Författare: vallterrier

23 december är en dag fylld av traditioner; gamla, nya och kanske blivande? Den som lever får se.

Granen står i alla fall grön och grann i stugan och klädd är den också. Skinkan, mer minimalistisk än någonsin, är klar. Risgrynsgröten är kokad. ”Janssons” är klar. Klapparna är inslagna, de sista igår faktiskt. Kanelförrådet är (som vanligt) gott (och borde räcka till år 2022 ca). Brandvarnaren i köket är testad. Tja, jag skulle nog kunna rabbla ett tag till. Känner mig ”cool” och färdig. Eftersom det inte blir fler än jag, husse och terriern (och Bertil) här hemma i år så finns det ingen anledning att stressa ihjäl sig. Det blir jullunch hos svärföräldrarna och sen blir det hemmakväll. Känns skönt!

Jag konstaterar också att Karlsson fullt ut axlat Izas ansvar för matlagningen. Han hade full koll på skinkan när den var i ugnen t ex. Övriga hemmavarande familjemedlemmar (=matte) förlitade sig på stektermometern men Karlsson hade inget som helst förtroende för den sa han? Nåja, det gick bra till sist.

Några saker har dock inträffat idag som jag verkligen inte önskar ska bli traditioner. En utav dem var … åska?! Det small och blixtrade rejält på förmiddagen och sen började det … snöa?! OK, åskan var väl kanske mer anmärkningsvärd än snöfallet, men det hängde i alla fall ihop. Tack och lov försvann snön nästan lika fort som den kom. 🙂

På långpromenaden konstaterade jag också att jag kanske borde ha köpt ett presentkort på dykcert i julklapp åt den lilla terriern? När leksaken hamnade i diket fick jag fiska upp den? Den lilla hunden plaskade gladeligen omkring i det iskalla vattnet men att sticka ner den söta lilla näsan? Näe, det kom inte på fråga…

  Nu återstår att vem som vinner kampen om julaftonsvädret? Den handlar otvetydigt om regn. Mycket eller JÄTTEMYCKET?! Yr.no är inte ens överens med sig själv, och nu varierar prognoserna från ca 7 mm till över 50?! SMHI spår ca 20 även om det inte framgår här. I morgon vid den här tiden har vi väl en aning om vem som vann. Jag håller på Klart.

Avslutningsvis ett par bilder på min nya favoritjulblomma – vita snittamaryllis. Tokvackert!

Och just det; husse är ute och saltar. Även det en tradition som inte får glömmas bort…

När ”vanliga” människor förmodligen ägnat dagen åt julstök var vi fem tappra som ägnade oss åt julsök istället, eller åtminstone dan-före-dan-före-dan-före-dan-sök, typ. En mycket bättre sysselsättning faktiskt. 🙂

När vi klev upp i morse blåste det stormvindar och regnade rejält så det kändes väl … sådär. När jag kom ner på låglandet var det dock inte så farligt med blåsandet och regnet avtog rejält.

Efter förra söndagens ”springiga” pass, med vissa problem att hitta figgarna, började jag fundera lite smått på om det var en attack av noskvalster – igen? Det är ju ungefär ett år sedan sist. En del underliga beteenden när han skulle hämta boll igår på promenaden förstärkte mina misstankar men nu är de lagda åt sidan. Idag var det definitivt inga kvalster i terriernäsan!

Trevlig, ganska lättsprungen (och lättgådd) bana, ca 200 meter lång, med lite uppförslut på stigen. Ganska stabil medvind, som omväxling. Det ökar onekligen risken för framslag. 😉 Min tanke var egentligen inte att köra hela banan men det flöt på och älgtornet i slutet var onekligen lockande. 😉

Vi började med en figge i varje hörn, ett par tomslag och sen en figge i en ”vedtrave”. Det gick att ta sig in om man var i flugviktsformat, och det gjorde naturligtvis den lilla flugviktaren. 🙂 Nåja, han hittade i alla fall, och skällde en stund innan han kröp in mellan stockarna. Bilden är från när nästa hund hittat figg på samma ställe.

