Författare: vallterrier

På väg hem från förmiddagens utflykt till tandläkaren (jodå, jag gick igenom besiktningen i år också) och jobbet visade biltermometern 6°, solen sken från klarblå himmel och det var nästan barmark. Man blir ju så glad att man nästan kreverar liksom. Bättre blir det inte i januari i det här landet. 😀

När det var dags för promenad bestämde jag mig för att göra något jag funderat på länge men inte kommit till skott med, mest för att jag egentligen skulle behöva en assistent men jag bestämde mig för att granarna i skogen fick duga som ”handlers”.

UPPLETANDE!

Första försöken, när Maro var pytteliten valp, fungerade jättebra men sen hände något och han kom på att man inte alls behövde lämna föremålen till matte… Det blev en jäkla kamp istället, och då menar jag inte kamp om själva föremålet, utan kamp för att över huvud taget få tag på föremålet, och hunden. Det var jättekul att springa omkring och ”äga”… Konflikt, irritation, frustration. Inget bra läge för inlärning.

Senare har jag gjort några få försök men det har slutat med att han inte velat lämna mig, med mer än 10-15 meter, ens om han varit med och lagt ut föremålen.

Jag bestämde mig för att lägga momentet på hyllan ett tag, och uppenbarligen hamnade det väldigt långt in på hyllan. Vi har tränat på avlämning av föremål inomhus och det har ju blivit (nästan för) bra.

Men idag var det alltså dags, med Karlsson som ”trigger”. Jag band upp båda hundarna, vallade en korridor med tre föremål, och lät Karlsson leta medan Maro tittade på.
Karlsson går som en liten klocka! ❤ Den lilla hunden är bara ljuvlig. Senast han körde uppletande var i augusti och innan dess hösten 2015 men det spelar ingen roll, han vet precis vad han ska göra. Idag fick han ju iofs synretning men jag tror inte det hade varit några större problem utan den. Enda problemet var väl att rutan var väldigt smal och att han försökte sig på ett litet bredare område. 😛

Maro iakttog det hela intresserat och kom t o m med ett par ivriga och avundsjuka skall men de lätena var ingenting jämfört med hur Karlsson lät när det blev Maros tur. 😀 Jag var ju förberedd, efter konkurrensövningar i Karlssons ungdom, men Maro kan ha blivit lite förvånad. 😛 Nåja, med tanke på oljudet tyckte jag Maro skötte sig riktigt bra.

Ut och leta på djupet var inga problem även om han gjorde ett stopp på 30 meter och frågade mig. När han fick nytt kommando så fortsatte han och det är ett enormt framsteg jämfört med sist vi provade. Alla tre sakerna kom in, om inte annat med hjälp av kampdutten jag hade i handen och visade när han hittat. Korrekta ingångar och fina avlämnanden i handen är en bit bort men med tanke på hur pass bra vanlig apportering fungerar så tror jag nog att vi ska lösa det också. Näsa har han och letar gör han, och han kommer ut på betydligt större avstånd än tidigare. Jag tror det finns hopp!
Tjänstetecken har han men det väntar vi med att använda tills vi känner oss mer säkra på vad vi håller på med. 🙂

Eftersom jag var sugen på lite mer träning den här veckan, på större yta än vad Karlsson Arena kan erbjuda, och väglaget utomhus inte är särskilt lockande (läs: blankis) bestämde jag mig för att ta en timme på Hundspektra. Det var fullbokat på kvällarna men när det visade sig att det var halva priset på morgonen och jag fortfarande har en massa komptid att ta ut var valet inte särskilt svårt. Idag startade vi alltså med en timmes träning, mellan kl 8 och 9.

