårade iväg åt andra hållet. Sen yrade vi runt lite på och i närheten av stigen och när jag bestämde mig för att vi var helt ute och seglade (inga pinnar på länge och mycket tveksamt ”spårarbete”) och att tiden borde vara ute hör jag en liten röst ur en buske. ”Här är jag – ni har en minut kvar”… Vi yrade runt ett litet varv för att försöka hitta slutet men det misslyckades. Och skit samma – fyra pinnar och ett slut blir man ändå inte uppflyttad på.

Jag får ändå ge honom lite ”cred” för att han faktiskt kunde ta sig samman efter mötet med Bambi och fortsätta spåra, åtminstone en bit, innan koncentration och fokus lämnade för gott. Och … vi hade med oss alla pinnar som vi rimligen kunnat hitta. Resten låg på andra sidan vägen enligt spårläggaren, där vi alltså aldrig var…

Just nu känns det som om det här var vår sista spårtävling. 😦 Lusten, ambitionen och orken har jag tappat någonstans under våren. Funderar på om vi skulle börja spela schack istället? Finns det kvällskurser i det? Och tar de i så fall emot hundar?

Jag får ta mig en ordentlig funderare under sommaren och bestämma om vi ska försöka några gånger till i höst. Det finns några tävlingar i närområdet i september. Bland annat en på hemmaklubben och där har jag ju förtur. Nåja, jag kan tänka, och kanske till och med träna, i ett par månader innan det är dags att anmäla i så fall.

Det finns ju dock vissa positiva saker om man tittar på vårens facit.

• 100% framspår med betyg 10 (eller nästan 10) på upptag alla gånger (idag vet jag inte).
• Två gånger har vi kommit runt med full pott på spåret, dvs 7+slut, och med god marginal på tiden. Tidigare har vi alltid missat någon pinne även om vi kommit runt så 7+slut känns ju lite kul.
• En gång (av tre där vi tagit oss till lydnaden) har vi haft uppflyttningspoäng på lydnaden, trots en nolla på framåtsändandet.
• Vi har haft (för mycket?) tur i lotteriet. En tävling, av nio anmälda, har vi blivit bortlottade på. Där var vi sjunde reserv på lika många spår, typ. Men samma dag hade vi kommit med på en annan så det gjorde ingenting. Sen blev båda inställda på grund av snö, men det är en annan historia. Vi har nog egentligen tävlat för mycket, men att tacka nej till till en plats ”ba’fatt” liksom är också svårt.

Igår var det dags att inviga nya kameran ”på riktigt”. Dvs med actionbilder. Resultatet blev väl … sådär. Mest beroende på att jag varken lyckats läsa mig eller freestyla mig till kontinurerlig autofokus. Resultatet blev hyfsade bilder så länge terriern höll sig på ungefär samma avstånd från mig och kameran men det blev katastrofskärpa när han sprang mot mig.

Idag tror jag att vi löst problemet. Tur man har tillgång till världens snällaste proffsfotograf som också kör Nikon och kunde fixa lite inställningar samt ge mig en snabbkurs. Snabbkursen hade säkert kunnat bli betydligt längre om jag inte sagt stopp när jag kände att minnet var fullt, åtminstone för stunden. Får väl ta fortsättningskursen efter semestern kanske. 🙂

Dock tog snällheten slut när jag föreslog att han skulle stoppa en boll i munnen och springa i full fart mot kameran så att jag fick testa om det funkade. 😀

Några bilder från gårdagen är dock acceptabla, och den ökade frekvensen av bilder vid seriebildstagning (jämför med gammelkameran) har haft avsedd effekt. Nu hinner kameran fånga betydligt fler av positionerna som uppvisas under ett bollmedsnöre-race. 🙂 Se nedan.

Och jo, vi hann träna en del också. Rutan t ex gjorde han fantastiskt fint, om man blundar för den lilla detaljen att han la sig platt mitt i rutan när jag ropade ”stanna”… Och han såg oerhört nöjd ut varje gång. 🙂 Undrar hur det bedöms på tävling? Något för domarkåren att bita i kanske?

Framåtsändande (utan grupp) var också klart godkänt. Bra fart ut, ok tempoväxling samt rakt och fint trots i det närmaste oändliga ytor att skena iväg på om han hade velat.

Apporteringarna, både med och utan hopp, kräver dock fortfarande två kommandon. 😦 Undrar just hur vi ska komma förbi det? Vi har ju varit där tidigare, men jag minns banne mig inte hur vi löste det?

Så… några bilder från gårdagens bollrace.