Igår var det en dag helt i hundens tecken. Det började med träningstävling på klubben. Vi körde igenom lägre klass med mycket belöningar under och mellan momenten. Hoppas att den (positiva) effekten håller i sig tills det är tävlingsdags? När vi kört igenom vårt, inklusive en skallmarkering av mottagare på budföring (?!), kommenderade jag lydnadsklass I och II. När träningstävlingen var över drog vi till skogen för sökträning. Det fanns väl en del övrigt att önska, av både mig och terriern. Rutan var rolig men inte helt lättsprungen för den kortbenta hunden. Det hela blev ganska ofokuserat och rörigt och naturligtvis var han inte ensam skuld till det. Hans matte var i ärlighetens namn inte heller helt fokuserad… Nåja, vi lärde oss säkert något, båda två.

När vi kom hem var vi rätt möra. Sex timmars frisk luft på en och samma dag är inte riktigt vad man är van vid den här årstiden. Vi lade beslag på varsin soffa; den ena under en luddig filt, den andra på en luddig filt. Jag besparar er bild på det som låg under en luddig filt för det var inte alls lika charmigt… 😉

Idag är det röj på hemmaplan som gäller. Inventering och sortering, bland annat. Hittills har jag bl a gått igenom frysen och konstaterat att jag inte behöver köpa delikatessköttbullar med ost- och skinksmak på rätt länge. Används endast som träningsgodis ibland och det befintliga lagret räcker nog ett bra tag. Vi behöver inte heller handla mat till nästa helg utan ägna oss åt att äta det som finns i frysen innan det blir för gammalt.

När frysen var klar tog jag tag i ett av hundleksaksförråden, det på insidan av pannrumsdörren…

Jag behöver inga mer hundleksaker. Jag behöver inga mer hundleksaker. Jag behöver inga mer hundleksaker! På länge!

Och då har jag ändå inte tagit tag i det som bor i träningsväskan i bilen, i korgen på hyllan, i sökryggan, i förrådet i lagården…?

Ärligt talat borde jag nog gå i terapi? Försöker analysera hur det kan bli så här och kommer fram till två anledningar;

1. Jag har inga barn och har aldrig ”fått” köpa leksaker, mer än enstaka som presenter till vänners barn.

2. Jag har för första gången en hund som tycker det är jätteroligt att leka och kampa.

Men … det finns väl ändå någon sort gräns för hur mycket man behöver? OK, en del är ju verkligen ”förbrukningsmaterial” och är det då något som terriern är extra tänd på brukar jag handla på mig ett lager för rätt vad det är finns de inte att köpa längre. Latexpipar, t ex, håller liksom inte för evigt. Jag skyller på vårdslösa figgar i sökskogen men det kanske inte är hela sanningen, även om de endast används till träning och aldrig för fritt valt arbete inomhus? Lite då och då dekorerar vi ju även skogen med bollar i snöre. 😉

Nu har jag slängt en del, packat ner en del till loppisen vi ska ha på klubben i vår och … sorterat resten. En del av det är sådant som Karlsson inte är särskilt intresserad av men när det kommer en valp i huset igen, för det gör det förr eller senare, så vet man ju inte vad den har för preferenser? 😉

Uppifrån vänster har vi nu:

1. Tennisbollsringar med pip
2. Tennisbollsringar med pip
3. Små pipar (och en stor)
4. Latexpipar med svans
5. Långa latexpipar
6. Långa latexpipar
7. Långa latexpipar
8. Långa latexpipar
9. Tomt fack!!!!
10. Diverse, bland annat några halsband
11. Bollar utan snöre
12. Bollar och kongar med snöre
13. Diverse, sparat till valpen
14. Mjuka och luddiga saker

Ja herrejösses…? Köpstopp är utfärdat. Vi får se hur länge det håller?

Något annat det borde vara köpstopp på i det här huset är böcker och nu kommer årets stora karaktärstest.