Körde på med ”grundmomenten” och externbelöning, med variation mellan godis och leksak, och det fungerade bra. Något som däremot stökade till det i den lilla kelpiehjärnan var när jag började gå fritt följ på ”skrå”. 😀 I en rektangulär lokal, med en matta som har tydliga linjer, blir det gärna att man följer längdriktningen, eller går i 90° vinkel mot linjerna. Idag var jag lite kreativ och började gå i sick-sack över ränderna och DET var lite jobbigt sa chokladtomten. 😛 Nåja, han fogade sig i det också när chocken hade lagt sig.

Eftersom det finns speglar på ena kortsidan i lokalen, och en liten på långsidan, blir det också gärna att man belönar (oavsett om det är från handen eller genom att skicka mot externen) på samma ställe i fria följet, dvs där man ser i speglarna att han går som han ska, och på de punkterna skärper han alltid till sig lite extra. Idag försökte jag vara noga med att variera på vilken plats jag belönade. Himmel och pannkaka så lätt det är att köra fast i samma spår, oavsett om de är raka eller krokiga?!

Vi passade också på att leka på samma galna sätt som på hemmaplan och det gick otippat lätt att få tag på både hund och leksak när jag tyckte det var lämpligt. Kanske börjar det äntligen ge resultat – all träning jag har gjort med att faktiskt fortsätta leken när han kommer in. Jag har varit noga med det hela tiden men han har nog inte riktigt fattat utan trott att det är slut om han lämnar ifrån sig leksaken. Vissa saker tar uppenbarligen lång tid att förstå, och tro på?! Det skulle vara en enorm lättnad om detta kunde fungera även utomhus!

En bra start på dagen blev det. Hoppas arbetssituationen tillåter att vi gör om det snart igen. 🙂

Strax efter att vi kommit hem anlände posten och där var det ett roligt paket till mig. 🙂 Jenny Wibäcks bok har äntligen kommit. Förutom att jag ser mycket fram emot att läsa den (perfekt som sällskap på nästa veckas tjänsteresa till Norge) så måste jag säga att sidan 78 var extremt snygg, och lättläst. 😉

Perfekt illustration till kapitlet som handlar om att inte sätta upp mentala gränser för sig själv, för DET är något Karlsson aldrig har gjort. Han förutsätter att han klarar alla utmaningar och då gör han oftast det. Inte ens en fullstor fotboll är för stor att greppa. 🙂

Med kloka Jenny som författare är jag övertygad om att boken är mycket läsvärd och vill man beställa boken så kan man göra det här: lyckagard.se

Eftersom merparten av mina ca 300 hundvänner på Facebook verkar rätt ointresserade av vår träning (men man får ca 63 likes om man lägger ut en bild på ett vinglas?!) ska jag fortsättningsvis försöka hålla mitt flöde ganska fritt från den typen av inlägg. Det blir kanske inte så mycket kvar på FB då, men den som lever får se. Jag återgår alltså till bloggen och hoppas jag kan hålla mig där – och hålla igång den. Jag länkar inläggen på FB dock så kan de som är intresserade läsa. Låter det som en bra deal?

Igår hade vi träningsfri dag (förutom det som gjordes på lunchpromenaden) men idag tog vi tag i det igen. Extern godisbelöning is da shit, verkar det som. Funderar på att börja spara till en sån här, alternativt anställa en assistent som kan fylla på godisskålen med en bit i taget – eller två för svåra övningar. 😉 Misstänker att första alternativet ändå blir billigast…

Förutom blandade moment så la vi ganska mycket fokus på plats, med hakan i backen. Han börjar verkligen förstå konceptet och nu försöker jag öka förståelsen genom att dra lite försiktigt i halsbandet så att han får hålla emot och verkligen pressa ner hakan. Efter några gånger med omvänt lockande förstod han det också. 🙂

En liten film där han inte gör det klockrent, men ändå ganska bra. Dels väntade han på ”varsågod” för att få springa och hämta sitt godis (vi har inte kört externbelöning i detta moment innan så det var nog lite jobbigt) och sen är det svårt när jag rör mig runt honom men han gör framsteg varje gång och då får man väl vara glad. Eventuella konsekvenser av min tokmiss på slutet, när jag säger varsågod i samband med att han lyfter huvudet, får vi försöka reparera.