Sen blev det ett antal rätt snygga tomslag (inte perfekta, men ok) innan det var dags för hans första älgtornsfigge, ute på ett hygge. OK, vi gjorde ett försök på lägret i somras, på hans andra dag som skallhund. Det var inte min idé. På tok för tidigt och det gick därefter… Därför räknar vi dagens älgtorn som det första.  Han löste det faktiskt bra idag. Han kom inte igång med skallet på en gång, men ändå ganska snabbt. Lite konstigt var det tyckte han, men bjöd ändå på ett ”vägledande” skall. Bra så! Nöjd matte och nöjd hund. På det hela taget en bra dag för alla inblandade, och mycket roligare än julsTök. 🙂

Även om det inte regnade så mycket på oss var det ju en hel del att hänga på tork i pannrummet när man kom hem; snitslar, cammo-skynken, kläder, leksaker mm. Min assistent skulle naturligtvis hjälpa till att packa upp och då kan det sluta med att man ser ut så här.

Jag kunde inte begripa varför det fattades en snitsel – förrän jag vände mig om. 🙂

I morgon är det tyvärr risk att åtminstone hälften av ekipaget måste ägna sig åt en viss grad av julsTök istället, men den smällen tar vi då.

Ett ovanligt välbehövligt jullov har invigts. Vid lunch klappade jag ihop locket på jobbdatorn och det kommer inte öppnas igen förrän nästa år.

Första punkt på jullovet var hundpromenad med en del rallyinslag. Snurr åt vänster är lätt säger terriern. Snurr åt höger är svårt… Sen bar det väg till frisören för att få ordning på mattefrisyren. Därefter gav jag mig, med lätt dödsförakt, iväg mot staden stora köpcentrum för att stödköpa en boll, som ersättning för den jag kastade upp i granen här om dagen.

Bollen är numera försedd med snöre och produkttestad av det lilla djuret. Den fick klart godkänt! Nu har djuret utfärdat kastförbud om det finns träd inom en radie på 50 meter.

Sen har vi tränat lite rally i köket. Nu bjuder han på högerfot! I didn’t see that coming? Det går kanske att lära gamla hundar… etc, trots allt? Det finns att jobba på; position, rakhet mm, men han bjuder! Om jag råkar säga ”fot” så är han dock blixtsnabbt tillbaks på vänster sida. Det gäller alltså att lära matte prata också och det kan bli nog så tricky. 🙂

Helt plötsligt kunde han även backa stående vid sidan i hela tre (matte)steg?! Flera gånger? Mycket kvar att jobba på även där men ändå ett stort steg för terrierheten. 🙂

Kan bli ett bra jullov det här. 🙂

Efter snart fem månader med Karlsson som enda hund i huset kommer jag ibland på mig med att tänka; ”så stor han är!”. Självklart har han inte växt, och han är inte stor. Han väger fortfarande sina knappa nio kilo och är 38 cm hög (antar jag, även om inte höjden blivit mätt på några år). Men … har man inte 26 kilo schäfer att jämföra med så…?

Ibland kommer jag även på mig med att tänka; ”vilken mjuk päls han har!”. Självklart har han inte mjuk päls. Den är fortfarande lika sträv (och för tillfället lite … luddig). Men … har man inte en mjuk schäferpäls att jämföra med så…?

Det är märkligt hur verkligheten kan te sig olika beroende på vad man har att jämföra med? Jag minns när vi haft vår första schäfer i några veckor, hon var väl ca 3 månader gammal, och vi skulle träffa pappas schäfrar för första gången. När de kom ur bilen backade jag en aning – de var ju gigantiska!

Nåväl, förr eller senare får jag nog något att jämföra Karlsson med igen. Mindre, större, mjukare, strävare? Ingen vet, det får framtiden utvisa.

I morgon ska vi inviga jullovet med sökträning. Jag är grymt imponerad över att vi fått ihop nästan hela sökgänget, lördagen före jul! 🙂

Dessutom är jag tacksam att den där vita skiten försvunnit. Julen ser ut att bli helt i min smak; grön! Kanske skulle återinföra den gamla traditionen med julaftonsspår?

Idag lyckades jag hålla i bollen (en annan boll!) tills vi befann oss med alla gran#%&§# och andra träd på säkert avstånd. Dagens första kast blev ändå ka(s)tastrof. Bollen gick i en hög, snygg och prydlig, båge … bakåt?! Jag vet inte vem som blev mest förvånad; jag eller Karlsson?

Kommentar på idag på FB, till nedanstående bild: ”Man kan lära även gamla hundar si …äh, mattar kasta boll.” Varpå jag replikerade: ”Tveksamt Jxxxxx? Man kan möjligen lära dem VAR de ska kasta boll? ;-)”

Det blir ju en hel del fotande med iFånen nu eftersom det är den som är med på promenaderna. När det gäller actionbilder är den faktiskt minst lika effektiv som dvärgkameran och då kör jag fortfarande med en 4S. Att släpa systemkameran på timslånga rundor i tveksam väderlek kommer inte att hända förrän den dagen jag har en egen sherpa, med paraply. Fånen är förvånansvärt kompetent ändå tycker jag. OK, det blir mycket skit men det får man ju rensa bort. Kör man på sekvensfotografering blir det oftast någon bild som är åtminstone … hyfsad. Inget man förstorar och sätter på väggen direkt, men det duger ofta för webben.

