Månad: december 2012

Jag är ju, som möjligen framgått någon gång tidigare här i bloggen, mycket tveksamt inställd till det här med snö. Det finns nog få saker som genererar så mycket ”för” och ”emot” på FB som snöns vara eller icke vara. Precis som om vi skulle kunna göra något åt det? Det kan vi inte, det vet jag, men hur mycket jag än försöker gilla läget så tycker jag inte om snön numera. Den är för det mesta bara bökig och stökig. Det blir svårt, eller t o m omöjligt, att träna hund – åtminstone vissa delar. Att tina upp/sopa av/skotta loss och sen köra bil har också ett mycket begränsat underhållningsvärde, etc. etc.

Men det där med hundträningen är nog det som suger allra mest. Om vintern fortsätter i den takt den startat så har vi väl gjort vår sista sökträning på 3-4 månader? Därmed är också en ev. tävlingsstart definitivt framflyttad till ”tidigast hösten 2013”. Så sent som för en vecka sen närde jag ett visst hopp om att vi kanske skulle vara klara för en start i lägre till våren? Det förutsatte dock rejält vettiga träningsmöjligheter under hela vintern. Det är ju inte nog med att hundstackar’n har korta ben – han har dessutom en matte som är löjligt förtjust i att se var hon sätter fötterna i skogen och även om hon gör det välter med ojämna mellanrum… Vad som händer när marken, med alla dess fällor, är dold under några decimeter lappmögel vill jag inte ens tänka på.

Fördelar med snön då? Jo, det blir ljusare – jag erkänner.

Och nej – hundarna drar inte in lika mycket grus vilket gör att det blir renare inne – men jag har inte särskilt smutssamlande hundar och det finns både dammsugare och golvmopp så…? Faktum är dessutom att det tar längre tid att ”skrapa” av snön från Karlsson efter en djupsnöpromenad än vad det tar att torka honom ren efter en lerig och blöt promenad. För att inte tala om alla gånger jag måste stanna och massera hans små tassar pga köldkramp.

Det är lite mysigt att plocka fram kameran och fota, åtminstone jämfört med en grå och regnig novemberdag. Men det är ännu mysigare när solen skiner på sommaren…

Efter fyra dagars konstant snöande höll det dock upp idag och solen tittade fram. Vi gjorde ett seriöst försök att få till ett julkort med båda hundarna. Mattes visioner och önskemål infriades väl inte riktigt – skulle man kunna säga. Vi får se om det blir något mer försök?

Efter julkortsfotograferingen körde jag ett race med Karlsson och några latexpiparmedsvans på ”vår” åker. Och vi kan säga som så att… när snön smälter har vi två latexpiparmedsvans att hämta inte så långt från huset. 🙂

Dessutom är det inte enbart positivt med en kamera som bränner av sju bilder i sekunden. 161 bilder blev det kvar när skräpet var bortrensat så ni ska vara glada att det ”bara” är 19 (eller nå’t) här nedanför.

Det var bara i undantagsfall svansen syntes…

Inte undra på att man får is i skägget med den bromstekniken. 🙂

Man kan ju inte vara snygg hela tiden… 🙂

…föddes det en liten påg i Malmö. En liten andra advents-påg närmare bestämt, av rasen borderterrier, hos kennel Öresund.

Det visste jag inte då, och ärligt talat visste jag inte ens att det var en borderterrier jag skulle ha, men livet bjuder på tvära kast ibland, på både gott och ont. I det här fallet enbart på gott! 🙂 (Den som vill veta hur det kom sig att det blev en borderterrier kan läsa här: https://vallterrier.wordpress.com/artikel-btb-2008/ )

Sex veckor senare hade livet och verkligheten kastat runt mig och husse några varv och vi satt på ett köksgolv i Malmö hos världens goaste uppfödare. Jag blev handlöst förälskad i det här lilla knytet. Den förälskelsen har hållit i sig även om knytet nu är något större och betydligt mer strävhårigt. 🙂

Två veckor senare flyttade han hem till oss. Vintern var ungefär som den här verkar bli – kall och snörik.

Mycket har hänt sen dess. Betydligt mer än vad jag någonsin kunde ana, framför allt på tävlingsfronten. Vi har upplevt mycket roligt tillsammans på de här sju åren och jag hoppas verkligen på minst lika många år till.

Några dagsfärska bilder då. Snön faller i princip oavbrutet och ingen av oss är särskilt imponerad av det, men är det födelsedag får man ju ändå släpa ut finkameran. Något knas med inställningarna var det dock som fingrarna inte förmådde fixa i kylan.