Det är onekligen bättre och lugnare när matte står framför så att man har koll. 🙂

När vi tränar i Karlsson Arena kan vi också leka på ett fullständigt galet sätt som inte funkar ute, och inte ens i inomhushall om ytan är för stor. Dels skulle jag troligen bli inspärrad om någon såg mig och sen skulle det ta för lång tid innan jag fick tag på både hund och föremål. 😛 Han uppskattar verkligen buset men allra mest uppskattar han att ”äga”… Någon gång, när vi har en appellplan alldeles för oss själva och obegränsat med tid, ska jag dock prova för det är en rolig belöningsform om han kommer tillbaka inom rimlig tid. Inne, på våra ca 22 kvadrat, funkar det dock bra att komma tillbaka. :O

När han var som mest i gasen ikväll bytte jag till en leksak som piper. Det brukar ju inte vara uppskattat men efter att första chocken hade lagt sig tog han i nästan lika bra som han gör i en vanlig ”dutt”.

En kul träningskväll som gav en bra känsla. 🙂

Ikväll blev det träning i Kinnaredshallen med trevligt rallysällskap. Min egen rallyhund fick dock stanna hemma den här gången. På en timme hinner man inte med bra träning med båda.

Maro skötte sig på det stora hela riktigt fint och jag passade på att introducera externbelöning i form av mat i skål (eller snarare; på lock). Läskigt sa kelpien och blev ganska vinglig och ”fluffig” i början men när han insåg att det inte skulle komma vare sig vättar, husmöss eller schipperkebrudar och sno hans godis så fungerade det riktigt bra. Guldfiskminnet från igår var som bortblåst och när jag sa ”varsågod” visste han exakt vilket väderstreck belöningen fanns i, oavsett vilket håll näsan pekade åt. 🙂

På filmen pekar näsan onekligen åt rätt håll, men det var mest av filmtekniska skäl. Fanns belöningen bakom oss så hade han ändå full koll.

Det är rätt märkligt hur mycket bagage man behöver förresten? Och då hade jag bara med en bråkdel av vad det hade kunnat vara…

Samma träd som förra söndagen men med fräschare bakgrund. Jag hatar ju vintern rätt mycket, främst för att allt blir så jäkla krångligt, men jag kan inte förneka att den är rätt snygg på bild. För övrigt; frusna bilar, dåligt väglag, kläder i massor så att man knappt kan röra sig, etc etc. I morse höll jag t ex på att hamna på helt fel postadress när jag körde till klubben men ABS-bromsarna räddade upp situationen. 😛

En hel förmiddag med hundträning i trevligt sällskap, och inte en enda bild? Då är det väl tveksamt om det över huvud taget har hänt men jag ser det som ett friskhetstecken att jag fokuserar på träningen, egen och andras, istället för att fippla med mobilkameran. Finkameran var med idag men den fick vila i bilen. Vi var för få för att man skulle kunna koncentrera sig på att fotografera.

Film finns, från det ena av våra två pass, men den är ”for my eyes only”. 😛

Idag var första gången vi körde konceptet med externbelöning utomhus, och tredje gången totalt. Jag har fortfarande inte vant mig vid att jag har en hund som går som bäst när det varken finns godis eller leksak inom räckhåll, dvs i mina fickor, och när jag är helt tyst?! Maro har å andra sidan inte vant sig vid konceptet med externbelöning när den finns längre bort än 2-3 meter (som i Karlsson Arena). Viss förvirring uppstod när jag skickade honom på externen, boll utanför träningsväskan och godisburk i väskan, men han ska nog fatta det också. Har man guldfiskminne är det inte så lätt. 😀

Första passet körde vi igenom startklassen i en enda kedja (utom hoppet, pga viss halkrisk på plan) och sen ett långt pass med fritt följ. Visst tappar han lite i ögonkontakt och koncentration ibland men … han tappar inte mig. Han går ändå där han ska och är följsam även om blicken ibland flackar. Det kan jag köpa i det här läget, när jag har förändrat spelreglerna ganska radikalt senaste veckan. På den positiva sidan; han tränger inte lika mycket och nafsar inte alls lika mycket i mina kläder.