Sen kan det bli ohyfsat också. När matte fegar ur och drar undan Fånen när vilddjuret börjar komma för nära. 🙂

Men visst har även den bilden en viss charm, mitt i all oskärpa? Och tittar man noga så finns det faktiskt tendenser till skärpa på hans högra öga, det vänstra på bilden. 🙂

Bollen från igår då? Vi gick förbi idag och … jag såg den inte? Är tämligen övertygad om att jag faktiskt var vid rätt gran#%&§# men … ingen boll?! Och jo, jag letade på marken nedanför också. Kan det vara någon ekorre som tror sig ha fixat pensionsförsäkringen? Det hade jag bra gärna velat se i så fall. Och framför allt skulle jag vilja se reaktionen när den ska påbörja kalaset… 🙂

(Det blir en hel del dubbleringar nu; den korta versionen på Facebook och den något längre här, mest för mitt eget minnes skull. Facebook ÄR verkligen uruselt när man vill leta reda på något gammalt. Är det någon som tycker det blir tjatigt så ber jag om ursäkt.)

Det är ju den tiden på året när människor plockar in granar i sina hem och hänger upp kulor i dem. Jag har inte (i år heller) lyckats bestämma mig för om jag ska Våga Vägra Gran? Som vanligt kroknar jag väl på söndag eller nå’t och så får vi åka och köpa en gran, trots allt.

I väntan på detta ångestfyllda beslut kan man ägna sig åt att dekorera granarna i skogen istället.

För ett par veckor sedan köpte jag en sådan här boll. Lagom storlek för den lilla hunden, en ”konsistens” som jag trodde han skulle uppskatta och det var möjligt att applicera snöre genom bollen vilket jag gjorde direkt när jag kom hem. Ett mjukt och fint men ändå starkt snöre. Bollen inhandlades när stormen Sven var på ingång, med snö och hela paketet. Ljus boll (självlysande i mörker men inte i snö!) gick bort i någon vecka efter det men nu, när det åter är barmark, skulle den invigas och fick därför följa med på lunchpromenaden.

För att göra en lång historia (någorlunda) kort; jag vet fortfarande inte om den lilla hunden uppskattar ”konsistensen”…?

Där, 7-8 meter upp i granen, hänger den fiiina bollen. Där lyckades jag, med stor precision, placera den redan i första kastet. Hur gööör jag?! Exakt hur klantig får man bli utan att låsas in?

Karlsson letade länge och väl på marken, i alla möjliga väderstreck, innan han lät sig övertygas om att bollen inte längre fanns ibland oss utan lämnat oss för en högre sfär.

Det är inte första gången det händer men senast bollen blev kvar, ”på riktigt”, är nog 15-16 år sedan. Den bollen spanade vi in, jag och dåvarande hunden, varje gång vi gick förbi. Efter ganska många månader var den helt plötsligt borta, och gick inte att återfinna på marken nedanför. Vart den tog vägen undrar jag fortfarande…

Normalt brukar jag avhålla mig från bollar med snöre i skogsmiljö. Jag vet ju hur kass jag är på att kasta. Men ibland blir man lite övermodig… Oddsen att den ska ramla ner är nog dessutom rätt dåliga. Det mjuka, sköna snöret verkar ha trasslat in sig rejält. 😦 Är det någon som har tillgång till en tam och väldresserad ekorre? Eller dito kråka/skata? Katt kan också funka men då blir väl den kvar där istället…

Igår kväll var det över – december månads stora event; Musikhjälpen.

