Ibland ser man inte skogen för alla träd…

Det är inte ofta ordspråket i rubriken ska tolkas bokstavligt men i det här fallet är det faktiskt så. 🙂

Jag kan ha nämnt det någon gång tidigare *host* men om någon har missat det så har det försvunnit en förb….ad massa fin, gammal skog sedan vi flyttade hit för drygt 20 år sedan. Ibland funderar jag på att ta med mig kameran och föreviga alla kalhyggen och täta granplanteringar som kommit istället. Det lär dock knappast bli av så ni får tro mig på mitt ord.

Mitt emot vårt hus, bara på andra sidan grusvägen, ser det ut att vara tätt och risigt. Eller rättare sagt; det SÅG ut att vara tätt och risigt när vi flyttade hit och på den vägen har det varit. Jag har liksom räknat bort den skogen för ”den går inte att gå i” och inte ens bemödat mig om att titta närmare utan tagit grusvägen i ett par hundra meter och sedan gått in i en liten plätt med gammelskog. Nu råkar det ju vara så att granar växer. Det går inte särskilt fort men på 20 år händer det trots allt en del. Men så … för ett par veckor sedan klev jag över diket och in i den tidigare machetetäta skogen. Då uppenbarar sig detta?!

140220A

Det är inte långt, det är inte brett, kanske 250×50 meter. Strax utanför bild, till vänster, går grusvägen. Strax till höger utanför bild är det tät granplantering. Men varför gå på grusvägen när man kan gå i skogen? Och det här partiet är direkt förbundet med en annan skogsplätt som vi brukar passera igenom nästan varje dag. Perfekt, med tanke på omständigheterna.

Jag har ju på senare tid (läs; sedan jag slutade gå med impulsiv schäfertant i koppel) utvecklat ett närmast perverst intresse för off road-promenader och knarkar skog så fort jag får en chans. OK, det finns gränser för hur risigt det får vara men stigar och vägar känns numera hyfsat ointressant och ganska ofta knallar jag några meter på sidan av stigen bara för att… 🙂 Skönt för knoppen och inte minst för kroppen som mår bra mycket bättre sedan jag skaffade min nya hobby. 🙂 Och Karlsson är inte ett dugg ledsen för det utan tycker det är minst lika mysigt som jag. 🙂

Bilden ovan togs igår, men den här nedanför togs idag. Lite vitt på marken igen… 😦 Nåja, hanterbar mängd och den ska inte stanna länge om yr.no får rätt.

Men det var inte snön jag skulle fotografera utan den härliga öronvinkeln på Karlsson. När jag insåg att jag skaffat en hund som aldrig skulle få ståöron funderade jag lite hur jag skulle kunna ”läsa” den. Det hade jag inte behövt göra för oj så mycket som kan uttryckas med de där små fladdriga öronlapparna. På bilden hade jag just kommenderat ett läggande under marsch när Karlsson gick ett högst frivilligt fritt följ på promenaden. När jag vände mig om hade båda öronen samma lustiga vinkel som hans vänstra öra har på bilden. Han ser störtskön ut när öronen vinklas så, och det är oftast i väntan på vidare order från matte. Innan jag fick fram kameran hade dock hans högra öra slappnat av igen.

Hängöron är ju underbart! 🙂

140220B

När vi närmade oss hemmet igen drabbades han åter av en surhetsattack, stod kvar på åkern och meddelade med all önskvärd tydlighet att han minsann inte tänkte gå in, så det så. Viljornas kamp vanns av matte, som vanligt, i just det här fallet. Andra gånger kan det finnas andra vinnare men jag nämner inga namn. 😉

140220C

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s