Pass två blev det ytterligare ett ganska långt fritt följ, dock med olydig matte som struntade rätt mycket i vad tävlingsledaren sa. Det kändes också som ett bra och nyttigt pass, för oss båda.

Vi avslutade med ett gäng budföringar på den oplogade (och därmed ohala) delen av planen. Nu har han superfokus och springer som en oljad blixt till mottagaren, utan att ha sett någon boll på marken innan jag skickar. Den kommer först när han nästan är framme. En gång fick han ta sig in i sittande position hos mottagaren innan han fick bollen och det var lite jobbigt/konstigt men sen avslutade vi med ett vanligt (i vår värld) bollskick och där var det inga tveksamheter alls. Det känns verkligen som om det äntligen finns hopp även om det momentet som har varit en riktigt svår nöt att knäcka. Att han tappar bollarna, och fullständigt glömmer var, på vägen tillbaka till mig är väl bara ytterligare ett utslag av guldfiskminnet. 😀

Den där känslan när man äntligen börjar förstå var knapparna sitter, efter att ha letat i drygt två år, den är rätt skön faktiskt. 🙂

För två år en gick jag en nose work-kurs med Karlsson. Det mest bestående minnet av den kursen är anvisningarna för hur ”smittat” och ”osmittat” material (behållare, hydrolat mm) skulle förvaras. Det optimala var ungefär; i hermetiskt tillslutna byggnader på minst 500 meters avstånd från varandra…

Det där gjorde mig lite anti och det hela kändes så jäkla krångligt så det blev inte så mycket mer när kursen var över.

En stor del av kursen, typ två av fem tillfällen, ägnades också åt att få hundarna att nosdutta (helst frysa) på en burk … med frolic i?! Dvs ren markeringsträning. Inte tillstymmelse till eucalyptus-hydrolat?

Sen fick jag skriftliga instruktioner om grundträningen av en kompis som är nose work-instruktör och då kändes det lite mer avslappnat.

Före jul damp den här boken ner i brevlådan och vi började läsa och träna. OK, jag stod väl för läsandet, där hade inte Maro så mycket att tillföra (trots att det är kelpien Glenn på omslaget). 😛

Som vanligt, när det gäller facklitteratur, kom jag ungefär till hälften. Det spelar ingen roll att det är hundrelaterad facklitteratur som egentligen intresserar mig, jag kroknar ändå alldeles för fort. Nåja, när jag la av började det handla rätt mycket om upplägget på tävling och eftersom vi inte har några tävlingsambitioner (än, kanske är bäst att tillägga) kändes det inte så viktigt.

Efter gårdagens pass, med ett försök till rumssök som blev fiasko, insåg jag att jag som vanligt (!) gått för fort fram och börjat improvisera. ”Gör om – gör rätt” kändes som en bra strategi.

Idag backade jag rejält genom att flytta upp de kända behållarna från golvet till i noshöjd. Detta har vi nu gjort två gånger under dagen, med några timmars mellanrum och första söket varje gång gör han jättefint men när jag möblerat om behållarna för att köra ett nytt sök så ramlar han in i nosfrysbeteende på första bästa behållare och när han inte får ”cred” för det blir han ledsen och kommer inte riktigt igång igen. 😦

Ska det vara så att jag bara kan köra ett sök per tillfälle så känns det som väldigt mycket jobb för lite utdelning. 😦

Nåja, jag får väl läsa resten av boken och se om jag hittar några tips.