Hela Musikhjälpen-konceptet är förvisso fantastisk men det får onekligen en extra dimension av att Sveriges hundnördar går samman runt detta. Dessa fantastiska tjejer som tagit initiativet till Hundsportens gemensamma insamlingsbössa ska ha en stor eloge! Vilket initiativ, och vilket engagemang det skapar. 🙂

Stora delar av veckan har SVT Play gått i bakgrunden på datorn och titt som tätt, väldigt titt som tätt, har jag kollat in FB-sidan och ställningen bland de ”privata” insamlingsbössorna. Där har Hundsporten legat i täten hela tiden och igår kväll, via en ”flashmob” skenade det iväg rejält. 😉

Tvåhundratrettiotvå tusen kronor! 70 000 mer än förra året?! Den näst största ”bössan” var scouterna, och de kom upp i knappt 100.000:-. Att vi hundsportare är tävlingsmänniskor går inte att ta miste på. 😉

En stor del i att det går så bra är självklart möjligheten att vinna något hundrelaterat från alla de sponsorer som ställer upp. Böcker, presentkort, hundmat, halsband, privatträningstimmar, smycken, hundfoto… och mycket, mycket mer. För varje 50-lapp man sms:ar in får man önska sig en lott hos en av sponsorerna. Vi kan väl säga som så att … jag hade ganska många ”lotter” innan veckan var över. 🙂

Det är en härlig känsla att faktiskt vara en liten del av allt detta och att kunna bidra till något bra. Det hela blev ju inte sämre av att jag i dragningen igår kväll faktiskt vann två priser i form av presentkort. Jag gick inte plus, men det satte en liten extra guldkant på det hela. 🙂

Nästa år hoppas jag att alla mina hundkompisar hänger på! 😉

Idag skulle vi träna sök. Ute regnade det och blåste rätt rejält och ca 30 minuter innan avfärd såg det ut så här i soffan.

När han upptäckte att jag fotade gjorde han helt om och sen såg det ut så här?

Vem kan tro att detta är en brukshund? 😉

Uppenbarligen är det så att han ligger på laddning, men jag förstår inte var kontakten är? Och sladden?

Söket gick inte direkt som på räls, men fort. 🙂 Det var väl kanske mer spring i benen än näsarbete stundtals  men man kan inte klaga på farten, viljan och djupet. Möjligen kan man klaga en aning på riktningen…? Matte måste strukturera upp det hela lite bättre, helt klart. Han tröttnar dock inte när jag skickar om, och skickar om, och skickar om. Samma entusiasm varje skick. Dessutom börjar han bli lite lydig och vänder, åtminstone ibland, när jag ropar. 🙂

Dagens höjdpunkt var i alla fall legan som var ett surrogat för en nedgrävd figge. En grop där vi ställt ned en låda med lock och sen täckt med diverse döda granar och ris. Den var bara några meter från stigen och han sprang förbi den med några meter innan han fick vittring och tvärvände. Inga tveksamheter om att man skulle skalla även i det läget. Nu väntar vi bara ivrigt på att få prova en nedgrävd ”på riktigt”. 🙂

Har jag sagt att jag gillar den gröna vintern? 😉

Igår var det dags för årets mänskliga mentaltest: julbord med jobbet! Detta är alltid en prövning, inte på grund av det närmaste sällskapet men på grund av den övriga miljön som brukar vara rätt stökig.

Jag laddade batterierna med en ljuvlig långpromenad på dagen. Barmark, solsken, blå himmel och vindstilla. Mer än så kan man nog inte begära i december om man är bosatt i det här landet. Det gick knappt att föreställa sig snöstormandet förra fredagen och även så sent som i söndags även om det fanns någon liten snöfläck kvar på skuggiga, vindskyddade ställen. Vi njöt rejält, både jag och Karlsson. 🙂

Sen blev det kväll och dags för mentaltesten. Vi började med bowling och på måndag är det jag som ringer stadsbyggnadskontoret! Marken under bowlinghallen måste vara underminderad för den banan jag spelade på lutade helt klart åt vänster, hela tiden! 😉 Kan inte minnas när jag bowlade så fullständigt uselt senast? Nu är det ju ingen sport jag ägnar mig åt särskilt frekvent men gårdagens övning påminde starkt om tävlingsåret i lydnaden; det gick bara sämre och sämre ju längre vi höll på?!

Sen traskade vi typ 45 meter, till Grand, där julmaten skulle intas. För tredje året i rad körde jag min nya strategi med bra resultat. Jag sållade rejält bland vad som erbjöds och åt i princip bara sill, lax och lite kallskurna delikatesser vilket resulterade i en precis lagom mättnadskänsla. Köttbullar, prinskorvar, jansson och revben lämnar jag åt de bättre behövande, eller åtminstone de mer hungriga. Framåt 23-tiden gav sig den bristande mentaliteten till känna rejält och jag bröt, efter halva testet, och åkte hem. Eller snarare; fick skjuts hem av husse.

Idag hade luften gått ur fullständigt. När jag försökte planera middag för idag och i morgon och jag ratade recept som började med ”koka upp fyra liter vatten i en kastrull” för att det lät jobbigt kände jag att det var dags för en vilodag. Det var länge sedan och förmodligen välbehövligt. När husse erbjöd sig att promenera den lilla hunden tackade jag ja och samlade istället energi till ett rallypass i köket när de kom hem.

