Som i elit – fast värre… :)

I tisdags tog vi tag i lite sistaminutenpanikträning inför tävlingen på lördag. De flesta av treans moment, med kommendering (!), på Elfsborgs BK.

Rutan strulade vid första skicket, men sen gick det bättre. Som bekant har man ju liksom bara första skicket på sig på tävling…

I övrigt skötte han sig riktigt bra. I fria följet låg min koncentration på att gå rak i ryggen och titta rakt fram med näsan i vädret. Och att hålla tempot uppe. Det funkar! Han går riktigt bra då, jämfört med när jag går lätt framåtlutad med blicken snett ner till vänster… Inte konstigt alls, men det ÄR knepigt när man har en liten hund. Återstår att se om jag har nerver att göra det på lördag? Men jag ska försöka, jag lovar!

Jag fick stöd för min teori om att det är mitt ”sitt kvar” på hopp och apporteringar (bl a) som dragit på oss flera extrakommandon på de sista tävlingarna. Om jag bara säger ”sitt” när jag kastar så sticker han fint på första kommandot. Likadant var det igår så jag börjar nästan våga tro lite på upplägget? Om min teori stämmer så kan man ju fundera lite på på hur en hund efter sex år kan börja övertolka kommandon på det viset, alldeles på eget initiativ? 🙂

Vi körde även fjärr med störning. Störningen bestod av att tävlingsledaren gick omkring bara någon meter bakom K och kommenderade med diverse lösryckta fraser. Han var störd i början men kopplade sedan bort det och var riktigt duktig. Lite förflyttningar framåt, naturligtvis, men just nu ligger fokus på att hålla koncentrationen uppe och verkligen utföra skiftena istället för att drömma sig bort mellan kommandona.

Igår bar det iväg till Kind och en ny kommendering. Den här gången av en något ovan tävlingsledare, med biträdande tävlingsledare i sjuårsåldern. Detta fick oväntade, och riktigt bra, konsekvenser. 🙂

I stort sett körde vi repris på tisdagens upplägg, men med ett par små undantag.

Pga bristfällig information från mig så hamnade pinnarna på vittringsapporteringen huller om buller på en yta av ca 50×50 cm. Dessutom var det nio pinnar. Varav biträdande tävlingsledare tagit i fyra för att hjälpa till. 🙂 (”På riktigt” är det sex pinnar som ligger antingen på en linje som är två meter lång eller i en ring med två meters diameter. I elitklass hanterar ju tl pinnarna med händerna men i trean ska de hanteras med tång för att det bara ska finnas mänsklig vittring, åtminstone färsk sådan, på en av pinnarna; den man själv hanterat.)

Detta visste jag ju inget om eftersom man står med ryggen vänd mot tl under utläggningen av pinnarna, men att de låg tätt såg jag ju innan jag skickade. Liten hund rusade ut, nosade, tog rätt pinne, släppte den, kollade några pinnar till tog sen rätt och kom in med den. Naturligtvis ska han inte ta pinnen och sen släppa den, men med tanke på det extremt, och mycket hastigt, försvårade upplägget tycker jag han skötte sig alldeles lysande. 🙂

På fjärren körde vi igår störning de luxe. Bakom sig hade han en pratande tl, ungefär som i tisdags, och två meter framför sig, alltså mellan mig och Karlsson, promenerade den biträdande tävlingsledaren fram och tillbaks på en linje. 🙂 I början var han klart störd, framför allt av den som störde utsikten mot matte, men han diskriminerade bort båda två rätt fort och skötte sig sedan ungefär lika bra som i tisdags.

Det är ju den här typen av träning man behöver. Ofta! Och det är roligt. Men när man inte har något fast träningsgäng där man har möjlighet att återgälda insatserna så blir det ju tyvärr bara när man känner sig modig och vågar be någon om hjälp, och så modig är man ganska sällan.

För övrigt så går vi snart in på första semesterveckan :), och tredje förkylningsveckan… 😦 Funderar på om det finns någon marknad för välanvända, högpresterande (och då syftar jag inte luftgenomströmningen) näsor på Blocket?

Som en fullständigt naturlig avrundning på det här inlägget kommer här … några trädgårdsbilder?!

Och till sist man konstatera att ibland blir det rätt läckert även om man, by mistake, har helt tokiga inställningar på kameran. 🙂