Resten av dagen har ägnats åt arkeologisk utgrävning i den stora byrån i hallen. Att döma av de fynd jag gjorde (detta är bara två av dem) så var det inte i förrgår jag rensade där, åtminstone inte i alla lådor…

Den fina sverigedräkten tvingades Karlsson, ett halvår gammal, spatsera omkring i på Getteröns camping under midsommaren 2006 när Sverige spelade VM-fotboll. Tur han var valp så att han inte insåg hur pinsamt det var. 😛

Kvittot väckte viss förvåning. Ville minnas att vi betalade mer än 6.500 för Iza men så var tydligen inte fallet. Oförskämt billigt för finaste schäfern. ❤

Igår kväll, efter Maros misslyckade rumssök, körde jag ett mer lyckat rallypass med Karlsson i köket. Det gick tydligen vilt till för Maro höll sig på behörigt avstånd, trots att det förekom godis (!) och till sist bytte han rum och tog skydd hos husse, men Karlsson hade hjärtans roligt. 🙂

Igår uppförde sig vädret allmänt illa och snöstormade praktiskt taget hela dagen. Utebilden är tagen på läsidan. Hur det såg ut på utsidan på södersidan fick man en aning om genom att (försöka) titta ut genom fönstret…

Det var så illa att hundpromenad i skogen inte var aktuellt, och över huvud taget inte på något ställe där det fanns träd i närheten. Att gå på vägen där det är öppet, i rak motvind var heller inget alternativ så det fick bli ett rejält i träningspass i Karlsson Arena istället vilket båda djuren verkade helt tillfreds med och de sussade sött hela eftermiddagen.

Det glädjer mig att Maro efter 2,5 år börjar tycka att bollarna är mer intressanta än snörena. Ibland behövs det mycket betänketid. 😛

Konceptet med externbelöning, såväl godis som leksak, fungerade lika bra igår. Det känns som om jag är en lösning på spåret. 🙂

Maro har ju ett stort intresse för det som rör sig under marken. Med ojämna mellanrum studsar han till i mossan och börjar gräva intensivt i några sekunder och sen rusar han därifrån lika fort.

Idag gjorde han likadant, med den skillnaden att han helt plötsligt blev stående och stirrade förvånat ner i backen. När jag kom dit hittade jag den här lilla rackaren. Vid god vigör men minst lika förvånad som Maro, och troligen en smula nyvaken.

Ikväll var det väldigt frestande att köra ytterligare ett lydnadspass men jag insåg att Maro kanske kunde behöva lite omväxling så det fick bli nose work. Planen var rumssök i den ”spännande” miljön i direkt anslutning till Karlsson Arena (dvs förrådshalvan av lokalen) men det kom av sig lite när det visade sig att jag förskingrat sugrören jag planerat att använda. Maro satt dock snällt och väntade i skamvrån medan jag letade. Försök hitta kelpien på den vänstra bilden om ni kan. 😛

Det fick bli behållarsök istället, med nytt rekord i antal behållare. På det stora hela skötte han sig oväntat bra men ibland blev det lite överslag och han försökte med apportering men det gav ju ingen utdelning.

Det blev nog faktiskt lite roligare att blogga med ny, fräschare design. 🙂 Vi får se hur länge nyhetens behag håller i sig?

Som jag har konstaterat tidigare; man skulle ha rätt mycket tid över för att lösa ekvationer, plugga tysk grammatik eller lösa andra världsproblem om man inte höll på med hundträning. 😛

Maro har ju alltid varit ”tokhet” i fria följet. Han tränger, plogar, nyper i mina kläder och är allmänt ostyrig. Följsamheten är det inget fel på, nästan tvärt om, men det ger nog inte så många poäng på en tävlingsplan, åtminstone inte utan en i det närmaste oändlig uppvärmning, för då brukar han tagga ner lite. Jag tror jag har provat nästan alla belöningssystem, och belöningsplaceringar, som finns, utan mer än högst tillfällig effekt.

Jag har t o m gått ner från jättegott godis till ganska mediokert godis, utan att det blev någon skillnad. Men … så kom jag på något jag inte provat – att skippa godiset helt, eller åtminstone inte ha det i fickorna.