Jag scrollade igenom alla skyltarna, från nybörjar- till mästarklass, funderade på vilka moment som kommer bli svårast och försökte känna på dem. Väldigt mycket ”har” vi ju redan. Där hänger det mer på om matte lyckas tyda skyltarna och vidarebefordra skyltarnas innebörd till terriern med hyfsad timing och på ett (för honom) begripligt sätt. Men … det finns ju en del som kommer bli extra trixigt…

…och det här är bara några exempel. Vinterns köksträning är räddad! Sen behöver vi nog träna lite (=mycket) på bana med riktiga skyltar också…

I övrigt har veckan, och helgen, ägnats en hel del åt att följa detta.

Det är oerhört häftigt att se hur stora delar av hundsportsverige bidrar både med pengar direkt till insamligen och med vinster till lotteriet. För varje 50-lapp man bidrar med får man anmäla intresse för en vinst från en mycket diger lista. Just nu är jag dock lite irriterad på att tekniken tydligen strular och att pengar man vill skicka in tydligen inte kommer fram eftersom man inte får några svars-sms. Hoppas på en lösning snart och låt inte det hindra er från att bidra. Insamligen pågår till kl 21 i morgon kväll och du kommer direkt dit genom att klicka på bilden ovan. Hur det funkar med vinster och annat kan man läsa här. Så kom igen nu; hög tid att lämna ditt bidrag och om du redan gjort det, lämna ett till! 😉

Minns ni adventsmusen i förra inlägget? Adventsmusen som jag trodde hade flyttat till nya jaktmarker? Det hade den inte… Den hade bara bytt skift, från kvällsskift till nattskift.

Efter partyt i lördags hamnade en skål med russin och en skål med mandlar på köksbänken där de blev stående. Jag skulle väl snart dricka glögg igen, typ…

Igår upptäckte jag att skålen med mandlar var tom? Jag tyckte det var konstigt att jag skulle ha ställt dit en tom skål med mandlar, och alla borde inte ha gått åt i lördags? Och nej, jag hade inte druckit glögg sedan lördagen.

Senare på kvällen upptäckte jag vad adventsmusen ägnat sig åt på sitt nattskift, och det måste ha varit svettiga nätter. (Ursäkta bildkvalitén – ajFån…)

Bakom micron, ca 2 meter från där skålen stått, hade musen börjat lägga upp vinterförrådet. Eller, som Camilla skrev på fb:

Den ba ”pensionen here I come! Kommer inte behöva knega en dag till i livet, bara glassa bakom micron och äta mandlar”

🙂

Dock är jag måttligt imponerad av att ha adventsmusen, eller någon annan mössa för den delen, rännande omkring på köksbänken, med allt vad det innebär. Därför åkte pensionsförsäkringen i soporna och fälla riggades. Normalt brukar jag rigga fällorna med russin och det har alltid funkat, senast för ett par veckor sedan (don’t you pee on my iPad!). Men – eftersom detta tydligen var en finsmakare som ratat russinen till förmån för mandlarna – var valet inte svårt. En kort stund funderade jag på att ”beta” med glögg, stark glögg, men nej … det fick bli mandel.

Funkade klockrent! Man skulle kunna uttrycka det som så att adventsmusen inte längre är i behov av någon pensionsförsäkring…

Jag är inte överdrivet mordisk av mig men det finns gränser för vad jag tolererar. När jag hör den här låten, som jag blev påmind om via fb, så får jag dock en släng av dåligt samvete…

 

Något jag ångrar är dock att jag inte riggade filmkameran, med hopp om att få se showen, för det måste ha varit högklassig underhållning, innehållande höga hopp. Skålen var nämligen av en ”högställd” modell, bra mycket högre än adventsmusen. Och mandlarna var rätt många. Men kanske lika bra det? Då hade jag väl, som den djurvän jag trots allt är, döpt musen till Kurt och låtit den bo kvar bakom micron, lyckligt knaprandes skållande mandlar? 😉

När terriern inte längre behövde leka jakthund så återgick han till sin vanliga hobby – fleecekramning.

Och när han inte kramar fleece så sover han sked med Bertil som gick upp på övervåningen i lördags och sen har stannat kvar där.

Nej, jag har inte stavat fel!