Att undvika både de analoga och de digitala bokhandlarna är förvisso ganska enkelt. Att undvika att gå in på ICA under flera veckor är en smula värre, även om frysen är välfylld. Nu har köpstoppet på sätt och vis redan havererat eftersom jag beställt ett par reaböcker på nätet. Fy på mig! Jag har böcker i hyllan så att jag klarar mig i åtskilliga år, och där behöver jag inte ens inventera. Jag har bilden ganska klar för mig…

Något jag däremot inte kommer införa köpstopp på är tulpaner. De borde nog få ett eget kontonummer i bokföringen, om jag nu hade någon sådan… 🙂

Nu ska jag inventera strykhögen. Tack och lov innehåller den inte alls lika många föremål som hundleksaksförrådet…

Det är inte ofta ordspråket i rubriken ska tolkas bokstavligt men i det här fallet är det faktiskt så. 🙂

Jag kan ha nämnt det någon gång tidigare *host* men om någon har missat det så har det försvunnit en förb….ad massa fin, gammal skog sedan vi flyttade hit för drygt 20 år sedan. Ibland funderar jag på att ta med mig kameran och föreviga alla kalhyggen och täta granplanteringar som kommit istället. Det lär dock knappast bli av så ni får tro mig på mitt ord.

Mitt emot vårt hus, bara på andra sidan grusvägen, ser det ut att vara tätt och risigt. Eller rättare sagt; det SÅG ut att vara tätt och risigt när vi flyttade hit och på den vägen har det varit. Jag har liksom räknat bort den skogen för ”den går inte att gå i” och inte ens bemödat mig om att titta närmare utan tagit grusvägen i ett par hundra meter och sedan gått in i en liten plätt med gammelskog. Nu råkar det ju vara så att granar växer. Det går inte särskilt fort men på 20 år händer det trots allt en del. Men så … för ett par veckor sedan klev jag över diket och in i den tidigare machetetäta skogen. Då uppenbarar sig detta?!

Det är inte långt, det är inte brett, kanske 250×50 meter. Strax utanför bild, till vänster, går grusvägen. Strax till höger utanför bild är det tät granplantering. Men varför gå på grusvägen när man kan gå i skogen? Och det här partiet är direkt förbundet med en annan skogsplätt som vi brukar passera igenom nästan varje dag. Perfekt, med tanke på omständigheterna.

Jag har ju på senare tid (läs; sedan jag slutade gå med impulsiv schäfertant i koppel) utvecklat ett närmast perverst intresse för off road-promenader och knarkar skog så fort jag får en chans. OK, det finns gränser för hur risigt det får vara men stigar och vägar känns numera hyfsat ointressant och ganska ofta knallar jag några meter på sidan av stigen bara för att… 🙂 Skönt för knoppen och inte minst för kroppen som mår bra mycket bättre sedan jag skaffade min nya hobby. 🙂 Och Karlsson är inte ett dugg ledsen för det utan tycker det är minst lika mysigt som jag. 🙂

Bilden ovan togs igår, men den här nedanför togs idag. Lite vitt på marken igen… 😦 Nåja, hanterbar mängd och den ska inte stanna länge om yr.no får rätt.

Men det var inte snön jag skulle fotografera utan den härliga öronvinkeln på Karlsson. När jag insåg att jag skaffat en hund som aldrig skulle få ståöron funderade jag lite hur jag skulle kunna ”läsa” den. Det hade jag inte behövt göra för oj så mycket som kan uttryckas med de där små fladdriga öronlapparna. På bilden hade jag just kommenderat ett läggande under marsch när Karlsson gick ett högst frivilligt fritt följ på promenaden. När jag vände mig om hade båda öronen samma lustiga vinkel som hans vänstra öra har på bilden. Han ser störtskön ut när öronen vinklas så, och det är oftast i väntan på vidare order från matte. Innan jag fick fram kameran hade dock hans högra öra slappnat av igen.

Hängöron är ju underbart! 🙂

När vi närmade oss hemmet igen drabbades han åter av en surhetsattack, stod kvar på åkern och meddelade med all önskvärd tydlighet att han minsann inte tänkte gå in, så det så. Viljornas kamp vanns av matte, som vanligt, i just det här fallet. Andra gånger kan det finnas andra vinnare men jag nämner inga namn. 😉

Då har det gått en vecka igen. Det är fasligt så fort det går, trots (eller på grund av) att det är februari?! Vädret växlar mellan snö, minusgrader, regn och plusgrader. Inte direkt något klassiskt februariväder men jag är sååå nöjd när det är barmark. Kunde man kombinera detta med lite solsken också så…