Således inledde vi kvällens träningspass i Karlsson Arena med tomma fickor och silvertejp över mattemunnen. Det blev ett fritt följ på ca fem minuter med helt tyst matte, och utan en enda belöning. Sen fortsatte vi med ytterligare några moment innan det blev godisbelöning – från burken i hyllan. Han höll utan tvekan ihop och positionen i fria följet blev helt klart bättre, åtminstone efter en liten stund.

Något vi inte heller provat, i samband med fritt följ, är externbelöning. Det provade vi också ikväll, i form av turkos kampdutt, och det kändes lovande. Han köpte konceptet direkt och försökte bara smita iväg och ta den en gång, och det var i samband med en paus, alltså inte när vi jobbade.

Det känns verkligen som om några poletter ramlade på plats ikväll. 🙂

Vi avslutade med platsliggning med hakan i backen. Han fixade rätt rejäla störningar av mig, som t ex kort galopp i både höger och vänster varv, runt det stackars djuret. 😉 Så fick jag syn på Floppy, som haft siesta i något år, och då fick han bidra lite i träningen. Först var Maro lite fundersam men sen fogade han sig. Floppys öron har dock slutat floppa. Han kanske behöver nya batterier?

Glöm inte ljudet om ni orkar kolla på dagens dokumentär, som är lite längre än gårdagens. 😉

Idag har vi ”kampanjat” sitt-ligg och gårdagens problem är som bortblåst?! Hittills har vi väl gjort det i runda slängar 45 gånger, både inne och ute i snöslasket och inte ett enda fel hittills. Någon gång (i värsta vattenpölen) var tempot en smula tveksamt och han undrade nog om jag menade allvar men inte en tendens till att ställa sig istället för att lägga sig. Man undrar ju onekligen vad som sker mellan de där två öronen ibland? Nåja, jag är tacksam att det (kanske) inte var värre än så och inser att man nog inte ska förstå allt.

Här följer det som troligen är världens kortaste dokumentärfilm. 😛

På lunchpromenaden kom jag också till insikt om varför jag föredrar svarta koppel…

Halsbandet är turkost, kopplet är turkost men milde himmel så ont det gör i ögonen när man kombinerar de två!

Nåja, vi får väl använda det kopplet hemma i skogen, där ingen ser oss och både halsband och koppel oftast är nedstoppade i fickan.

För övrigt fick vi se ett utmärkt exempel på ”instant karma” när den taggade chokladtomten nästan högg fingret av mig (nåja) när han skulle ta en godisbit ur min hand och sedan sätter exakt den godisbiten i halsen. Ingen blev dock skadad, på riktigt. 🙂

Idag har vi tränat med gänget, som var ovanligt stort, på klubben. Vi fokuserade på raka sättanden eftersom jag igår, när vi tränade i Karlsson Arena, upptäckte att han satte sig ruskigt snett ibland. Idag hade vi inspektör som gick bakom och klickade när det blev rätt, vilket det blev otippat ofta. Gäller bara att jag inte stannar för snabbt utan gliiider in i halten lite mer, typ.

Lite annat pill hann vi också med, som t ex sättande under marsch (enligt startklass) och apportering. Båda gick väl hyfsat. Det som bekymrar mig är att kelpien helt plötsligt fått för sig att ”ligg” betyder ”stå” vilket ju kan få oanade konsekvenser. Improvisation är sällan av godo när det handlar om tävlingslydnad. Nåja, det ska väl gå att rätta till, jag är inte särskilt orolig utan mest förvånad.

Plats med hakan i backen i grupp var svårt sa kelpien. Det var ju bara andra gången vi tränade det med andra hundar nära så det var nog inte så konstigt. Dessutom var det kanske en smula kallt om hakan, men jag tror inte det var största problemet utan det var nog närvaron av alla spännande bc-brudar och några andra fyrfotingar. 😛

Lyxpyjamasen överlevde dagens experiment. Det var kanske mest tack vare Like som satt i buren bredvid och var tillsagd att hålla koll så att Maro inte skulle får några anfall av produktutvecklingsiver (eller produktavveckling :O ).