Om man googlar ordet ”adventsmus” får man exakt noll (som i 0) svenska träffar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Googlar man ordet ”adventsmys” får man 143.000 träffar. Jag kanske borde skicka in mitt nya ord till Svenska Akademien?

Igår, när jag kan tänka mig att de flesta ägnade sig åt adventsmys med tända ljus, pepparkakor och glögg, så hade jag och Karlsson fullt upp med adventsmus(en). Eller möjligen adventsmössorna? När man bor i ett gammalt hus med ”självdrag” så är det ju inte alls ovanligt med möss men det är förhållandevis sällan man ser dem. Igår började det med att jag såg en mus i köket som rände in bakom spisen. Jag hoppades på att den fortsatte ut och konstaterade att det nog är hög tid att täppa till ingången där – igen. Sen gick det ett par timmar innan jag la märke till att Karlsson verkade väldigt orolig. Han tassade fram och tillbaka på nedervåningen. Själv satt jag en trappa upp och var idéell framför datorn. Jag trodde att han behövde gå ut men efter en liten kisserunda fortsatte rantandet. När jag senare satte mig framför TV:n anade jag vad det handlade om.

Den lilla hunden punktmarkerade nämligen tresitssoffan. Själv satt jag i en fåtölj på första parkett. Han betedde sig som en mycket nervös men ändå fokuserad fotbollsmålvakt; fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och… Ibland påminde han även rätt mycket om en bordercollie och han t o m ”eyade” in under soffan som är så låg att han inte har en chans att komma under den. 😉 Emellanåt försökte han sig också på avledande manövrar genom att trava ett varv runt min fåtölj eller ut i köket och tillbaka och … det höll på att lyckas. Helt plötsligt möttes han och musen precis i hörnet mellan kök och vardagsrum. Det är något oklart vem som blev mest förvånad? Roligt såg det i alla fall ut när båda två tvänitade. 🙂 Likheten med Tom och Jerry var slående, om man nu kan tänka sig att byta ut Tom mot en borderterrier? Musen reagerade snabbare än terriern och försvann in under soffan igen, snabbare än Karlsson hann säga ”mössa”, och där var den chansen borta. Sen fortsatte patrullerandet ända tills jag bestämde att det var läggdags, riggade en råttfälla på ett ställe där det inte fanns någon risk att terriern skulle fastna med näsan, tog med mig hunddjuret ut ur rummet och stängde dörren. Terrier vs. mus, 0-0 alltså.

I morse när jag kollade fällan, där jag var ganska säker på att det skulle finnas en fångst, så var den tom. Det visade sig att jag i min iver att få den omöjlig att nå för den nyfikna terriernäsan även gjort det svårt för den att slå igen. Idag har huset varit tomt på både folk och hund i flera timmar och fällan har stått på ett betydligt ”enklare” (för musen) ställe men ingen fångst då heller. Antingen har musen svimmat/dött av spänningshuvudvärk under soffan eller också har den hittat en utgång? Jag misstänker på goda grunder det senare…

Det jag tänkt se på TV missade jag till största delen till förmån för liveunderhållningen och får nog ta igen det på någon play-kanal. Jag missade även att fotografera eller filma spektaklet. Så kan det gå när det är riktigt spännande. 🙂

Igår gick årets stora spektakel av stapeln, på hemmaplan den här gången. Julklappsracet! 17 personer i vårt lilla hus, varav 4 barn av mindre modell, och en hund. Det blev aningen stökigt stundtals men det gick. Terriern tvingades periodvis bli utvisad (eller invisad – till arbetsrummet på övervåningen) pga hundjagande barn. Hunden tyckte nog det var rätt kul iofs men när han uttryckte detta genom att skälla på barnet blev det inte lika roligt.

När det var dags för själva julklappsspelet fick han dock vara med, och han gick in för det med liv och lust utan att ta någon som helst hänsyn till regler, tärningar och annat trams. Han slängde sig ogenerat in i högen av paket och började öppna. 🙂 Något som jag tyckte var lite kul men jag tror inte alla andra var lika imponerade så jag fick försöka styra upp det hela. Men när hela köksgolvet är fullt av paket och människor har jag viss förståelse för att självbehärskningen flög sin kos, om han ens hade någon från början. Paket är ju paket och det var länge sedan vi slutade lägga sådana under granen, av förklarliga skäl. Detta ohämmade paketöppnande ledde ju till att när matte slog sina sexor, det var rätt gott om dem i första fasen, så hade jag ju inte mage att ta något annat än de halvöppnade paketen. Men so what? 🙂