Och när jag ser den här bilden inser jag att han nog gärna skulle vilja ha en Stålmannen-dräkt istället för ett töntigt Hurtta-täcke. 🙂

Nu blev det inte någon Stålmannen-dräkt i födelsedagspresent, men en röd bläckfisk fick duga.

För tillfället har bläckfisken rast men framåt kvällen ska födelsedagsbarnet få avsluta slakten. Den här sortens leksaker blir aldrig gamla och därför bjuds de bara på födelsedagen och julafton.

Jag är så oerhört tacksam för denna underbara lilla hund som ställer upp på alla mattes konstiga infall. Trots den något ruffa utsidan har han ett hjärta av guld och försöker (nästan) alltid göra sitt bästa. En fantastisk liten kamrat helt enkelt!

Via facebook blir man dock påmind om att livet är skört och att man ska vara tacksam för varje dag man får ha sina fyrbenta vänner hos sig. Bara de senaste dagarna är det flera vänner som tvingats låta sina hundar somna in. Vissa vid alldeles för unga år. Tårarna rinner bara jag tänker på det… Att jag fått ha hans storasyster i snart 13 år är en ynnest, men det tar vi en annan dag.

Nu ska jag fundera ut någon smaskig hundtårta vi kan bjuda på ikväll. 🙂

GRATTIS KARLSSON!

 

 

Nu har det börjat. Skogen bakom vårt hus, vår ”närskog” jämnas med marken och det startade i morse. I lördags stod den här djävulsmaskinen parkerad i ”kanten”.

I morse var det full aktivitet och jag hörde hur träden knäckte, som jättelika tändstickor, och det gjorde nästan fysiskt ont för varje träd som brakade i marken. 😦

Ja ja… jag vet; det är markägarens rättighet, skogen ska ”vårdas” bla bla bla… Tveksamt om det är ”vård” att kalhugga men den diskussionen tänker jag inte ta nu. Jag nöjer mig med att konstatera att 20 år av min hundhistoria går i graven. Och det gör ont. Jätteont.

Så ont att tårarna rann hela vägen till jobbet när jag såg hur mycket som jämnats med marken bara på ett par timmar. När jag kom hem var det ett stort område som var borta och det knakar fortfarande i skogen. Om en dag eller två är allt borta…

Det är i den här skogen (som halverades för 10 år sen) som jag lärt alla mina tre hundar spåra. Vi har promenerat, busat, kört uppletande… you name it. Det är verkligen ”vår” skog och vi har garanterat tillbringat väldigt, VÄLDIGT mycket mer tid där än vad markägaren (som är en granne) har gjort.

Det här kom inte direkt som någon överraskning. Det har pratats om det i flera år; att det skulle ”slutavverkas” som det så vackert heter, och i våras blev det mer klart uttalat från markägaren att det skulle ske i år. Det sista året har vi inte nyttjat den skogen så mycket. Delvis för att den varit ganska sönderkörd efter gallring men framför allt för att jag på något sätt försökt koppla bort den från mitt medvetande – den skulle ju ända inte finnas kvar.

Men likt förbannat gör det ont. Så ont att tårarna rinner nu igen. Kalla mig löjlig, patetiskt whatever, men sån är jag. Den rationella delen av hjärnan förstår, till viss del. Den något mer emotionella delen förstår inte ett dugg.

Det växer upp ny skog säger någon. Javisst. Det gör det. Med tiden. Det området som kalhöggs för 10 år sen är nu fullt med granar i julgransstorlek. Tätt planterade. Mellan granarna ligger allt ris från avverkningen kvar och det växer mycket täta hallonsnår överallt. Fullständigt omöjligt att utnytta för någon form av hundaktiviter eller promenad och så lär det väl vara i ca 20-30 år framåt –minst. Det som avverkas nu lär inte vara möjligt att utnyttja på 30-40 år från nu så jag kommer inte att ha någon nytta och glädje av det. Punkt!

Förutom det rent emotionella så kommer det även ha en del praktisk betydelse. Vi kommer bli betydligt mer utsatta för vind från norr och väster. Dessutom kommer vi sannolikt bli rejält mycket mer störda av bullret från motorvägen som inte går så långt härifrån. Den hörs redan idag till viss del men när alla träd försvinner så…? Rent utsiktsmässigt kanske vi inte påverkas så mycket men just nu känns det inte som om det uppväger.

Den här bilden togs i våras, när jag fått veta att det var nära… och nu är det över.