Bitvis var det dimmigt på hemvägen, i kombination med några minusgrader. Enda fördelen med dimma är väl att man kan ta rätt läckra bilder. Nu hade jag bara mobilkameran och trött och frusen som jag var orkade jag inte ens kliva ur bilen så bilderna är inte alls några mästerverk, men här kommer de ändå.

 

Börjar känna mig rätt nöjd med den nya bloggdesignen och av bara farten åkte även hemsidan på en uppfräschning. Egentligen bara bestående av att jag bytte ut en del svart mot vitt. När jag gjorde den skulle den ju matcha bloggen var tanken… När jag la länken i högermarginalen här insåg jag hur det ”skar” sig så det vara bara att göra om och göra rätt. 😛

Har även kommit till insikt om att Maro inte har en egen sida på bloggen, och att det nästan bara finns valpbilder av honom  på hemsidan?! Men det tar vi en annan dag. Har lätt att fastna i sådant här när jag väl börjat och lite annat har man ju faktiskt att göra. 😉

Jag har säkert konstaterat det förr, även här i bloggen, men det tål att upprepas; den där kelpien är ”one of a kind” och olik allt, i hundväg, jag tidigare upplevt på nära håll. Man får sig många goda skratt (och en hel del gråa hår).

Man får i alla fall ge honom att han försöker, även om det inte alltid blir rätt när han improviserar. Han bjuder på beteenden hej vilt mellan varven, oavsett om jag har bett honom eller inte. Men, för att göra en lång historia kort, så har vi ju haft vissa problem med ”ägande” av föremål vilket gjort att jag förstärkt alla frivilliga avlämnanden av föremål inomhus (ja självklart utomhus också) vilket han naturligtvis inte varit sen att utnyttja. Korkad är han inte. 🙂 Ofta ligger det någon liten godisbit i fickan och då får han den.

Det har ju också lett till att jag fått något av en servicehund. Tappar jag något på golvet är han väldigt kvick med att plocka upp det, nästan oavsett vad det är. (Tack och lov har han iaf lärt sig att skor inte är ”tappade”, så de får stå kvar.)

Vårt senaste projekt, när det gäller momentträning, är ju platsliggning med hakan i backen och i förrgår kväll kolliderade hjärncellerna en smula innanför pannbenet på chokladtomten. Jag kom in genom ytterdörren och han kom, som vanligt, med en boll för att byta mot något gott. Går det så går det är hans motto.

Det var tomt i min ficka och medan jag fiskade upp en liten gotta ur burken vid ytterdörren råkade han tappa bollen. Jag stod kvar med godisbiten (torr foderkula!) i handen och väntade på att han skulle ta upp bollen igen och lämna den i min hand för sådana är reglerna, typ. Det gjorde han inte. Däremot började han hänga med huvudet, samtidigt som han höll ögonkontakt med mig. Hakan åkte sakta, sakta längre och längre ner och till sist kom han till insikt om att hakan inte skulle nå ner till ”backen” om han inte vecklade ihop benen också. Matte fick sig ett mycket gott skratt och kelpien fick sin foderkula. 😀

Bilderna nedan är nytagna men det är samma boll, samma dörrmatta, samma hall och … samma kelpie. 🙂

Jo, du har kommit rätt. Har ju varit hjärtligt less på den svarta designen ganska länge men inte orkat göra något åt det – mest på grund av beslutsångest. Men igår kväll hade jag en stund över och helt plötsligt hade bloggen en ny design. Tog ett tema i högen och testade och det blev ju … ljust och fräscht tycker jag. 🙂 Känner mig faktiskt rätt nöjd, även om det är lite småpill och justeringar kvar. Vi får väl se om den nya designen får fart på inläggsfrekvensen också? Jag känner mig tyvärr inte helt säker på det…