Idag skulle vi ha tränat sök. Upp klev vi och började förbereda oss, trots viss ”tröttma”. Vägen till dagens sökruta går på relativt små vägar och eftersom inte de stora vägarna, typ riksväg 40, har ens hyfsat väglag efter snöovädret i torsdags och fredags kändes det inte jättefrestande, men sökträning är sökträning. Sen, när snön började vräka ner igen, och enligt prognoserna skulle fortsätta med det ett antal timmar för att sedan övergå i regn med fortsatta minusgrader började jag tveka. Till sist gjorde jag, för ovanlighetens skull, som husse sa – stannade hemma. Först kände jag mig verkligen som en fegis och svikare men när snöandet tilltog rejält övergick den känslan till att jag kände mig ganska klok, trots allt. Prognosen om regn kombinerat med minusgrader visade sig också stämma… 😦

Nåja, det blev en rätt skön dag hemma som till att börja med tillbringades ungefär så här:

Är det dagen efter så är det. Även om mitt alkoholintag endast var marginellt högre än terrierns, dvs snudd på obefintligt så var vi rätt möra. Fram på eftermiddagen försökte vi dock kompensera upp det hela genom ett lydnadspass i ”Karlsson arena”, aka träningslokalen. Där körde vi lite rallyövningar med blandat resultat. Det lilla djuret låter hälsa att gravitationskraften fungerade rätt bra idag också, till hans mattes stora förtvivlan. Dvs rumpan ramlar rasande raskt ner i backen/golvet när man ska backa stående på vänster sida. Han för en ständig kamp för att inte sätta sig men han vinner över rumpan bara ca 50% av gångerna. 🙂 Han börjar dock bli medveten om vad vi gör, och han försöker. Gott så! Lite andra cirkuskonster på rallytemat hann vi också med men det är ingen tvekan om att det är väldigt mycket som sitter i ryggmärgen på både honom och mig och att vi måste tänka till ordentligt på vad vi håller på med, varför och hur vi ska nå dit. OK, det sista är det väl mest jag som funderar på, men han lägger desto mer energi på att försöka förstå vad jag vill.

Nu håller vi tummarna för att väderleksprognosen för veckan stämmer, dvs rätt många plusgrader, och att vi kan träna sök nästa helg istället. 🙂

Igår stormade han in – Sven! Det började med ösregn på tvären hela eftermiddagen och framåt kvällen övergick det till snö. På FB går diskussionens vågor höga, för eller emot snön? Nu spelar det ju ingen större roll vad vi tycker för det blir som det blir ändå. Det skulle ju onekligen underlätta om man var ”snökramare” men nu är man inte det. Jag önskar innerligt att jag kunde gilla läget och tycka att det var kul med snö, men nej, det går inte. Sorry… Och fördelen (det blir ljusare) överväger INTE nackdelarna. Alls!

Översnöade bilar, halka, ihopfrusna brevlådor, svårt att träna hund, snöskottning etc etc… Jag skulle kunna rabbla ett tag till. Och jag har ett betydligt större jobb med att rengöra min lilla hund från snö som fastnat i pälsen än vad det någonsin är att torka honom torr efter regn, och att torka leriga tassar, så till och med det argumentet; ren hund, faller. Hårt.

Nu har det inte kommit några ofantliga mängder men det som kommit har fördelat sig extremt ojämnt pga vinden. På vår lilla altan, där jag oftast går ut med Karlsson, hade det bildats en driva som den lilla hunden tyckte lämpade sig utmärkt att kissa på i morse!? När det är barmark skulle han aldrig drömma om att kissa på altanen. Han fick ändå gå med ända till brevlådan (15 meter) för att konstatera att den frusit ihop, och senare visade det sig att den ändå inte innehöll någon tidning.

Efter den dramatiska morgonpromenaden tog han igen sig så här. Upptäckte jag efter en stund. 🙂 Det är alltså fullt möjligt att slarva bort honom i Bertil (som den stora lillebroren numera heter). Men de verkar ju trivas ihop och det är huvudsaken.

Julstämningen kan man ju inte klaga på, om man nu är lagd åt det hållet. Personligen gillar jag gröna jular, och gröna decembermånader, och januari, februari, mars…

Framåt lunch hade Sven dragit vidare och bara lämnat sin svans kvar så vi vågade oss ut på en promenad, även om det inte blev den längsta i historien. Karlsson är ju hårt fostrad av Iza att man går på promenad när det bjuds, oavsett väder, så det var ingen tvekan om att han skulle med men jag kan inte i min vildaste fantasi tolka det som att han tycker att det är roligt med snö. Springandet, som väl inte är värre än vanligt egentligen, är nog mest för att hålla värmen. Och hämta sin rosa boll vid behov.