Igår bar det iväg till Göteborg – igen. Det var ett fasligt flängande till den staden helt plötsligt. Fjärde gången på två veckor och sen kan det gå ett halvår utan att jag är där. Orsaken till gårdagens besök var … julklappspanik! När julklappsångesten satte in som värst i december damp det ner ett nyhetsbrev från Ticnet i mailboxen och det resulterade i att husse fick en biljett till genrepet av melodifestivalen?! Jag vet inte riktigt hur jag tänkte där? Nåja, han tycker det är lite kul att se hur det funkar med TV-inspelningar så det var nog mest det jag tänkte på. Innan spektaklet (jo, det var ett spektakel) började hann vi med en italiensk brunch på Incontro. Den kan varmt rekommenderas. 🙂 Den åt vi klockan 12 och sen åt jag inget mer igår… 🙂 Och jo, vi överlevde mello-cirkusen också, men det utsätter jag mig nog inte för igen. Been there, done that. Och nej, det var inte bättre live än det var i TV på kvällen. Med andra ord … rätt uselt.

I tisdags var det årsmöte på klubben och hem därifrån åkte jag som … ordförande! Borde väl förvisso inte ha varit någon större överraskning för mig eftersom det var valberedningens förslag som röstades igenom men jag undrar ändå lite hur det gick till? Det var med stor tvekan jag ställde upp på valberedningens idé. Kanske inte för att jag inte tror att jag ska klara av det, för det borde jag väl göra om det inte händer något exeptionellt. Mina största tvivel bottnar i att jag har en tendens att ta i ”för mycket”. Jag har svårt att nöja mig med ”good enough”, oavsett vad det gäller och det går ju ofelbart ut över något annat; mitt allmänna välmående, hundträningen, hemmet, fritiden, mina övriga ideella uppdrag eller vad det nu är som får ta stryk först. Jag misstänker att hundträningen är det sista som får stryka på foten men övriga bitar ska ju helst också fungera. Som ansvarig för hemsida, nyhetsbrev och klubbtidning är det ju lite mer klubbsysslor som också ska löpa på. Nåja, jag får väl försöka hitta någon vettig balans i det hela.

Idag blev det ingen sökträning eftersom vi var för få som kunde vara med. Förutom en hundpromenad med extra aktivering har jag ägnat mig åt tidningsproduktion och så har jag startat upp årets pelargon-Robinson.

Nu får vi se vilka som tänker kämpa för en plats i finalen? Vissa har tagit vintern lite hårdare än andra, skulle man kunna säga. Den till höger och några till har nog haft dejter med lagårdsmössen och ser tämligen körda ut men de får några veckor på sig. Konstigare saker har väl hänt än att det har börjat spritta i de torra stammarna när de får lite vatten och värme.

Andra har jag gott hopp om även om de ser rätt klena ut just nu. Sen har vi den tredje sorten som verkar i stort sett helt oberörda av att ha tillbringat fem månader i ett svalt utrymme och fått miniportioner vatten ca fyra gånger under den tiden?!

Naturligtvis är det som vanligt de sorterna man är minst rädd om och som inte är särskilt svåra att få tag på som klarar sig bäst. Jag misstänker att den där Murphy är inblandad?

Idag skulle vi ha firat Izas 14:e födelsedag, om hon fortfarande varit kvar hos oss. Älskade stumpan, som jag saknar henne. 😦 Vi tänker iaf extra mycket på henne idag och hoppas att hon har det bra, var hon än är, och att det serveras prinsesstårta där också.

Det är drygt ett halvår sedan den tunga dagen och vi städade undan det mesta som hörde till henne ganska omgående. Något jag inte förmått mig att plocka undan är dock hennes koppel och halsband. De hänger fortfarande på sin krok innanför dörren. Där får de nog hänga åtminstone tills en ny hund gör entré i huset. Det känns rätt på något vis och jag tänker inte ens försöka förklara varför, eftersom jag inte vet själv.