---

Idag bar det av till My Dog, utan en enda hund. Rätt skönt faktiskt, och jag tror inte någon av hundarna hade varit ledsen om de vetat vad alternativet var till att vara hemma och gå skogspromenad med husse. 😉

Jag var lite lat, klok och klimatsmart (!) och tog bussen ner. Den stannar ju precis utanför dörren till mässan och det var rätt skönt att slippa köra som omväxling. Var på plats redan 08.30 och hann rusa runt och shoppa det mesta som stod på den mentala listan medan det var nästan folktomt bland montrarna. Bland annat blev det ett Back On Track-täcke till Maro. Han har ju haft sina billiga täcken på sig i bilen rätt många gånger nu, och inte en tråd är krökt på dem – till min stora förvåning. Jag har dock inte visat honom kvittot på dagens inköp för om han inser att det är ett lyxtäcke kanske kreativiteten kommer igång. 😛

Lite annat smått och gott blev det naturligtvis också i ryggsäcken och i påsarna innan dagen var över men inte ett enda nytt halsband (även jag höll i flera stycken) så lite stolt känner jag mig. 🙂

Jag hann även träffa nästan alla jag planerat att träffa, och se nästan allt jag planerat. Det enda jag tokmissade var Nose Work-tävlingarna som tagit paus när jag väl kom dit och jag orkade inte vara kvar tills det drog igång igen. Innan jag satte mig på bussen hem blev det även en fika ”på utsidan” med Anne-Lie. En riktigt trevlig dag blev det, även om man är lite slut i rutan nu.

När jag kom hem fick jag en känsla av att jag varit efterlängtad när jag hörde hur det lät inne i huset. Roligt nog hade husse lyckats filma också. 😀

Fixar lite med ny design på bloggen så ser det lite konstigt ut så … gör det. Vi får se hur det slutar. 😛

Höll nästan på att glömma, men bloggen, eller åtminstone bloggandet fyller 11 år idag. I början gick det bra, nu går det … mindre bra.

Några veckor senare dundrade Karlsson in i våra liv men det visste jag inte då. En hund till på gång, men att det skulle gå så fort anade jag inte.

Iza var fortfarande the one and only och myste i sin fåtölj, helt ovetande om vad som väntade. Att döma av bildens namn, i bloggbildsarkivet, bör det ha varit den första bilden men den bloggen är tyvärr försvunnen så jag vet inte säkert.

Nyårsaftons kväll tillbringade vi i lugn och ro på hemmaplan. Strax efter midnatt drog en granne iväg några fyrverkeripjäser men det var allt. Maro blev förbannad men inte mer än vad han kan bli på vilket ovanligt ljud som helst.

Jag bestämde också att vi skulle korka upp den fådda champagneflaskan, av fint märke, som jag en gång i tiden bestämde mig för att spara tills Karlsson blev uppflyttad till elit spår. Vi nådde ju aldrig dit och flaskan glömdes bort. Men nu kom jag ihåg den, och bestämde att uppflyttning till ”elit” i rallylydnad i kombination med nyårsafton var tillräcklig anledning. Lagringen, under alla dessa år, har väl inte varit optimal och så himla gott var det inte – tyvärr. Men varsitt glas sörplade vi i oss, husse och jag.

Idag har hundarna fått köra varsitt pass utomhus på hemmaplan. Karlsson uppfinner ständigt nya moment, som t ex ”bärande av föremål med sidbyte bakom”. Det är inget fel på hans fantasi i alla fall men det är inte alltid matte hänger med i svängarna.

Jag konstaterade också att just ”hemmaplan” är den svåraste planen för Maro. Är man självutnämnd ordningsman och måste hålla koll på allt som händer inom den närmaste kilometern så är det t ex jättesvår att ligga plats med hakan i backen. :O
Tur att man kan vinkla öronen åt olika håll sa han, och ögonen, till viss del. 😛