Snön har ju som sagt drivit en del. Under hösten har vi lagt oss till med en vana att gå över åkern sista biten hem. I passagen genom stenmuren var det dock en närmare meterdjup driva idag, kombinerad med plogvall. Det stoppade dock inte terriern, åtminstone inte mentalt. Han slängde sig med dödsförakt upp i drivan och sen … sjönk han. Han hade nog pressat sig igenom om jag peppat honom men eftersom jag inte var sugen på meterdjup, packad snödriva fick jag locka tillbaks honom ut på vägen. 🙂

Det är onekligen lite svårt att tro att det ser ut så här idag…

…när det såg ut så här för två dagar sen?

Avslutningsvis kan man konstatera att om man kalhugger ett skogsområde (på ena sidan av vägen) så rasar skogen (på andra sidan vägen) som var tänkt att stå kvar. Här syns bara en bråkdel, och det är vår sista lilla spårskog på hemmaplan som ryker, bit för bit, i takt med stormarna. 😦 Det lär ju inte vara de sista träden som faller när det är så högt att vindarna från ”västerhavet” blåser rakt på…

För några dagar basunerades den här ”nyheten” ut i medierna.

Jag känner mig definitivt på säkra sidan när det gäller psykopatin. Inget av de ämnen som räknas upp är något jag känner att jag brukar skriva om, varken på FB eller på något annat ställe, tack och lov…

Jag känner mig inte heller överdrivet machiavellisk.

Angående narcissism skriver man så här:

”– Tidigare har man jobbat med att räkna antalet kort en individ har på sig själv för att se om en person är narcissistisk eller inte.”

Även där känner jag mig på säkra sidan. Kort på mig själv publiceras extremt sparsamt, om jag får säga det själv. Men – och nu kommer den stora frågan – kan man lida av narcissism by proxy?
(Jmf: Münchausen by proxy)

Alltså; man har (och lägger ut) ohemult många bilder på sin terrier, istället för på sig själv, på fb och i bloggen. I så fall har jag nog en diagnos, trots allt. 😉

Men – bara i den här korta texten har jag använt ordet ”jag” nio gånger och då kanske sökalgoritemerna inte bryr sig, om man ska tro artikeln. 😉

Vad passar alltså bättre här än ytterligare ett antal bilder (från i söndags) på liten terrier?

Terrierfarbror i motljus och motvind. Här ser han verkligen ”gubbig” ut. 🙂

Idag fyller Världens Bästa Karlsson åtta år! Åtta år? Vart tog de vägen?

Han är min allra bästa kompis och den som får mig att skratta – varje dag! Som ensamhund är det ett stort ansvar som vilar på hans axlar men han hanterar det bra. 🙂

Fyller man år så ska man naturligtvis ha presenter, och tårta. Sådana är reglerna! I år hade husse tagit i från tårna  – verkligen. 🙂 Han försökte antagligen kompensera för alla år han inte köpt present?

Den gigantiska leksakshunden är från husse. Den rosa grisen från mig. Grisen sa ”oink” i ungefär fem minuter. Sen tog det ytterligare fem minuter innan han hade plockat ut inälvorna och den åkte i soporna.

Hunden lever i högönsklig välmåga och, precis som jag misstänkte, har Karlsson inte fattat att det är ett ”mjukdjur”. Den är liksom för stor. Även en terrier inser tydligen sina begränsningar när det kommer till bytesdjur? 😉 Normalt blir ju inte sådana långlivade men han har tydligen bestämt att det är en ”lillebror”, om än artificiell, som man kan sova mjukt och skönt hos. Matte blir alldeles varm i hjärtat. 🙂 Jag känner att vi börjar närma oss den nivån där vi måste ge den ett namn? Förslag någon?

Lunchpromenaden i sällskap med födelsedags”barnet” och den rosa bollen bjöd på en strålande decembersol. Bättre än så blir det nog inte i den här månaden faktiskt.

Naturligtvis blev det lite tårta också. Vi delade solidariskt på en bit. 🙂

Japp, vi är ganska tramsiga, men eftersom vi inte har några barn vi har kunnat skämma bort på födelsedagarna kan vi ju få ”gå loss” när hunden fyller år istället, eller…? 😉

Blommor hör ju också till födelsedagar, även om detta arrangemang i allra högsta grad inköptes för mattes skull, redan i måndags. Amaryllis är vackert och det blev en välkommen ljuspunkt i fönstret. 🙂