Och nu rinner tårarna igen… 😦

Jag och den lilla terriern har ägnat dagen åt sökträning. Medvind i rutan hjälpte till och han gjorde fina, raka och djupa (för det mesta) framslag. Dessutom var han hyfsat lydig och gjorde ungefär som jag sa åt honom. 😉 Ganska många tomskick blev det också utan att farten mattades det minsta. Eftersom jag förra gången fick en känsla av att han inte riktigt satte på näsan förrän han var ute på djupet la vi idag en figge halvvägs ut på första skicket men det var inga som helst problem. Ingångsfigge funkade också kanon. Matte hade tydligen fel – igen. 😉

Nu tror jag att jag ska kolla hur det ser ut på SBK Tävling nu för tiden… 😉

Nu gäller det att skriva i kapp. Sista veckan har varit delvis hektisk och delvis tråkig. Något bloggande har det varken funnits tid eller lust till, åtminstone inte samtidigt.

Förra helgen var vi i Göteborg och firade lite. Bodde på hotell, åt gott, drack gott och … längtade hem till terriern som var utarrenderad till våra kompisar och hade det så bra så. Ingen som helst nöd hade gått på honom och i motsats till Iza, som alltid satte sig tryckt mot dörren för att man inte skulle glömma henne, så tog Karlsson det med ro när vi kom. Han tyckte det var kul att vi kom och åkte gärna med hem men hade han blivit kvar så hade han nog inte varit så ledsen för det. Känns skönt med en hund som är så oberörd av att lämnas bort och finner sig tillrätta överallt. 🙂

I måndags morse bar det iväg på tjänsteresa till Norge, den första av årets två. Same procedure as always, i princip minut för minut. Börjar kunna schemat så väl nu att jag till och med var på väg att hälsa på en av tullarna på tåget på vägen hem i torsdags, i tron att det var någon jag kände?! Jag vet inte om det tyder på att norska tullen är lite fantasilös och förutsägbar eller om det tyder på att jag åkt den tågsträckan lite för ofta?

Igår jobbade jag halvdag och åkte sedan hem för att ta en välbehövlig och efterlängtad hundpromenad och sen bar det iväg till Göteborg – igen – tillsammans med några klubbkompisar och lite annat folk. Den här gången var det Rock of Ages på Rondo som var huvudnumret men innan dess hann vi äta en god middag. Rock of Ages var en riktig höjdare. Många goa skratt och  mycket bra musik. Och faktiskt den enda föreställningen på mycket länge, förutom JCS, som jag känt att jag skulle vilja se en gång till. Nu blir det nog ingen JCS-repris, som jag ju såg tre gånger, utan det får räcka med en gång. Men den var helt klart sevärd och ett välbehövligt ljus i februarimörkret. Och det ÄR något visst med långhåriga män som kan sjunga, det är det… 😉 Nåja… 😛

Under veckan har mycket av snön försvunnit. Just nu är det mest slasksnö … och is. I skogen är det faktiskt bart på många ställen och jag konstaterar att jag mår sååå mycket bättre i själen av grön mossa än av mossa täckt med snö. Allt känns genast mycket lättare och roligare och underbarare och fantastiskare. 😉 Helt obegripligt egentligen att man, efter knappt fyra veckors snötäckt mark, kan bli så varm i själen av lite mossa och en endaste liten futtig plusgrad?

Att det råkar vara en terrier på bilden är faktiskt mest en slump. Det var den snöfria
marken och mossan som var huvudanledningen till att Fånen åkte fram. 🙂

På dagens promenad drabbades jag än en gång av insikten hur smidigt det är att ha en Karlsson. Helt plötsligt kom det någon gående på vägen. Vi kom från skogen och innan jag såg vem det var kopplade jag upp Karlsson. När vi kom ut på vägen en bit framför dem, och jag var på det klara med att det var grannen och hennes lilla DSG-hane, kunde jag lugnt koppla loss och bara säga ”framåt” åt Karlsson. Han gick bara på och struntade fullständigt i att det var en annan hund 20 meter bakom. Hade jag haft Iza i snöret så hade hon inte gått att rubba en meter förrän de hunnit ifatt oss…

För ett par veckor sedan vågade jag mig förresten ner i skogen ”bakom” vårt hus för första gången efter att de kalhögg det mesta förra våren. Till min stora överraskning var det mer skog kvar än jag trott. Inga större arealer men det är fullt möjligt att åtminstone få till en uppletanderuta och något kortare spår, typ valpspår, på det som är kvar.

Och på tal om valpspår hade jag ett hoppingivande och trevligt telefonsamtal i förmiddags… 🙂